Vansbro – Min historia

På lördag är det dags för mig att återigen kasta mig ned i Vanån och Västerdalälven.

2002 var första gången.
Några kollegor till mamma frågade om hon, som var så morsk på att simma, skulle följa med till Vansbro och köra Tjejsimmet där. Jodå, det ville hon. Mamma frågade i sin tur mig om inte jag ville hänga på och det ville jag ju såklart. Vi bodde precis vid starten, smorde in oss med något som hette ullfett och jag körde bröstsim i bara baddräkten (det var inte alls lika vanligt med våtdräkt då och jag visste nog knappt vad en våtdräkt var). Hyperventilerade precis hela vägen. 25:13 blev sluttiden. Det gav mersmak fast jag tyckte att det var en lång bilresa för ett så kort lopp. Fick då också reda på att det fanns något som hette Svensk Klassiker och Tjejklassiker och frågade mamma om vi inte skulle fortsätta göra en sån där Tjejklassiker när vi ändå hade gjort 1 av 4 lopp… På ett sätt var det just den dagen för 14 år sedan som sådde fröet och blev startskottet för alla olika tävlingar sedan dess och intresset för triathlon. En dag som verkligen formade en stor del av mig som person.

2007 var det dags att ta sig an hela distansen – 3km.
Jag hade lärt mig att crawla, träffat Emelie, utbildat mig till livräddare samt höll på att träna och tävla i poollivräddning. Dessutom hade jag köpt en våtdräkt. På den tiden fanns det bara ett elitled och det hamnade man i om man anmälde sig med en simklubb. Tex Uppsalalivräddarna. Att starta längst fram i Vansbrosimningen var ju en upplevelse i sig. En upplevelse av det brutalare slaget. Efter denna erfarenhet så känner jag mig ganska luttrad för allt vad masstarter heter. 53:26 stannade klockan på.

IMG_4004
Ledsen Emelie, men det här var den bästa bilden jag hittade…

2008 – En del av en Svensk Klassiker
Tjugohundraåtta höll jag på att göra en Svensk Klassiker. Öppet spår hade ju gått finfint, men på Vättern så pajade knäna och träningen blev som den blev efter det. Var ganska oinspirerad i Vansbro och vet inte riktigt vad som hände. På något sätt ville jag bara ta mig igenom loppet för Klassikerns skull. 57:27 är min i särklass långsammaste tid.
IMG_6688
Dock gav resan till Vansbro ett fint mervärde i form av ideellt arbete som livräddare och att få träffa nya livräddarkompisar!
Eller jo, vi fick faktiskt kompensation i form av boende på skola och startavgift till loppet. Ett välkommet bidrag för den student som genomför en Svensk Klassiker. Det kostar nämligen ganska mycket pengar att göra en Klassiker. 

IMG_6666

2009 – En julklapp
Julafton 2008 fick mor, far och bror en varsin startplats till Vansbrosimningen 2009. 3 km. Pappa fick en (o)läglig förkylning när det väl var dags för start, men både mamma och storebror genomförde hela loppet med bravur och utan våtdräkt!
För egen del så fokuserade jag på uppgiften från start till mål och simmade in på nytt pers, 51:57. Sakta närmade jag mig min egen drömgräns på sub 50.
IMG_0084
IMG_0070

2010 – 2012 gjorde jag exjobb i Kina, gifte mig och var höggravid. I den ordningen. Så då blev det inga Vansbroresor.

2013 – Comeback
Med en liten knodd hemma har motivationen att komma tillbaka aldrig varit större tror jag. Möjligen efter två knoddar då, eller… ah jag vet inte. Motivationen att träna och tävla har i alla fall aldrig varit så hög som efter att jag fått barn.
2013 hade jag uppgraderat min våtdräkt till en Orca Sonar och inte vet jag om det berodde på den men PB blev det iaf, 50:34. Egentligen var planen att köra en dubbel den här helgen, Vansbro Triathlon lördag och Vansbrosimningen söndag. En rejäl förkylning gjorde dock att jag fick kasta in handduken till tritävlingen. En halv ironman gör man inte ostraffat med en infektion i kroppen. En knapp timmes simning är betydligt mildare.
IMG_4877 IMG_4920

2014 – Året då allt stämde. Förutom vattentemperaturen
Jag är helt övertygad om att jag hade slagit mitt personliga rekord och SUB 50-gränsen år 2014. Kände mig i riktigt bra form. Dessvärre gjorde den kyliga vattentemperaturen att arrangörerna valde att korta distansen till hälften. (Ironiskt med tanke på vilken fantastisk sommar 2014 blev sen). 26:20 på 1500 m varav 1000 meter motströms gjorde att jag seedade mig till startgrupp 3 (för att få starta i startgrupp 3 måste man ha simmat långa loppet på 47:30 år 2013 och 49:30 år 2015 som en liten indikation).

IMG_9667

2015 – Familjefejden
Min älskade make hade gått en crawlkurs hösten 2013 och raskt blivit snabbare. Nu kände han vittring efter frugan. Jag å andra sidan hade fött vårt andra barn mindre än tre månader innan loppet, och precis fått klartecken att börja simma igen. Kommer jag ens i våtdräkten längre? Haha! Jodå. Det gjorde jag. Och jag hade ju simmat hela graviditeten igenom. Så jag både blev och blev inte förvånad över en fin tid på 51:26. Drygt en och en halv minut snabbare än maken. Men han har blivit ruskigt duktig och tar fortfarande mycket större utvecklingssteg än jag, så 2016 vette tusan om jag lyckas hålla honom bakom mig…
2015-07-04 13.14.11-1
11667955_10152848767690946_1939071448_n

2016 – Året det smäller till?
Som ni märker så har det varit en ganska lång resa hit och jag har i många år suktat efter att komma under den därringa 50 minutersgränsen.

Det som talar för att jag lyckas iår, är ett gediget uppbyggnads- och träningsår i ryggsäcken. Iofs har jag haft många förkylningar, men simningen har varit prioriterad fram tills sommaren började och jag inbillar mig att jag har lyft mig ett snäpp.

Det som talar mot är utebliven Open Water-simning hittills i sommar. Förutom Utö Swimrun så har det blivit knappt en handfull pass. I fredags började ännu en redig förkylning, som nu visserligen håller på att släppa greppet… men en veckas ofrivillig vila var ju inte vad jag hade planerat.

Om två dagar vet vi…
Fast oavsett om jag lyckas eller inte så är jag ganska säker på att Vansbro inte har sett det sista av mig!

Har du någon relation till Vansbro?

3 Replies to “Vansbro – Min historia”

  1. Mitt starkaste Vansbrominne är när jag skulle simma Halvvansbro och lyssnade på ljudboken “Luftslottet som sprängdes” av Stieg Larsson. Jag åkte ensam i bilen och satte i sista CDn, Lisbeth Salander är i det övergivna industrihuset med Niedermann och en spikpistol. Jag närmade mig Vansbro och kände att CDn måste sluta innan jag når fram. Inte kunde jag lämna henne ensam med den där galningen “bara” för att hämta nummerlappen. Men som tur var slutade boken ca 5 km innan. Jag fick ett inre lugn, kunde hämta nummerlappen och ta mig till starten tillsammans med Elisabeth Darj. Under det loppet hade jag en människa som sparkade benen bakåt varje simtag hon tog så att jag fick en dusch varje gång. Trots att jag tog i hennes fotled och bad henne ändra simstil gjorde hon inte det. Då la jag in en högre växel och drog förbi henne.
    Under tjejsimmet som refereras till ovan är starkaste minnet att badmössan gled av huvudet två gånger innan ens Vanån var passerad. Då tog jag och stoppade den innanför baddräkten och simmade vidare utan badmössa.

  2. Min relation till Vansbro är att först se på det med en badkrukas ögon .. det verkade kallt och jobbigt. Hängde med morsan nån gång och hejade.
    Sen att hjälpa till i sjukvårdstältet ett år och se fryshararna…
    och nu till sist känna att jag utvecklas från år till år.

    Målet hittills har varit att hoppa upp i startgrupp år för år och det bör ju ha lyckats i år igen. Nån stans på vägen får vi se om jag passerar dig eller om du också kommer att fortsätta hoppa uppåt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *