Livet därinne

Jag har länge haft en känsla av att inte alls vara gravid. Inga direkta symptom eller något som tyder på att ett liv växer därinne. Inga sparkar. Inget illamående. Inga sammandragningar eller hugg i magen när jag promenerar fram i min vanliga marschtakt.

Det enda som skulle kunna vara ett gravidsymptom är trötthet, men det kan ju likaväl bero på avsaknad av dagsljus och att vi är i årets gråaste period. Och så magen då. Den luriga magen. När jag precis ätit eller sitter ner efter en lång dag så kan det kännas som om jag är i nionde månaden. Men sen på morgonen när jag ligger där i sängen känns magen nästan alldeles platt och paniken kommer krypande…

Under v.12 (den sista riktigt kritiska veckan) kom det en hel del blod och jag blev skräckslagen. Men efter att ha pratat med flera barnmorskor så blev jag lite lugnare och intalade mig själv att det som sker, det sker. Jag kan inte påverka det som händer inuti min kropp och blir det inget så var det förmodligen något galet med fostret och det skulle inte ha överlevt ändå. Så vi gjorde inget extra ultraljud för det hade ju inte hjälpt. Om det var ett missfall så skulle kroppen berätta det för mig ändå. Så vi väntade.

Gravidsymptomen försvann och jag har liksom gått in i -Är jag gravid, eller inte?-mode.

Så i torsdags när barnmorskan kletade den kalla gelén över hela magen och satte den märkliga manicken mot huden och ett barn med friskt hjärta dök upp på skärmen… Då kom tårarna. Det är faktiskt någon där även om det inte har känts så.

Den sparkar, bökar, pillar sig i ansiktet och är alldeles bedårande. En hel liten människa. Det känns överväldigande fast jag varit med om det förut.

I 40 minuter fick vi tjuvkika på hen. Först med en barnmorska som höll på att lära sig ultraljudsapparaten och sen med en mer rutinerad barnmorska som dubbelkollade allt. Jag gladde mig åt varenda minut.

Och så var det det där med könet. Förra gången kollade vi inte men den här gången ville jag veta för att bättre kunna förbereda mig mentalt och knyta an. Men vi vill alltså inte avslöja vad det är… Kalla det vad ni vill, att vi vill behålla spänningen för er andra, inte få en massa namnförslag etc. Men främst känner jag att jag inte vill sätta det ofödda barnet i ett fack för omvärlden. Helst vill jag att den som tänkt ge något vid födseln tänker till och ger något neutralt som funkar såväl till flicka som pojke. Det borde inte vara så att man från dag 1 drunknar i vare sig rosa klänningar eller traktorer…

Så ni får spekulera lite till, eller fram till april. Istället bjuder jag på min egen bild från ultraljudet!

IMG_1136-1.JPG

4 Replies to “Livet därinne”

  1. Bra jag vill inte veta än. Huvudsaken allt går bra. Då är jag mer än nöjd, jubelnöjd x miljonerstriljoner!!

  2. Vad skönt att allt såg bra ut! Den känslan, när man ser hjärtat ticka, är så häftig.

    Vi skulle hålla tyst om könet sa vi innan RUL, men sen tog det nog bara en timme innan hemligheten var avslöjad. Vi kunde inte hålla oss. Jag trodde vi skulle bli överösta med tjejgrejer, eftersom det var första tjej-barnbarnet på bådas sidor, men det blev vi faktiskt inte. Inte en enda klänning eller kjol har vi fått.

    LadyDahmer skrev förresten ett bra blogginlägg härom dagen om tjejkläder, killkläder och könsneutrala kläder. Det väckte en del tankar hos mig.

  3. Jag tror att det kommer att bli traktorer oavsett kön. Det går liksom inte att komma ifrån. Väntar med stor spänning…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *