Domen

Idag fick jag beskedet som jag tassat kring och kanske vetat om innerst inne men det är väl ändå bra att få höra någon säga det rakt ut. Jag måste ta ett break från löpningen.

Allt började väl egentligen under graviditeten. Jag tog massor med promenader och körde alternativ lätt träning under 2012, men jag sprang i princip ingenting under hela graviditeten. Efter drygt ett års uppehåll var det äntligen dags igen! Som jag längtat!!!  Men jisses vad det var trögt att komma igång med löpningen igen. Men så är man ju kanske av det mer envisa slaget och viljan är det verkligen inget fel på. Så jag forcerade förmodligen mer än vad min kropp hann anpassa sig till och sen sensommaren har jag dragits med hälproblem.

IMG_3735
Jämtland på Fötter 2013

Hösten gick ju så himla bra träningsmässigt, kanske den bästa hittills men i bakgrunden trilskades jag hela tiden med mina fötter. När jag varit uppvärmd och under träning/tävling så har det inte varit några problem men efteråt kom notan…

Den här våren har ju istället varit en katastrof träningsmässigt med evighetslånga förkylningar och insikten om att jag förmodligen måste vila mina fötter. Men fast jag inte sprungit har smärtan sakta tilltagit till att göra ont hela tiden. Till slut gick det inte längre.

Jag sökte vård och fick träffa en läkare på hälsocentralen.

Diagnosen är inflammation i senan och som fäster mellan häl vidare ut mot tårna. Kroppen har försökt laga inflammationen genom att avsöndra kalk i hälen som bildat en hälsporre. Värst är min högra fot men även vänster fot är drabbad av inflammationen.

Så.
Sen dess har jag ätit stark antiinflammatorisk medicin i 3 veckor.
Varit till sjukgymnast och lärt mig tejpa fötter.
Fått råd om stretching och bollar att rulla under fötterna.
Beställt (ytterligare) ett par specialilägg (för 1800 kr… suck).
Köpt (ännu) ett par löparskor (svindyra även de såklart…)

Och nu slutligen fick jag idag höra av en ortopedingenjör (!) att jag bör avstå från allt vad promenader och löpning heter.
Jaha. Jag kontrade med att fråga vad han tycker om att jag ska springa ett lopp på 2.5 mil om 6 veckor…
Han såg bekymrad ut.
Så jag frågade om jag kunde börja min vila efter loppet istället och om deltagande i loppet på något sätt kunde förvärra skadan.
Han kunde inte svara på det.

På 1177 kan man läsa att om besvären beror på motion bör man vila från framför allt löpning och promenader, tills smärtan försvunnit. Aktiviteter som inte belastar hälen, som cykling och simning, går däremot bra.

Tur att man är triathlet tänker jag.

Jag vill försöka tävla ändå. Kanske dumt. Kanske inte.

8 juni.
Planen är att försöka mig på några lätta och korta pass på supermjukt underlag i skogen. Konditionsträna på som vanligt med alternativ.

Sen blir det tyvärr ingen mer löpning för mig i sommar. Inget mer triathlon. Inga små lokala lopp. Inget Lidingölopp. Bara vila och hoppas på det bästa. I sämsta fall väntar ett års löpuppehåll. Men det tar vi då och en dag i taget.
Nu kämpar vi på med huvudet först i 6 veckor till. Sen får kroppen reparera skadan jag dragit på den.
Förlåt kroppen.

Ps. Hur kommer man på att man vill bli ortopedingenjör? Är det en barndomsdröm som besannats eller???

Att tävla igen

Så har det blivit dags för lite mera tävling i mitt liv igen!
Ifjol blev det ju endast ett lopp, Stafettvasan, vilket i och för sig var mycket roligt!

I år har det blivit:
Jämtkraft Ski Marathon
Jämtkraftrennet
Jämthjulingen och i måndags var det dags för Vårruset!

Första gången som tävlingen går av stapeln i Östersund, men knappast sista då det blev en härlig succé!

vårruset 3
Foto: Henrik Flygare

Egentligen tycker jag inte om tävlingar som utesluter det ena könet från att vara med och tävla, men istället för att inte köra loppet alls så tycker jag att man borde öppna för de killar som vill vara med och köra.

Vi hade bildat ett lag av mammor ur föräldragruppen och babysimsgruppen så vi skulle kunna picknicka efteråt. Mycket trevligt (även om vädret gärna hade fått bjuda på lite mindre vind och lite fler plusgrader…)

Själv hade jag gått omkring hela måndagen och varit nervös. Löjligt, jag erkänner men kunde ändå inte hjälpa det. Arrangörerna hade hjälpt mig att bygga upp nervositeten genom att ge mig startnummer 12 av drygt 4400 startande. Varför vet jag inte, för jag hade inte seedat mig eller någonting sånt och de andra anmälde sig samtidigt fick mycket högre startnummer…

Provsprang sträckan på 5 km, veckan innan loppet och försökte trycka på, med hoppet att komma in under 25 minuter. Stannade klockan på 23:48 och kände mig mycket nöjd med det, så målet för själva tävlingen var helt enkelt att slå den tiden. Det har gått väldigt trögt för mig med löpningen under hela våren så tiden på 23:48 var ett stort steg i rätt riktning för mig. Ja, det har gått trögt med träning över huvudtaget på grund av sömnbrist, flera förkylningar, resor osv…

På tävlingsdagen gjorde jag sex toabesök (nervös) innan jag stod där på startplatsen med en massa åskådare.
Hjärtat slår fort.
Alla hungriga tjejer runtomkring en.
Hur pigga är benen egentligen?

Vårruset 2
Foto: Henrik Flygare

Det är något speciellt med tävlingar. Själva atmosfären gör att jag släpper alla andra brydderier och bara riktar fokus åt ett enda håll. Alla glada människor längs vägen och de medtävlande gör att jag kan ta smärtan bättre än när jag springer själv.

IMG_4570
Foto: Kristoffer Darj

Tänk om jag hade varit i form också?
Nu kunde jag prestera gott eftersom det var ett kort lopp, viljan finns och jag är van vid smärtan som uppstår när man pushar sig själv.

Pustade i mål som 24e dam på tiden 21:36 och det känns otroligt bra med tanke på formen och i den här staden med alla duktiga skidåkare!

Så med blodad tand har jag nu bestämt mig för att köra lite fler lopp i sommar.

Anmäld till:
6/7: Vansbro Triathlon – Halv Ironman (1.9 km simning, 9 mil cykel, 21 km löpning)
7/7: Vansbrosimningen – 3 km simning
20/7: Jämtland på fötter – 21 km löpning
29/9: Lidingöloppet – 30 km löpning

Sen lurar jag på lite andra lopp som tex Ramundberget Challenge …

Efter en lång jakt och ganska mycket möda har jag precis fått tag i en startplats till Vansbro triathlon som skulle kunnat bli sommarens stora mål OM det inte hade varit det faktum att tävlingen ligger bara drygt 3 veckor bort!
Oh well… Jag ska göra det bästa av situationen och kämpa på så mycket det går under de här veckorna kvar till tävlingen.

En halv ironman i år alltså… Spännande och skräckblandad förtjusning!

Järnmannen 2011! … och 2013?

Har äntligen satt ihop en liten film från Järnmannen i Kalmar 2011 (!). Ja… det var väl verkligen på tiden kan man säga.
Under arbetets gång, när jag gått igenom bilder och film från dagen så blir jag riktigt stolt och varm i hjärtat.
Jag närde en dröm sen 2 år tillbaka.
Hade satt upp ett högt mål och började på allvar satsa och anmälde mig ungefär ett halvår innan starten.

Man kunde anmäla sig ett halvår innan start till tävlingarna på den tiden. Såväl Vasaloppet som andra lopp… /Småbitter fast ändå glad att många vill köra.

Sen satsade jag målmedvetet och körde oförtrutet på med alla träningspass helt på egen hand (utom simsällskap med E emellanåt).

Jag gillar det. Det blir liksom en extra utmaning. Det är skittufft mentalt att veta att man är helt själv men ändå köra på. Ingen sparring förutom jag mot klockan på alla träningar. Inte hade jag någon tränare utan skapade ett träningsschema utifrån vad jag trodde på och hade läst mig till. Inga sponsorer utan som så många andra ett jobb på heltid. Men lika glad för det var jag! Och tacksam för en man som ställde upp med matlagning och tvätt.

Drömmen om att lyckas var det enda bränslet jag behövde för att trotsa ur och skur. För att köra mina ensamma pass i löparskorna eller på landsvägshingsten…


Det kan ju kännas lite överdrivet med Lisa Gerrard och låten – Now We Are Free i slutet på filmen, men det var verkligen så jag kände. Vilken lättnad, lycka och stolthet! Jag kan inte beskriva känslan av att få lyckas med något som man kämpat så hårt för på ett bättre sätt. Lite av den där känslan när man är liten och tror att man kan allt. Att misslyckas fanns inte! (förutom i händelse av en punktering då…)

När jag ser filmen så får jag en riktigt intensiv längtan om att få uppleva allt igen.
Jag som person vill hela tiden framåt och pusha mina egna gränser. Utvecklas. För mig är kärnan och tjusningen i utmaningar, att inte veta om det går. Man ska inte veta om det går. Men man måste våga tro att det går. Lita på sig själv och jobba hårt för att ge sig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Så egentligen skulle jag vilja köra fortare eller ett tuffare lopp. Vidareutvecklas. Och snabbare är jag helt övertygad om att jag kan köra. Jag drog många lärdomar som jag omöjligt skulle ha kunna veta innan jag utsatt mig för loppet och längden. 2011 tog jag många försiktighetsåtgärder för att få knän och fötter att hålla och för att inte riskera väggen. Målet var som sagt att komma i mål!

Men om jag skulle göra om det…

Då…

I år är tyvärr alla startplatser i Kalmar (som är den enda svenska triathlontävlingen på ironmandistansen) slutlåda i ungefär samma rekordfart som Vasaloppets startplatser. Dessutom är anmälningsavgiften 2000 kr dyrare.

Därför funderar jag lite på att köra en egen Ironman.
Min egen drömsträcka.
Min egen dag.
Mitt eget lopp.
Ganska gratis.

Bara jag och prestationen.

Med skillnaden att nu är jag med i en klubb och får sällskap på träningar, fast inga medtävlande utan solo på själva tävlingsdagen. En ny utmaning helt enkelt. Jag återkommer om detta!

Ett annat triathlon på ironmandistansen som skulle vara roligt att testa är Norseman Extreme. Fast när det var dags att anmäla sig till utlottningen av startplatserna (bara 250 som får starta) så vågade jag inte riktigt drömma om att jag skulle kunna genomföra ett IM-lopp redan i sommar. Antingen var jag höggravid eller så var jag typ nyförlöst när de lottade ut startplatserna till 2013…

Ja ja. Varför vänta på att kanske få köra ett officiellt lopp när man kan skapa sitt eget?

Att genomföra en Ironman

Jag har precis sprungit mitt allra första Marathon.
En tid alldeles under 5 h på 42195 m är kanske inte så imponerande i sig men det ger lite mer perspektiv om man tillägger att jag simmat 3860 m och cyklat 180,2 km i en följd alldeles innan.

Jag har gjort det!
Jag har klarat en Ironman och jag har verkligen inte fattat det än. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att det går att genomföra prestationen men på något sätt så går det. Det vet jag nu.

Det här kommer att bli ett ganska långt inlägg, men det krävs för att ens försöka återge mitt livs lopp.

Det var en otroligt bra dag!
I fredags vaknade jag med halsont som inte riktigt ville släppa under dagen trots åtskilliga koppar the.
Det blev säng tidigt efter nummerlappsutdelning, pre-race-mötet (då vi fick all information om lördagens lopp) och efter att ha kollat in hur växlingarna funkat på Sprintloppet som gick på fredagen.
Skönt att komma till området sen på lördag och känna att man har koll på vad som kommer hända under dagen.

Lördag.
Klockan ringde 4:40.
Jag vågade knappt känna efter, men när jag väl gjorde det så var halsen mycket bättre.
Frukosten öppnade 5:00 och efter den så bar det direkt av ner till startområdet eftersom allt var packat kvällen innan.

För den oinvigde så har varje deltagare en liten ruta (säg 0.5 m2) där cykeln ska hängas och all utrustning du behöver under dagen ska ligga.
Så här gäller det att tänka till vad man behöver först, knyta upp skorna, en strumpa i vardera sko etc.
När jag var nöjd med hur alla prylar låg så var det dags att gå ned till starten och då var det ungefär en halvtimme till start.
Alltså perfekt med tid för att sätta på sig den obligatoriska våtdräkten och köra lite insim i det 18,5-gradiga vattnet.

Just idag är jag stark

Det verkade bli en fin dag i Kalmar och jag har speciellt en tydlig bild på näthinnan när jag ligger i vattnet och tittar upp mot stranden och ser alla människor i våtdräkt som är precis som jag.
Önskar verkligen jag hade haft en kamera då. Hur många tävlande som helst (över 800 st!) och bakom dem är tjockt med supportrar. Så mycket energi. Så mycket träning och styrka koncentrerad på den här platsen.
Solen steg precis upp över havet och sken på alla som var där! Det här var den perfekta början på en jättefin dag (tidigare väderprognoser hade lovat regn) så det fanns ju inget bättre sätt att börja den, än med ett härligt morgonsim!

Strax dags för start!

Jag tycker att simningen gick helt enligt plan.
Hade tänkt mig en tid runt 1h och 20 minuter, men det var strömt vatten och svårt att egentligen förutsäga någon tid.
Resultatet var en tid strax under 1h och 25 minuter men det viktiga var ju att simningen kändes lugn och avslappnad vilket den gjorde.

Därefter gjorde jag medvetet en lång och lugn växling. Allt enligt plan.
Av med allt blött, på med torrt, hjälm, nummerlapp, midjeväska med pump och iväg!

Först när jag cyklar ut genom Kalmar inser jag hur otroligt många människor som finns på plats.
Fast klockan bara är halv nio! Alla hejar, applåderar och bara det gör ju att man flyger fram!

Första varvet på cykeln -check

Första varvet är jag så glad att jag har svårt att koncentrera mig. Det är bara lyckokänslor i kroppen och jag känner mig hur stark som helst!
Under det loppet är det bara tillåtet att cykla tempokörning ( vilket innebär att det alltid skall vara minst 10 m mellan cyklisterna om man inte kör om någon, så klungkörning är inte tillåtet).
Man får helt enkelt ta all vind själv.
Det är 3 mil ut från Kalmar tills vändpunkten och samma väg hemåt och så kör man 3 varv = 18 mil.
Efter de första 3 milen passar jag på att besöka toan och fylla på med vätska och bulle.
Sen hittar jag en bra farthållare (personen 10 m längre fram) och snittet hem blir en bra bit över 30 km/h vilket ger hela första varvet på 6 mil ett snitt över 30km/h… trots toastopp!
Jisses! Magstark öppning?!?

Dags för första varvningen inne i Kalmar. Leendet har sällan varit större kan jag säga.
Förutom alla otroliga människor som sitter och hejar längs så gott som hela vägen, så känns det som att själva Kalmar runt växlingsområdet kokar!
Det är tjockt med människor längs banan och alla hejar, alla är glada och man lyfts verkligen fram!

Inte ens när jag är som allra tröttast kan jag torka bort leendet under hela loppet!
Den här tävlingen bjöd på en helt otrolig publik som inte liknar något annat lopp jag ställt upp i! Magiskt var ordet!

Här ser man typisk tempokörning

Det blåser mer motvind på 3-milsträckan ut från Kalmar och den går betydligt långsammare än de 3 milen hem då vi bjuds medvind.
Vinden tilltar dessutom under dagen så det blir tyngre och tyngre rundor utöver det faktum att man blir tröttare.

Så vad går det då för tankar i huvudet under cykelmomentet?
Mycket fokuserar jag bara på tekniken i min cykling, dricka kontinerligt, fortsätta framåt, hålla ett bra snitt, sträcka på ryggen emellanåt, vifta på tårna osv.
Jag tänker också på tacksamhet.
Vet inte hur många gånger jag tackar för att jag fick ett tempostyre monterat i tid till det här loppet, samt för varje km som jag inte får punka.
Ser flera som tvingats stanna på grund av cykelproblem längs vägen och tänker att det är tur att jag precis bytt bakdäck.

Men säg den totala glädje som varar för evigt? Förr eller senare måste det gå lite tyngre under ett sånt här lopp och efter 10 mil börjar jag känna av mina knän.
F*n!!!!
Inte redan nu!
Hur ska det här gå?
Även fötterna börjar domna bort precis som de brukar göra när jag cyklar distans, så direkt efter andra varvet (12 mils cykling) stannar jag och byter strumpor.
Det var klokt för känseln i fötterna kommer tillbaka.

Så var det dags för sista varvet. Bara en gång till. Varje meter jag passerar är en meter som jag inte behöver cykla en gång till.
De 3 milen ut från Kalmar under sista varvet har stark motvind, och blir de jobbigaste under hela cykelmomentet, men jag klarar det.
Mycket tack vare en tjej som cyklade förbi och peppade. Jag tar hennes rygg ett tag (självklart med 10 meters avstånd). Sen kör jag om, och sen blir jag omkörd igen.
Men varje gång peppar vi varandra och jag håller ihop. De sista 3 milen tillbaka till Kalmar har jag tappat tjejen, men en man i orange tröja cyklar förbi.
Jag tar hans rygg och håller den nästan hela vägen tillbaka till Kalmar. Det går fort igen och otroligt nog så gör knäna inte lika ont längre.

Trots att jag mest bara har glada och ovanligt positiv tankar under loppet, så upplever jag här min enda tanke på att kanske bryta loppet.

Känningar i knäna och springa ett asfaltmarathon på det?
Jag som aldrig ens sprungit ett marathon och har en trasslig knähistorik, inte minst på grund av asfaltslöpning…

Jag tänker till och med ut en liten bryt-slogan:
Två tredjedelar järn, en tredjedel knän…

Men nej. Den tanken slår jag bort för jag måste åtminstone testa. Publiken och mina otroliga supportrar gör det omöjligt att motstå frestelsen att sätta på sig skorna och testa på 1 varv.
Än en gång gör jag ett medvetet lugnt byte och lommar sen iväg i ungefär 6 min/km-tempo. Det känns stabilt och till min förvåning inget i knäna.

Lycka!

Mentalt går jag in i 14 km-slingor.
Bara 14 km.
Det klarar jag.
Sen reset.
14 km.
Sen från noll.
14 km.

Undrar när den här bilden togs? Den här hastigheten minns jag inte...

Första varvet går bra. Kör ett toastopp och försöker bara hålla igen på tempot för att orka.
Det låter kanske konstigt men när man precis bytt gren så är en enformighet över och benen belastas på ett nytt sätt vilket gör att man känner sig väldigt pigg.

Andra varvet går tyngre.
Jag har fått skavsår och blåsor på samtliga tår på höger fot. Stannar två gånger och blir omplåstrad. Det är väldigt varmt och hela löpningen igenom dricker jag vatten/cola vid varje kontroll och häller resten över huvudet. Äter några chips vid varannan/ var tredje kontroll för att få i mig salt. När andra varvet äntligen är över så stannar jag i växlingsdepån och byter strumpor och sätter på knäskydd. Det första för att inte förvärra skavsåren och det andra i förebyggande syfte. Jag kan behöva stödet och vill inte ha hugg i knäna under sista varvet.

Undrar vad jag tänker just här...

Tankarna under löpningen är ganska enkla.
Framåt.
Det är skönt att springa.
Framåt.
Njut av känslan att springa långsamt.
Framåt.
Långsamt men hela tiden… Framåt.

Under sista varvet börjar magen ha fått nog och det blir ett sista toabesök.
Det här varvet gäller samma sak som slutvarvet på cykeln, Varje meter är en meter jag inte behöver springa igen. Jag ställer klockan på 2-minters timer så varannan minut piper den.
Varannan 2-minutare springer jag lite snabbare än tidigare varv och varannan 2-minutare så går jag. Mycket för att få variation till det långsamma lunkandet. Det är också skönt att känna att man kan trycka på och pressa kroppen lite för att efter 2 minuter få återhämta sig.

När det är 3 km kvar slås jag för första gången under hela loppet av tanken, att jag kommer att klara av det här. Jag kommer faktiskt att klara av en IronMan! Jag har haft fullt upp med att njuta av dagen, publiken och att hålla mig fokuserad på vad jag gjort för stunden samtidigt som jag glatt mig åt alla kilometrar som jag avverkat, att  jag inte ens tänkt på att jag är på väg att nå det stora målet ganska snart.

Inser även att det finns en liten möjlighet att komma in under en totaltid på 13 h även om sluttiden spelar en väldigt liten roll den här dagen. Jag lyckas då samla ihop mina sista krafterna och springer de sista 1,5 km in i mål. När jag äntligen kommer in på upploppet vet jag inte vart krafterna kommer ifrån men jag får faktiskt till en riktig spurt och kan äntligen höja armarna i luften!

Jag klarade det! Jag vann en stor seger tillsammans med alla andra som gick i mål denna dag!
Helt otroligt att det gick!

JAG KLARADE DET

Jag har svårt att smälta det. Jag klarade det! Jag har genomfört och klarat av en Iron Man.

Det som jag började drömma om sommaren 2009 och som jag det senaste halvåret tränat så hårt inför och tänkt på varje dag.

Nu.
Nu är det värt all tid.
Nu är det värt alla uppoffringar.
Nu är det värt alla tidiga mornar.
Nu är det värt alla träningspass i skitväder.
Nu är det värt alla pengar.

Så till det som jag vet att många undrar…
En till Iron Man i framtiden? Spontant känner jag nej.
Själva loppet var verkligen härligt och det var mest positiva tankar som dominerande även om det självklart var väldigt jobbigt också.
Så känslorna under själva DAGEN skulle jag gärna uppelva igen.
Men jag vet hur mycket arbete det krävs innan man ställer sig på den där startlinjen och äntligen får njuta av själva loppet.
Det vet jag inte om jag är beredd att lägga ned en gång till.
Men man ska aldrig säga aldrig…

Så till sist,

Tacktalet! 
Tack ALLA som stöttat på vägen! Från fysiska klappar i ryggen, inspirerande samtal till gilla-knappen på facebook!
Tack till alla medresenärer vars ryggar jag lånat och peppande ord jag sugit åt mig av under loppet!
Tack till Johan för att du kom och hejade!
Tack hela Kalmar och alla som fanns längs vägen och hejade på!
Tack kära familjen!
Tack Mannen för allt <3

Sist men inte minst… Tack kroppen!
Jag slutas aldrig att förundras…