Du finns kvar

Du finns inte kvar. Jag vet det. Logik kan vara grymt ibland. Varför måste allt vara så jävla logiskt?

Du lever inte längre. Luften åker inte längre in och ut ur dina lungor. Hjärtat har slutat bulta för länge sen, efter det där allra sista slaget. Det sista av några miljarder hjärtslag. 

Blodet cirkulerar inte längre runt i dina händer. Händer som jag alltid kommer se tydligt framför mig. Och ändå. Fast jag vet att du är borta på alla logiska sätt som finns, så är du så otroligt levande för mig. Mer levande än alla främlingar jag möter när jag går ut…

Det är en ynnest att ha fått haft någon som dig i mitt liv. Du skulle förmodligen bli bestört om du fick höra att jag sitter här på ett tåg bland okända och gråter öppet av saknad efter dig, fast det har gått år sen du försvann. 

För saknaden försvann inte. 

Inte alls. 

Den kanske har gulnat lite som ett gammalt fotografi men den finns alltjämt kvar. De flesta dagarna går det bra. Men ibland flyger den akuta saknaden rakt på mig, helt utan förvarning, och jag står försvarslös inför olika minnen som spelas upp för mitt inre.  

Jag låter tårarna rinna. 

Jag välkomnar knivhuggen. Jag vill aldrig att de ska sluta. Varje gång sorgen griper tag om hela mitt väsen försöker jag desperat hålla den kvar. För jag vill inte glömma. Jag är livrädd för att släppa taget. 

Om dig. 

Min sorg och saknad kämpar envist och tröstlöst emot logiken. För logiken har fel. 

Du finns visst. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte längre kan se ditt varma leende. 

Jag ser det. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte kan höra ditt härliga omfamnande skratt. 

Jag hör det. 

Du finns kvar på ett smärtsamt vis. För om du inte längre finns, vem är det då som får tårarna att rinna? De oväntade tårarna är vittnen för omvärlden om att du visst finns kvar.  

Du kan fortfarande få mig att bubbla av skratt när jag minst av allt anar det. Mina oprovocerade gapflabb. Skratt som vittnar om din fortsatta närvaro. 

Varsamt plockar jag fram minnen som etsat sig kvar som tatueringar i min själ. Mina skatter. Så länge de finns, kommer du också att finnas. Logiskt eller inte. 

2 Replies to “Du finns kvar”

  1. Så rätt. Jag känner igen mig så brutalt i det du skriver.

    “Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något
    vis vill du inte att de ska försvinna. ”

    Ett citat från en av texterna du skickade mig precis när min pappa gått bort. Ibland går det inte att hävda sig, det bara kommer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *