Äventyr,  Bra idéer,  Jag,  Livet,  Träning

Ut på tur – bland det bästa jag vet

Den första dagen i Åre började vi med en givande workshop ledd av Sanna Sundell. Det handlade främst om värdebaserat ledarskap. Tanken var att reflektera över ens egna värderingar men också hur man agerar utåt. Är mina beteenden och den bild jag förmedlar utåt grundad i mina egna värderingar? Lever jag som jag lär?

Jo. Till stor del så tror jag att jag gör det. Men kanske borde jag bli bättre på att höja rösten?

Vi fick också träna på att aktivt lyssna och att själva hålla låda i 10 minuter inför två andra personer. En mycket intressant övning. Testa gärna själv nästa gång du hänger med en polare. Prova att bara aktivt koncentrera dig och lyssna på vad den andra personen har att säga. Du ska inte säga någonting utan bara svara genom att använda ditt kroppsspråk.

Sen längtade själen ut. Då måste man verkligen lyssna.
Så även om inte vädret var det bästa hämtade jag turskidorna och en ryggsäck laddad med överdragskläder, kamera, termos och varm choklad. Men viktigast av allt visade sig snölåsen och stighudarna (skins) vara. För oj vad mycket lössnö det var!

Nästan direkt utanför Holiday Club kunde jag sätta på mig skidorna och ta sikte över Åresjön mot det lilla kalhygget längs bergssidan på andra sidan. Det var en fantastisk känsla i kroppen!
Lycka!
Driven av frihet, enkelhet, lycka och passion. Bara jag och mina turskidor.
Fast redan när jag korsat isen blev jag varse hur brant det egentligen var. Tur att jag hade med mig stighudarna och turstavarna med de ordentliga trugorna.

Först genom ett ganska lurigt och brant skogsparti fyllt med vindfällen, innan jag nådde kalhygget som också var brant men som ändå gick lättare att bemästra genom att zick-zacka uppför. 

Jag är inget vidare på att fota hur brant det EGENTLIGEN är…

Långt däruppe såg jag hur upplegorna låg kvar i granarna och tänkte att dit måste jag. Så det var bara att streta vidare. Passerade två killar som vilade. Tror de körde ett hopp, vilade och sen pulsade de tillbaka upp för att hoppa på nytt. Mitt mål var dock att gå tills jag befann mig ända uppe bland upplegorna och gärna ända tills det branta planade ut. Det tog sitt lilla tag…

Den lite mindre kända arten Snöflingus Cactus

Den som inte fick vara med

Till slut banade terrängen äntligen ut sig och jag kunde lämna ryggsäcken för att leka runt och njuta av min insats en stund.

Sen började kruxet med att köra utför i mina turpjäxor. Det var visst brant det här. Normalt gillar jag ju att åka utför. Men när man är helt själv gäller det att tänka till, ha tungan rätt i munnen och inte ta några onödiga risker. Så ja… även det tog sin lilla tid. Men det var det värt. Den enda vurpan jag gjorde var en sån där klassisk ramla-bakåt-när-du-i-princip-står-stilla-på-skidorna. Inte något allvarligt men ändå mindre kul då jag visst hade glömt att stänga snölåset på jackan och utrymmet mellan rygg och ryggsäck fylldes rejält med skön pudersnö… Mumma. Kunde bara skratta åt situationen och försöka ta mig upp ur lössnöhavet.

Turen tog bra precis två timmar och jag kom tillbaka lagom för att hinna byta om innan eftermiddagens sessioner skulle ta vid. Alldeles lycklig inombords.Att tura är bland det bästa jag vet.

4 Comments

Leave a Reply to Ann-Mari Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *