Ett utdraget triathlon – 3 lopp på 1.5 vecka (Vansbrosimningen, Fjällturen, Älglunken)

Jag har en lista.
Eller ok, jag har massor av listor, men den som jag specifikt tänker på, är fylld av de olika loppen som jag deltagit i sedan ungefär 2002-ish. Kanske har jag missat något men i grovt så tror jag att den stämmer ganska bra.

I listan går det att se, att iår (2017), har det gått ett decennium (!) sedan jag körde min allra första Triathlontävling. En sport som jag länge hade velat testa men som av olika anledningar inte blev av förrän 2007.

Jag var tämligen säker, redan innan, att jag skulle älska sporten och att den skulle passa mig. Så kanske är det lite underligt, att i listan över olika lopp finns blott FYRA (av de snart 70 loppen) rena triathlontävlingar.

I slutet av nuvarande sommar är det tänkt att mitt femte triathlonlopp ska gå av stapeln. Trondheim Triathlon står på agendan fast redan nu kan man kanske säga att jag har kört ett triathlon fast i lite utdragen stil. Typ utdraget över en och en halv vecka.

Del 1 – Vansbrosimningen 3 km: 8 juli

Ständigt detta Vansbro.

Fast själva loppet är väl inte så mycket att orda om egentligen. För mig handlar det om femtio minuters ihärdigt flaxande med armarna och sprattlande med benen, för allt jag är värd, i tron att jag ska vara snabbare än maken i mål. Iår var det dessutom, från start, en 1000 meter lång kamp om att behålla glasögonen på utan att få några blåtiror. Ja… Och så är det ju femtio minuters egentid med sig själv som enda sällskap. Man hinner fundera ganska mycket på den tiden. Tänkte ge er några exempel på typiska tankar som jag har under ett Vansbrosim:

*Andas! Andas! Andas! Andas!
*Alla andra är också trötta. Det är snart över. Mindre än en timme. Det är ingenting!
*Hyfsat behaglig temperatur iår ändå!
*Upp med höften
*Hmmm… Var det där bro nummer tre eller? Och skulle man räkna med startbron eller inte?
*1250  står det bojen. Undrar om jag har simmat 1250 meter eller om det är 1250 meter kvar?
*Men hur F*N kan han simma så jäkla snett?!?! Ser han inte banan eller???
*Skaver det inte lite i nacken nu kanske? Näe…
*Fokus nu! Fokus!!!
*Ok, tänk på draget. Tryck från början och hela vägen till höften.
*Undrar vart hon ska? Hon må ju se att hon är på väg bort från banan?
*Ok, där är vägbroarna så snart kommer kurvan. Men vart i h*vete ska han, han simmar ju ÖVER mig!!!
*Ok, nu är det bara 200 meter kvar! Det är ingenting! Kämpa hela vägen
Vad som känns som fem minuter senare,
*100 meter kvar! Men för TUSAN! Ok, men 100 meter kan du ju spurta på 1:30
Vad som känns om 3 minuter senare,
*50 meter kvar!!! MEN LÄGG AV!!!!
Vad som känns som 2 minuter senare,
*25 meter kvar! Alltså ni skämtar med mig?!?
Ok. 25 meter… DET HÄR MÅSTE VARA VÄRLDENS LÄNGSTA 25 METER!!!! BARA I VANSBRO KAN 25 METER VARA SÅ HÄR SJUUUKT LÅNGT!!!!
*Äntligen i mååååål! Och ett helt år kvar till nästa gång! Gött!

Det här var min åttonde gång. Så varför gör jag detta gång på gång. Lång resa och relativt dyr anmälningsavgift för en kort stunds självplågeri. Ja men för allt runtomkring såklart!

-Alla goa bekanta som jag bara träffar en gång om året.
-Stämningen och det proffsiga arrangemanget  
-Iår blev jag stjärnträffad när jag såg Lisa Nordén alldeles innan start – En person vars karriär jag följt sen 2007. Ett annat år startade jag i samma grupp som Danmarks kronprins Frederik. Kändes lite coolt ändå. Kristoffer startade iår i samma grupp som Johan Olsson och blev omåttligt nöjd när han lyckades slå densamme.
-Den traditionsenliga tältningen kvällen innan (fast nästa år måste vi hitta en ny spot då småsvena höll på att äta upp oss)

Campingkompisar

-Den gemensamma mysfrukosten vid bryggan innan start

Mysfrukost vid bryggorna

-Den härliga kampen mellan mig och Kristoffer! Både simmässigt och gissningsmässigt (vinnaren av gissningstävlingen blir bjuden på middag vid tillfälle!)

Kan visst se fram emot att bli bjuden på middag framöver!

Del 2 – Fjällturen: 15 juli

Iår gick den femte upplagan av Fjällturen. Ett MTB-lopp i finaste fjällterrängen hemma i Härjedalen över en massa olika distanser. Det här loppet har stått på önskelistan sen starten, men dels har det aldrig passat och dels är jag ingen MTB-cyklist. Egentligen. Fast jag tycker att det är väldigt roligt. Egentligen igen. Såpass roligt att jag i höstas slog till på en ny MTB och den förtjänade att få cykla Fjällturen. Så jag anmälde mig. Till 58 km motion. Tränat några gånger under våren…

Men för att stämma av MTB-formen så stack jag dagen efter Vansbrosimningen, ut på ett 30 km pass hemmavid. Vädergudarna var inte nådiga. Det var kallt och ösregnade. Så jag blev kall. Och förkyld. Såklart.

Så det var bara att vila.
Måndag – Halsont -> Vila
Tisdag – Halsont -> Vila
Onsdag – Halsont -> Vila
Torsdag – Halsont -> Vila
Fredag – Aningen mindre halsont -> Vila. Åka till Härjedalen. Hämta nummerlapp. Tälta i Bruksvallarna. Vi testar väl och startar imorgon för att känna hur det känns åtminstone?

Lördag.
Sovit ganska bra. Glad över vintersovsäcken.
Fint väder! Det bästa på länge. Blir shorts och kortärmad cykeltröja men slänger med armvärmarna ifall att…
Extra slang, några gels, pump och lite verktyg. Blev stressigt men hann iaf både borsta tänderna och gå på toa innan starten 9:30.

Startar sist i startfältet och tänker inte pressa kroppen utan istället låta den leda mig. Första långa uppförsbacken är på asfalt och jag tuggar på i ett bekvämt tempo. Passerar rygg efter rygg. Sen kommer vi in på lite mindre stigar och plötsligt blir det lerigt och ALLA går?!? Det är ingen idé att försöka cykla förbi, fast jag vill, eftersom lemmeltåget sträcker sig längre än vad man kan se. Alla går. Så då får jag också gå. Hinner njuta lite extra av vyerna. Tror vi gick minst en-två kilometer innan jag kunde börja cykla igen. Men sen bjuds det på finfin cykling.

Efter sisådär halvannan mil ser jag en tjej som ramlat och frågar om hon är ok?
NEEJ!
Ojdå. Nähä. Jag ser inga yttre skador och vet inte riktigt vad jag kan göra. Men hon har en kille med sig och jag kan inte göra något mer. Så jag cyklar vidare men tänker på henne ändå fram till 19 km där en annan tjej sitter vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Hon grinar illa och det blöder från knäet. Även hon har sällskap av en kille som frågar om någon har plåster, tejp eller liknande. Jag stannar och tar av lite silvertejp från ramen som jag använder för att hålla ramväskan på plats. Såret ser rent ut och killen lägger på en kompress. Inte så mycket mer att göra här heller så jag fortsätter. Det känns bra i kroppen. Vädret är strålande, jag pratar med många glada medtävlande och hänförs av vackra utsikter längs vägen.

Foto: Gerd Lejdstrand

Efter kontrollen i Bruksvallarna ser jag Gerd som hoppar ur bilen och hejar glatt! En härlig energiboost inför klättringen på Mittåkläppsvägen. Här får jag sällskap av två killar från Älvdalen som verkar vara jämnstarka med mig för dagen. Vi pratar om ditt och datt och jag förundras över hur starka mina ben känns. När man pratar glömmer man dessutom bort att det skulle vara jobbigt att trampa. Vi kommer upp på höjden och fortsätter en och en halv kilometer till innan… PANG!
Kedjan går av. Järnspikar också! Ska det ta slut nu? Det som kändes så himla bra??? Jag vill verkligen fortsätta. Tusan att det inte var punka eller något annat som jag faktiskt är utrustad för att fixa.

Vinkar hejdå till killarna som fortsätter och ringer Kristoffer. Vet inte alls vad jag ska göra.
-Har du kedjan?
-Nej. Den flög av i en utförsbacke…
Jag tänkte inte klart. Ja, men såklart. Man kanske kan laga kedjan med en länk bara? Går tillbaka. Hittar kedjan. Nu då? Framåt eller bakåt?? Vet inte hur det ser ut framåt. Men vid toppunkten, cirka 1.5 km bakåt kanske det finns någon hjälp? Börja gå. Många sympatiserande blickar från medtävlande som susar förbi när jag går på vägen tillbaka mot tävlingsriktningen med en kedja hängande i handen. En funktionär möter mig vid topportalen men har tyvärr inga verktyg eller någon extralänk. Hon frågar några killar som precis kommit upp för den långa backen om inte de har länk och Jodå! Det har de! Och verktyg för att ta loss den trasiga länken!!! Tjoppidido!! Jag ger killen som hjälper mig en stor kram och skyndar mig för att fortsätta så jag vet att de finns bakom mig om den skulle gå av igen. Det kanske går hela vägen ändå det här?

Nervositeten för ett nytt kedjebrott tar lite udden av glädjen att kunna fortsätta men det bjuds som tur är på finfin cykling. Efter 50 km börjar jag bli trött. Kroppen vill vila men först väntar lite scyssta vyer, fler lerhål och ganska krävande utförskörning. Håller ändå ihop cyklingen på ett sätt som gör mig lite stolt och rullar i mål efter säkert en massa timmar på någon helt oväsentlig placering. Men är så glad för att jag genomfört loppet och att det känts så bra! Jag kan ju cykla MTB! Idag var jag inte alls någon rädd liten lort!



Del 3 – Älglunken: 19 juli

Älglunken är en liten löpartävling i Lillhärdal som brukar genomföras varje år i samband med Härdalsyran. Iår deltog 140 löpare i olika åldersklasser och själv körde jag kvinnor 5 km -klassen. Var ganska mör efter lördagens cykling och halsen var fortfarande inte helt hundra. Så ett maxlopp i terräng på det?

Ja…?
Det är flera år sedan jag sprang Älglunken sist, men nu var jag ju ändå hemmavid. Sen vore det tråkigt med få deltagare när en klubb ändå ställer upp och anordnar en tävling.

Första sprang barnen 1 km och både Arvid och Assar gjorde tävlingsdebut! Riktigt skoj!

Sen dags för mig att åka bort till starten. Ok. Dags att värma upp.
F*n! Jag har ju glömt nummerlappen!!!
En funktionär kör i ilfart tillbaka till mål för att jag ska hinna hämta nummerlappen och vi kommer tillbaka till starten 5 minuter innan start. Springer upp för en backe och tillbaka. Viftar lite på armarna.

Och där gick starten!!! Hängde på urstarka Irené ett litet tag. Men nä. Hur jag än älgar eller lunkar så finns där ingen ytterligare fartökning idag. Tappar hela tiden lite, lite fart men som tur är så är ju inte sträckan så lång. Får prima sällskap av Arvid på upploppet över fotbollsplanen. Det kändes stort!
Lyckas hålla andraplatsen i damklassen hela vägen i mål som nås på 21 minuter blankt och kan inte vara annat än nöjd.


Nu ska jag kurera mig helt och nästa grej på agendan blir Swimrun i Falun med Emelie den 12 augusti!
Det blir skoj!

 

One Reply to “Ett utdraget triathlon – 3 lopp på 1.5 vecka (Vansbrosimningen, Fjällturen, Älglunken)”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *