Jag,  Livet,  Träning

Att kunna springa del 3 – Knäproblemen

Jag hade klarat milen. Allt var möjligt. Världen stod öppen.

Nästan. Fast det var så det kändes.
Minns en känsla av att jag kan springa hur långt som helst, efter att jag hade klarat milen. Den mentala barriären var bruten.
Jag kan springa på riktigt. Den vetskapen älskar jag.

Tog studenten. Blev tillsammans med en skidåkare och fick lära mig massor om träning. Hur man kan variera pass, lite teknik och lägga uppträningen mer långsiktigt.

Ett år efter den lyckade debuten på Lidingö anmälde jag mig till Göteborgsvarvet tillsammans med några kompisar. Kan man springa en mil, kan man väl springa två?

Gav mig därför ut på en lite längre runda. Eller 150 % längre. Från ett längsta pass på en mil så blev nästa distans 2.5 mil. På asfalt. Prestigemänniskan ger inte upp. Hon härdar ut. Det som inte dödar härdar, osv… Här kände jag plötsligt ett glapp i min träningslära.

Hade ont efteråt. Eller ja. Även under passet. Då var det främst mina höfter. Men jag gav mig inte, utan sprang vidare. Kom hem. Minns att jag skulle till Hån på fest sen. Inget kul att köra bil. Satt mest ned och det var en pina att behöva resa på sig.

Dagen efter var det knäna. Höftsmärtan var borta men inte den i knäna.
Vilade.
Aj. Blev inget bättre. Efter två veckor gick jag till en “expert” som konstaterade löparknän.
Jag vet inte om diagnosen stämde.
Men från den där Byvallsrundan startade mina problem med knäna. Mina akillesknän. Det blev skoilägg och nya särskilt anpassade skor med bra stöd för att räta upp knäna som ville vika sig inåt vid fotisättningen.

Det blev inget Göteborgsvarv. Istället mönstrade jag och gjorde lumpen med alla möjliga test som följer med det och där gick det ändå rätt ok med löpningen.

Började bygga upp lite styrka och lärde mig crawla. Utbildade mig till havslivräddare i Tylösand och flyttade till Uppsala för att plugga. Sprang numera året runt men försökte träna mer och mer varierat för att inte gå sönder ännu mer. Ibland gjorde knäna sig påminda och ibland inte. Det var lite som ett lotteri.

Efter flytten blev det också fler tävlingar så som Vårruset, Blodomoppet och Springcross. Testade på Triathlon vilket inte bara var väldigt roligt utan gav mig fler möjligheter att träna varierat utan att enbart slita hårt på kroppen med löpning. Gjorde en Svensk Klassiker 2008 vilket var något ovanligt då men som exploderat alldeles kopiöst sen dess 🙂
Och så började jag hänga med Emelie. En viktig kugge i att jag bibehöll mig så fysiskt aktiv genom allt plugg. Med en fenomenal simmerska som bästis blev det naturligt mycket mer simning i mitt liv. Men nog tror jag att det var min löparglädje som smittade av sig lite på henne också 😉

2011 korsade jag start- och mållinjen i min första Ironman. Kristoffer och jag hade gift oss tidigare samma sommar och han erkände efter loppet, att han föreställt sig hur han skulle behöva skjutsa runt på en fru i rullstol efter den här dagen.
Men så blev det inte.
Mina knän höll och de höll bra.

Det sjuka är att knäna faktiskt blev mycket bättre efter Kalmar.
Typ bra.
Helt bra.

Några månader senare var jag gravid med vår första lilla kille. Eller ja. LITEN var han då direkt inte (4760 gram och 58 cm när han föddes drygt ett år efter Kalmar och 18 dagar efter BF) Men han var söt som choklad!

Graviditet, förlossning, STORA förändringar i kroppen och en stark längtan efter att komma tillbaka till peaken jag haft ett år tidigare drev mig dock snabbt in i en ny våg av besvär… 

 

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *