Att genomföra en Ironman

Jag har precis sprungit mitt allra första Marathon.
En tid alldeles under 5 h på 42195 m är kanske inte så imponerande i sig men det ger lite mer perspektiv om man tillägger att jag simmat 3860 m och cyklat 180,2 km i en följd alldeles innan.

Jag har gjort det!
Jag har klarat en Ironman och jag har verkligen inte fattat det än. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att det går att genomföra prestationen men på något sätt så går det. Det vet jag nu.

Det här kommer att bli ett ganska långt inlägg, men det krävs för att ens försöka återge mitt livs lopp.

Det var en otroligt bra dag!
I fredags vaknade jag med halsont som inte riktigt ville släppa under dagen trots åtskilliga koppar the.
Det blev säng tidigt efter nummerlappsutdelning, pre-race-mötet (då vi fick all information om lördagens lopp) och efter att ha kollat in hur växlingarna funkat på Sprintloppet som gick på fredagen.
Skönt att komma till området sen på lördag och känna att man har koll på vad som kommer hända under dagen.

Lördag.
Klockan ringde 4:40.
Jag vågade knappt känna efter, men när jag väl gjorde det så var halsen mycket bättre.
Frukosten öppnade 5:00 och efter den så bar det direkt av ner till startområdet eftersom allt var packat kvällen innan.

För den oinvigde så har varje deltagare en liten ruta (säg 0.5 m2) där cykeln ska hängas och all utrustning du behöver under dagen ska ligga.
Så här gäller det att tänka till vad man behöver först, knyta upp skorna, en strumpa i vardera sko etc.
När jag var nöjd med hur alla prylar låg så var det dags att gå ned till starten och då var det ungefär en halvtimme till start.
Alltså perfekt med tid för att sätta på sig den obligatoriska våtdräkten och köra lite insim i det 18,5-gradiga vattnet.

Just idag är jag stark

Det verkade bli en fin dag i Kalmar och jag har speciellt en tydlig bild på näthinnan när jag ligger i vattnet och tittar upp mot stranden och ser alla människor i våtdräkt som är precis som jag.
Önskar verkligen jag hade haft en kamera då. Hur många tävlande som helst (över 800 st!) och bakom dem är tjockt med supportrar. Så mycket energi. Så mycket träning och styrka koncentrerad på den här platsen.
Solen steg precis upp över havet och sken på alla som var där! Det här var den perfekta början på en jättefin dag (tidigare väderprognoser hade lovat regn) så det fanns ju inget bättre sätt att börja den, än med ett härligt morgonsim!

Strax dags för start!

Jag tycker att simningen gick helt enligt plan.
Hade tänkt mig en tid runt 1h och 20 minuter, men det var strömt vatten och svårt att egentligen förutsäga någon tid.
Resultatet var en tid strax under 1h och 25 minuter men det viktiga var ju att simningen kändes lugn och avslappnad vilket den gjorde.

Därefter gjorde jag medvetet en lång och lugn växling. Allt enligt plan.
Av med allt blött, på med torrt, hjälm, nummerlapp, midjeväska med pump och iväg!

Först när jag cyklar ut genom Kalmar inser jag hur otroligt många människor som finns på plats.
Fast klockan bara är halv nio! Alla hejar, applåderar och bara det gör ju att man flyger fram!

Första varvet på cykeln -check

Första varvet är jag så glad att jag har svårt att koncentrera mig. Det är bara lyckokänslor i kroppen och jag känner mig hur stark som helst!
Under det loppet är det bara tillåtet att cykla tempokörning ( vilket innebär att det alltid skall vara minst 10 m mellan cyklisterna om man inte kör om någon, så klungkörning är inte tillåtet).
Man får helt enkelt ta all vind själv.
Det är 3 mil ut från Kalmar tills vändpunkten och samma väg hemåt och så kör man 3 varv = 18 mil.
Efter de första 3 milen passar jag på att besöka toan och fylla på med vätska och bulle.
Sen hittar jag en bra farthållare (personen 10 m längre fram) och snittet hem blir en bra bit över 30 km/h vilket ger hela första varvet på 6 mil ett snitt över 30km/h… trots toastopp!
Jisses! Magstark öppning?!?

Dags för första varvningen inne i Kalmar. Leendet har sällan varit större kan jag säga.
Förutom alla otroliga människor som sitter och hejar längs så gott som hela vägen, så känns det som att själva Kalmar runt växlingsområdet kokar!
Det är tjockt med människor längs banan och alla hejar, alla är glada och man lyfts verkligen fram!

Inte ens när jag är som allra tröttast kan jag torka bort leendet under hela loppet!
Den här tävlingen bjöd på en helt otrolig publik som inte liknar något annat lopp jag ställt upp i! Magiskt var ordet!

Här ser man typisk tempokörning

Det blåser mer motvind på 3-milsträckan ut från Kalmar och den går betydligt långsammare än de 3 milen hem då vi bjuds medvind.
Vinden tilltar dessutom under dagen så det blir tyngre och tyngre rundor utöver det faktum att man blir tröttare.

Så vad går det då för tankar i huvudet under cykelmomentet?
Mycket fokuserar jag bara på tekniken i min cykling, dricka kontinerligt, fortsätta framåt, hålla ett bra snitt, sträcka på ryggen emellanåt, vifta på tårna osv.
Jag tänker också på tacksamhet.
Vet inte hur många gånger jag tackar för att jag fick ett tempostyre monterat i tid till det här loppet, samt för varje km som jag inte får punka.
Ser flera som tvingats stanna på grund av cykelproblem längs vägen och tänker att det är tur att jag precis bytt bakdäck.

Men säg den totala glädje som varar för evigt? Förr eller senare måste det gå lite tyngre under ett sånt här lopp och efter 10 mil börjar jag känna av mina knän.
F*n!!!!
Inte redan nu!
Hur ska det här gå?
Även fötterna börjar domna bort precis som de brukar göra när jag cyklar distans, så direkt efter andra varvet (12 mils cykling) stannar jag och byter strumpor.
Det var klokt för känseln i fötterna kommer tillbaka.

Så var det dags för sista varvet. Bara en gång till. Varje meter jag passerar är en meter som jag inte behöver cykla en gång till.
De 3 milen ut från Kalmar under sista varvet har stark motvind, och blir de jobbigaste under hela cykelmomentet, men jag klarar det.
Mycket tack vare en tjej som cyklade förbi och peppade. Jag tar hennes rygg ett tag (självklart med 10 meters avstånd). Sen kör jag om, och sen blir jag omkörd igen.
Men varje gång peppar vi varandra och jag håller ihop. De sista 3 milen tillbaka till Kalmar har jag tappat tjejen, men en man i orange tröja cyklar förbi.
Jag tar hans rygg och håller den nästan hela vägen tillbaka till Kalmar. Det går fort igen och otroligt nog så gör knäna inte lika ont längre.

Trots att jag mest bara har glada och ovanligt positiv tankar under loppet, så upplever jag här min enda tanke på att kanske bryta loppet.

Känningar i knäna och springa ett asfaltmarathon på det?
Jag som aldrig ens sprungit ett marathon och har en trasslig knähistorik, inte minst på grund av asfaltslöpning…

Jag tänker till och med ut en liten bryt-slogan:
Två tredjedelar järn, en tredjedel knän…

Men nej. Den tanken slår jag bort för jag måste åtminstone testa. Publiken och mina otroliga supportrar gör det omöjligt att motstå frestelsen att sätta på sig skorna och testa på 1 varv.
Än en gång gör jag ett medvetet lugnt byte och lommar sen iväg i ungefär 6 min/km-tempo. Det känns stabilt och till min förvåning inget i knäna.

Lycka!

Mentalt går jag in i 14 km-slingor.
Bara 14 km.
Det klarar jag.
Sen reset.
14 km.
Sen från noll.
14 km.

Undrar när den här bilden togs? Den här hastigheten minns jag inte...

Första varvet går bra. Kör ett toastopp och försöker bara hålla igen på tempot för att orka.
Det låter kanske konstigt men när man precis bytt gren så är en enformighet över och benen belastas på ett nytt sätt vilket gör att man känner sig väldigt pigg.

Andra varvet går tyngre.
Jag har fått skavsår och blåsor på samtliga tår på höger fot. Stannar två gånger och blir omplåstrad. Det är väldigt varmt och hela löpningen igenom dricker jag vatten/cola vid varje kontroll och häller resten över huvudet. Äter några chips vid varannan/ var tredje kontroll för att få i mig salt. När andra varvet äntligen är över så stannar jag i växlingsdepån och byter strumpor och sätter på knäskydd. Det första för att inte förvärra skavsåren och det andra i förebyggande syfte. Jag kan behöva stödet och vill inte ha hugg i knäna under sista varvet.

Undrar vad jag tänker just här...

Tankarna under löpningen är ganska enkla.
Framåt.
Det är skönt att springa.
Framåt.
Njut av känslan att springa långsamt.
Framåt.
Långsamt men hela tiden… Framåt.

Under sista varvet börjar magen ha fått nog och det blir ett sista toabesök.
Det här varvet gäller samma sak som slutvarvet på cykeln, Varje meter är en meter jag inte behöver springa igen. Jag ställer klockan på 2-minters timer så varannan minut piper den.
Varannan 2-minutare springer jag lite snabbare än tidigare varv och varannan 2-minutare så går jag. Mycket för att få variation till det långsamma lunkandet. Det är också skönt att känna att man kan trycka på och pressa kroppen lite för att efter 2 minuter få återhämta sig.

När det är 3 km kvar slås jag för första gången under hela loppet av tanken, att jag kommer att klara av det här. Jag kommer faktiskt att klara av en IronMan! Jag har haft fullt upp med att njuta av dagen, publiken och att hålla mig fokuserad på vad jag gjort för stunden samtidigt som jag glatt mig åt alla kilometrar som jag avverkat, att  jag inte ens tänkt på att jag är på väg att nå det stora målet ganska snart.

Inser även att det finns en liten möjlighet att komma in under en totaltid på 13 h även om sluttiden spelar en väldigt liten roll den här dagen. Jag lyckas då samla ihop mina sista krafterna och springer de sista 1,5 km in i mål. När jag äntligen kommer in på upploppet vet jag inte vart krafterna kommer ifrån men jag får faktiskt till en riktig spurt och kan äntligen höja armarna i luften!

Jag klarade det! Jag vann en stor seger tillsammans med alla andra som gick i mål denna dag!
Helt otroligt att det gick!

JAG KLARADE DET

Jag har svårt att smälta det. Jag klarade det! Jag har genomfört och klarat av en Iron Man.

Det som jag började drömma om sommaren 2009 och som jag det senaste halvåret tränat så hårt inför och tänkt på varje dag.

Nu.
Nu är det värt all tid.
Nu är det värt alla uppoffringar.
Nu är det värt alla tidiga mornar.
Nu är det värt alla träningspass i skitväder.
Nu är det värt alla pengar.

Så till det som jag vet att många undrar…
En till Iron Man i framtiden? Spontant känner jag nej.
Själva loppet var verkligen härligt och det var mest positiva tankar som dominerande även om det självklart var väldigt jobbigt också.
Så känslorna under själva DAGEN skulle jag gärna uppelva igen.
Men jag vet hur mycket arbete det krävs innan man ställer sig på den där startlinjen och äntligen får njuta av själva loppet.
Det vet jag inte om jag är beredd att lägga ned en gång till.
Men man ska aldrig säga aldrig…

Så till sist,

Tacktalet! 
Tack ALLA som stöttat på vägen! Från fysiska klappar i ryggen, inspirerande samtal till gilla-knappen på facebook!
Tack till alla medresenärer vars ryggar jag lånat och peppande ord jag sugit åt mig av under loppet!
Tack till Johan för att du kom och hejade!
Tack hela Kalmar och alla som fanns längs vägen och hejade på!
Tack kära familjen!
Tack Mannen för allt <3

Sist men inte minst… Tack kroppen!
Jag slutas aldrig att förundras…

23 Replies to “Att genomföra en Ironman”

    1. Stort tack själv Henrik!
      Ditt blogginlägg om din fantastiska prestation var otroligt inspirerande och jag bar med mig många av dina peppande och kloka ord under loppet!

  1. Så himla fantastiskt bäst!!!! Grattis igen, du är verkligen värd det här 😀 Hurra Hurra Hurra! Kram mary

  2. Grattis Ann-Mari! Blir rörd av att läsa hur duktig du är! Vilken fantastisk beskrivning, känns nästan som om man är med dig där på banan! Mycket starkt gjort! Du är nog den enda jag känner som skulle klara detta, både psykiskt och fysiskt! En riktig Iron Woman!:) Kramar från Ucka.

    1. Tack så jättemycket Ucka!
      Jag försökte verkligen förmedla känslan av Kalmar för det var helt underbart att vara där!
      Ett minne för livet!!!

  3. Grattis, grattis, grattis. Fantastiskt gjort! man blir glad av att läsa beskrivningen av loppet.

    1. Åh jag blev glad av det fantastiska peppandet längs banan!
      Tusen tusen tack Elisabeth!
      Och tack för den fina bilden som kom idag 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *