Att kunna springa del 3 – Knäproblemen

Jag hade klarat milen. Allt var möjligt. Världen stod öppen.

Nästan. Fast det var så det kändes.
Minns en känsla av att jag kan springa hur långt som helst, efter att jag hade klarat milen. Den mentala barriären var bruten.
Jag kan springa på riktigt. Den vetskapen älskar jag.

Tog studenten. Blev tillsammans med en skidåkare och fick lära mig massor om träning. Hur man kan variera pass, lite teknik och lägga uppträningen mer långsiktigt.

Ett år efter den lyckade debuten på Lidingö anmälde jag mig till Göteborgsvarvet tillsammans med några kompisar. Kan man springa en mil, kan man väl springa två?

Gav mig därför ut på en lite längre runda. Eller 150 % längre. Från ett längsta pass på en mil så blev nästa distans 2.5 mil. På asfalt. Prestigemänniskan ger inte upp. Hon härdar ut. Det som inte dödar härdar, osv… Här kände jag plötsligt ett glapp i min träningslära.

Hade ont efteråt. Eller ja. Även under passet. Då var det främst mina höfter. Men jag gav mig inte, utan sprang vidare. Kom hem. Minns att jag skulle till Hån på fest sen. Inget kul att köra bil. Satt mest ned och det var en pina att behöva resa på sig.

Dagen efter var det knäna. Höftsmärtan var borta men inte den i knäna.
Vilade.
Aj. Blev inget bättre. Efter två veckor gick jag till en “expert” som konstaterade löparknän.
Jag vet inte om diagnosen stämde.
Men från den där Byvallsrundan startade mina problem med knäna. Mina akillesknän. Det blev skoilägg och nya särskilt anpassade skor med bra stöd för att räta upp knäna som ville vika sig inåt vid fotisättningen.

Det blev inget Göteborgsvarv. Istället mönstrade jag och gjorde lumpen med alla möjliga test som följer med det och där gick det ändå rätt ok med löpningen.

Började bygga upp lite styrka och lärde mig crawla. Utbildade mig till havslivräddare i Tylösand och flyttade till Uppsala för att plugga. Sprang numera året runt men försökte träna mer och mer varierat för att inte gå sönder ännu mer. Ibland gjorde knäna sig påminda och ibland inte. Det var lite som ett lotteri.

Efter flytten blev det också fler tävlingar så som Vårruset, Blodomoppet och Springcross. Testade på Triathlon vilket inte bara var väldigt roligt utan gav mig fler möjligheter att träna varierat utan att enbart slita hårt på kroppen med löpning. Gjorde en Svensk Klassiker 2008 vilket var något ovanligt då men som exploderat alldeles kopiöst sen dess 🙂
Och så började jag hänga med Emelie. En viktig kugge i att jag bibehöll mig så fysiskt aktiv genom allt plugg. Med en fenomenal simmerska som bästis blev det naturligt mycket mer simning i mitt liv. Men nog tror jag att det var min löparglädje som smittade av sig lite på henne också 😉

2011 korsade jag start- och mållinjen i min första Ironman. Kristoffer och jag hade gift oss tidigare samma sommar och han erkände efter loppet, att han föreställt sig hur han skulle behöva skjutsa runt på en fru i rullstol efter den här dagen.
Men så blev det inte.
Mina knän höll och de höll bra.

Det sjuka är att knäna faktiskt blev mycket bättre efter Kalmar.
Typ bra.
Helt bra.

Några månader senare var jag gravid med vår första lilla kille. Eller ja. LITEN var han då direkt inte (4760 gram och 58 cm när han föddes drygt ett år efter Kalmar och 18 dagar efter BF) Men han var söt som choklad!

Graviditet, förlossning, STORA förändringar i kroppen och en stark längtan efter att komma tillbaka till peaken jag haft ett år tidigare drev mig dock snabbt in i en ny våg av besvär… 

 

Att kunna springa del 2 – Min första springtävling!

Sommaren 2002.
Jag och mamma hade bestämt oss för att genomföra en Tjejklassiker och det som stod härnäst i tur efter Tjejsimmet, var Lidingö Tjejlopp, 10 km terräng.

Jag hade ju sprungit ett tag vid det här laget. Typ 8 år. Fram och tillbaka
mellan hemma och järnvägen. Dvs 4 km. Några gånger hade jag såklart spexat till rundan och sprungit upp till Sundsättdammen, eller bort till Solnhån eller den gamla virkesterminalen. Men oftast några kilometer upp till en halvmil. Visst hade jag även sprungit en del som mittfältare på fotbollsplanen tills jag la av med fotbollen på högstadiet, eller på skolidrotten och den terminen jag spelade innebandy osv.

Men jag hade aldrig sprungit något lopp. Och definitivt aldrig en mil.
EN MIL!
Det är ju skitlångt. Jag kan väl inte sånt. Jag är ingen lopp-person.
Men nu var vi anmälda till en tävling på riktigt och det fanns ingen återvändo.

Så en dag hade jag bestämt mig för att testa på att springa bortanför järnvägsövergången!
Jag fortsatte 1 km till Nilsvallen. Det här går ju ganska bra? Det gick medvetet inte så fort men jag sprang i alla fall och det var målet. Svängde höger in på cykelvägen och fortsatte förbi Blåbärsstigen och Lingonstigen, förbi Såifa och uthärdade den sjukt långa asfaltsrakan innan jag äntligen kunde svänga upp höger mot Myrgränd för att vika in på den sandiga gamla Sundsättsvägen som leder en genom skogen innan man så småningom åter kommer fram vid… järnvägsövergången! Och så hem igen.
Det var jobbigt. Men jag bet ihop och grejade det.

En sträcka på bra precis 9 km. Trodde knappt att det var sant… Kan man springa så här långt i ett svep? Kan JAG springa så här långt i ett svep???
Jag fylldes med hopp inför loppet. Kanske kanske skulle jag kunna springa en hel mil utan att stanna. Går det att springa 9 km så borde det väl gå att springa 10?

Innan det var dags att styra kosan mot den konstiga ön i Stockholm hann jag springa min nya runda 2-3 gånger till och tyckte att det började kännas ganska stabilt. Mitt officiella mål var att hålla mig springande loppet igenom. Men matematikern i mig började ändå räkna på tider och jag tänkte att kanske, kanske kan jag springa under timmen.

Tänk dig. En mil. 10 km. Under 60 minuter. Klarar du det amo?
Det skulle vara något det!

Föga hade jag fattat att det handlade om ett backigt terränglopp och att jag hade sprungit mina 9 km på en helt platt väg med typ två kullar…

Efter att ha kört lite fel hittade vi till slut rätt och befann oss på Grönsta Gärde och vid startområdet. Mamma var inställd på att gå och jag var supertaggad på att få springa. Köpt nya blå Nike skor och så hade man nummerlapp och allt!

Starten gick och direkt trampar någon på mitt skosnöre som går upp. Jag skiter i det tänkte jag. Idag vet jag att man inte kan springa 9.9 km med ett oknutet skosnöre. Men redan för 15 år sedan var det många andra kvinnor som satt på samma kunskap. I första uppförsbacken (efter typ 100 m) påpekade nämligen den ena efter den andra att mitt skosnöre gått upp. Döh!? Som om jag inte märkt det själv eller? Äsch! Bara att stanna och fixa.

Resterande kilometrar undrar jag mest bara när den beryktade abborrbacken ska komma? Jag menar… Här är det ju backar överallt? Tyckte inte att det gick annat än upp och ner hela tiden. Till slut kommer den i alla fall och jag ser massor av tjejer som går. Typ alla i min startgrupp. Men inte jag. Jag krigar på i sakta mak och nöter ned den. När man kommer upp så står det någon skylt om att jag klarat av hela Abborrbacken! Yes! Jag kommer kunna hålla mig springande hela vägen! Nu är det ju bara att defilera i mål typ. Ha ha ha!

Sen kommer den. Gäddbacken som jag kallar den. Den som står och lurpassar på en med bara 1 km kvar till målet. Den som ingen sagt ett ord om innan. Det här är ju en vägg till backe! Visserligen är den ganska kort men löjligt brant. Karinbacken heter den visst på riktigt.
VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT OM DEN INNAN???
Jag tvingas rekapitulera och gå uppför den. Tänker att den är så brant att här  kan ingen springa. Man måste i vart fall tappa mer ork på att springa uppför den än att gå?

Uppe på krönet är det bara att börja kuta igen och den lyckan som kommer över mig i kombination med den sjuka tröttheten som jag känner när jag lubbar i mål efter 54 minuter och 17 sekunder är helt euforisk! Jag gjorde det!
Jag klarade av det och jag gjorde det dessutom på en tid som jag aldrig ens vågat drömma om!

JAG KAN SPRINGA EN MIL!
En tuff en dessutom!

Hittills hade det gått så bra att springa. Jag var så nöjd över mig själv! Men snart började det komma in mörka moln på min löparhimmel…

Att kunna springa – Del 1. Hur började jag springa?

Jag älskar känslan av att veta att jag kan springa.
Det här är den första delen i min serie om att kunna springa och den handlar om hur det jag började.

Ibland (oftast) älskar jag att springa medan jag springer, fast inte alltid.
När man håller på kan det ju kännas skitjobbigt också. Som att det enda man vill är att stanna. Fast det är väldigt sällan som jag stannar även om det känns jobbigt. Jag vet att det bara är i mitt huvud och så krigar jag vidare tills jag genomfört det pass jag tänkt mig. Oftast släpper jobbighetskänslan efter ett tag om man bara fortsätter. Känns det outhärdligt så kan man pröva att sänka farten. Men stanna inte.

Jag har lärt mig att gilla smärtan.
Att kunna fortsätta fast det går tungt.

Men hur blev det så här?
Hur kunde jag gå från att vara bland de sämst tränade i klassen till att älska rörelse, framför allt löpning? Jag tänkte berätta min löparhistoria i en liten serie här på bloggen. Men vi börjar från början.

Jag är uppvuxen på en gård i en liten by (mindre än 10 invånare) tillsammans med storebror, mamma, pappa och farmor där vi var ute mycket men det här med rörelse var inte riktigt någons cup of coffee. Eller ja mamma möjligen. Hon var iaf enastående med att skjutsa mig till olika aktiviteter och se till att jag skulle testa på så mycket som möjligt som tex orientering, längdskidor och schack.

Men se plötsligt. Vid ungefär 10 års ålder… Då fick jag för mig att jag skulle lära mig springa. Helt på egen hand. Utan att någon annan gjorde det eller sa något till mig.

Alltså de flesta människorna kan ju springa om man ber dem – kanske inte så långt men +20 meter i alla fall. Men nu menar jag springa – som i att kunna springa åtminstone 5 km ihållande. Det var det väl nästan bara skidungarna i klassen som gjorde vid den tiden.

Jag kan inte förklara varför egentligen.
Jag bara började. Det var knappt 2 km från byn till järnvägsövergången . Längs den gamla grusvägen sitter det telefonstolpar och jag sprang mellan två stolpar. Gick mellan två. Sprang mellan två. Gick mellan två.

Ökade succesivt varje gång jag var ute. Sprang mellan fler och fler stolpar och behövde gå mindre och mindre. Till slut kunde jag springa hela vägen! Det kändes nästan som jag inbillar mig att det känns att vinna OS-guld!
-Mamma!
Jag sprang HELA VÄGEN FRAM OCH TILLBAKA TILL JÄRNVÄGEN!!!

Jag! Som alltid haft sämst kondition på längdskidträningarna (som jag i ärlighetens namn mest deltog i för att få fika efteråt. Jag var ingen skidunge. Inte alls. Minns när vi skulle åka typ 2 km i någon skidtävling och ettan och tvåan höll på i typ 13 minuter. Jag höll på i 23 minuter… Men fick iaf bronset i brist på fler deltagare. Hon som kom tvåa undrade om det blivit något fel på tidtagningen… Nä. Jag är bara sämst på det här…).

Och så plötsligt!
Tänka sig.
Jag kunde ju visst.
Man kunde visst träna upp det här med kondition. Man var inte för evigt dömd till att vara sist och att allt man förtog sig behövde vara skitjobbigt.
Det vill säga så länge jag fick göra det av egen vilja och på mitt sätt.
Och det är väl det som är tricket med att börja lära sig springa eller hålla på med vilken idrott som helst. Oavsett ålder. Det måste komma inifrån. Om det kommer utifrån så kommer det aldrig att hålla. Så fort premisserna tillåter dig att sluta så kommer du sluta om du inte har ett inre driv.

För mig uppenbarade sig det här drivet någonstans i mitten av nittiotalet (=dåliga googlingsmöjligheter) och i en familj med ganska mager kunskap om idrott och träning – så här bör du träna, tänk på det här osv. Det fanns liksom ingen naturlig att fråga hur man gör för att träna löpning.

Så jag sprang alltid samma runda. Fick ett beroendeframkallande rus efteråt. Visste inget om distansträning, fartlek eller intervaller. Visste inget om endorfiner men det kändes bra. Hade en gammal sportklocka från OK som man kunde ta tid med och skrev upp tiderna på en liten papperslapp efter rundan. Brukade glutta på klockan halvvägs vid vändningen för att veta hur jag låg till. Insåg ganska snabbt att jag var bra på negativ löpning eller negativ splits, alltså snabbare på andra halvan. Ingen sprinter men en uthållig en. Körde alltid en spurt sista 30 metrarna fram till huset efter sista kurvan och fram till postlådan där den osynliga mållinjen fanns.

Jag slog nästan alltid personligt rekord. Om jag inte gjorde det blev jag djupt besviken. Sakta blev jag också snabbare och snabbare, uthålligare och uthålligare eftersom jag tog i mer och mer. Även om jag säkerligen fått en snabbare och mer hållbar effekt av att variera träningen i större grad. Haft någon form av coach som liksom kunde mer än ingenting.

Och bättre skor.
Inte mammas gamla jumpadojor från slutet av det glada 80-talet där dämpningen stelnat till betong. Typ så.

Från den här tiden har jag nog hållit på med någon slags konditionsrörelse i diverse olika former. Började med fotboll fast det var roligare att springa än att leka med en boll. Löpningen var kärnan, ursprunget och det som fick mig att må bra. Löpningen förändrade mitt sätt att se på mig själv. Det var ganska jobbigt med vänner i skolan under grundskoletiden, men i löpningen fick jag visa för mig själv att jag visst kunde. Byggde upp mitt självförtroende trots mångas försök att rasera det, genom att springa, och därför kommer kutande alltid ligga mig varmast om hjärtat.

Men det fanns ju andra saker som var roligt också. Simning under den korta tiden som utomhusbassängen var öppen. Lite längdåkning varvat med späkning på den uråldriga motionscykeln i källaren under vintrarna (fast det var inte kul utan bara skönt efteråt). När jag av någon anledning pausade konditionsutövandet kände jag direkt att jag mådde sämre på alla sätt och vis. Så då började jag igen. Inte på något sätt maniskt utan sunt sisådär 2-3 gånger i veckan kanske. Utan mål.

2002 frågade en kollega till mamma om hon ville hänga med och simma Tjejsimmet i Vansbro. Mamma i sin tur frågade mig och jag var såklart på. Väl på plats fick jag höra talas om något som hette Tjejklassikern som lät spännande och utmanande. Nu var det min tur att fråga mamma om inte vi skulle ta och fortsätta med en sån, när vi ändå hade gjort ett av fyra lopp. Jodå. Det skulle vi.

Första etappen i min Tjejklassiker 2002-2003: Tjejsimmet. Simmade den där motströms kilometern på 25:13 i baddräkt med lite kletigt ullfett på armarna och benen. 100 % Bröstsim och hyperventilerande. Det gav mersmak 😉

Nästa anhalt – Lidingöloppet 10 km…

Iceathlon

God Jul och God Fortsättning så här i mellandagarna!

Eftersom snötäcket på Frösön var så skralt så bestämde vi oss för att det fick bli ett vitt och fint julfirande i Härjedalen iår.
Dagen före Dopparedagen packade vi in oss i bilen och reste de knappa tjugo milen hem till mitt barndomshem.

Julafton blev en fin och solig historia. Termometern visade endast någon liten minusgrad och helt vindstilla. Efter grötfrukosten blev det lite pulkaåkning.

Att köra spark är ett underskattat nöje och utmärkt transportsätt! Synd att det grusas sönder så fort. Man borde ha isgata på ena sidan vägen och grusat på den andra…
Pulkabacken som morfar fixat med traktor var omtyckt av både stora och små

 

Sen gick vi ner på isen för att K skulle få premiärtesta sina hockeyrör som han fått i julklapp. Pappa hade sopat upp en liten hockeyplan utanför båthuset men väl nere på isen började jag och Kristoffer spåna…

Man kanske skulle göra en bana?
Åka runt och tävla  kanske?
Man kanske skulle lägga till skytte?
JA!
Vi kan kalla det Iceathlon

Sagt och gjort. Ringde brorsan som kom med gevär. K tillverkade vindvimplar.

Liggunderlag, skyttestation, kikare, en hel del skottande, sopande och hämtande av andra grejer.

Inskjutning
Uppvärmning

Efter inskjutning och lite uppvärmning var det äntligen dags!

Det blev en hård kamp där man kan konstatera att jag la lite mer fokus på skyttedelen med 5/6 träff medan K satsade lite mer på snabb skridskoåkning och sköt noll träff. Han var först i mål men utnyttjade å andra sidan aldrig genvägen… Var detta inte ett krav eller var det kanske frivilligt?

Ja. Man kanske skulle kunna diskutera resultatet men det ligger inte så mycket för oss. Vi tyckte mest att det var en väldigt rolig julaftonsaktivitet! Gott så.

Sen blev det i vanlig ordning massor av god mat, tomten kom äntligen med hett efterlängtade paket till framför allt 4-åringen och så lite kortspel som fick avrunda kvällen.

Hoppas ni alla haft en härlig jul!

Post Ironman – Inte riktigt som jag minns det, eller förväntat mig

IMG_0303
För sisådär två och en halv vecka sedan så gjorde jag den där ganska tuffa grejen i Kalmar. Det var fantastiskt. Och fast det såklart var jobbigt så kändes det inte alls svårt mentalt. Det kändes tvärtom lätt. Jo, men faktiskt. Som en helt klart genomförbar grej, nästan när som helst, om jag bara får lite förberedelsetid. Ja. Så kändes det.

Den känslan är rätt häftig. Vetskapen om att ens knopp är så stark att den klarar extrema fysiska påfrestningar utan att ge upp. Oavsett vad kroppen försöker säga.

Men. Tiden efteråt har varit tung.
Jag minns inte alls att det var jobbigt sist. Då flög jag ju runt på små rosa moln i euforin av att ha klarat av det. Hela den hösten faktiskt. Så i min enfald trodde jag att det skulle kännas lika bra den här gången.

Men. Det har det inte gjort. 

Träningsvärken la sig efter två dagar. Kvar fanns ett ömmande högerknä och två onda hälsenor. Använde antiinflammatorisk salva i nästan en vecka och sakta har hälsenorna blivit nästan helt återställda. Knäet har också blivit bättre fast inte helt bra än. Det protesterar särskilt mot stillasittande!

Men inte någon träning än.
Två dagar efter loppet så började vi skola in den minste killen på förskolan, och lagom till första helgen låg både han och jag helt däckade av en redig förkylning. Det blev också två sjukdagar hemma från jobbet för min del. Något väldigt ovanligt i min värld. När jag är sjuk (vilket jag varit en hel del det senaste åren och framför allt det senaste året) så brukar jag åtminstone vara såpass pigg att jag kan sitta upp och jobba hemifrån. Utan att riskera att smitta kollegorna. Men det kom inte ens på tal den här gången.

Mitt immunförsvar måste ha varit nästan obefintligt och jag minns inte riktigt när jag senast blev sängliggande och så totalt utslagen av en förkylning. Jag tyckte mig ha spännband över kroppen som höll fast mig mot madrassen. Helt tom på energi och oförmögen att resa mig upp. Så från toppen till botten och så långt ifrån Ironman-form man kan komma på en vecka.

Mentalt är det också en himla urladdning.
Förutom att jag mest bara vill hitta på roliga saker med de små när jag inte jobbar, så känner jag mig mättad på tävlingar på ett sätt som jag inte riktigt känner igen. Under små korta stunder kan jag längta efter att få ha en nummerlapp på igen, men till den här plötsliga och väldiga tomheten som kommit efteråt längtar jag verkligen inte tillbaka. Gissar att det här melankoliska stadiet kommer gå över (såklart det kommer), men just nu vill jag i princip bara umgås med familjen, sova massor, läsa böcker och komma ut i skogen. Känner ett väldigt starkt behov av att få vistas ute i naturen.

IMG_0263

Ingenting är så läkande som små kramar, god mat och lugnet som infinner sig när man är ute i det vilda.

Ironman Kalmar – race report

Dimman över den 6 km långa Ölandsbron, festklädde Kristian som sprang ett marathon med både käpp och hatt, den ensamme gamle mannen mitt ute på Alvaret och så en uppfriskande dusch i Coke Cola. Man hinner uppleva och se väldigt mycket under ett Ironmanlopp men det var nära att det inte höll på att bli något alls.

Ett par veckor innan loppet bokade jag tid för cykelservice. Torsdag morgon, 9 dagar innan start, lämnar jag in cykeln och nästa morgon ringer en mekaniker från Velo och säger att min bakväxel är trasig men att en ny är beställd från Danmark… (!) Förhoppningsvis kommer den in på Onsdag nästa vecka (alltså 3 dagar innan Race).

-Va?!?? Men jag åker ju söderut redan på tisdag… På torsdag måste jag vara i Kalmar!
-Öh… ok. Jag ska ringa ned till Danmark igen och be dem skicka den med express. Då kanske den hinner komma på tisdag.

Det blev en nagelbitarhelg. Jag hade ju köpt en tempocykel enbart för det här loppet och tränat på den. Skulle jag behöva ställa om hjärnan och ta min gamla racer istället? Min förra (och hittills enda) triathlon på samma distans gjorde jag på racern där jag monterat fast tempopinnar. Så visst går det. Men så himla surt om jag inte skulle få köra på cykeln som jag köpt och tränat på enbart för det här loppet.

På måndag, race week, packade vi allt, städade huset och gjorde oss redo. Tisdag kändes som en enda lång väntan. Hade växeln kommit? Skulle de hinna byta den? Vid 16-tiden ringer Anders på Velo och säger, Cykeln är klar! Vilken lättnad! Jag hinner provcykla en knapp mil innan vi monterar isär den och påbörjar den 100 mil långa resan söderut. På tisdagskväll kommer vi fram till mina föräldrar och inackorderar barnen.

Onsdag: Fortsätter från Sveg till Uppsala för att dela upp den dryga körsträckan. Fixar en massa smådetaljer som att måla naglar i klubbfärg (oerhört viktigt) och installera den nya cykeldatorn (nästan lika viktigt). Jag kommer ju trots allt titta mer på mina naglar än på cykeldatorn totalt sett under loppet.

Torsdag morgon tar jag en lätt löprunda innan klockan 7 på morgonen för att känna på kroppen vid samma tid på dygnet som starten ska gå två dagar senare. Det kändes ganska ok, men inte mer än så. Efter frukost hoppar vi in i bilen och tar sikte mot Kalmar. Enligt google maps har vi ytterligare 5.5 timmar kvar att köra…

Vi glider in i Kalmar runt 15-tiden på torsdag och jag har gott om tid att spana in växlingsområdet, göra den obligatoriska registreringen och lyssna på race briefing. Men framför allt får jag känna på den förväntan som ligger i luften och omger hela expo-området. Det känns som att gå runt bland racerbilar på tomgång som bara väntar på att få se startflaggan.

Ungefär en kvart utanför Kalmar ligger stugan som vi hyrt. Där är det lugnt och vilsamt. Så skönt att komma ifrån hetluften ett tag. Eftersom jag misstänker att sömnen innan tävlingsdagen kan bli lite si och så, prioriterar vi en tidig kväll och sovmorgon på fredag. Det är ju ändå en lyx som vi sällan kan unna oss hemma som de småbarnsföräldrar vi är. Packar klart mina växlingspåsar som jag fått vid registreringen dagen innan. En blå påse för cykelgrejer, en röd med löpargrejer och en vit där jag lägger handduk och ombyte.

Fredag förmiddag testar jag den ihopmonterade cykeln en sväng och tränar lite växlingar. Känner mig inte hundra på att låta cykelskorna sitta kvar på pedalerna och ta på dem i farten så väljer istället att lägga ned dem i cykelpåsen.

När vi lastar in cykeln i bilen så upptäcker K en skada på framdäcket. Ohoh. Potentiell punkarisk.
Jag tar det säkra före det osäkra och lämnar in den för däckbyte. Under tiden äter vi lunch och roar oss så gott vi kan…

speedphoto
Vi råkade se en sån där gammaldags fotoautomat på stan och kunde inte motstå frestelsen att ta några seriösa bilder XD

Tittar på Ironkids-tävlingen och hejar på alla barn som tävlar. När däckbytet är klart så checkar jag in cykeln och mina växlingspåsar. Har fått en riktig kanonplats nära Cykel in/ Cykel ut, dvs jag behöver inte springa långt med cykeln inne på växlingsområdet och det kommer inte vara svårt att hitta tillbaka till min plats. För att ytterligare underlätta ett snabbt hittande av cykeln inne på växlingsområdet har jag tejpat styret med en orange poc-tejp.

IMG_0007
Hjälmen ska sitta på och vara knäppt när man checkar in i växlingsområdet
IMG_0009
Precis framför den mittersta trädstammen kan man se mig ungefär vid min cykel. Strax till höger om mig ligger Cykel in/Cykel ut.
IMG_0015
Så här ser det ut när man kommer upp från simningen. Leta först reda på din blå cykelpåse, ta med dig den in i tältet. Byt om från våtdräkt till cykelmundering och sen ned simgrejerna i den blå påsen. Fortsätt ut genom tältet på andra sidan där funktionärer tar emot din påse och hänger tillbaka den så att man hittar den igen efter loppet. Efter cykling kommer man från andra hållet och tar istället med sig sin röda påse in i tältet. Av med cykelgrejerna – på med löpargrejerna och ner med cykelgrejerna i den röda påsen. Fortsätt genom tältet och räck den röda påsen till funktionärerna som tar hand om den. Mycket smidigt.

Vi börjar känna oss ganska trötta vid det här laget men jag föreslår ändå att vi ska reka en del av cykelbanan. Närmare bestämt de sista sex milen som man kör på fastlandet. Det känns totalt meningslöst när vi åker alla småvägar och försöker navigera oss mha google maps på ena telefonen och den ganska grova grafiska kartan som finns i Athlete guide på den andra. Kommer jag komma ihåg något alls av banan imorgon? Till slut har vi i alla fall lyckats navigera oss runt och åker in till Kalmar för en ganska sen middag innan läggdags. Hamnar vid bordet bredvid Emma Igelström som jag önskar lycka till och hon önskar detsamma till mig. Efter en rafflande upplösning i den olympiska hästhoppningen åker vi hem och förbereder frukost och morgondagens näringsintag. I mitt fall innebar det 11 stycken (!) flytande gels i en vattenflaska. I min andra flaska har jag bara vanligt vatten. Utöver detta tänker jag äta 7 vanliga gels och 7 salttabletter. (En flytande gel kostar för övrigt 40 kr så funderar ett ögonblick om jag inte borde ha köpt ett fint vin istället…)

Somnar någon gång och sover åtminstone en längre sammanhängande stund.

2016-08-23 20.41.01

4:25 – Dags att kliva upp.
Förutom en frukost som är något större än vanligt äter jag två geleaktiga sockergrejer som man visst bör äta ett par timmar innan start. Har som tur är inga svårigheter att få i mig maten trots att klockan är före 5 på morgonen och vi åt en bra middag för inte så många timmar sen.

Det är till en början en alldeles magiskt vacker morgon när vi åker längs vattnet på väg in mot Kalmar. Vattnet är helt klart och solen speglar sig i alla möjliga färger. Men när vi väl kommer in i Kalmar närmare 5:30 övergår solljuset till dimma. Hittar en parkering och traskar bort till växlingsområdet. Går på toa och sen in på växlingsområdet för att pumpa däck, kolla till mina påsar, placera ut gels, salttabletter och vattenflaskor.

IMG_0059

Pumpar däcken. Precis när jag skruvar loss pumpen så slår det mig att jag har ett nytt framdäck. Måste dubbelkolla om det nya däcket ska ha samma tryck som det gamla som jag slentrianmässigt pumpat i. Det var en himla tur för det visade sig att jag hade pumpat i lite för mycket luft. Inte bra. Så jag tömmer ut lite luft och måste gänga på pumpen igen för att se till att jag får rätt lufttryck. Men det är då det händer. När jag gängar loss pumpen så lossnar slangens ventil och följer med pumpen varpå däcket genast blir helt platt! No! Punka!

I samma stund ropar man ut att växlingsområdet stänger om 40 minuter och där står jag med punktering! Nej! Inte nu!  Pulsen skenar, men till min räddning har Team Sportia ett servicetält inne på växlingsområdet. Rusar dit med cykeln och en kille tar sig genast an den och säger åt mig att lugna mig. Han byter slang jättesnabbt medan jag fyller min nya lilla ramväska med gels och tabletter. Pjuh! När cykeln åter hänger där den ska – pumpad och klar, så hinner jag gott och väl fixa till det sista i mina påsar och gå ut från växlingsområdet.

IMG_0026

Nytt toabesök (såklart) och sen traskar vi bort till starten. Byter om till våtdräkt och snart är det dags. Känner mig inte redo. Tar några djupa andetag och intalar mig själv att jag är redo. Jag har gjort vad jag kunnat under rådande omständigheter (eller livet tror jag det kallas). Den träning som är gjord är gjord, och det är den enda som räknas idag. Den enda jag kan förlita mig till.

IMG_0043

Kvinnorna som tävlar i proffsklassen hoppar i en kvart innan oss och sen får vi höra en tjej sjunga nationalsången fenomenalt vackert och vid 7 är det dags.

IMG_0048

Det är rullande start och jag har ställt mig strax framför skylten som säger 1h och 10 minuter. Vattnet är inte direkt varmt men helt ok. Lite saltsmak. Det är folk överallt men jag upplever ändå att de flesta är hänsynsfulla och inte alls samma stress som det tex är/var i starterna i Vansbro.

IMG_0047

Dimman ligger ganska tät och gör att jag bara ser en boj i taget och det är ganska svårt att hålla en bra riktning. Tycker dels att jag navigerar uselt men att det är folk precis överallt gör det inte lättare. Vi delar inte samma syn på vilken som är den kortaste vägen och det känns som om jag drar nitlotten och får simma längst hela tiden. Mot slutet av simningen har jag äntligen hittat lite flyt och kan trycka på.

IMG_0052

Upp ur vattnet på en ramp, över den avspärrade vägen, slita åt sig cykelpåsen och så vidare in i tältet. Speakern säger något om de som kommer upp nu simmat på 1:13-1:14-1:15. Lite besviken över att höra de siffrorna men släpper det. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, handskar, cykelskor, hjälm och brillor. Det känns som om jag har riktigt snabba och pigga ben när jag springer bort till cykeln.

IMG_0057

Vet att det viktigaste är att inte förivra sig direkt på cykeln så jag försöker att inte cykla snabbare än 33 km/h även om det alltid känns så himla lätt i början. Snabbt kommer man till en dimtäckt Ölandsbro. En tunn hinna med små små vattendroppar läger sig på övre halvan av mina glasögon och det är begränsad sikt i ungefär en mil innan de äntligen dunstar.

Efter två mil börjar jag känna av mitt högra knä. Varje rundtramp känns. Har inte haft knäproblem på flera år egentligen, men det här blossade upp igen mot slutet av fjällvandringen förra veckan och har molt lite i bakgrunden sen dess. Tänker att det kanske ger med sig. Att jag bara behöver bli ordentligt varm i knäna och kroppen efter sminingen. Trampar på men lägger i en lättare växel för att öka kadensen något och försöka göra belastningen på knäet lite mindre. Efter ett tag ger det sig faktiskt till min stora lättnad!

Öland är fullt av härlig publik. Jag vill ropa högt och tacka dem för att de står längs vägarna och berätta för dem vilken fin ö de har. Istället ler jag mitt bredaste leende och gör tummen upp till alla som tjoar. Extra roligt att tex passera familjen som burit ut dotterns trumset och applicerat hörselkåpor på henne. Där sitter hon nöjt och trummar på för allt vad hon är värd inför en utspridd publik på flera tusen.

Varje mil dricker jag och var tredje mil tar jag en salttablett. När vi korsar Alvaret österut har jag liksom gått in i trance. Jag märker det inte själv förrän en göteborgare cyklar förbi mig och tittar på mig och säger att jag kämpar på riktigt bra. Det känns som om jag vaknar till. Blir mycket mer medveten om mig själv på vägen. Eftersom man inte får ligga i klunga så är man helt ensam med sina egna tankar i många timmar. Efter det behåller jag medvetenheten resten av loppet, så tack till dig som fick mig att börja absorbera loppet istället för att omedvetet mala mig igenom det.

När vi korsar alvaret västerut så tänker jag att det absolut är vackert. Öde. Det känns som att befinna sig på flatruet fast med en massa enebuskar överallt. Och stengärdsgårdar. Vilket enormt arbete att bygga dessa oändliga stenmurar. Här och där finns trätrappor över stengärdsgårdarna. Mitt ute på alvaret sitter en ensam gammal man på en sådan trapp. Ingen bil. Ingen cykel. Han hejar glatt på alla tävlanden och ser lite finurlig ut. Men hur tog han sig dit? Har någon skjutsat ut honom? Kommer någon och hämtar honom?

IMG_0151

Öland går ganska fort. Ingen vind att tala om. Skönt. Strax innan bron passerar vi en lång radda människor som står på rad. De poppar musik, dansar och gör vågen. Så himla härlig stämning. Här skulle jag också vilja hänga om jag var publik idag!

Dags att cykla tillbaka över Ölandsbron. Skönt med en uppförsbacke så att man kan sträcka på ryggen lite för annars var det mest bara tempoställning som gällde längs hela banan. Benen känns starka. Det är väldigt roligt att cykla in till växlingsområdet och känna det massiva publiktrycket. Sen vänder man ut från Kalmar för de avslutande sex milen på två hjul.

Nu inser jag vikten av att ha kört banan med bil igår. Jag minns i princip varenda kurva. Vet precis hur långt det är. Vart vändpunkten kommer. Hur jag ska ta kurvorna. Det känns kanon att veta det. Här cyklar jag förbi rätt många som cyklat förbi mig tidigare. En kille som heter Kristian cyklar om mig och vice versa ett par gånger och vi hejar på varandra.

Med ungefär en mil kvar till Kalmar så börjar jag känna huggen i mina vader. Nej! Krampkänningar… Jag saktar in farten betydligt och tänker att lite lägre fart här inte gör något. Hellre lugna ner sig och ha lite krut kvar på löpningen. Det har ändå känts fantastiskt i kroppen under princip hela cyklingen och jag vet att jag kommer få en snitthastighet en bra bit över 30 km/h.

IMG_0165

Hoppar av cykeln och in i växlingsområdet. Det hugger i vaderna som är stela. Hänger upp cykeln och lubbar bort till växlingsområdet. Plockar min röda löparpåse och går in i tältet. Sätter mig ned på bänken och DÄR LÅSTE SIG MIN VÄNSTRA VAD. Det gör ont. Det krampar. Masserar den så att jag åtminstone kan böja benet. Av med cykelskorna, hjälm och glasögon. På med strumpor, calves och löparskor. Hoppas att mina calves kan hjälpa mina vader och stötta upp lite. Vänder på nummerlappen och sticker ut på löpningen.

IMG_0214IMG_0213

Tänker att jag får inte börja gå. Om jag går så kommer jag aldrig komma igång igen. Att springa långsamt kan vara mer energieffektivt än att gå fort. Så jag lommar på. Det går verkligen inte fort. Men det är i alla fall någon slags löpning snabbare än gång. Och jag är glad. Glad fast det gör ont mest lite här och var. Men det kan vara mer uthärdligt om det gör ont på flera ställen samtidigt än ett specifikt ställe.

IMG_0239

Första varvet är riktigt drygt. Vet att jag ska få armband under varje varv och det känns som en evighet innan det första mörkblå kommer. Det är en fantastisk publik längs i princip hela löpsträckan och det hjälper så mycket! På nummerlappen står mitt namn och jag har aldrig hört så många främlingar ropa Heja Ann-Mari förut. Blir mestadels omsprungen men har liksom inget att svara med.

Ett marathon är långt och jag är fullt fokuserad på att le och att inte börja gå. Varannan kilometer kommer energidepåer. Tar en vattenklunk och resten över huvudet. Tar en sportdrycksklunk. Tar en till vattenmugg och resten över huvudet. Springer genom alla duschar och alla vattenspridare och trädgårdsslangar som vänliga människor ställt ut. Det är så gött med lite svalkande vatten och inte alls kallt i luften.

IMG_0224

I en energidepå tar jag en mugg vatten och häller den direkt över huvudet. Det visar sig att det inte alls var vatten utan cola…
Ojdå! Utbrister den chockade funktionären och tar händerna för munnen.
Jag hugger en vattenmugg och sköljer bort det värsta. Efter det känns vattenduscharna ännu trevligare.

IMG_0205

Springer genom alla depåer. Inte gå, inte gå, inte gå.

IMG_0193

Kristian, cyklisten som jag hejat på tidigare kommer springande förbi och ropar Härligt Ann-Mari!
Detsamma ropar jag och skrattar gått åt hans löpmundering! Vilken succé! Han springer vidare på oförskämt lätta ben i sin hatt och med sin käpp 🙂

IMG_0197

Andra varvet är långt men det känns ändå lite lättare än det första. Tycker alltid att det känns lättare när man vet bansträckningen.

Tredje varvet går långsammast men är ändå lättast mentalt. Jag kallar det för avskedsrundan och tänker på att varje ställe som jag passerar behöver jag inte passera en gång till. Hejdå till er som spelar Sven-Ingvars, hejdå lilla uppförsbacken, hejdå til er som har kräftskiva, hejdå till barnen som sprutat med trädgårdsslangen på mig varje varv. Under början av mitt sista varv kommer den siste cyklisten in till växlingsområdet och jag skulle inte vilja byta. Många som är ute på banan nu går och då blir man ändå lite stärkt av att vara en som fortfarande springer även om det inte går fort.

När det är 6 kilometer kvar så vet jag att jag kommer att klara att springa hela vägen. Inte en meter kommer jag gå. Känner av ljumskarna och tänker att där brukar jag aldrig ha ont. Vilken tur att det inte är knäna! Eller magen. Eller ryggen. Hälsenorna ömmar och jag tänker att det är skönt att det inte är hälsporrarna som jag haft problem med så länge. Ont på nya ställen är lättare att hantera. Och ingen huvudvärk heller. Tänker att det måste bero på salttabletterna. 2 kilometer kvar. Får mitt sista gröna armband som jag ger en puss och fortsätter in till den kokande stadskärnan. Upploppet är svårt att beskriva. Det är kravallstängsel och helt tjockt med folk. Folk sträcker ut sina händer och vill göra high fives samtidigt som de skriker mitt namn. Det är overkligt. Och till sist får jag höra orden,

Ann-Mari – You are an Ironman! Yes!

IMG_0243

Jag är glad att det är över. Lättad. Känt mig stark under dagen men inte förmått att få ut det på löpningen. Samtidigt är jag väldigt stolt att jag lyckades hålla mig springande hela loppet när jag kände kramptendenser från steg ett. Detta var inte dagen då allting klaffade perfekt men det var en väldigt bra dag. Känt mig positiv och väldigt tacksam loppet igenom.

De yttre förhållandena kunde inte ha varit bättre. Mulet, varmt och helt vindstilla. Det vädermässiga minuset skulle i så fall ha varit morgondimman som gjorde det lite svårnavigerat.

IMG_0042

Jag hade en dröm om att komma i mål under 11 timmar men då visste jag att det skulle krävas att jag hade den perfekta dagen. Den halvtimmen ligger såklart i löpningen. Det här var alltså inte den perfekta dagen men det var en bra dag. Jag persade på allt och gick i mål på 11:32. En förbättring med nästan halvannan timme.
Smått fantastiskt att kunna göra detta då jag fick mitt andra barn för 16 månader sen och att min träningsdos sen april kanske ligger på cirka 6 timmar/vecka i snitt. Ja. Då får man vara mer än nöjd!

År 2011 2016 Diff
Simning  01:24:59  01:11:41 -13:18
Cykel  06:19:36  05:43:43 -35:53
Löpning  04:59:30  04:30:07 -29:23
Växlingar  12:49  06:29 -6:20
Totaltid  12:56:54  11:32:00 -1:24:54

Avslutningsvis måste jag tacka Familjen och alla som hejat på mig: kära vänner såväl som helt okända, halvkända och ökända!

Tack!

IMG_0254

/Ann-Mari        

Foto: Kristoffer Darj

Fjälluft, fjällbäckar och lugnet

Mindre än en vecka kvar till Kalmar Ironman.
En vecka.

Det som inte är gjort blir inte gjort.
Nu är det bara några enstaka lätta träningspass kvar, men i huvudsak är det vila som kroppen ska få.

Vilodags för kroppen innebär toppningsdags för knoppen!

Goda tankar.
Gott sällskap.
God mat.

Och så lite fjäll på det.
Att vistas i fjällen ger mig lugn och perspektiv. Precis vad jag behöver just nu. Jag står på en höjd och blickar ut över världen. Tar ett djupt andetag och blundar. Sparar känslan. Precis den ska jag plocka fram när det är motigt i Kalmar.

DSC_0290 DSC_0294 DSC_0302 DSC_0328
Om vi badade? Vad är det för fråga? Självklart badade vi!
DSC_0392

Dag två hade vi tänkt oss en topptur men eftersom toppen konstant var dold uppe bland molnen så fick en tur upp till glaciärsjön räcka innan vi satte av tillbaka mot Kläppen.

DSC_0413 DSC_0419 DSC_0442
Helags fjällstation. Belägen 1047 möh.DSC_0444

Den gulligaste lilla renkalven jag någonsin sett. Helvit med små prickar a la Lilla gubben.IMG_3701
Så här såg det ut när vi precis börjat vandringen dag ett. Hinner vi sätta på oss regnbyxorna månne?IMG_3704

En stor del av de tjusigaste bilderna har Niklas fotat!IMG_3707
Stairway to heaven…
Heaven or Helags? Same sameIMG_3715 IMG_3716 IMG_3724

En väldans låg regnbåge där!IMG_3761

IMG_3749

Tack älskade striltriss för några sköna dagar och ännu ett härligt äventyr ihop!

Jag kan cykla… Jag är inte rädd.

Eller jo.
Rädd är precis vad jag är.
Jag tycker att det är läskigt att befinna sig på stora landsvägar med en plastig störtkruka som enda skydd. Med bara ben och bara armar. Fötterna sitter fastspända på pedalerna medan långtradare och husbilar susar förbi. En del väjer inte ut en enda centimeter utan jag skulle kunna ta på dem när de bränner förbi. Om jag skulle vingla till det minsta just då så skulle det sluta riktigt illa. Ett ögonblicks ouppmärksamhet. Kanske får jag en geting på armen just då som gör att jag vinglar till? Undrar vad de tänker när de kör förbi. Om de tänker…

Är det värt att pressa förbi en cyklist trots mötande bilar, för att vinna 20 sekunder av restid men samtidigt ta risken att göra någon barnlös och i mitt fall även två små pojkar moderslösa?
Kanske vore det en god idé att sänka farten lite och vänta ett ynka ögonblick för att kunna köra förbi säkert och med god marginal åt vänster och slippa risken att få en riktigt tråkig och onödig olycka på sitt samvete. Ha åtminstone lika god marginal som när man kör förbi andra fordon i trafiken?

Jag tänker ofta på Lena. Jag kände henne inte personligen men vi hejade på varandra både i Säter och Kalmar 2011. Hela hennes utstrålning var så varm och hon verkade vara en genuint fin person. En medtävlande man minns. Och nu finns hon inte mer. Trots att hon var en så erfaren cyklist och triathlet. Overkligt.

Men varför cyklar jag då, om jag nu tycker att det är så läskigt.
Ja… varför?
Mest för att jag tycker att det är så härligt att cykla. Kärleken till idrotten triathlon. Det är jobbigt på ett skönt och ganska skonsamt sätt. Att färdas på en cykel är fullt av så mycket frihet. Man färdas snabbt och hinner uppleva, se så mycket mer än när man sitter i en bil. Samma känsla som när man kör MC fast det gör jag inte alls längre. Jag vill inte ta den lilla risken medan mina barn är så små. Så hojen har jag sålt. Kanske ett intresse som jag kommer ta upp i framtiden. Kanske är det för att jag jobbar med riskhantering dagligen som mycket i livet blir till att handla om riskavvägning för mig. Så MC – inte just nu. Men att fortsätta cykla vill jag verkligen kunna göra. Efter Kalmar Ironman vet jag inte. Har en tanke på att köra mer MTB istället. Vi får se.

I största möjliga mån väljer jag såklart mindre vägar och tider på dygnet när jag tror att det är mindre trafik. Men det är ändå alltid en liten klump i halsen inför varje träningspass på cykeln och en suck av lättnad efteråt. Jag klarade det! Jag överlevde den här gången också.

Inför Kalmar hade jag lovat mig själv att göra minst ett pass på 14 mil. Jag behövde det. Har skjutit upp det länge. För länge. Men igår tog jag äntligen tag i det. Och det gick bra. Riktigt bra. Till slut hade jag cyklat 14.5 mil och stormen nådde ifatt mig när det var knappt 5 km kvar. Pjuh! Tacksam för att jag fick vara torr så länge! Nutritionplanen fungerade bra och snittet blev strax över 31 km/h. Hoppas på samma goda känsla i Kalmar om 2.5 vecka!

Jag kan ju cykla. Även om jag är lite rädd av mig…

Men men. Allt handlar inte om träning här i livet…
IMG_6646
Det finns ju sport också 😉

Fast just nu ropar bärbuskarna på mig.

Cykla säkert och framför allt, kör lugnt därute!

 

Race report – Höga kusten Swimrun

Det känns fortfarande som en dröm. Hände det verkligen?
Det har gått 3 dagar sedan kraftprovet i Höga kusten. Man har kunnat se inslag på SVT och allehanda.se och sett häftiga bilder här och här.

Jag har längtat efter att få starta i Höga kusten Swimrun sen jag såg trailern inför fjolårets lopp. Det verkade som en riktigt spektakulär bana och ett stort äventyr. Under premiärupplagan ifjol så hade jag just fått mitt andra barn och fick vackert nöja mig med att (avundsjukt) följa liveuppdateringen och de olycksbådande väderprognoserna som till slut innebar ny bansträckning för deltagarna.

Det här med att mäta sina krafter. Det liksom triggar igång någonting inuti mig och jag har hyst en närmast omättlig längtan inombords efter att få göra just det här loppet. En magiskt vacker men också hårt väderutsatt miljö. Förra hösten när det var dags att planera vilka swimruns vi ville göra 2016 så var jag helt övertygad om att jag ville göra Högakusten som mitt nummer 1. Utö swimrun vore också nyttigt, då jag tänkt mig att jag någon gång vill göra Ötillö och Utö Swimrun är ju ungefär ett halvt Ötillö med liknande vattentemperatur. Emelie tyckte väl att det lät vettigt eftersom hon gick med på att köra båda tävlingarna, men jag vet också att hon hyste viss skräck inför dem. På Utö handlade det om den låga vattentemperaturen, men när det gällde Höga Kusten SR så handlade det mer om läskiga partier, höga höjder, scrambling, klippor och risken att göra sig illa. Med andra ord, fullkomligt vettiga rädslor.

För att inte hela livet ska handla om mina race så tog jag och K med oss barnen och lämnade Frösön redan i tisdags förra veckan. Först upplevde vi äventyr på Fallens dag vid Krångede Kraftstation och jag passade på att jobba som guide på kraftverkets 80-årsjubileum.

Efter en tältnatt så anlände vi till Höga kusten på onsdagen och sen blev det lite turer med skogsäventyr, bad, lek på stranden och stugmys fram till tävlingsdags. Familjesemester utan måsten.

Annars har uppladdningen knappast varit optimal. Förkylningen som kom en och en halv vecka före Vansbro har fortfarande inte riktigt gett med sig och förutom Vansbrosimningen så har det mest blivit vila de 3 senaste veckorna. Bortsett från hostan har dock känslan varit ganska bra i kroppen. Känt mig stark (eller kanske bara inbillat mig det).

Ifjol hade jag kollat en massa på väderleksrapporterna innan loppet. Iår har jag inte kollat en enda gång. Det såg soligt ut på morgonen när vi hämtade ut nummerlapparna klockan 9:00. Ställde oss i kön för att få nummerlapparna personligt insydda (utmärkt service där!). Vid 10:00 var det Race briefing och det lät som om det skulle bli en solig och varm dag. Riktigt så blev det kanske inte, men väl utmärkt swimrun och äventyrsväder… Tävlingsledare Mikael Lindnord gick igenom säkerheten längs banan och det kändes verkligen säkert. Om någon gör sig illa så kommer vi och hämtar er med helikopter. Om någon behöver hjälp i vattnet så finns det många båtar och vattenskotrar som håller koll på er.

2016-07-16 21.33.21
Foto: Kristoffer Darj

Stugan vi hyrt på Gullviks havsbad låg så nära start- och målområdet att vi såg det från köksfönstret. Otroligt smidigt att kunna gå tillbaka till stugan för lite sista fix, egen toa osv fram tills tävlingsstarten klockan 12:00. Det vi diskuterade mest innan start var simpaddlarnas vara eller ickevara. Emelie ville köra utan och vi räknade lite på hur mycket tid vi skulle tappa på det. Rent resultatmässigt skulle det visa sig handla om en pallplats. Rent upplevelsemässigt så tror jag att vi gjorde ett vinnande val. Jag ville i alla fall ta med mina och så körde vi lite omväxlande med dem.

13698231_884890821655610_6852108877717400448_o
Foto: Leif Wikberg

12:00 Startskottet går!
156 deltagare rusar nerför stranden och ut i havet för 100 meter sprintsimning rakt ut, runda en boj och rakt upp igen. Helt galet trångt! Det var som en krigzon därute. En manlig deltagare tar tag i linan mellan mig och Emelie för att dra sig fram precis efter rundning av bojen. Jag blir kokande arg och skriker åt killen som släpper med ett Sorry, sorry! 

13692858_884890801655612_779503601198793413_o
Foto: Leif Wikberg

200 meter går fort och vi kommer ut på första löpningen som är grusväg 3.3 km. Jag sätter tempot. Ett långsamt sådant. Det passerar mängder med lag och vi ligger nog sist i damklassen efter den här sträckan. Men vis av erfarenheten från Utö så ska vi köra hållbart direkt från start den här gången. Det är tungt mentalt att släppa förbi lag när man inte alls är trött, men vi måste bida vår tid. Det är en lång tävling och vi kommer hålla på i många timmar. Orken kommer behövas längre fram.

Andra simningen är 700 m. Vattnet är blått. Det är djupt under oss. Jag har en fantastisk känsla i kroppen. Känner mig viktlös. Det är magiskt. Och det är så himla roligt! Ner med huvudet och bara kör!

Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman

Vi springer över en ö där det brunnit ned skog nyligen. Ett spännande och kargt ökenlandskap. Det blir köer uppför branta backar och utför branta och snåriga partier. En del herrlag stressar och vill fram. Precis som om inte alla andra vill det…

Springer genom fina gamla fiskebyar/fritidshusområden. Första energidepån. Tar en kanelgiffel. Äter en halv banan, sportdryck och lite kexchoklad samt vatten. Kanelgiffeln smakar ljuvligt! Känner mig så glad för att jag kan göra det här. Att kroppen är med på noterna. Att E vill göra det här med mig. Att det finns människor som fixar så här fina tävlingar och till alla som står längs banan och hejar!

Foto: Leif Wikberg
Foto: Leif Wikberg

Efter ungefär 12 km av tävlingen kommer vi fram till ett simparti som bjuder på 460+520+260 meters simning avbrutet endast av två små kobbar på 80 meter vardera. Emelie frågar om inte jag ska dra på den första simningen så då gör jag det. Men så fort vi kommer ner i vattnet så känner jag hur de stora vågorna vill dra oss tillbaka mot klipporna. Det känns som om vi inte kommer framåt överhuvudtaget och än mindre kan jag se vart jag är på väg för dyningarna är för höga. Fortsätter köra på den riktningen som jag tror är rätt men så ser jag en blå beachflagga rätt nära och mycket längre till höger än vad jag tänkt mig. Sen rör den på sig. Jag inser att den sitter bakom en vattenskoter och försöker förgäves lokalisera den lilla kobben igen. Efter evigheters evighet är vi framme på den måsskitna lilla ön och Emelie får paddlarna för att leda simning nummer två mellan kobbarna. Även detta en tuff, kall och vågig simning med starka strömmar. Jag försöker fokusera på att bara följa linan, trycka på hennes fötter framåt när jag kan och annars bara att borra ned huvudet och simma på med armarna för allt jag är värd. Vi är riktigt frusna när vi når kobbe nummer två och man hinner inte få upp någon värme alls innan det är dags för 260 meter simning till stranden på andra sidan. Mindre vågor här, men det tar sin tid ändå. När vi närmar oss land så kommer stråk av mindre kallt vatten men det känns som att man plötsligt simmar i varmvatten! Mmmm!

Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman

Som tur är så finns en energistation och väntar på oss på stranden och vi fyller på med allt vi kan få i oss, för att hjälpa kroppen att få upp värmen igen. Vi är framme i Trysunda naturreservat och springer genom fin skog, mer fiskeby och ännu mera skog och stenig strand innan vi kommer fram till dagens längsta simning…

1770 meter

Foto: Leif Wikberg
Foto: Leif Wikberg

På andra sidan står en stor Red Bull portal som man ser tydligt redan vid nedstigning i vattnet. Sen kommer den inte närmre. Så känns det i alla fall. Vågorna är rätt stora men kommer mest sidledes och det är ju bättre än rakt emot som tidigare. Kanske halvvägs stannar Emelie och säger att hon är less för att vi kommer ju aldrig nå närmre. Jag hojtar bara att hon måste fortsätta köra och fortsätter med mitt mentala arbete. För det är ju precis det det är. Ett metalt arbete. När vi klev i så föreställde jag mig att det kommer ta en halvtimme att komma över på andra sidan och förmodligen tog det längre tid, men det gäller liksom att stå ut med att befinna sig i sitt eget huvud i en dryg halvtimme utan att se eller höra något alls, samtidigt som man utför ett ganska monotont hårt arbete framåt. Jag tackar återigen kroppen. Det är ju helt fantastiskt att jag äntligen är här. Som jag längtat! Hur många får göra det här i sina liv? Jag föreställer mig en väldigt liten Ann-Mari hemma i Sundsätt som barn. Funderar på om hon kunde föreställa sig vad hon skulle hålla på med som vuxen… Kanske? Äventyr har jag alltid älskat. Sen funderar jag på hur den lilla flickan skulle ha lekt med Arvid och Assar. Hur bra jag tror att de skulle ha kommit överens. Och jag ler för mig själv där jag ligger i Östersjöns mörka vatten. Sen är vi framme på andra sidan.

Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman

Återigen rejält nedkylda väntar tyvärr en massa ovarm stenbalansering längs stranden. Helst skulle man ju vilja trycka på hårt längs en skogsstig för att få upp värmen, men det är bara att bita ihop och fortsätta framåt. Börjar känna av en tidigare stukning i höger vrist. Inte optimalt i Stenhopparlandet som vi befinner oss i. Så jag försöker att inte tänka på det. I slutet av ön väntar den tredje energidepån och jag går snabbt igenom. Medan jag väntar på Emelie lyckas jag äntligen kissa i våtdräkten. Något jag velat göra länge men varken lyckats med under löpning eller simning. Förstår inte varför jag har så svårt med det…

Nu väntar 800 meter simning och när vi kommer till andra sidan så väntar Balesudden eller Väggen eller varför inte kalla den Vertical Climb som bjuder på 120 höjdmeter.

Foto: Leif Wikberg
Foto: Leif Wikberg

Momentet som lockat mig allra mest med tävlingen och som jag vet att min partner bävat inför.
Redan när man ska kliva upp ur vattnet så finns det linor att ta tag i. Vi har ett annat damlag alldeles framför oss och ett bakom oss. Jag känner mig ödmjuk och imponerad av omgivningarna men önskar också att vi inte hade damlaget framför oss. De är ovilliga att släppa förbi oss, men samtidigt ger de ofrivilliga pauserna i väntan på ledigt rep eller stege mig en anledning att vända mig om, blicka ut över klipporna och horisonten. Långt, långt därnere kan jag se lag som kämpar mot vågorna i vattnet på sin väg framåt. Det känns väldigt mäktigt. Och det känns säkert tycker jag. Emelie gör ett jättebra jobb uppför alla avsatserna och jag försöker peppa ytterligare. Det finns gott om duktiga klätterinstruktörer som pratar, visar och hjälper osäkra deltagare. Förmodligen är jag hjälpt av att jag klättrat lite för länge sen, för jag bara njuter och tycker att det är så roligt!

Foto: Leif Wikberg
Foto: Leif Wikberg

När vi nått toppen så vet vi att det mest är trivsam skogslöpning kvar! Me like! Här släpper damlaget förbi oss och sen är det tomt på andra lag. Vi ligger i ett ingenmansland. Inga damlag, inga mixlag och inga herrlag.

Foto: Leif Wikberg
Foto: Leif Wikberg

Efter ett par kilometer kommer vi fram till en skogstjärn som är alldeles himmelsk att simma över. Dricker en klunk vatten längs vägen. Temperaturen är flera grader varmare än havet och ytan är alldeles spegelblank. Magiskt! Vi kör bredvid varandra och utan lina här. Sen 4 km löpning. Lite publik. Men inga medtävlande. Mitt högra knä som länge har försökt kompensera för min stukning har börjat göra rejält ont men jag gnäller inte. Emelie märker såklart att det är något, men jag vill inte tänka på det och än mindre prata om det. Istället tar jag täten och sätter ett tempo som känns ok. Det passar oss båda.

Men vars är alla andra?
Efter finfin skogslöpning kommer en kort simning innan sista energistoppet. Här möts vi av hurrande publik och en särskilt glad 3-åring som får rida på sin fars axlar när han springer bredvid oss en liten bit. Heja mamma! Kanske de finaste orden man kan höra under en tävling? Det är mindre än en timme kvar till mål så vi tar bara dryck här.

Foto: Kristoffer Darj

Påbörjar 5 km löpning och nu till stor del längs väg. Till slut kommer vi ifatt något herrlag och något mixlag som vi passerar. Men ser inga damlag. Någon ropar att vi ligger fyra. Men vi vet inget om hur långt fram det är. Längs en grusväg möts vi återigen av vår gulligaste supporter som springer för att möta oss!
Heja! Men stanna Mamma då!
Lilla hjärtat! Inte lätt att förklara att man håller på med en tävling och att man måste fortsätta fram tills mållinjen innan man får stanna.

IMG_3424
Foto: Kristoffer Darj

Löpningen går fort och så ett kort sim med mycket vadning. Härifrån är det 3.3 km till mål och vi har rekat sträckan två dagar tidigare. Bara att ösa på nu! Uppför Ögeltjärnsberget, lång och härlig utförslöpning och sen ett avslutande 380 meter långt sim!

Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj

När vi hoppar i vattnet för sista gången så ser vi ett damlag framför oss. Det är för långt avstånd för att göra något åt dem nu. Synd att vi inte fått ögonkontakt tidigare. Men vi kommer i alla fall i kapp ett herrlag under simningen som uppenbarligen inte vill få tjejdäng. De försöker typ köra över oss på upploppssträckan som man kan se på Ks finisherfilm:

Sånt här är inte ok. Jag menar, de kan ju simma varsomhelst. Havet är stort nog för båda lagen. Men den här manövern som K fångade på film fick iaf Emelie att bestämma sig för att vi minsann ska vara för dem i mål. Och det blev vi ju.

Efter 7 timmar och 10 minuter gick vi i mål som fyror i damklassen. Det var för övrigt en damklass som höll mycket hög nivå och tidsskillnaderna var mycket mindre än i herr- och mixklasserna.
Vi kom 15 minuter efter segrarna, 8 minuter efter tvåorna och 2 minuter efter treorna.
30 km krävande löpning och 7 km tuff simning.
Jag är så stolt! Så glad över vår fina dag, hur vi tog oss an racet, hur jag mått i kroppen (förutom knä och vrist då) och hur jag verkligen kört med ett leende på läpparna hela tiden. Tacksam. Tacksam för att jag har en så fin vän som ens kan överväga att göra sånt här med mig! Vilket häftigt äventyr vi har fått vara med om!

Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj

Nu återstår ju bara att svara på frågan, när ska vi köra igen???

Vansbrosimningen 2016

Vansbro. Vansbrosimningen. 3 km.
Sex gånger har jag velat komma under den där magiska gränsen på 50 minuter. Sex gånger har jag misslyckats. Men inte den 9 juli 2016. Den här gången skulle jag inte åka hem med oförättat ärende…

På fredag vid lunchtid låg väskorna i bilen, magarna var fyllda med korv och färden söderut kunde börja.
Första anhalt blev våffelpaus hemma hos mina underbara föräldrar. Samtliga passagerare under 4 år fick kliva av här, men det var ju knappast några protester över att få vara en hel helg med mormor och morfar heller…

13633339_10153511372546567_1174547493_o
Spanade in målet kvällen innan. Vattnet såg väldigt inbjudande ut!

Parkerade bilen i Vansbro med ungefär 3 minuter tillgodo innan nummerlappsutdelningen stängde och blev den siste att få ut nummerlappen på fredagkväll. Vi handlade lite tilläggsfrukost och sen for vi ut i skogen för att tälta.

IMG_2967
IMG_2983

Sov knackigt. För ljust. Kissnödig. Ja, men så där som en första natt i tältet lätt blir…
IMG_2968
Sen tillbaka in till Vansbro för en frukost på bryggan i solen med Vansbroveteranerna! Härligt!

13621373_1052261538155359_1659510357_oIMG_2999

Efter promenad till starten, hann vi se både elit herr, parasimmarna och elit dam starta innan det var dags för mig att kränga på våtdräkten. Iår hittade jag ett ställe i slänten att gå ned och blöta upp mig på, strax uppströms om starten vilket var riktigt skönt. Mina nyinköpta simglasögon satt som en smäck!

13616211_10153653433161408_155975210_o

Krånglade mig upp för slänten lagom till starten för min stargrupp nr 3, kl 10:27. Den första startgruppen med rullande start och inte gemensam start nedifrån vattenytan.

Kom väl iväg någonstans i mitten av min startgrupp, kl 10:28:58. Och det flöt på ganska bra… I typ två simtag. Sen började mina simglasögon ta in vatten. Men känslan i kroppen var bra. Trots att det var väldigt stökigt vatten. Fick en kallsup och några nästankallsupar. Till slut var mina glasögon så vattenfyllda att det i princip inte gick att se något alls. Aningen svårnavigerat. Men man behöver ju inte se så mkt heller när man simmar i ett stim. Efter kanske 700-800 meter får jag en spark rakt i ansiktet på näsan och glasögonen sitter inte längre på mina ögon. Skyndar mig att sätta tillbaka dem för att inte bli överkörd och försöker lugna mig inombords. Tänker att det nog delvis är mitt eget fel eftersom jag hade vattenfyllda glasögon och sikten hade varit mkt begränsad.

Det positiva var ju att jag äntligen skulle få se något igen. Eller ja. Skit också. Vänster öga börjar nästan genast ta in vatten igen. Bara att kämpa vidare. Tycker att det går rätt bra att simma loppet med höger öga. Känner mig stark men har liksom ingen uppfattning alls om hur jag ligger till. Är omringad av människor precis hela vägen, men kan ändå trycka på rätt bra i den fart jag vill.

Längtar efter att de 2 kilometrarnas medströms ska ta slut och att motströmmen ska börja. Simmar plötsligt under bro nummer 4 och 5 och vet att snart kommer kurvan. Svänger höger och Va? Kände varken att det blev kallare eller motströms. Så här brukar det ju inte kännas? 

Det går liksom lätt och jag känner mig urstark. Tycker att det nästan känns som medströms? Trycker på och för ovanlighetens skull går det fort mellan markeringarna. Simmar förbi flera. Får gå ut från bryggan för att simma om men tycker inte att det är mer motströms längre bort från bryggan. Tänker att det nog är mer motströms därute fast jag inte känner det, så jag försöker simma nära bryggan då jag inte simmar om några andra. 400 m kvar. 300 m. 200 m. 100 m. 75 m. Shit det här går ju fort!
50 m… Bara en längd kvar nu! 25 m och pang med handen på plattan. I mål.

Vinglar upp på bryggan. Blir fotad av någon. Det känns som om jag har imma på linserna. Fast jag har inga linser. Men vet att jag har känt så förut och det är bara att vänta på att ögonen blir som vanligt igen. Vid det sjunde Vansbrosimmet får man uppgradera sin medalj till det som kallas för Älvarnas blå band så det gör jag. Blir fotad av Simmasverige.se och letar sen reda på omklädningspåsen, duschar och sen slår jag på telefonen. Ser att klockan är 11:33 och jag är redan ombytt. Ja, men då har jag nog grejat det ändå. Strax dimper det ned ett meddelande från Emsan med typ 10 smiley-pokaler och ett meddelande om att jag är helt otrooooooolig! Det här måste ju vara bra nyheter?

Ringer upp henne och får det glädjande beskedet om att jag simmat in på 47:46!
YEEEEEEES!!!!!! Äntligen!!! Så glad! Spritter fram!

Missar dessvärre Kristoffers målgång, men möts av beskedet att även han har simmat fort och under 50 minuter!
49:46 blev det och vi är nu familjen SUB50!

Emelie och Maria har båda simmat SUB40 och kommit på topp 20-placeringar i dam elit!

13639513_10153653433306408_1743020617_o

K och jag hade ju sen en tävling i tävlingen där vi skulle gissa våra egna och varandras tider. Den som hade störst diffen skulle bjuda den andre på middag. Även här gick jag segrande ur familjefejden men det var verkligen med en hårsmån… Ingen av oss hade liksom förväntat sig att jag skulle göra vad jag gjorde denna dag. Båda trodde att den andra skulle köra på 49:15 och båda trodde vi att K skulle simma snabbast.
13643654_299849677071126_668583397_n

Jag är glad för att så inte blev fallet för nu får han minsann en redig morot att köra på hårt ännu ett år 😉