Att följa drömmen och ta klivet ut

Facebook påminde mig om att det var 5 år sedan vi beslutade oss för att ta det stora steget och flytta från Stockholm till Östersund.

Jag har tänkt på det där ganska mycket sen dess.
I förbifarten kanske det inte låter så dramatiskt att flytta till en ny stad som jag besökt massor av gånger förut, hittar i och där jag dessutom känner lite folk.

Men jo. Det var ett stort steg.
Det är en helt annan sak att ta allt pick och pack från ställe A, till ställe B, och byta den där skylten på dörren. Plus allt jobb det innebär med att sälja en lägenhet, fixa en ny lägenhet på en ort man inte befinner sig, säga upp en  massa avtal och skriva på nya.

Vår flytt underlättades av att jag kunde behålla mitt jobb eftersom Kristoffer behövde säga upp sig. Om man saknar jobb på den nya platsen och kanske har barn så fattar jag att det kan kännas oöverstigligt att ta klivet ut i det okända.

Kommer vi verkligen att trivas?
Få nya vänner?
Kan man flytta någonstans när ens främsta argument är att man vill bo närmre fjällen???

Jo. Det kan man.
Vi tog steget och det är inget jag ångrar.
På vår andra bröllopsdag rullade flyttlasset norrut.

Sen blev det semester och jag hann bara jobba några veckor på det nya kontoret innan jag gick på föräldraledighet. Eller ska man kalla det för Klättra-på-väggarna-väntan?? De där 36 dagarna som jag fick gå hemma och vara sprickfärdig var de mentalt längsta i mitt liv. Under den här och nästkommande period så tvivlade jag verkligen på om vårt beslut att flytta var rätt? Vad har jag gjort? Jag kände mig som en fånge i min egen kropp, i en tillfällig lägenhet, i en ny stad… En tumultartad förlossning satte också sina spår. Det tog nästan ett halvår efter flytten från Lidingö, innan livet ljusnade igen och det kändes helt rätt. Här betydde min föräldragrupp enormt mycket <3
Senare blev jag medlem i östersund Triathlon och så har det bara rullat vidare.

Har pratat med många vänner som har funderat på att ta samma steg som vi. Både de som vill hemåt och de som vill någon helt annanstans i världen. Både de som har barn och de som inte har barn. Jag har förstått att många tycker att det är ett alldeles för stort steg att ta även om de egentligen skulle vilja. Och, ja… Jag kan förstå det.

Det ÄR ett stort steg att ta alla sina saker i famnen, ställa sig upp, lyfta på kjolen och dra upp rötterna – traska en bit och sen bona in sig på en ny plats. Det tar tid att rota sig och det är bra om man kan ge det lite tid. En så stor förändring kan bli både bra och mindre bra. Det kanske blir vad man intalar sig att det ska bli? Det avgör bara du. Du som sitter i förarstolen på ditt liv.

Men tänk så här… Dina beslut måste inte vara för evigt oavsett vad de må vara. Man kan faktiskt få ångra sig. Åt båda hållen. Kanske provar man och det känns rätt/fel? Kanske vågar man inte prova just nu men om en tid? Såväl efter en liten stund som om ett långt tag. Låt tanken mogna. Huvudsaken är att man försöker göra det som känns rätt inuti. Att man trivs där man är. Men kom ihåg att om du bestämt dig för att testa så måste du agera! Förändring kräver handling. 

Stockholm kändes aldrig rätt för mig. Det kändes visserligen mycket bättre än vad jag trott innan jag bott där själv, så jag är glad för den erfarenheten, men som det känns idag så skulle jag inte vilja spendera mitt liv där. Det var precis som den där klyschan, fyll dagarna med liv, inte livet med dagar… I Stockholm tuffade mina dagar på utan känslan att jag lyckades fylla dem med liv.

Här känner jag livet varje dag jag cyklar till jobbet längs Storsjöns strand eller tar en promenad upp på berget och blickar ut över de otroliga vidderna. Det är liv för mig.

Därmed inte sagt att det vore omöjligt att trivas någon annanstans… 

 

4 Replies to “Att följa drömmen och ta klivet ut”

  1. Oj 5 år, har inte ni alltid funnits i Östersund eller… Är det så länge sen vi körde flyttkarusell och städfirma väldigt ofta?

    1. Jepp! Eller inte riktigt 5 år sen vi flyttade. Bara 5 år sedan vi bestämde oss och satte stenen i rullning

  2. Gah. Det här inlägget alltså!

    Åh jag vill så gärna flytta. Jag vet inte vart men jag vet att jag vill bo på något ställe med utsikt. Kruxet är att vi måste bo kvar på pendlingsavstånd i Göteborg några år till eftersom Kristoffer (min Kristoffer) så gärna vill få jobba färdigt med “sitt” projekt. I Göteborg kan jag tydligen inte få bra pendling och bra utsikt om jag vill ha råd med en vanlig villa på “landet”.
    Och med de premisserna så har vi nu ett alternativ som är praktiskt och ekonomiskt (tror vi). Vi bor nära en nybyggt pendel som det nästan aldrig är förseningar på och priserna i området fortsätter öka vilket innebär att vi får ett bra utgångsläge för nästa hus. Vi har dessutom möjlighet att jobba på pendeln så vi har potentiellt 40min restid per dag som vi kan utnyttja till jobb.
    Men.
    Det är så oinspirerande miljö här. Noll utsikt och ingen samhällskärna. Kanske känner vi så för att ingen av oss är härifrån men ändå. Tur att det går mot grönare tider. Då blir allt lite vackrare.

    1. Jag känner med dig.
      Det är svårt att göra sig hemmastadd och känna sig rotad när man vet att det bara är tillfälligt.
      Eller tänker sig att det bara är tillfälligt i alla fall.
      Nu älskar jag förvisso vårt hus och tomten (saknar dock fjällutsikten som jag drömde om när vi flyttade hit) men jag tror att en del av nyckeln till lycka är att varje dag jobba med se till det man faktiskt HAR och inte till det man SKULLE VILJA HA. Och släppa på kraven.
      Kommer jag vara lyckligare om jag bor i det perfekta huset?
      Vad är det som gör att jag inte trivs där jag befinner mig? Kan jag göra något åt det? Samtidigt som jag tycker att det är roligt med hus, inredning ommöblering osv, så står inredningstidningar numer mig upp i halsen, likaså perfekta hemnetannonser och egentligen hela den här overkliga ohälsosamma filterkulturen som råder.
      Själv är jag är evinnerligt tacksam att vi flyttade in i ett renoverat hus. Inte för att det är precis som jag skulle vilja ha det om jag fick välja MEN det funkar. Och vi var inte beredda att ha sönder eller tära onödigt mycket på vårt förhållande under småbarnsåren (som är jobbiga nog som de är) med att lägga en renovering uppepå allt annat. Nä. Njut där ni är. Gör små saker. Stora saker. Ta drömhuset när det kommer men tills dess så släng upp fötterna, ta en fika och läs en god bok. Häng med barnen och göra roliga utflykter (typ åk spårvagn 😉 ) och försök se det stora i det lilla. Uj vad långt detta blev! Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *