Milen

10 km löpning. 

En distans som jag både älskar och tycker är fullkomligt hemsk. 

Jag tror att det var år 2010 sist jag gav mig på uppgiften, eller däromkring… Länge sen var det i alla fall. Men för några dagar sen så frågade en vän på Instagram om jag skulle delta i årets upplaga av Spring en mil – Vinn en bil. 

Jag hade inte tänkt det… Men nu råkade loppet ligga väldigt bra till i min planering och uppladdning inför nästa helgs stora utmaning – Utö Swimrun.  Efter lite familjeråd beslutade jag mig för att ställa upp. 

Blev ovanligt jättenervös. Är jag sjuk? Tänk om jag utsätter mig för risken att bli sjuk? Eller skadar mig? 10 km asfalt snabbt… Är min kropp redo för det??? Den lille kom ju bara för lite drygt 13 månader sedan och jag har sprungit sparsamt med asfalt sen dess. Fjärilarna fladdrade friskt trots att jag försökte resonera lugnt och sansat med mitt inre. 

Vad gör du på milen?

Det där är en fråga som jag får då och då. Oftast från någon som inte känner mig, men som får höra att jag tränar och så vill de veta hur bra jag är. Inom löpning är det ofta ens personliga maxresultat över 10 000 meter som är den universala måttstocken på hur bra löpare man är. 

Ett rätt så trubbigt mått kan jag tycka. För någon som specialiserar sig på 10 000 meter som Mo Farah (fast han är ju ok även på halva distansen) så är det såklart bra, men de allra flesta av oss vanliga dödliga tränar ju inte för att springa en så specifik distans på en så snabb tid som möjligt. Jag gör det inte. 

Den klart största delen av mina löppass går i skogsmiljöer. Gärna på stig och elljusspår, ibland obanat och ibland på asfalt eller grusväg. Intervallpass, medeldistansfart, långdistanser och fartlek blandas friskt. Om jag skulle gissa vad jag är mest konkurrenskraftig på, så skulle det vara på drygt en mil (kanske 11-15 km) i ganska teknisk trailmiljö. Stigar. Rötter. Kuperad terräng. Det är nämligen då jag har som allra roligast!

Så visst. Just distansen, en mil, kanske passar mig ganska bra, men inte det platta underlaget. En maxad mil asfalt har jag aldrig gjort på träning, så varför skulle jag plötsligt kunna prestera fantastiskt med en nummerlapp på? 

Mitt inre: Det är inget maxlopp amo. Du behöver inte slå PB. Faktum är att du ska inte slå PB. Det här är bara ett delmål. 

Mitt andra inre: Men det här är ju MILEN! För Guds skull! Det är nu det gäller. Tänk sub 4..

Mitt inre: Lägg ner. Du är inte på något sätt toppad för det här. Backintervallerna med M igår, var inte på låtsas. Däremot är det ett delmål att göra en stabil ins…

Mitt andra inre: Men detta är ju MILEN! Dags att uppdatera det där 7 år gamla personbästat… Nu har du chansen!

Mitt inre: Nästa helg. Nästa helg. Nästa helg!!! Gör inget dumt inför nästa helg nu. 


-Vad tänker du springa på? Frågade K. 

– 46 minuter. Fast mitt kompromissande Inre jag ville egentligen ha en tid precis under 45 minuter. Min strategi var snabbt, inte absolutmax, men kontrollerat snabbt. En rejäl genomkörare som ska kännas (=så pass hårt att kroppen kommer försöka övertala huvudet att stanna, men huvudet ändå står emot utan större svårighet). Alltså hårt, men inte så att lungorna piper efter luft längs löpet och jag faller ihop på marken efter målgång…

Jag är ganska bra på planer. Att visualisera något och sen se till att det blir så. Såklart kan man inte förutse allt. Inte ens under ett millopp (tex folk som går i bredd med varsin barnvagn när man ska förbi osv). 

Men i stora drag. Så blev det även denna gång. Kroppen höll ihop på ett stabilt sätt och min Garmin stannade på 10.07 km efter 45.14 sekunder. Stabilt. Inget PB, men en jättefin genomkörare. Min andning pep inte. Jag föll inte ihop. Direkt efter målgång drack jag 2 muggar vatten, åt en halv banan och letade snabbt reda på överdragskläderna och gick för att duscha innan prisutdelningen. 

Vann ingen bil, men väl en t-shirt, och fick en jättebra genomkörare i kvällssolen. 

När jag är 45 år. Då ska jag persa på milen. 

2 Replies to “Milen”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *