Resa,  Sport,  Träning

Ironman Haugesund – Race report

När jag anmälde mig till Haugesund så var det enbart för att loppet låg när det låg.
Den 1 juli.
Jag ville inleda semestern med min Ironman för att sen kunna njuta av friheten tillsammans med familjen.
Tänk så härligt att slippa semesternoja över sjukdomar, konstant tänka på kosten eller stress att få till alla nödvändiga och specifika träningspass.
Min sommar vill jag ägna åt att leka, äta vad jag vill, stanna uppe sent om jag känner för det och träna vad jag vill, hur jag vill och när jag vill.

Därför kändes det liiiite som om jag svalt en stark chili när jag insåg följande två saker:
1. Det skulle handla en hel del om cykel.
Tuff cykel.
Inte bara 18 mil (som det alltid är på en Ironman) … utan 18 mil på cykel och DESSUTOM TVÅTUSEN HÖJDMETER.
Alltså något helt annat än Kalmar Ironman som jag gjort två gånger tidigare och där “backen” i princip utgörs av Ölandsbron. Jag är ingen stark cyklist.

2. Det är väldigt långt till Haugesund.
Alltså jätte, jätte, jättejättelångt från Östersund faktiskt.
Minst 2 dagars bilresande… enkel resa.

Samt att dessa två insikter kom först efter att jag hade betalat 5000 pix i anmälningsavgift OCH bokat boende…
Hohoho!

Ja. Så kan det gå.
Lagt kort ligger.
Bara att köra, tänka positivt och göra sitt bästa.

Försökt peppa min super-supporter (maken) med att det blir kul med en roadtrip och stanna längs vägen för att hälsa på goda vänner och se vackra platser. Mina andra super-supportrar (föräldrarna) tog hand om barnen medan vi gjorde Norge-resan <3

Haugesund – fredag och lördag

Fredag eftermiddag anlände vi äntligen till Haugesund. Denna pärla vid havet långt ute på Vestlandet mellan Stavanger och Bergen. En småstad fylld med gamla fina trähus med skiffertak. Lägenheten som jag hyrt låg på gångavstånd från expo, mål och registrering. Prima.

Efter registrering tittade vi på Irongirls-tävlingen och avnjöt en god middag nere i hamnen alldeles intill söndagens målområde. Det blåste kyligt även om solen sken och jag hade svårt att lugna fjärilarna i magen. Den inre känslan var mer av det illamående slaget och jag kände djup respekt inför den kommande uppgiften.

Slappna av.
Försökte intala mig själv att det finns inget mer att göra nu, än de sista förberedelserna.
Ändå bubblade känslorna upp titt som tätt. Precis som de gjort momentant hela den senaste veckan. Packade mina påsar och gjorde alla förberedelser inför morgondagens incheckning.

Lördagen tog vi sovmorgon. Alltid viktigt att försöka få till en bra näst sista natt utifall den sistan natten innan race blir orolig.

Ulf från Åre, som också är medlem i Östersunds Triathlon, hörde av sig till mig och vi möttes upp till pre-racemötet. Inte för att vi kände varandra innan loppet, men alltid kul att lära känna någon ny och ha någon medtävlande att heja på under loppet.

På pre-race mötet gås allt praktiskt igenom samt hela tävlingsbanan. Vi får lite sista-minuten-tips och det känns lite bättre. Längtar till start.

På väg tillbaka handlade jag, fixade lunch och provcyklade lite innan det var dags att checka in grejerna, åka hem och äta middag och göra det sista.

Viktigt att försöka memorera var min påsar hänger, var min cykel finns osv för att få till smidiga växlingar.

Det är så många tankar och känslor som åker runt i huvudet.
Längtan, ovilja, vilja, viljan att genomföra vs viljan att verkligen prestera, pepp, rädsla och mycket mer i en konstant cocktail. Plus att hjärnan försöker gå igenom alla små detaljer. Keep it simple  – är bra för då minskar antalet saker man behöver ha med sig, men det känns ändå hela tiden som om det är något jag glömt?

Tittar på väderprognosen. Igen.
Ser ut att bli 16 grader när jag kliver upp ur vattnet och mycket svag vind. Inte ett moln och snabbt stigande temperatur till en bra bit över 20-strecket. Vädermässigt perfekta förhållanden och jag förstår på den mycket nöjda arrangören att det är ett sällsynt fint väder vi bjuds på. Särskilt att det väntas så lite vind fast vi tävlar alldeles intill Atlantkusten.

Väldigt skönt tycker jag. Då slipper jag oroa mig för vind och höjd på cykeln. Höjdmetrarna i sig räcker gott och väl.

Innan jag somnar så tänker jag också att det viktigaste är att kroppen får vila. En avslappnande tanke som gör att jag inte stressar upp mig även om jag skulle sova oroligt. Plus att livet med småbarn ju ger en andra perspektiv på det där med sömnbehov… Snart glider jag in i drömmarnas värld.

Race Day – Söndag 1 juli

Klockan ringer 5. Ingen snoozning hinns med.
Även om det är ganska nära till start (2 km) och hyfsat lite folk som ska tävla så borde det vara chill att hinna dit, men jag har ingen tidsmarginal för ev strul. Känns faktiskt bra i kroppen. Sovit bra.


Med en bättre känsla i kroppen än på hela veckan är jag redo. Och glad. Sätter på musik och läser massor av peppiga hälsningar och meddelanden samtidigt som solen går upp och jag äter en alldeles vanlig frukost.

Preppar energin som under dagen kom att bestå av:
12 flytande gels i en vattenflaska som ska intas på cykeln, 7 GT tabletter (äter en vid T1 och sen en varje timme på cykeln), 6 GU gels med smak av salted caramel. Ganska beprövat koncept för mig eftersom jag körde ett liknande i Kalmar för två år sedan och då funkade det bra.

Tar med mig grejerna och vi lämnar lägenheten vid 6. Det är bara 2 kilometer till starten som går klockan 7.

Går in i växlingsområdet och pumpar cykeln, placerar ut mina flaskor och gels. Fixa lite i påsarna. Ställa sig i toakö. Här träffar jag en sprudlande glad Valerie från Boulder i USA. Vi skrattar och pratar om allt möjligt. Det är hennes första IM men hennes man har gjort många. Önskar varandra lycka till och sen är det dags att ta på sig våtdräkten, lämna in den vita ombyteskassen och göra sig klar för start. Träffar på Valerie igen och önskar varandra lycka till igen under tonerna till Norges nationalsång och sen Queens – We will rock you. I mitt huvud hör jag dock Kentas Just idag är jag stark…

Simningen

Om jag bävat inför cykelsträckan på den här tävlingen så kan vi väl säga att jag mest förundrats över simsträckan. Först trodde jag att vi skulle simma i Atlanten, men till min stora glädje ska vi simma i en tjärn som var hela 18 grader varm, 100 % manetfri och som verkligen utnyttjats maximalt för att få ihop simsträckan på 3.9 km.


Tycker det här är en ganska rolig bild från dagen innan där några deltagare/åskådare försöker förklara hur simbanan egentligen går.

Själv tycker jag att simbanan är otroligt smart. Genialisk. I alla fall teoretiskt… Och väldigt norsk. Mycket publikvänlig och som vår tävlingsledare sa igår så “om man går i vattnet på rätt ställe så kommer man komma upp på rätt ställe förutsatt att man inte simmat över någon lina”.

De som tror att de kan vinna tävlingen eller som tänkt simma riktigt fort får starta 7:00. Fem minuter senare börjar de släppa på resten, 5 simmare i taget var femte sekund från en lång kö där man självseedat sig.

Jag hade ställt mig i slutet av ledet som satsade på 60-75 minuter över 3800 meter. Har inte fokuserat alls på simning på flera veckor och hoppades bara på en så smidig och energisnål sträcka som möjligt.

Efter 2300 m är det en Australian Exit dvs man får springa en kort sträcka på land innan man dyker i vattnet igen och fortsätter simma. Hinner se Kristoffer som ställt sig ute i vattnet och hejar 🙂 Sånt blir man extra glad av och jag simmar vidare med ett leende.

Det är bitvis ganska trångt i vattnet. Får några kallsupar och en smäll perfekt på mitten av glasögonen. Även om jag gillar banan så tycker jag att linan borde ha varit gul istället för mörkblå. Enligt Garmin simmade jag så här:

Ja… Inte vet jag hur rakt jag simmat. Känslan var iaf att det var en rätt energisnål simning, om än inte så himla snabb, och det var ju det som var mitt mål.

Tid: 1:13:50 (1:57/100 m)

T1 – Första växlingen

Till skillnad från Kalmar, som jag gjort två gånger tidigare, så hängde ens blå cykelpåse ovanför ens röda cykelpåse.
Rent praktiskt gick växlingen till så att en hämtade sin påse. Satte sig på en stol (om man nu inte ville byta om helt för då fick man vackert springa in i ett tält). Av med våtdräkten och lägga ned i påsen. På med cykelskor, hjälm och glasögon och en gel ned i i tridräkten. Sen hänga tillbaka sin blå påse och springa iväg mot cykeln. Nummerlapp på cykeln var frivilligt så den sparade jag till löpningen. Alla fick springa till bortre änden av en lång fotbollsplan innan man kunde springa inåt och hämta sin cykel. Inga problem att hitta mina knallorangea tempopinnar 😉 och sen vidare till Bike out. Mao lång löpning men rättvist upplägg.

Tid: 5:01

Cyklingen

Cyklingen gick på en 18 mil lång envarvsbana både norr och söder om Haugesund med varvning inne i centrum efter 8-9 mil.
Plus den där lilla detaljen med de där två tusen höjdmetrarna då…
Efter 14 mils cykling kommer en ganska lång backe med 10 % lutning och cirka 80 höjdmeter, men annars inga riktiga mördarbackar. Istället är det nästan konstant rullande kullar upp och ner… Upp och ner igen. Gärna med 90 graders kurvor längst ned i slutet på en brant utförslöpa.

Som sig bör så känner jag mig pigg och stark när jag får sticka ut på cykeln. Måste medvetet försöka hålla igen fast det går så himla lätt. Trots att klockan bara just passerat 8 på morgonen är hela cykelvägen kantad av pigga norrmän som sitter ute och hejar, viftandes med sina norska flaggor längs hela cykelbanan. Får nästan ont i ansiktet av att le så mycket och ger alla tummen upp.

De första tre milen går ändå fort och utomhustemperaturen stiger snabbt. Tridräkten känns torr på nolltid och jag fryser inte det minsta. Känner också ganska direkt att jag glömt solskydd. Det här kan bli en spännande dag…

Det som är härligt med rullande kullar är att man slipper sitta konstant i tempoposition vilket blir slitsamt för rygg och nacke på ett annat sätt. Här får man väldigt ofta ställa sig upp och sträcka ut både rygg och nacke. Det som är mindre härligt med rullande terräng är att man lätt kan få väldigt ont i knäna om man inte gör rätt dvs jobbar med rundtrampet. Dra upp och tryck ned. Inte bara trycka ned pedalen.

I sex mil går det också bra. Men sen börjar tröttheten komma över mig och jag fuskar med rundtrampet.
Men tjena knäna! Är ni med här idag alltså? Kul att ni gör er påminda… Eller inte.
Jag får flashbacks till en vidrig Vätternrunda för ganska exakt 10 år sedan. Då höll de prima i 20 mil. De sista 10 milen borde jag med facit i hand aldrig genomfört då. Men de höll i 20 mil. Så jag fokuserar på det. Resonerar med mig själv. Rent logiskt borde jag vara en mycket bättre cyklist idag än då, och därmed borde också knäna hålla ihop över 18 mil nu. De ömmar faktiskt mindre när jag fokuserar på rundtrampet. Dra-Tryck-Dra-Tryck…

Vissa partier är riktigt tekniska. Det finns nästan inga raksträckor där en kan slappna av och bara mata på, utan hela tiden fokus. Tror aldrig jag växlat så mycket tidigare.

Inne i Haugesund efter drygt 80 km, finns en kort sträcka med gemensam cykelbana för de som kör full distans och de som enbart kör halv distans (Ironman 70.3). Det är sååå frestande att vika av på deras bana och strunta i att jag redan simmat för långt. Tänk att bara ha en knapp mils cykling kvar nu… åh! Slår genast bort tanken och fortsätter ut på andra halvan.

När centrum passerats känner jag hur hastigheten sjunker. Hoppet om att kunna snitta över 30 km/h dör ut. Men hoppet om att en sänkt hastighet kan öka chansen till ett drägligt marathon efteråt gör det lite lättare.

Efter 14.5 mil har jag trampat uppför den brantaste och längsta backen. På toppen finns en energistation men jag är inte säker på om det här är den sista eller näst sista inför växlingen. Slarvigt av mig. Har kvar lite flytande gel i min gröna flaska och kanske en halvfylld vattenflaska i andra hållaren. Hugger en halv banan istället för ny vätska och bestämmer mig för att det nog är en till station innan växling. Det var det inte.

De två sista milen bjuder på mycket uppför. Det tar både tid och mycket energi att komma framåt. Hade inte räknat med att hålla på så här länge. Kommer lyckligtvis på att jag ju stoppade en bonusgel i tridräkten som jag glatt tar under de sista milen tillsammans med mitt sista vatten.

Det är galet varmt ute. Det är ingen fara på taket huruvida jag ska klara av cyklingen eller inte, energimässigt, men jag är rejält törstig när jag kommer in till andra växlingen.

Som alltid på en Ironman, fylls jag av tacksamhet om jag klarat mig från punka när jag kommer in till växling. Särskilt idag, trots 6 färistar, sjuttiotolv fartgupp, några gropar och bitvis ganska taskiga vägar (dock måste jag säga att överlag var det riktigt fina vägar och delvis tom helt ny fantastisk sammetslen asfalt!)

Tid 6:23:13 (28.18 km/h)

T2-Andra växlingen

När man kommer in till andra växlingen har de fixat med bike catchers, dvs någon som tar emot din cykel så att du enkelt kan springa över fotbollsplanen och direkt fram till din röda påse.

Av med hjälm och cykelskor. På med nummerlapp (som jag satt fast på ett litet bälte med en ficka som redan var riggad med 4 gels), löparskor och strumpor samt att jag kostar på mig en extra minut där jag smörjer in grenen, armhålorna och fötterna med vit vaselin innan strumpor och skor åker på. Detta har jag aldrig provat förut men fick tipset dagen innan av en ultralöpare, när jag frågat vad man kan göra åt sina ständiga problem med skavsår och blåsor. Jo, jo. Det gäller ju att pröva något för första gången på tävling också… Hehe.
Men faktum är att det var ett riktigt dundertips. Jag hade inga problem med fötterna och det brukar jag alltid få efter 15-20 km och särskilt om det är så varmt som det var den här dagen.

Tid: 3:59

Löpningen

Direkt efter växlingszonen tänker jag att det måste komma en vätskedepå eftersom det inte fanns någon inne vid själva växlingen. Det gör det inte. Nu är jag löjligt törstig.

Men bena känns förvånansvärt pigga för lite löpning och krigar på.
Bilden över löpsträckan nedan är inte den senaste versionen utan vi fick lägga till ett extra första löpvarv runt Skeisvatnet (där vi simmade vid starten) för att få till rätt distans.

Först efter 4-5 km kommer en vätskedepån och jag är nu redigt törstig. Här finns förbättringspotential. De älskvärda funktionärerna delar ut vattendränkta svampar som man kan ta med sig/hälla över sig etc. Många sätter fast dem innanför dräkten.

Det känns tungt. Tanken är att vi ska springa en löpslinga genom staden 4 varv. För varje varv får man ett armband och totalt kommer vi ha passerat mål 8 (!) gånger innan det är dags att passera mållinjen den nionde gången!

Första varvet känns oändligt.Tycker jag aldrig kommer bort till vändpunkten och får mitt första gula armband.

Herregud.
Ska jag verkligen springa ända hit bort tre gånger till? Inser att jag börjar bli riktigt låg på energi sen min senaste gel på cykeln. Tar en och sen fortsätter jag med det var 45:e minut. Bestämmer mig för att gå i vätskedepåerna och fylla på ordentligt med dryck. Kissnödig.
Häller några svampar över mig och plötsligt är jag inte kissnödig längre… Snart känns det lättare att springa igen.

 

Vet inte varför, men av någon anledning så tänker jag plötsligt,
Men herregud Ann-Mari! Det är ju ett marathon du ska springa. Du kan ju inte springa ett helt marathon???! 

Så i de brantaste backarna bestämmer jag mig för att gå. Tre stycken på ditvägen och en på hemvägen. Plötsligt har jag fått något att längta till. Uppförsbackarna! Bakvänt sätt att tänka kanske, men det funkade.

Mest är det asfalt, och nere vid strandpromenaden/målområdet är det kullersten. Tur att det också är mest publik och högst volym här, så jag tänker inte alltför mkt på det. Vid ett tillfälle höll jag dock på att stå på öronen…

Det är roligt att möta de andra löparna ofta. Man lär sig snart ungefär var man brukar mötas och om man tappar eller tar in på somliga. I början på löpningen blir jag avundsjuk på de som har många armband och snart ska få gå i mål. Mot slutet av löpningen så känner jag stor medkänsla för de som just påbörjat löpningen och inte har något eller bara ett armband.

Tycker att det känns lättare och lättare. Kanske är det min dieselmotor? Kanske är det för att jag bestämt mig för att gå i backarna och depåerna och sen gör det, men springer överallt annars? Kanske får jag extra energi av att ha en positiv trend i loppet när de flesta andra går åt rakt motsatt håll? Det spelar såklart ingen roll varför, men jag blir bara gladare och gladare.

Och visst blir man lite extra glad när man passerar någon vältränad snubbe som går?

Tror jag avancerade totalt femtio placeringar under löpningen.

 

Hejar ivrigt på mina medlöpare. Valerie, Ulf och andra som jag träffat under dagen. Räknar gånger jag passerat målet och plötsligt är det bara en gång till som målet ska passeras innan jag får gå i mål! Yes!

Så himla glad!
Får superkrafter när det är dags att spurta i mål <3

Det kommer bli min snabbaste mara hittills men det har jag ingen koll på.

Tror dock att jag måste jobba lite med mina hjärnspöken om att jag inte skulle kunna springa en mara. För det är klart att jag kan. Har ju bara gjort det i sammanhanget Ironman så det kanske är dags att köra några utan rejäl uppvärmning före?

Tack för ett finfint arrangemang IM Haugesund och alla volontärer, publik mm och tack alla som hejat längs vägen! Och Familjen hela det senaste året!!! Wow! <3

Tid: 4:11:06

MÅL: 11 timmar  57 minuter  8 sekunder

Placering i min ålderskategori F30-34: 5
Placering bland damerna: 19
Placering totalt: 209

Jag klarade det!
Visst hade jag drömmar om att prestera ännu bättre men givet hur jag kände mig på cykeln redan tidigt i loppet så är jag väldigt nöjd med min prestation.

Det var svårt att spekulera kring tider men det kvitto jag verkligen ville få under den här tävlingen var att löpningen fungerade och att den tagit ett tydligt steg framåt. Har kämpat med hälproblem så himla länge nu, och den här våren är den första sen 2013 som jag kunnat springa långt relativt smärtfritt och det är den bästa känsla jag vet.

Min trilogi. Min Ironmantrilogi.
Nu är den fullbordad. Avslutad. Komplett.

3 gånger har jag startat.
3 gånger har jag fullföljt.
Visat för mig själv att det går.
Att jag kan.

Om det blir fler Ironmans i framtiden?
Kanske.
Men först tror jag att jag ska testa på det här med Halv Ironman.
Det verkar så mycket behagligare…

 

2 Comments

  • Liselott Wahlqvist

    Jag uppskattar så att få en liten inblick i din upplevelse och fantastiska prestation. Vilken resa, från anmälan till loppet och sen målgång (och därinnan också för den delen). En prestation som en annan inte ens kan drömma om, helt fantastiskt Amo!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *