Jag,  Livet,  Träning

Att kunna springa – Del 1. Hur började jag springa?

Jag älskar känslan av att veta att jag kan springa.
Det här är den första delen i min serie om att kunna springa och den handlar om hur det jag började.

Ibland (oftast) älskar jag att springa medan jag springer, fast inte alltid.
När man håller på kan det ju kännas skitjobbigt också. Som att det enda man vill är att stanna. Fast det är väldigt sällan som jag stannar även om det känns jobbigt. Jag vet att det bara är i mitt huvud och så krigar jag vidare tills jag genomfört det pass jag tänkt mig. Oftast släpper jobbighetskänslan efter ett tag om man bara fortsätter. Känns det outhärdligt så kan man pröva att sänka farten. Men stanna inte.

Jag har lärt mig att gilla smärtan.
Att kunna fortsätta fast det går tungt.

Men hur blev det så här?
Hur kunde jag gå från att vara bland de sämst tränade i klassen till att älska rörelse, framför allt löpning? Jag tänkte berätta min löparhistoria i en liten serie här på bloggen. Men vi börjar från början.

Jag är uppvuxen på en gård i en liten by (mindre än 10 invånare) tillsammans med storebror, mamma, pappa och farmor där vi var ute mycket men det här med rörelse var inte riktigt någons cup of coffee. Eller ja mamma möjligen. Hon var iaf enastående med att skjutsa mig till olika aktiviteter och se till att jag skulle testa på så mycket som möjligt som tex orientering, längdskidor och schack.

Men se plötsligt. Vid ungefär 10 års ålder… Då fick jag för mig att jag skulle lära mig springa. Helt på egen hand. Utan att någon annan gjorde det eller sa något till mig.

Alltså de flesta människorna kan ju springa om man ber dem – kanske inte så långt men +20 meter i alla fall. Men nu menar jag springa – som i att kunna springa åtminstone 5 km ihållande. Det var det väl nästan bara skidungarna i klassen som gjorde vid den tiden.

Jag kan inte förklara varför egentligen.
Jag bara började. Det var knappt 2 km från byn till järnvägsövergången . Längs den gamla grusvägen sitter det telefonstolpar och jag sprang mellan två stolpar. Gick mellan två. Sprang mellan två. Gick mellan två.

Ökade succesivt varje gång jag var ute. Sprang mellan fler och fler stolpar och behövde gå mindre och mindre. Till slut kunde jag springa hela vägen! Det kändes nästan som jag inbillar mig att det känns att vinna OS-guld!
-Mamma!
Jag sprang HELA VÄGEN FRAM OCH TILLBAKA TILL JÄRNVÄGEN!!!

Jag! Som alltid haft sämst kondition på längdskidträningarna (som jag i ärlighetens namn mest deltog i för att få fika efteråt. Jag var ingen skidunge. Inte alls. Minns när vi skulle åka typ 2 km i någon skidtävling och ettan och tvåan höll på i typ 13 minuter. Jag höll på i 23 minuter… Men fick iaf bronset i brist på fler deltagare. Hon som kom tvåa undrade om det blivit något fel på tidtagningen… Nä. Jag är bara sämst på det här…).

Och så plötsligt!
Tänka sig.
Jag kunde ju visst.
Man kunde visst träna upp det här med kondition. Man var inte för evigt dömd till att vara sist och att allt man förtog sig behövde vara skitjobbigt.
Det vill säga så länge jag fick göra det av egen vilja och på mitt sätt.
Och det är väl det som är tricket med att börja lära sig springa eller hålla på med vilken idrott som helst. Oavsett ålder. Det måste komma inifrån. Om det kommer utifrån så kommer det aldrig att hålla. Så fort premisserna tillåter dig att sluta så kommer du sluta om du inte har ett inre driv.

För mig uppenbarade sig det här drivet någonstans i mitten av nittiotalet (=dåliga googlingsmöjligheter) och i en familj med ganska mager kunskap om idrott och träning – så här bör du träna, tänk på det här osv. Det fanns liksom ingen naturlig att fråga hur man gör för att träna löpning.

Så jag sprang alltid samma runda. Fick ett beroendeframkallande rus efteråt. Visste inget om distansträning, fartlek eller intervaller. Visste inget om endorfiner men det kändes bra. Hade en gammal sportklocka från OK som man kunde ta tid med och skrev upp tiderna på en liten papperslapp efter rundan. Brukade glutta på klockan halvvägs vid vändningen för att veta hur jag låg till. Insåg ganska snabbt att jag var bra på negativ löpning eller negativ splits, alltså snabbare på andra halvan. Ingen sprinter men en uthållig en. Körde alltid en spurt sista 30 metrarna fram till huset efter sista kurvan och fram till postlådan där den osynliga mållinjen fanns.

Jag slog nästan alltid personligt rekord. Om jag inte gjorde det blev jag djupt besviken. Sakta blev jag också snabbare och snabbare, uthålligare och uthålligare eftersom jag tog i mer och mer. Även om jag säkerligen fått en snabbare och mer hållbar effekt av att variera träningen i större grad. Haft någon form av coach som liksom kunde mer än ingenting.

Och bättre skor.
Inte mammas gamla jumpadojor från slutet av det glada 80-talet där dämpningen stelnat till betong. Typ så.

Från den här tiden har jag nog hållit på med någon slags konditionsrörelse i diverse olika former. Började med fotboll fast det var roligare att springa än att leka med en boll. Löpningen var kärnan, ursprunget och det som fick mig att må bra. Löpningen förändrade mitt sätt att se på mig själv. Det var ganska jobbigt med vänner i skolan under grundskoletiden, men i löpningen fick jag visa för mig själv att jag visst kunde. Byggde upp mitt självförtroende trots mångas försök att rasera det, genom att springa, och därför kommer kutande alltid ligga mig varmast om hjärtat.

Men det fanns ju andra saker som var roligt också. Simning under den korta tiden som utomhusbassängen var öppen. Lite längdåkning varvat med späkning på den uråldriga motionscykeln i källaren under vintrarna (fast det var inte kul utan bara skönt efteråt). När jag av någon anledning pausade konditionsutövandet kände jag direkt att jag mådde sämre på alla sätt och vis. Så då började jag igen. Inte på något sätt maniskt utan sunt sisådär 2-3 gånger i veckan kanske. Utan mål.

2002 frågade en kollega till mamma om hon ville hänga med och simma Tjejsimmet i Vansbro. Mamma i sin tur frågade mig och jag var såklart på. Väl på plats fick jag höra talas om något som hette Tjejklassikern som lät spännande och utmanande. Nu var det min tur att fråga mamma om inte vi skulle ta och fortsätta med en sån, när vi ändå hade gjort ett av fyra lopp. Jodå. Det skulle vi.

Första etappen i min Tjejklassiker 2002-2003: Tjejsimmet. Simmade den där motströms kilometern på 25:13 i baddräkt med lite kletigt ullfett på armarna och benen. 100 % Bröstsim och hyperventilerande. Det gav mersmak 😉

Nästa anhalt – Lidingöloppet 10 km…

One Comment

  • Ann-Kristin

    Va spännande, ska bli kul att läsa fortsättningen. Jättefint kort från Mosätt också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *