OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

One Reply to “OPERATION: bli läckagefri”

  1. Va skönt att du blivit bättre, nu är det bara att ta det lugnt och låta tiden ha sin gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *