Att kunna springa del 4 – Akilles

2013. Dags att börja springa igen.

Det kändes som om jag hade varit ned på botten och vänt. På bara lite drygt ett år hade jag gått från Ironmanform – till att väga 26 kg mer och så en förlossning av en nästan 5 kg tung bebis. Kroppen var såklart redigt sargad men huvudet hade bara ett mål. Starkare.

Aldrig har jag upplevt en så stark motivation till att träna. Och jag var otålig. Alltför otålig skulle det visa sig.

Det låter säkert jättedumt, men jag liksom krävde att min kropp skulle funka som innan. Att föda ett barn och bli mamma skulle inte vara någon ursäkt till att prestera sämre fysiskt än tidigare. Det var oerhört viktigt för mig att få fortsätta vara den som jag identifierade mig med, samtidigt som jag klev in i rollen som någons mamma. En som kan springa.

Arvid föddes i oktober 2012.
2013 genomförde jag en Jämtklassiker med skidlopp i februari, marathon på skridskor i mars, cykeltävling i juni och ett avslutande halvmarathon på asfalt i juli. Löpningen hade trappats upp under hela våren och 9 månader efter förlossningen sprang jag det första maxloppet när Vårruset kom till stan i juni (senaste gången var Lidingö Tjejlopp 2011). Lyckades avverka de fem kilometrarna på 21:36 och var riktigt stolt. En fin tid och klart i paritet med min kapacitet innan.

Fortsatte springa mycket.
Hade tänkt köra en halv Ironman i juli men blev förkyld och fick kasta in handduken. Och så var det den där backiga halvmaran…
Jag tränar sällan asfalt efter mina knäproblem som jag berättat om tidigare. Det blir nästan uteslutande terräng, stig och elljus.
Men tyckte väl liksom att kroppen borde palla ändå?

Vårruset 2013

Det var en kolossal motvind den där dagen. Rakt från fjällen i 17 av 21 km. En betydligt backigare bana än jag trott på förhand. Själva loppet gick väl ok, även om jag missade mitt mål på 1h 45 min med fyra minuter. Men jag kom i mål och dessutom var knäna inget problem. Så länge inte knäna klagar var jag nöjd. Däremot klagade hälarna…

Värst vad de gnällde. Tyst med er hälar. Så jag fortsatte springa. Hela hösten. Gick med i Team Nordic Trail (TNT) och sprang Lidingöloppet. Fast hälarna slutade naturligtvis inte upp med att klaga så länge jag inte slutade springa. Eller ja… De slutade ju klaga efter uppvärmningen och började igen en stund efter passet. Dagen efter storbölade de. Eller nä. De storbölade just inte. Och det var kanske det stora problemet. De gjorde inte jätteont. Bara lite. Hela tiden. Hälont är ett sånt där malande ont. Hade det gjort skitont så hade det varit lättare att vila och ta tag i allvarligheten direkt. Lite ont är alltför lätt att avfärda som pjosk, gnäll och kanske lite klenhet.

Januari 2014 – det gick inte längre att ignorera problemen.
Jag sökte hjälp och slutade springa med TNT.
Gick till Vårdcentralen. Diagnos – plantar fasciit. Fick tips att börja äta antiinflammatoriska tabaletter (vilket jag gjorde i två veckor). Fick träffa en ortopedingenjör, köpte nya dyra skoilägg, flera specialskor, träffat 3 olika sjukgymnaster för att få övningar, lära mig tejpa fötterna så att det inte gör ont, testat att sova med strassbourgstrumpor (vilket smärtlindrar men är sjukt obekvämt att sova i och jag upplevde inte att de tog bort problemen), gjorde progressiva tåhävningar varje kväll osv.

Blev gravid igen sommaren 2014. Så då slutade jag springa i 1 år. Tänkte att nu ska jag ge hälarna ett års vila. Kruxet är att man belastar fötterna och hälarna oavsett om man springer eller inte. Varje dag. Så även om jag bara gick upp 13 kg under andra graviditeten så blev det inte önskad effekt av mitt löpavbrott.

Nu började jag verkligen få nog. Det gjorde ont om jag vilade. Det gjorde ont om jag sprang. Men i så fall väljer jag att fortsätta springa. Smärta är jag ganska bra på att uthärda. Så det har blivit några längre swimruns ihop med Emelie. 2016 bestämde jag mig för att köra Kalmar igen. Fem år och två barn senare. Det gick det med.

Fast det vore ju fantastiskt om jag slapp ha lite ont för jämnan…
Av en kollega fick jag tips om en privat klinik som hjälpt honom. Gick dit några gånger. (1500 kr/besök! Men va f*n, jag betalar typ vad som helst för att bli fri skiten). Fick två kortisonsprutor. I 2-3 dagar gjorde det skitont. Och sen.

Sen hade jag INTE ont i hälarna för första gången på 3.5 år. 
Ah!!!! Just det! Det var ju så här det kändes att kliva upp ur sängen UTAN att det gjorde ont.

Dessvärre kom problemen tillbaka lite smygande efter de tre första utlovat smärtfria veckorna (då jag vilat helt från all träning utom simning). När det var dags att börja testa 1 km löpning kom det onda tillbaka… Uppgivenheten.

Nu har jag införskaffat MBT-skor (det kostar MYCKET pengar att ha hälbesvär!) som hjälper mig väldigt mycket med avlastningen i vardagen och så är det dags att långsamt börja testa springa igen. Jag springer just nu kanske 2-3 km/vecka och ökar med någon minut i veckan utan att det gör alltför ont. Såklart oerhört frustrerande att ha dragits med de här hälbesvär i 4 år… Men den här gången vill jag läka på riktigt. Tar minsta lilla smärta på allvar. Slutar direkt. Sätter mig och vilar. Har alltid crocs inomhus för att inte ha ont.

Men de där ynka minuterna som jag kan springa för tillfället är helt magiska ska ni veta.
SOM jag njuter!
Den där känslan inombords. Det är precis samma känsla som jag burit med mig varje löprunda sen den där första gången jag sprang fram och tillbaka till järnvägen som tioåring. Jag kan springa. Kolla! Jag gör det just nu och jag älskar det. Spelar ingen roll hur fort eller hur långt. Bara just nu. Det här ögonblicket. Det är ovärderligt.

Kalmar 2016

Jag värdesätter varje löppass med stor andakt och minns att jag tänkte så redan när jag började springa. Vilken ynnest att min kropp klarar av det här.
Löpning är visserligen naturligt men också någonting oerhört slitsamt och en skör förmåga.
Det krävs väldigt lite rubbning för att inte kunna springa. Samtidigt försvinner förmågan att kunna springa väldigt fort om den inte underhålls kontinuerligt.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag har sammanfattat tre små klichéer = 3 sanningar att komma ihåg:
1) Lyssna på kroppen! Gör det ont? Pressa INTE vidare.
2) Öka distans och fart långsamt! Långsamt är bra och gör att du kanske slipper betydligt mer långdragna problem längre fram. En skada tar alltid mångdubbelt mer tid att läka ihop.
3) Gör det inte svårare än vad det är. Bara gör det. Ta på dig skorna och ut. Värm upp med några minuters promenad och/eller lite styrka. Sen bara gört. Det är inte svårt men alltid värt! En kvart löpning ger SÅÅÅ mycket mer än en kvart olöpning.

Om du kan springa – Var en löpare!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *