Trondheim Triatlon – Race Report

Äntligen dags för årets första Triathlon och dessutom internationell debut för mig!

Tävlingen firar fem år iår och i nästan lika många år har jag sneglat västerut och varit sugen på att delta. Inte bara för att det är ett av de geografiskt närmaste loppen hemifrån utan för att banan har verkat så himla spektakulär.

Jag och Kerry på morgonen innan start
Start ute på Munkholmen, eller ska vi kalla det för Trondheims Alcatraz kanske? För det ser lite ut så på håll. Och framför allt ser det väldigt litet ut på håll.

Kruxet för min del har varit graviditet samt det faktum att de 300 startplatserna har sålt slut nästan direkt när de släppts i december. Men ifjol hängde jag på låset när det var dags att anmäla sig – Startplats Check! Dessutom passade det perfekt in i min tri-kalender (som i och för sig bara bestod av ett lopp…)!

Som en härlig bonus anmälde sig också Kerry till samma lopp! Härligt att Östersund Triathlon visar upp sig i grannstaden!

Tillsammans med familjen checkade jag in hos finaste svärmor på fredagkväll.

På lördag fanns det gott om tid att spana in växlingsområde, registrera sig och köra cykelbanan med bil. Det var allt lite backar. Att i princip alla jag såg hade racercyklar med tempostyre kändes plötsligt ganska oroväckande. Well well. Jag hade ju bara med mig min tempocykel så tempo fick det bli .

På söndag mötte jag och Kristoffer upp Kerry och Andreas vid växlingsområdet för incheckning. Det var betydligt varmare än dagen innan, solen sken och det verkade bli en strålande dag. Från växlingsområdet var det en bit att gå längs stranden bort till båtplatsen varifrån vi skulle skjutsas ut till Munkholmen.

En del stretchade  och nervösade i väntan på ombordstigning. Själv kör jag ju ganska sparsamt med triathlon så när jag väl kör lär jag ju köra med stil och använda väntetiden på bästa möjliga sätt? 😉
Taggade! Och törstiga. Och lite hungriga. Blev längre än vi tänkt oss mellan sista näringsintag och nästa möjlighet…
Båten tog oss ut i raketfart!
Tiden ute på ön gick ganska fort. Först obligatorisk gruppbild och sen lite tid att vänja kroppen vid 14 grader, salt, kallt, grönt och klart vatten. Kerry och jag pratade med en annan svensk som berättade att han fått en brännmanet rakt i ansiktet några dagar tidigare. Tack. Du kan sluta prata nu.

Foto: Trondheim Triatlon

Klockan 11 gick starten och vattentemperaturen var så pass kall att det bara var att vifta på som gällde. Inte stanna och fundera.
Det var mäktigt, vackert och lite för mig ovanligt att bara simma rakt ut på öppet vatten utan land i närheten. Även om det fanns gott om kajaker och båtar så blev fältet otroligt utdraget under simningen på 2600 meter. Jag såg också ett par brännmaneter under simningen men de låg lyckligtvis några meter under oss.

Plötsligt ser jag också någons gröna simmössa sakta dingla ner i djupet under mig och får en impuls att dyka ned och hämta den. Släpper dock tanken lika snabbt som den kom. Fokus nu. Fokus framåt.

Vi navigerar på höger sida om 3 stora gula bojar innan vi simmar in mellan de två röda målbojarna. Mitten av simningen var varmare och precis som tävlingsledningen sagt så blev det kallare när vi närmade oss land. I slutet av simningen känner jag stora dyningar som jag upplever för oss inåt land men får sen höra att vi kämpat mot ebb. Det skaver i nacken. Nu känner jag mig klar med det här…

Äntligen möts jag av funktionärer som står i vattnet och hjälper deltagarna upp. Vi får springa uppför en temporär metalltrappa och sen är det några hundra meters löpning barfota på utlagd filtmatta bort till växlingsområdet. Får hjälp av medtävlanden som springer bakom att öppna dragkedjan på våtdräkten. Tack snälla!

Att ta av våtdräkten går bra men att få ner de bortdomnade tårna i cykelskorna är aldrig lätt och det tar mig en onödigt lång stund. På med hjälm, solglasögon, nummerlapp och iväg. Det har nu gått ganska många timmar sen frukost så jag trampar bara upp lite fart på cykeln innan jag äter min första gel.

När jag sticker ut på cykeln ser jag fortfarande många som kämpar långt ute till havs. Kanske har de längst bak fortfarande halva simsträckan kvar?

Den 5 mil långa cykelsträckan börjar och slutar med att slingra sig längs kustvägen alldeles ovan det stora blå. I skuggpartierna är det kallt och i solen är det ljuvligt. Men hela tiden är det så makalöst vackert!

Efter halvannan mil börjar det bli lite klättringar och jag blir förbicyklad av mestadels män. Ser inte så många kvinnor alls under loppet och tittar man i resultatet så har jag varit ganska jämn i mina placeringar i de olika grenarna. När det blir utförsåkning är det min tur att swischa förbi i den aerodynamiska tempoställningen. Så kul!

Efter kustcykling viker man inåt landet bland böljande fält. Även här är det väldigt sceniskt! Efter sisådär 35 km är man tillbaka på kustvägen för cykling tillbaka till växlingsområdet. Först är jag lite missnöjd med min snitthastighet men med lite perspektiv får jag nog vara ganska nöjd ändå. Har inte alls cyklat så mycket iår och kan inte förvänta mig så mycket mer. Nu hoppades jag innerligt att min löpning skulle funka loppet igenom. Särskilt mina akilleshälar.

Växlingen kommer snabbare än jag tänkt  mig och vips är det dags att springa. Hänga upp cykeln, av med hjälmen och på med löparskorna. Fortfarande noll känsel i fötterna men till slut sitter skorna fast på fötterna. Fick tips om att ta med skohorn till nästa tävling och det ska jag verkligen försöka anamma!

Löpningen
Det känns bra från start. Delar mentalt upp loppet i 3 st 4 km sträckor. 4 km klarar du att springa. Och så en till. Och så en till. Sen är du i mål.

Själva loppet sträcker sig genom centrala Trondheim och man springer 6 km bort längs ån och uppför, rundar fästningen och tillbaka. Möter efter 1.5-2 km vinnaren för dagen. Efter dryga 3 km möter jag Kerry och peppar henne för allt jag är värd. En minut senare möter jag damtvåan som visserligen verkar ha något högre fart än Kerry men det är heller inte långt kvar till mål. Rafflande!

Efter ytterligare en kilometer så kommer känseln tillbaka i fötterna. Det gör småont i hälarna men känns ändå under kontroll. Tycker att flåset känns oväntat bra! Kilometer 5 – 6 börjar uppförsbacken och jag får kramphugg i utsidan på BÅDE höger och vänster knä. Kan inte minnas att jag upplevt något som detta tidigare och har någonstans längs vägen tappat bort mina salttabletter… Tvingas sänka farten markant men när den värsta klättringen är gjord så släpper krampkänningarna och jag kan sakta öka igen.

Foto: Trondheim Triatlon
Det är mycket folk ute och många hejar glatt. Springer förbi vätskekontrollen vid 8 km och tänker att nu är jag inne i slutruset. Bara sista fyra km kvar nu. Ser Andreas stå och heja när det är mindre än 1 km kvar. Ser Andreas igen stå på målrakan (Hur!?!) Familjen står längs upploppet och jag är så trött och glad över att äntligen få sluta springa.
Konstigt nog får man ändå snabbt en massa energi tillbaka när det kommer en Arvid som säger att Du är bäst mamma! Just då känns det nästan så. Tack kroppen för allt du hade att ge idag och för att du höll ihop det så bra!

Dessutom får jag krama om min fina vän Kerry, tillika dagens segrarinna (12a totalt!!!), som nu segrat både västerut och dagen innan österut (då i Sundsvall på Alnö Triathlon).


Själv kom jag på en hedrande 14e plats av 38 damer med tiderna:
Simning 50:39
T1 – 05:31
Cykel 1:41:11
T2 – 01:55
Löpning 1:04:49
——————–
Totaltid 3:44:08
Det är är jag mycket nöjd med utifrån förutsättningarna 🙂

Summa summarum var detta ett fantastiskt vackert lopp som jag verkligen kan rekommendera. Lagom distanser (2600 m, 50 km cykel och 12 km löpning) och den här dagen bjöds vi på riktigt kanonväder! Båda jag och Kerry tyckte att det var det vackraste loppet vi någonsin kört. Och Kerry har ändå kört ganska många tävlingar.


Tack för iår Trondheim!

One Reply to “Trondheim Triatlon – Race Report”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *