Ironman Kalmar – race report

Dimman över den 6 km långa Ölandsbron, festklädde Kristian som sprang ett marathon med både käpp och hatt, den ensamme gamle mannen mitt ute på Alvaret och så en uppfriskande dusch i Coke Cola. Man hinner uppleva och se väldigt mycket under ett Ironmanlopp men det var nära att det inte höll på att bli något alls.

Ett par veckor innan loppet bokade jag tid för cykelservice. Torsdag morgon, 9 dagar innan start, lämnar jag in cykeln och nästa morgon ringer en mekaniker från Velo och säger att min bakväxel är trasig men att en ny är beställd från Danmark… (!) Förhoppningsvis kommer den in på Onsdag nästa vecka (alltså 3 dagar innan Race).

-Va?!?? Men jag åker ju söderut redan på tisdag… På torsdag måste jag vara i Kalmar!
-Öh… ok. Jag ska ringa ned till Danmark igen och be dem skicka den med express. Då kanske den hinner komma på tisdag.

Det blev en nagelbitarhelg. Jag hade ju köpt en tempocykel enbart för det här loppet och tränat på den. Skulle jag behöva ställa om hjärnan och ta min gamla racer istället? Min förra (och hittills enda) triathlon på samma distans gjorde jag på racern där jag monterat fast tempopinnar. Så visst går det. Men så himla surt om jag inte skulle få köra på cykeln som jag köpt och tränat på enbart för det här loppet.

På måndag, race week, packade vi allt, städade huset och gjorde oss redo. Tisdag kändes som en enda lång väntan. Hade växeln kommit? Skulle de hinna byta den? Vid 16-tiden ringer Anders på Velo och säger, Cykeln är klar! Vilken lättnad! Jag hinner provcykla en knapp mil innan vi monterar isär den och påbörjar den 100 mil långa resan söderut. På tisdagskväll kommer vi fram till mina föräldrar och inackorderar barnen.

Onsdag: Fortsätter från Sveg till Uppsala för att dela upp den dryga körsträckan. Fixar en massa smådetaljer som att måla naglar i klubbfärg (oerhört viktigt) och installera den nya cykeldatorn (nästan lika viktigt). Jag kommer ju trots allt titta mer på mina naglar än på cykeldatorn totalt sett under loppet.

Torsdag morgon tar jag en lätt löprunda innan klockan 7 på morgonen för att känna på kroppen vid samma tid på dygnet som starten ska gå två dagar senare. Det kändes ganska ok, men inte mer än så. Efter frukost hoppar vi in i bilen och tar sikte mot Kalmar. Enligt google maps har vi ytterligare 5.5 timmar kvar att köra…

Vi glider in i Kalmar runt 15-tiden på torsdag och jag har gott om tid att spana in växlingsområdet, göra den obligatoriska registreringen och lyssna på race briefing. Men framför allt får jag känna på den förväntan som ligger i luften och omger hela expo-området. Det känns som att gå runt bland racerbilar på tomgång som bara väntar på att få se startflaggan.

Ungefär en kvart utanför Kalmar ligger stugan som vi hyrt. Där är det lugnt och vilsamt. Så skönt att komma ifrån hetluften ett tag. Eftersom jag misstänker att sömnen innan tävlingsdagen kan bli lite si och så, prioriterar vi en tidig kväll och sovmorgon på fredag. Det är ju ändå en lyx som vi sällan kan unna oss hemma som de småbarnsföräldrar vi är. Packar klart mina växlingspåsar som jag fått vid registreringen dagen innan. En blå påse för cykelgrejer, en röd med löpargrejer och en vit där jag lägger handduk och ombyte.

Fredag förmiddag testar jag den ihopmonterade cykeln en sväng och tränar lite växlingar. Känner mig inte hundra på att låta cykelskorna sitta kvar på pedalerna och ta på dem i farten så väljer istället att lägga ned dem i cykelpåsen.

När vi lastar in cykeln i bilen så upptäcker K en skada på framdäcket. Ohoh. Potentiell punkarisk.
Jag tar det säkra före det osäkra och lämnar in den för däckbyte. Under tiden äter vi lunch och roar oss så gott vi kan…

speedphoto
Vi råkade se en sån där gammaldags fotoautomat på stan och kunde inte motstå frestelsen att ta några seriösa bilder XD

Tittar på Ironkids-tävlingen och hejar på alla barn som tävlar. När däckbytet är klart så checkar jag in cykeln och mina växlingspåsar. Har fått en riktig kanonplats nära Cykel in/ Cykel ut, dvs jag behöver inte springa långt med cykeln inne på växlingsområdet och det kommer inte vara svårt att hitta tillbaka till min plats. För att ytterligare underlätta ett snabbt hittande av cykeln inne på växlingsområdet har jag tejpat styret med en orange poc-tejp.

IMG_0007
Hjälmen ska sitta på och vara knäppt när man checkar in i växlingsområdet
IMG_0009
Precis framför den mittersta trädstammen kan man se mig ungefär vid min cykel. Strax till höger om mig ligger Cykel in/Cykel ut.
IMG_0015
Så här ser det ut när man kommer upp från simningen. Leta först reda på din blå cykelpåse, ta med dig den in i tältet. Byt om från våtdräkt till cykelmundering och sen ned simgrejerna i den blå påsen. Fortsätt ut genom tältet på andra sidan där funktionärer tar emot din påse och hänger tillbaka den så att man hittar den igen efter loppet. Efter cykling kommer man från andra hållet och tar istället med sig sin röda påse in i tältet. Av med cykelgrejerna – på med löpargrejerna och ner med cykelgrejerna i den röda påsen. Fortsätt genom tältet och räck den röda påsen till funktionärerna som tar hand om den. Mycket smidigt.

Vi börjar känna oss ganska trötta vid det här laget men jag föreslår ändå att vi ska reka en del av cykelbanan. Närmare bestämt de sista sex milen som man kör på fastlandet. Det känns totalt meningslöst när vi åker alla småvägar och försöker navigera oss mha google maps på ena telefonen och den ganska grova grafiska kartan som finns i Athlete guide på den andra. Kommer jag komma ihåg något alls av banan imorgon? Till slut har vi i alla fall lyckats navigera oss runt och åker in till Kalmar för en ganska sen middag innan läggdags. Hamnar vid bordet bredvid Emma Igelström som jag önskar lycka till och hon önskar detsamma till mig. Efter en rafflande upplösning i den olympiska hästhoppningen åker vi hem och förbereder frukost och morgondagens näringsintag. I mitt fall innebar det 11 stycken (!) flytande gels i en vattenflaska. I min andra flaska har jag bara vanligt vatten. Utöver detta tänker jag äta 7 vanliga gels och 7 salttabletter. (En flytande gel kostar för övrigt 40 kr så funderar ett ögonblick om jag inte borde ha köpt ett fint vin istället…)

Somnar någon gång och sover åtminstone en längre sammanhängande stund.

2016-08-23 20.41.01

4:25 – Dags att kliva upp.
Förutom en frukost som är något större än vanligt äter jag två geleaktiga sockergrejer som man visst bör äta ett par timmar innan start. Har som tur är inga svårigheter att få i mig maten trots att klockan är före 5 på morgonen och vi åt en bra middag för inte så många timmar sen.

Det är till en början en alldeles magiskt vacker morgon när vi åker längs vattnet på väg in mot Kalmar. Vattnet är helt klart och solen speglar sig i alla möjliga färger. Men när vi väl kommer in i Kalmar närmare 5:30 övergår solljuset till dimma. Hittar en parkering och traskar bort till växlingsområdet. Går på toa och sen in på växlingsområdet för att pumpa däck, kolla till mina påsar, placera ut gels, salttabletter och vattenflaskor.

IMG_0059

Pumpar däcken. Precis när jag skruvar loss pumpen så slår det mig att jag har ett nytt framdäck. Måste dubbelkolla om det nya däcket ska ha samma tryck som det gamla som jag slentrianmässigt pumpat i. Det var en himla tur för det visade sig att jag hade pumpat i lite för mycket luft. Inte bra. Så jag tömmer ut lite luft och måste gänga på pumpen igen för att se till att jag får rätt lufttryck. Men det är då det händer. När jag gängar loss pumpen så lossnar slangens ventil och följer med pumpen varpå däcket genast blir helt platt! No! Punka!

I samma stund ropar man ut att växlingsområdet stänger om 40 minuter och där står jag med punktering! Nej! Inte nu!  Pulsen skenar, men till min räddning har Team Sportia ett servicetält inne på växlingsområdet. Rusar dit med cykeln och en kille tar sig genast an den och säger åt mig att lugna mig. Han byter slang jättesnabbt medan jag fyller min nya lilla ramväska med gels och tabletter. Pjuh! När cykeln åter hänger där den ska – pumpad och klar, så hinner jag gott och väl fixa till det sista i mina påsar och gå ut från växlingsområdet.

IMG_0026

Nytt toabesök (såklart) och sen traskar vi bort till starten. Byter om till våtdräkt och snart är det dags. Känner mig inte redo. Tar några djupa andetag och intalar mig själv att jag är redo. Jag har gjort vad jag kunnat under rådande omständigheter (eller livet tror jag det kallas). Den träning som är gjord är gjord, och det är den enda som räknas idag. Den enda jag kan förlita mig till.

IMG_0043

Kvinnorna som tävlar i proffsklassen hoppar i en kvart innan oss och sen får vi höra en tjej sjunga nationalsången fenomenalt vackert och vid 7 är det dags.

IMG_0048

Det är rullande start och jag har ställt mig strax framför skylten som säger 1h och 10 minuter. Vattnet är inte direkt varmt men helt ok. Lite saltsmak. Det är folk överallt men jag upplever ändå att de flesta är hänsynsfulla och inte alls samma stress som det tex är/var i starterna i Vansbro.

IMG_0047

Dimman ligger ganska tät och gör att jag bara ser en boj i taget och det är ganska svårt att hålla en bra riktning. Tycker dels att jag navigerar uselt men att det är folk precis överallt gör det inte lättare. Vi delar inte samma syn på vilken som är den kortaste vägen och det känns som om jag drar nitlotten och får simma längst hela tiden. Mot slutet av simningen har jag äntligen hittat lite flyt och kan trycka på.

IMG_0052

Upp ur vattnet på en ramp, över den avspärrade vägen, slita åt sig cykelpåsen och så vidare in i tältet. Speakern säger något om de som kommer upp nu simmat på 1:13-1:14-1:15. Lite besviken över att höra de siffrorna men släpper det. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, handskar, cykelskor, hjälm och brillor. Det känns som om jag har riktigt snabba och pigga ben när jag springer bort till cykeln.

IMG_0057

Vet att det viktigaste är att inte förivra sig direkt på cykeln så jag försöker att inte cykla snabbare än 33 km/h även om det alltid känns så himla lätt i början. Snabbt kommer man till en dimtäckt Ölandsbro. En tunn hinna med små små vattendroppar läger sig på övre halvan av mina glasögon och det är begränsad sikt i ungefär en mil innan de äntligen dunstar.

Efter två mil börjar jag känna av mitt högra knä. Varje rundtramp känns. Har inte haft knäproblem på flera år egentligen, men det här blossade upp igen mot slutet av fjällvandringen förra veckan och har molt lite i bakgrunden sen dess. Tänker att det kanske ger med sig. Att jag bara behöver bli ordentligt varm i knäna och kroppen efter sminingen. Trampar på men lägger i en lättare växel för att öka kadensen något och försöka göra belastningen på knäet lite mindre. Efter ett tag ger det sig faktiskt till min stora lättnad!

Öland är fullt av härlig publik. Jag vill ropa högt och tacka dem för att de står längs vägarna och berätta för dem vilken fin ö de har. Istället ler jag mitt bredaste leende och gör tummen upp till alla som tjoar. Extra roligt att tex passera familjen som burit ut dotterns trumset och applicerat hörselkåpor på henne. Där sitter hon nöjt och trummar på för allt vad hon är värd inför en utspridd publik på flera tusen.

Varje mil dricker jag och var tredje mil tar jag en salttablett. När vi korsar Alvaret österut har jag liksom gått in i trance. Jag märker det inte själv förrän en göteborgare cyklar förbi mig och tittar på mig och säger att jag kämpar på riktigt bra. Det känns som om jag vaknar till. Blir mycket mer medveten om mig själv på vägen. Eftersom man inte får ligga i klunga så är man helt ensam med sina egna tankar i många timmar. Efter det behåller jag medvetenheten resten av loppet, så tack till dig som fick mig att börja absorbera loppet istället för att omedvetet mala mig igenom det.

När vi korsar alvaret västerut så tänker jag att det absolut är vackert. Öde. Det känns som att befinna sig på flatruet fast med en massa enebuskar överallt. Och stengärdsgårdar. Vilket enormt arbete att bygga dessa oändliga stenmurar. Här och där finns trätrappor över stengärdsgårdarna. Mitt ute på alvaret sitter en ensam gammal man på en sådan trapp. Ingen bil. Ingen cykel. Han hejar glatt på alla tävlanden och ser lite finurlig ut. Men hur tog han sig dit? Har någon skjutsat ut honom? Kommer någon och hämtar honom?

IMG_0151

Öland går ganska fort. Ingen vind att tala om. Skönt. Strax innan bron passerar vi en lång radda människor som står på rad. De poppar musik, dansar och gör vågen. Så himla härlig stämning. Här skulle jag också vilja hänga om jag var publik idag!

Dags att cykla tillbaka över Ölandsbron. Skönt med en uppförsbacke så att man kan sträcka på ryggen lite för annars var det mest bara tempoställning som gällde längs hela banan. Benen känns starka. Det är väldigt roligt att cykla in till växlingsområdet och känna det massiva publiktrycket. Sen vänder man ut från Kalmar för de avslutande sex milen på två hjul.

Nu inser jag vikten av att ha kört banan med bil igår. Jag minns i princip varenda kurva. Vet precis hur långt det är. Vart vändpunkten kommer. Hur jag ska ta kurvorna. Det känns kanon att veta det. Här cyklar jag förbi rätt många som cyklat förbi mig tidigare. En kille som heter Kristian cyklar om mig och vice versa ett par gånger och vi hejar på varandra.

Med ungefär en mil kvar till Kalmar så börjar jag känna huggen i mina vader. Nej! Krampkänningar… Jag saktar in farten betydligt och tänker att lite lägre fart här inte gör något. Hellre lugna ner sig och ha lite krut kvar på löpningen. Det har ändå känts fantastiskt i kroppen under princip hela cyklingen och jag vet att jag kommer få en snitthastighet en bra bit över 30 km/h.

IMG_0165

Hoppar av cykeln och in i växlingsområdet. Det hugger i vaderna som är stela. Hänger upp cykeln och lubbar bort till växlingsområdet. Plockar min röda löparpåse och går in i tältet. Sätter mig ned på bänken och DÄR LÅSTE SIG MIN VÄNSTRA VAD. Det gör ont. Det krampar. Masserar den så att jag åtminstone kan böja benet. Av med cykelskorna, hjälm och glasögon. På med strumpor, calves och löparskor. Hoppas att mina calves kan hjälpa mina vader och stötta upp lite. Vänder på nummerlappen och sticker ut på löpningen.

IMG_0214IMG_0213

Tänker att jag får inte börja gå. Om jag går så kommer jag aldrig komma igång igen. Att springa långsamt kan vara mer energieffektivt än att gå fort. Så jag lommar på. Det går verkligen inte fort. Men det är i alla fall någon slags löpning snabbare än gång. Och jag är glad. Glad fast det gör ont mest lite här och var. Men det kan vara mer uthärdligt om det gör ont på flera ställen samtidigt än ett specifikt ställe.

IMG_0239

Första varvet är riktigt drygt. Vet att jag ska få armband under varje varv och det känns som en evighet innan det första mörkblå kommer. Det är en fantastisk publik längs i princip hela löpsträckan och det hjälper så mycket! På nummerlappen står mitt namn och jag har aldrig hört så många främlingar ropa Heja Ann-Mari förut. Blir mestadels omsprungen men har liksom inget att svara med.

Ett marathon är långt och jag är fullt fokuserad på att le och att inte börja gå. Varannan kilometer kommer energidepåer. Tar en vattenklunk och resten över huvudet. Tar en sportdrycksklunk. Tar en till vattenmugg och resten över huvudet. Springer genom alla duschar och alla vattenspridare och trädgårdsslangar som vänliga människor ställt ut. Det är så gött med lite svalkande vatten och inte alls kallt i luften.

IMG_0224

I en energidepå tar jag en mugg vatten och häller den direkt över huvudet. Det visar sig att det inte alls var vatten utan cola…
Ojdå! Utbrister den chockade funktionären och tar händerna för munnen.
Jag hugger en vattenmugg och sköljer bort det värsta. Efter det känns vattenduscharna ännu trevligare.

IMG_0205

Springer genom alla depåer. Inte gå, inte gå, inte gå.

IMG_0193

Kristian, cyklisten som jag hejat på tidigare kommer springande förbi och ropar Härligt Ann-Mari!
Detsamma ropar jag och skrattar gått åt hans löpmundering! Vilken succé! Han springer vidare på oförskämt lätta ben i sin hatt och med sin käpp 🙂

IMG_0197

Andra varvet är långt men det känns ändå lite lättare än det första. Tycker alltid att det känns lättare när man vet bansträckningen.

Tredje varvet går långsammast men är ändå lättast mentalt. Jag kallar det för avskedsrundan och tänker på att varje ställe som jag passerar behöver jag inte passera en gång till. Hejdå till er som spelar Sven-Ingvars, hejdå lilla uppförsbacken, hejdå til er som har kräftskiva, hejdå till barnen som sprutat med trädgårdsslangen på mig varje varv. Under början av mitt sista varv kommer den siste cyklisten in till växlingsområdet och jag skulle inte vilja byta. Många som är ute på banan nu går och då blir man ändå lite stärkt av att vara en som fortfarande springer även om det inte går fort.

När det är 6 kilometer kvar så vet jag att jag kommer att klara att springa hela vägen. Inte en meter kommer jag gå. Känner av ljumskarna och tänker att där brukar jag aldrig ha ont. Vilken tur att det inte är knäna! Eller magen. Eller ryggen. Hälsenorna ömmar och jag tänker att det är skönt att det inte är hälsporrarna som jag haft problem med så länge. Ont på nya ställen är lättare att hantera. Och ingen huvudvärk heller. Tänker att det måste bero på salttabletterna. 2 kilometer kvar. Får mitt sista gröna armband som jag ger en puss och fortsätter in till den kokande stadskärnan. Upploppet är svårt att beskriva. Det är kravallstängsel och helt tjockt med folk. Folk sträcker ut sina händer och vill göra high fives samtidigt som de skriker mitt namn. Det är overkligt. Och till sist får jag höra orden,

Ann-Mari – You are an Ironman! Yes!

IMG_0243

Jag är glad att det är över. Lättad. Känt mig stark under dagen men inte förmått att få ut det på löpningen. Samtidigt är jag väldigt stolt att jag lyckades hålla mig springande hela loppet när jag kände kramptendenser från steg ett. Detta var inte dagen då allting klaffade perfekt men det var en väldigt bra dag. Känt mig positiv och väldigt tacksam loppet igenom.

De yttre förhållandena kunde inte ha varit bättre. Mulet, varmt och helt vindstilla. Det vädermässiga minuset skulle i så fall ha varit morgondimman som gjorde det lite svårnavigerat.

IMG_0042

Jag hade en dröm om att komma i mål under 11 timmar men då visste jag att det skulle krävas att jag hade den perfekta dagen. Den halvtimmen ligger såklart i löpningen. Det här var alltså inte den perfekta dagen men det var en bra dag. Jag persade på allt och gick i mål på 11:32. En förbättring med nästan halvannan timme.
Smått fantastiskt att kunna göra detta då jag fick mitt andra barn för 16 månader sen och att min träningsdos sen april kanske ligger på cirka 6 timmar/vecka i snitt. Ja. Då får man vara mer än nöjd!

År 2011 2016 Diff
Simning  01:24:59  01:11:41 -13:18
Cykel  06:19:36  05:43:43 -35:53
Löpning  04:59:30  04:30:07 -29:23
Växlingar  12:49  06:29 -6:20
Totaltid  12:56:54  11:32:00 -1:24:54

Avslutningsvis måste jag tacka Familjen och alla som hejat på mig: kära vänner såväl som helt okända, halvkända och ökända!

Tack!

IMG_0254

/Ann-Mari        

Foto: Kristoffer Darj

5 Replies to “Ironman Kalmar – race report”

  1. Ja du är helt fantastisk, nästa gång, om 5 år. Då ställer vi upp både stora och små och hejar igen (på plats).

    Barn och föräldrar i Härliga Härjedalen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *