Stora Stöten Swimrun – race report

Fredag kväll
För några timmar sen landade jag med familjen på Arlanda efter en vecka i Spanien. Nu sitter jag i bilen på väg mot Falun och kan verkligen känna hur fjärilarna börjar fladdra omkring långt nere i magen. En välbekant och positiv känsla sprider sig ut i mungiporna. Yes! Imorgon är det tävling!

Viss finns där nervositet också men främst är det en bubblande lycka.
Lycka över att jag KAN,
att jag VÅGAR,
och att jag VILL göra sånt här.

Särskilt roligt är det såklart om man är i form men det är något med tävlandet som är kul oavsett. Den som följt bloggen vet att jag harvar på trots långvariga hälproblem, fast någon löpform att tala om kan jag dessvärre inte stoltsera med. Men hej, jag springer i alla fall. Och DET räcker väldigt långt för mig.

I ett öltält under årets Storsjöyra satt jag bredvid en trevlig och duktig sjukgymnast. Samtalet gled in på mina hälar och jag fick förklarat för mig att när mina senor skadades 2013 (på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet) så växte nervändar fast i senorna under själva läkprocessen. De där nervändarna sitter nu kvar i de läkta senorna och gör ont. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag. Det positiva i kråksången är att det bara handlar om mig och min smärthantering. Jag förvärrar ingen skada när jag springer. Det gör bara ont. Så jag har sakta trappat upp igen och några veckor innan det här Swimrun-loppet avverkade jag min första sammanhängande mil sen Kalmar ifjol! Visserligen gick det inte helt smärtfritt men ändå ett framsteg. Jag har även börjat springa intervaller igen och det är så roligt!

Därför är jag också bubblande glad denna fredagkväll!
Tillsammans med bästa Emelie kommer jag imorgon stå på startlinjen till ett längre lopp och ett nytt gemensamt äventyr. Form eller inte. Mest av allt är jag tacksam för att kroppen låter mig plåga den och att den vill prestera fast det gör ont.

Lördag
Vi kom i säng ganska sent igår, men hinner ändå feppla med utrustningen efter en välbehövlig sovmorgon, då starten inte går förrän 13.00.
Fint!

Vi spekulerar lite kring vädret. Våtdräkt eller inte?
Det här är vårt femte Swimrun tillsammans. Vi har aldrig kört utan våtdräkt tidigare, men jag är väldigt lockad att testa så jag bestämmer mig för att göra det (eftersom jag är den enda människan i världen som inte simmare snabbare med våtdräkt och den förbättrar definitivt inte min redan ganska blygsamma löpform). Vattentemperaturen sägs vara 20-22 grader. Till slut bestämmer sig Emelie för att göra likadant även om majoriteten av startfältet valt att att behålla dräkten på.

En stund innan start poppar mina föräldrar oväntat upp (!), Emelies föräldrar kommer till starten och Kristoffer och barnen får sällskap av syster och systerson. Alex och Lisa springer omkring under hela dagen och dyker upp på diverse väntade och oväntade ställen! Ett så massivt publikstöd har jag nog aldrig haft förut! Vilken pepp!

Själva loppet började nere i mäktiga Stora Stöten. Ett mäktigt världsarv efter gruvan som rasade samman på midsommardagen 1687. I gemensam tropp traskade vi in genom grindarna och ned 95 höjdmeter längs en brant väg. På botten möttes vi av mannen som var bas på bygget några år innan själva raset. Han ger oss lite kuriosa kring platsen och banan vi ska köra. Som grädde på moset får vi också se en mäktig berguv flyga längs en av bergväggarna. Stort djur det där!
Flera berguvar, tillika Dalarnas landskapsdjur, bor i gropen och är anledningen till att det inte går något startskott utan att vi bara lite smygande börjar tassa iväg uppåt efter ett stillsamt klara-färdiga-gå.

Somliga snabbare än andra… Längst till vänster kan man se vinnaren i soloklassen och snabbast overall – Kim Andersson, och lite längre till höger kan man se vinnarna i mixklassen och längre ned har vi “resten”. Jag och E gick där det var som allra brantast och lunkade resten. Vis efter Utö ifjol så var planen att inte dra på sig någon mjölksyra från start utan börja långsamt/behagligt för att sen öka och kräma på mer efter halva loppet och hela vägen in till mål.

Den långa banan, som vi sprang, bjöd på totalt 22 km fördelat på 19 km löpning och 3.1 km simning. Totalt 10 löpsträckor och 9 simsträckor längs mycket vacker natur och fina stigar, vägar.

Välplacerade energistationer
Fyraåringarna spärrar av vägen så att vi inte ska springa fel <3

Banan är till stor del är formad av mänskligt kraft och följer vattnets väg till och från gruvan. Sjöar, dammar, kanaler och diken har genom århundradena grävts fram manuellt då vattnet alltid varit viktigt för gruvdriften. Vackra bergsmansgårdar, dammar och dammhus fanns längs vägen och utgör alltsammans en del av Världsarvet. Men ska jag vara helt ärlig så hann jag inte njuta så mycket av omgivningarna. Redan efter första eller andra simningen så kopplade vi inte ur oss något mer från linan som vi bara brukar använda vid simningarna eftersom Emelie var så klart mycket starkare än mig den här dagen. Jag hade fullt upp med att kolla var jag satte fötterna under den korta linan bakom Emelies rygg och samtidigt flåsa in ny luft i lungorna.

Eftersom jag har min segstartade dieselmotor så tog det ett tag att komma upp i fart. Av våra utmärkta supportrar får vi rapporter om att vi ligger fyra men att treorna är ganska nära framför. Vi springer förbi och Emelie ser till att vi fortsätter trycka på bra. Efter halva banan börjar det gå utför. Vi kommer ikapp tvåorna och springer förbi på ett tekniskt parti för att få lite försprång innan det blir väglöpning. Jag är mycket bättre terränglöpare än väglöpare. Eller rättare sagt, jag har ett tempo oavsett underlag. Så relativt andra löpare kan man tro att jag är en bättre terränglöpare… Med bara två simningar kvar är det knallhårt om andraplatsen. Vi springer om, blir omsprungna och plötsligt känner jag hur bandet kring min högra paddel lossnar och jag tappar den. Tvärstannar för att plocka upp den, innan Emelie hinner reagera, så vårt band går av. Dessutom glider mitt midjebälte ned över höfterna.
Järnspikar också!!!
Här får de 20 sekunders försprång under vårt högst onödiga feppel.

Ja, ja allt kan hända så vi ger oss ändå inte, utan springer på. Får höra att det är mindre än en minut ned till fyrorna så plötsligt är vi både jägare och villebråd på samma gång. Bara att ösa!

Kampen om andraplatsen i Faluån

Missar att stämpla kontrollen vid nedgången i Faluån, så får springa tillbaka några extra meter uppför trappen innan vi kan kasta oss efter. Här känner vi att loppet om andra platsen nog är kört men vi tänker ge allt för att inte komma fyra. Att bli fyra är något vi redan har prövat på i Borås 2014 och Höga kusten 2016 med mycket liten marginal efter långa tävlingar, så de erfarenheterna får räcka.

Sååå trött men också sååå glad när vi får springa i mål på en fin tredjeplats i knallhård damkonkurrens. 41 sekunder från andraplatsen och dryga minuten före starka Malin och Anna. 

Nu ska jag bli hel och stark så att jag orkar dra dig lite nästa gång E!

One Reply to “Stora Stöten Swimrun – race report”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *