Träning

Jag kan cykla… Jag är inte rädd.

Eller jo.
Rädd är precis vad jag är.
Jag tycker att det är läskigt att befinna sig på stora landsvägar med en plastig störtkruka som enda skydd. Med bara ben och bara armar. Fötterna sitter fastspända på pedalerna medan långtradare och husbilar susar förbi. En del väjer inte ut en enda centimeter utan jag skulle kunna ta på dem när de bränner förbi. Om jag skulle vingla till det minsta just då så skulle det sluta riktigt illa. Ett ögonblicks ouppmärksamhet. Kanske får jag en geting på armen just då som gör att jag vinglar till? Undrar vad de tänker när de kör förbi. Om de tänker…

Är det värt att pressa förbi en cyklist trots mötande bilar, för att vinna 20 sekunder av restid men samtidigt ta risken att göra någon barnlös och i mitt fall även två små pojkar moderslösa?
Kanske vore det en god idé att sänka farten lite och vänta ett ynka ögonblick för att kunna köra förbi säkert och med god marginal åt vänster och slippa risken att få en riktigt tråkig och onödig olycka på sitt samvete. Ha åtminstone lika god marginal som när man kör förbi andra fordon i trafiken?

Jag tänker ofta på Lena. Jag kände henne inte personligen men vi hejade på varandra både i Säter och Kalmar 2011. Hela hennes utstrålning var så varm och hon verkade vara en genuint fin person. En medtävlande man minns. Och nu finns hon inte mer. Trots att hon var en så erfaren cyklist och triathlet. Overkligt.

Men varför cyklar jag då, om jag nu tycker att det är så läskigt.
Ja… varför?
Mest för att jag tycker att det är så härligt att cykla. Kärleken till idrotten triathlon. Det är jobbigt på ett skönt och ganska skonsamt sätt. Att färdas på en cykel är fullt av så mycket frihet. Man färdas snabbt och hinner uppleva, se så mycket mer än när man sitter i en bil. Samma känsla som när man kör MC fast det gör jag inte alls längre. Jag vill inte ta den lilla risken medan mina barn är så små. Så hojen har jag sålt. Kanske ett intresse som jag kommer ta upp i framtiden. Kanske är det för att jag jobbar med riskhantering dagligen som mycket i livet blir till att handla om riskavvägning för mig. Så MC – inte just nu. Men att fortsätta cykla vill jag verkligen kunna göra. Efter Kalmar Ironman vet jag inte. Har en tanke på att köra mer MTB istället. Vi får se.

I största möjliga mån väljer jag såklart mindre vägar och tider på dygnet när jag tror att det är mindre trafik. Men det är ändå alltid en liten klump i halsen inför varje träningspass på cykeln och en suck av lättnad efteråt. Jag klarade det! Jag överlevde den här gången också.

Inför Kalmar hade jag lovat mig själv att göra minst ett pass på 14 mil. Jag behövde det. Har skjutit upp det länge. För länge. Men igår tog jag äntligen tag i det. Och det gick bra. Riktigt bra. Till slut hade jag cyklat 14.5 mil och stormen nådde ifatt mig när det var knappt 5 km kvar. Pjuh! Tacksam för att jag fick vara torr så länge! Nutritionplanen fungerade bra och snittet blev strax över 31 km/h. Hoppas på samma goda känsla i Kalmar om 2.5 vecka!

Jag kan ju cykla. Även om jag är lite rädd av mig…

Men men. Allt handlar inte om träning här i livet…
IMG_6646
Det finns ju sport också 😉

Fast just nu ropar bärbuskarna på mig.

Cykla säkert och framför allt, kör lugnt därute!

 

One Comment

  • Ann-Kristin

    Köpte också OS-bilagan idag. Spelade bridge med en triathlet från Säter, som tom varit på Hawaii. Men numera ägnade han sig åt hjärngymnastik istället!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *