Steg 3. Allergin – En snigelprocess…

Minns ni den där eviga sommaren 1994?
Sommaren som bjöd på värmebölja, massor av bad och skavsår i öronen från Glenmark, Eriksson och Strömstedt?

Även jag blev kanske inspirerad av det stundande guldgrävandet på andra sidan Atlanten, när jag under våren började spela fotboll. Sommarhetta i kombination med närkontakt till ett stort antal nyklippta gräsmattor blev för mycket. Sedan sommaren 1994 är jag rejält allergisk mot främst gräspollen och pälsdjur. Generna har jag förmodligen alltid burit på eftersom mamma är allergisk mot samma saker. Fast för henne kom allergin senare i livet.

Det är ju ett skit det här med allergi. Som den optimist jag är försöker jag se saker ur olika perspektiv, men med förkärlek till det positiva. Fast just allergi kan jag inte se några fördelar alls med. Bara nackdelar.

Nu är ju en del hinder, inte hinder på riktigt, utan mer som väghinder. Jag väljer att tänka på allergi som ett väghinder. Om jag saktar in, tänker till och kanske gör saker lite annorlunda, så kan jag oftast vara med. Man får vara lite anpassningsbar. Men utan att ens reflektera över det längre, så gör jag i princip aldrig något av följande:
*klappar djur (om det inte finns vatten och tvål alldeles i närheten)
*går barfota i gräs
*sitter ned i gräs utan byxor och skor, men helst inte alls
*tar i gräs med händerna
*klipper gräs
Undantagsvis måste jag ju göra något av ovanstående men då får jag också betala priset. Det går ju det med, även om det inte är kul.

Tack och lov finns det ju både mediciner och vård att få i detta underbara land. Med hjälp av medicinering kunde jag fortsätta spela fotboll hjälpligt i 4 år till innan intresset svalnade och viktigast av allt var att familjen kunde ha kvar våra älskade husdjur i 10 år till. Vi gjorde en deal om att inte skaffa nya djur men ha kvar dem vi redan hade så länge de var friska.

En trolig effekt av fotbollsspelandet är dock att jag har störst känslighet mot gräs. Från tidig vår och fram till midsommar går det bra men sen… När det börjar bli dags att slå hö och det klipps gräsmattor i parti och minut, då är det verkligen jobbigt att vara utomhus och så fortsätter det ända in i oktober.

Som svensk triathlet ligger dessvärre många coola tävlingar i slutet av sommaren, alltså när det är som jobbigast för mig att träna och prestera. Tabletter, nässpray och ögondroppar gör att jag klarar jag mig hyfsat från ögonkli och snor men då blir jag istället väldigt trött och seg i kroppen. Inte alls optimalt för fysiska utmaningar.

Under studietiden i Uppsala fick jag höra talas om hyposensibilisering eller immunterapi. En behandling där man systematiskt utsätts för det man är allergisk mot, fast i mycket små doser, så att kroppen ska vänja sig vid ämnena och förhoppningsvis sluta reagera mot dem.

Min väg mot att få den här behandlingen började i Uppsala hösten 2009. Kruxet är att jag som gräsallergiker måste påbörja den långa behandlingen på hösten/senast under vintern när utomhusdoserna är låga/obefintliga. 2009 var väntetiden för lång för att hinna påbörja någon behandling.

Ett år senare, hösten 2010, gjorde jag exjobb och befann mig utomlands från början av juli fram till början av december. Återigen försent att påbörja något. Efter årsskiftet, i början av 2011 flyttade vi till Stockholm och nu vände jag mig till Stockholms läns landsting istället.

På senhösten 2011,  efter ny utredning på Karolinska var det äntligen dags att påbörja behandlingen. Tjoho!
Eller ja.
Alltså…
Det skulle ha kunnat bli så…
Om inte jag misstänkt att jag precis blivit gravid (vilket jag hade).
Om man blir gravid under en pågående behandling så avbryts den inte. Men man ska inte påbörja någon behandling om man är gravid.
Det blev ingen behandling för mig i Stockholm.

Hösten 2012 hade vi flyttat till ytterligare ett nytt landsting och precis fått barn så någon allergibehandling eller göra annat än att plåstra om såren och ta hand om bebisen fanns inte på kartan. Vid det här laget visste jag också vilken sjukt tidskrävande apparat detta är så jag har liksom inte mäktat med att påbörja processen igen innan jag (precis som i fallet med inkontinensen) vet att jag är klar med barnafödandet.

Hösten 2017. Åtta år senare.
I slutet av juli skickade jag en egen vårdbegäran direkt till Lung- och allergimottagningen vid Östersunds sjukhus och bifogade journalen från Karolinska. Nu är det oktober och jag vet att jag finns uppskriven på en väntelista någonstans. Har inga större förhoppningar om att få genomgå en behandling redan iår men å andra sidan är jag rätt van och vänta vid det här laget. Jag räknar dock inte med att behandlingen kommer att göra mig helt fri från allergier – men en lindring hade inte suttit fel!

Jag anpassar mig och gör så gott jag kan för att leva det liv jag vill med de mediciner jag har. Det går ganska bra. Ibland får jag sakta in eller ta en omväg. Men för mig är det ju inte längre någon omväg utan en slags anpassad personlig huvudled.

 

2 Replies to “Steg 3. Allergin – En snigelprocess…”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *