Funderingar,  Utmaningen

Dag 39 – När jag börjar tröttna

Fram till dag 30 har det gått mycket lättare med den här utmaningen än vad jag hade föreställt mig. Trots frestelser som dessa på jobbrelaterade resor.

2016-02-04 10.39.16
Den nere till vänster föll jag faktiskt för. Vi var ute på restaurang och bjöds på förbeställd trerätters. När en chokladtryffel dukats fram 2 dm från munnen kunde jag inte gärna låta den förgås… Jag är trots allt bara människa. Men sen har jag fortsatt med utmaningen som om ingenting hänt.

Men nu börjar jag känna ett litet sug efter det söta och onyttiga igen. Tycker att jag borde vara klar med det här snart. Så enkelt det vore att ge upp. Affären ligger ju så nära och varför ska man hålla på egentligen? Vad är syftet? Varför vara en sån där udda och märkvärdig en som tackar nej när hon blir bjuden???
Men då gäller det att fokusera. Glömma vad andra tycker. Får inte fokusera på att det är hela två månader kvar, utan bara ta en dag i taget.

Och så måste jag återigen tänka på varför jag gör det här.
Ja, varför gör jag det här igen?

Det finns flera svar på den frågan.
Dels för att socker (choklad) i viss mån har blivit ett beroende för mig. På riktigt. Jag vet att det i mina gener finns anlag för att bli beroende. Så därför vill jag visa mig själv att jag kan låta bli om jag bestämt mig.

Jag tror inte att socker i överdrift är nyttigt (vem gör det egentligen?). Efter förjul, jul, mellandagar, nyår och födelsedag så känner jag mig väldigt full på det söta. Övermättad. 100 dagar utan känns som ett renande, enkelt och lockande alternativ. Min kropp behöver detta. Ingen mår bra efter att ha svullat godis, men ändå gör vi det för den snabba belöningen. Vi är många som är sockerberoende.

Men tro mig, man får faktiskt lite psykisk belöning genom att välja bort sockret också. Inte lika snabb kanske, men det känns faktiskt oväntat bra att gå och handla utan att fylla tygkassen med någe gotta efter kassan. Annan belöning till kroppen är mitt livsnödvändiga endorfinpåslag som fås efter fysisk aktivitet. Slår vilken chokladkaka som helst.

En annan liten trevlig bonuseffekt av Utmaningen är att jag faktiskt sparar lite pengar på att inte köpa godis. Du kan ju själv räkna på hur mycket godiset du stoppar i dig under 100 dagar kostar. För min del så blir det ändå lite pengar (har kanske dyr godissmak?) Kanske ska unna mig en belöning efteråt som ett tack till mig själv från kroppen? Någonting som blir en påminnelse och en hyllning till min envishet. Envisheten får ofta mycket skit, men det kan faktiskt vara en alldeles avgörande och fantastisk egenskap. Det finns en liten sak som jag önskat mig och som jag kanske ska slå till på efter 100 dagar, vilket i så fall ger en extra morot att avstå hela vägen.

Sen skriver jag om Utmaningen i förhoppning om att kanske inspirera någon annan att testa och för att sätta lite extra press på mig själv. Jag vet tex att Lotta är på fram tills påsk!

2 månader. Det kommer gå fort. Och det kommer gå bra!

IMG_8125

6 Comments

  • Ann-Kristin

    Ja allt går fort åtminstone när man tittar tillbaka, framåt går det mycket långsammare. Konstig effekt. Ungefär som att det är mycket längre till Sveg från Östersund än tvärtom.

  • Elisabeth Darj

    Jag har två kompisar som är med i 100 dagar utan socker; Randi och Ante i Uppsala. De i sin tur var på nyårskalas i Kalix och värdarna där lovade. Så det är väl två i Kalix också. Kämpa, kämpa. Du är så uthållig och duktig!

  • L8

    Hejja! Friskt humör är det som susen gör! Jag har hittills gjort två avsteg, E:s födelsedag och fika då faster bjöd på hembakt. Kanske fusk, men jag sa till mig själv att avsteg var tillåtet om det kändes oartigt. Go Amo!

    • Ann-Mari

      Ja men helt rätt Lotta!
      Det var också därför som jag “bekände” mitt snedsteg i bloggen. Min poäng är att det är bättre att göra ett medvetet undantag och sen fortsätta utmaningen istället för att bara ge upp och direkt återgå till gamla vanor. Heja oss! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *