Plantarfasciit och Ladängsutmaningen

Långsamt går läkandet av mina hälar åt rätt håll. Det är en frustrerande väntan för jag vill ju så gärna springa, springa, springa. Nästan mer nu än i somras för mörka höstkvällar och rusk… Sånt gillar jag! Hur som helst, tillbaka till hälstatusen.

Förra veckan var jag i Stockholm och jobbade. Efteråt jobbet skyndade jag mig iväg och besökte Access Rehab för lite rådgivning, tips på bra fotövningar och som en bonus så gav sig kiropraktorn på min rygg också, efter att jag gnällt lite på en öm axel. Alla som körde Lidingö MTB i våras fick en gratis behandling hos Access Rehab så jag tänkte att det var ju lika bra att försöka hinna klämma in den mellan nattåg, jobb, trevlig middag med Kina-gänget och sen nattåg hem. När jag ändå var i krokarna liksom och helst innan erbjudandet blivit ogiltigt. Vi började då prata om Strasbourg-strumpan. Tjejen som jag träffade hade precis själv fått nys om den och undrade lyriskt vart jag hade fått tag på mitt par som kört med i några veckor nu… Det var tydligen jättemånga som drabbats av PF i sommar. Värsta epidemin lät det som.

Tja. Det enkla svaret är att mina är hemmagjorda. Tipset om själva strumpan fick jag på triathlonklubbens höstfest från en tjej som haft ett ungefär lika kasst år som mig med plantarfasciit. Med hjälp av bildgoogling, ett par fotbollsstrumpor, några besök på en av stadens sybutiker samt god hjälp av mamma och K så blev de klara för en spottstyver av vad de kostar på nätet. Och det är ju inte materialet eller konstruktionen som är magin, utan att foten hålls i ett bra läge medan man sover så att den läker rätt och stretchar rätt.

För första gången på mycket länge så gör inte de där första stegen på morgonen brutalt ont. Alltså de där stegen då jag brukade gå upp “felläkningen” som skett under natten. För strumporna (som i ärlighetens namn inte är så bekväma) hjälper foten att läka som den ska (i normalt ståläge istället för snett framåtvinklade) och faktum är att de där första stegen inte gör ont ALLS längre. När jag sovit med strumporna alltså. Om jag överbelastar fötterna mycket under dagen, tex en heldag på stan så får jag ju ont till slut ändå. Men normala dagar kan jag klara mig utan i princip någon smärta alls i fötterna. Jag har också testat att fuska några nätter utan strumporna men det har blivit bakläxa på en gång när jag vaknat. Så jag kör på några veckor till och hoppas att botten är nådd och att jag är på väg upp igen.

Apropå botten och att vara på väg upp.
I söndags fick jag ett infall att hänga på ett gäng glada löpare i Ladängsutmaningen (Ladängen är en fin slalombacke här på Frösön)! Utmaningen gick ut på att köra så upp och ned för slalombacken längs liftgatan så många gånger man hinner på 1 timme och det kan man göra när man vill och sen skriva in sitt resultat i en pärm. Men nu skulle man ju få gott sällskap eftersom ett stort gäng bestämt ett datum med start klockan 15:00.

Hanna Haglund Foto
Taggade löpare inför start! Foto: Hanna Haglund

Själv hade jag bestämt mig för stavgång uppför och lätt löpning nerför vilket fungerade utmärkt för mig. Hittade snabbt ett bra och jämnt tempo som jag kände var rätt för mig. Vartannat varv blev det en snabb drickapaus innan det bar av uppåt igen.

IMG_0878
Eufori!!! Foto: Kristoffer Darj
IMG_0898
Trafikstockning i liftgatan. Den uppmärksamme kanske hittar två personer som inte körde hela utmaningen… Foto: K Darj

När klockan slog 1:00:45 hade jag klarat av 8.5 varv och det är jag jättenöjd med. Bara känslan av att få jobba med benen i lite mer löplik träningsform, bland flera duktiga löpare kan jag leva länge på! Fast sen duger det såklart inte att avsluta dagen längst uppe på toppen, utan jag var ju tvungen lomma ner igen även om timmen var passerad. Så några minuter senare var jag tillbaka vid foten av Ladängen. Totalt alltså 9 gånger upp och ned för min del!

IMG_0886
Precis vänt upp på toppen och på väg ner igen. Foto: K Darj

Jag skämtar inte när jag säger att jag knappt kunde gå i måndags och tisdags. Herregud vilken träningsvärk! Länge sedan det sög så bra i låren… Det leder mig till två olika slutsatser:
1. Träningsvärk är den bästa värken
2. Det här passet måste jag göra om!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *