Jag,  Livet,  Träning

Att kunna springa del 2 – Min första springtävling!

Sommaren 2002.
Jag och mamma hade bestämt oss för att genomföra en Tjejklassiker och det som stod härnäst i tur efter Tjejsimmet, var Lidingö Tjejlopp, 10 km terräng.

Jag hade ju sprungit ett tag vid det här laget. Typ 8 år. Fram och tillbaka
mellan hemma och järnvägen. Dvs 4 km. Några gånger hade jag såklart spexat till rundan och sprungit upp till Sundsättdammen, eller bort till Solnhån eller den gamla virkesterminalen. Men oftast några kilometer upp till en halvmil. Visst hade jag även sprungit en del som mittfältare på fotbollsplanen tills jag la av med fotbollen på högstadiet, eller på skolidrotten och den terminen jag spelade innebandy osv.

Men jag hade aldrig sprungit något lopp. Och definitivt aldrig en mil.
EN MIL!
Det är ju skitlångt. Jag kan väl inte sånt. Jag är ingen lopp-person.
Men nu var vi anmälda till en tävling på riktigt och det fanns ingen återvändo.

Så en dag hade jag bestämt mig för att testa på att springa bortanför järnvägsövergången!
Jag fortsatte 1 km till Nilsvallen. Det här går ju ganska bra? Det gick medvetet inte så fort men jag sprang i alla fall och det var målet. Svängde höger in på cykelvägen och fortsatte förbi Blåbärsstigen och Lingonstigen, förbi Såifa och uthärdade den sjukt långa asfaltsrakan innan jag äntligen kunde svänga upp höger mot Myrgränd för att vika in på den sandiga gamla Sundsättsvägen som leder en genom skogen innan man så småningom åter kommer fram vid… järnvägsövergången! Och så hem igen.
Det var jobbigt. Men jag bet ihop och grejade det.

En sträcka på bra precis 9 km. Trodde knappt att det var sant… Kan man springa så här långt i ett svep? Kan JAG springa så här långt i ett svep???
Jag fylldes med hopp inför loppet. Kanske kanske skulle jag kunna springa en hel mil utan att stanna. Går det att springa 9 km så borde det väl gå att springa 10?

Innan det var dags att styra kosan mot den konstiga ön i Stockholm hann jag springa min nya runda 2-3 gånger till och tyckte att det började kännas ganska stabilt. Mitt officiella mål var att hålla mig springande loppet igenom. Men matematikern i mig började ändå räkna på tider och jag tänkte att kanske, kanske kan jag springa under timmen.

Tänk dig. En mil. 10 km. Under 60 minuter. Klarar du det amo?
Det skulle vara något det!

Föga hade jag fattat att det handlade om ett backigt terränglopp och att jag hade sprungit mina 9 km på en helt platt väg med typ två kullar…

Efter att ha kört lite fel hittade vi till slut rätt och befann oss på Grönsta Gärde och vid startområdet. Mamma var inställd på att gå och jag var supertaggad på att få springa. Köpt nya blå Nike skor och så hade man nummerlapp och allt!

Starten gick och direkt trampar någon på mitt skosnöre som går upp. Jag skiter i det tänkte jag. Idag vet jag att man inte kan springa 9.9 km med ett oknutet skosnöre. Men redan för 15 år sedan var det många andra kvinnor som satt på samma kunskap. I första uppförsbacken (efter typ 100 m) påpekade nämligen den ena efter den andra att mitt skosnöre gått upp. Döh!? Som om jag inte märkt det själv eller? Äsch! Bara att stanna och fixa.

Resterande kilometrar undrar jag mest bara när den beryktade abborrbacken ska komma? Jag menar… Här är det ju backar överallt? Tyckte inte att det gick annat än upp och ner hela tiden. Till slut kommer den i alla fall och jag ser massor av tjejer som går. Typ alla i min startgrupp. Men inte jag. Jag krigar på i sakta mak och nöter ned den. När man kommer upp så står det någon skylt om att jag klarat av hela Abborrbacken! Yes! Jag kommer kunna hålla mig springande hela vägen! Nu är det ju bara att defilera i mål typ. Ha ha ha!

Sen kommer den. Gäddbacken som jag kallar den. Den som står och lurpassar på en med bara 1 km kvar till målet. Den som ingen sagt ett ord om innan. Det här är ju en vägg till backe! Visserligen är den ganska kort men löjligt brant. Karinbacken heter den visst på riktigt.
VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT OM DEN INNAN???
Jag tvingas rekapitulera och gå uppför den. Tänker att den är så brant att här  kan ingen springa. Man måste i vart fall tappa mer ork på att springa uppför den än att gå?

Uppe på krönet är det bara att börja kuta igen och den lyckan som kommer över mig i kombination med den sjuka tröttheten som jag känner när jag lubbar i mål efter 54 minuter och 17 sekunder är helt euforisk! Jag gjorde det!
Jag klarade av det och jag gjorde det dessutom på en tid som jag aldrig ens vågat drömma om!

JAG KAN SPRINGA EN MIL!
En tuff en dessutom!

Hittills hade det gått så bra att springa. Jag var så nöjd över mig själv! Men snart började det komma in mörka moln på min löparhimmel…

One Comment

  • Ann-Kristin

    Kommer ihåg den där dagen som igår med inflammation i höger fotled, vilken mardröm. Men jag tog mig i mål jag också men med en helt annan tid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *