Post Ironman – Inte riktigt som jag minns det, eller förväntat mig

IMG_0303
För sisådär två och en halv vecka sedan så gjorde jag den där ganska tuffa grejen i Kalmar. Det var fantastiskt. Och fast det såklart var jobbigt så kändes det inte alls svårt mentalt. Det kändes tvärtom lätt. Jo, men faktiskt. Som en helt klart genomförbar grej, nästan när som helst, om jag bara får lite förberedelsetid. Ja. Så kändes det.

Den känslan är rätt häftig. Vetskapen om att ens knopp är så stark att den klarar extrema fysiska påfrestningar utan att ge upp. Oavsett vad kroppen försöker säga.

Men. Tiden efteråt har varit tung.
Jag minns inte alls att det var jobbigt sist. Då flög jag ju runt på små rosa moln i euforin av att ha klarat av det. Hela den hösten faktiskt. Så i min enfald trodde jag att det skulle kännas lika bra den här gången.

Men. Det har det inte gjort. 

Träningsvärken la sig efter två dagar. Kvar fanns ett ömmande högerknä och två onda hälsenor. Använde antiinflammatorisk salva i nästan en vecka och sakta har hälsenorna blivit nästan helt återställda. Knäet har också blivit bättre fast inte helt bra än. Det protesterar särskilt mot stillasittande!

Men inte någon träning än.
Två dagar efter loppet så började vi skola in den minste killen på förskolan, och lagom till första helgen låg både han och jag helt däckade av en redig förkylning. Det blev också två sjukdagar hemma från jobbet för min del. Något väldigt ovanligt i min värld. När jag är sjuk (vilket jag varit en hel del det senaste åren och framför allt det senaste året) så brukar jag åtminstone vara såpass pigg att jag kan sitta upp och jobba hemifrån. Utan att riskera att smitta kollegorna. Men det kom inte ens på tal den här gången.

Mitt immunförsvar måste ha varit nästan obefintligt och jag minns inte riktigt när jag senast blev sängliggande och så totalt utslagen av en förkylning. Jag tyckte mig ha spännband över kroppen som höll fast mig mot madrassen. Helt tom på energi och oförmögen att resa mig upp. Så från toppen till botten och så långt ifrån Ironman-form man kan komma på en vecka.

Mentalt är det också en himla urladdning.
Förutom att jag mest bara vill hitta på roliga saker med de små när jag inte jobbar, så känner jag mig mättad på tävlingar på ett sätt som jag inte riktigt känner igen. Under små korta stunder kan jag längta efter att få ha en nummerlapp på igen, men till den här plötsliga och väldiga tomheten som kommit efteråt längtar jag verkligen inte tillbaka. Gissar att det här melankoliska stadiet kommer gå över (såklart det kommer), men just nu vill jag i princip bara umgås med familjen, sova massor, läsa böcker och komma ut i skogen. Känner ett väldigt starkt behov av att få vistas ute i naturen.

IMG_0263

Ingenting är så läkande som små kramar, god mat och lugnet som infinner sig när man är ute i det vilda.

One Reply to “Post Ironman – Inte riktigt som jag minns det, eller förväntat mig”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *