OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

Ironman 2018?

Jo men visst.

Jag har anmält mig.
Igen.
Så 2011 och 2016 kommer få sällskap av 2018 och ska komplettera min Ironmantrilogi.

Det måste dock till något lite speciellt för att jag ska kunna motivera mig och underkasta mig den mer disciplinerade träningen som ett IM-lopp kräver. Alltså mer än min, Lattjo-Hmmm-vad-känner-jag-för-att-träna-idag-SAMT-vad-funkar-med-familjens-schema-träningen, som annars plikttroget fyller mitt liv.

2011 handlade det bara om att genomföra.
2016 handlade det om att ta sig tillbaka efter två graviditeter och förlossningar.

2018 kommer för min del handla om att testa ett nytt lopp.
Jepp.
Det har blivit dags att byta ut älskade Kalmar (som verkligen är en helt magisk tävling) men dessvärre ligger tokigt för familjen i slutet av sommaren. Det är inte kul när familjen behöver anpassa heeela sommarlovet/semestern efter någon som behöver träna strukturerat och tänka till på en massa andra detaljer som nutrition, sömn, återhämtning, planering, träningsmöjligheter, utrustning mm. Så här var vi rörande överens, mannen och jag. OM jag kör någon Ironman nästa år så får det inte bli ännu ett i slutet av sommaren.

Scannade igenom Ironmans kalender.
Om och om igen.
Helst hade jag nog kört Frankfurt men det var redan slutsålt. För att få en vettig chans att hinna cykla åtminstone några pass utomhus och kanske även hinna doppa tårna i Storsjön efter islossning så koncentrerade jag sökningen till tävlingar som går från mitten av juni till början av juli.

Efter många OM och MEN och JAHA föll valet på Haugesund i Norge. Det sägs vara en vacker (döh, vi snackar Norge…) tätort vid Atlantkusten mellan Bergen och Stavanger. Åren 2012-2017 har de stått som värd för en populär Halvironman-tävling vilken beskrivits som en av de vackraste i hela IM-cirkusen och 2018 satsar de på att anordna en tävling över fulla distansen. Så om allt annat skiter sig den dagen så kan jag iaf njuta av utsikten?

Nu är det ett tag sen jag anmälde mig men det har på riktigt blivit dags att styra upp och planera tiden fram till Race day mer strukturerat än Mañana Mañana som fått råda under min säsongsvila kombinerat med första omgången av VAB/VOBBande som förrförra veckan bjöd på.

Känns fint tycker jag.
Lagom till att snön börjar färga fjällen i horisonten sitter jag och försöker föreställa mig en lång dag i lycra den 1 juli nästa år. Den skräckblandade förtjusningen som ett sånt här beslut innebär kommer absolut räcka som bränsle att ta mig igenom hösten, vintern och våren. Bara hoppas att sjukdomarna (som garanterat kommer) inte stör planeringen alltför mycket (peppar, peppar)…

Äh.
No worries mate
Nu kör vi!

Steg 2. Akilleshälarna / Plantar Fasciit

Ibland funderar jag lite extra på slumpen. Hur det egentligen kommer sig att oväntade saker och ting sker. Märkliga sammanträffanden.

Som att när ett gammalt punkband från 80-talet gör en dålig spelning på Storsjöyran leder till att jag kanske äntligen får bukt med hälproblem som jag burit på i 4 år nu…

Men låt oss dra en liten resumé först.

Sommaren 2013 fick jag problem med smärta i hälarna.
Ni har hört det förut… Extremt problematiskt för någon som älskar att springa.

Det här är ett ämne som jag skrivit om flera gånger tidigare. Under åren som gått har jag testat så många saker. Tejpa, ilägg, specialskor, antiinflammatorisk medicin, excentriska tåhävningar, strassbourgsockor, kortisonsprutor osv…

En kollega sa direkt till mig att när du får problem med plantar fasciit så kan det ta upp till ETT ÅR att läka. HAHA sa jag. Så här fyra år senare så förstår jag att han hade en poäng i att det är en tidskrävande läkningsprocess.

Under åren som gått har jag fortsatt springa. Trotsat smärtan. För jag vet helt enkelt inte hur man slutar springa och jag har så svårt att ge upp en så viktig del av mig själv. Men visst har jag dragit ned. Sprungit färre och kortare pass.

Men så i somras hände det.
Jag var med Kerry på Storsjöyran. Mellan några spelningar hamnade vi i ett öltält och hon snackade i telefon med någon kompis som också skulle komma dit i väntan på nästa spelning. Kompisen möter på väg mot öltältet en Annan-kompis, som i det här laget hade tröttnat på Charta 77s dåliga spelning, och frågar om inte denne vill hänga med till öltältet istället?

Annan-kompis tyckte att det här lät som en mycket bra idé i jämförelse med en dålig spelning. Sen hamnade han bredvid mig i öltältet och det visar sig att Annan-kompis råkar vara en helt fantastiskt duktig sjukgymnast som heter Per-Ivar. Få se, sjukgymnast sa du?

Jaså det säger du… jag var inte sen med att leda in konversationen på mina långvariga hälsmärtor.
– Har du provat stötvågsbehandling?
– Stötvågsbehandling? Nä… Det är väl i princip den enda behandling som jag INTE har prövat. 

Sen berättade han ingående om vad behandlingen gör, men det bästa av allt var att han kunde förklara för mig vad som hade hänt, varför det hände och även varför stötvågor skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig? Är det sant? Jag som börjat fundera på om min smärta kanske är kronisk…

Mina senor skadades troligen redan under våren 2013, på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet. En senskada tar 3-6 månader att läka eftersom det måste växa in nya blodkärl i senan som långsamt läker skadan. Senor innehåller ju normalt inga blodkärl. Men i mitt fall var det inte enbart blodkärl som växte in i senorna. Det följde även med nervändar  och de där nervändarna sitter kvar i mina sen länge läkta senor.  Faktum är att det förmodligen var först när skadan hade läkt som själva smärtan började… 

När jag böjer fötterna så drar det i senorna och gör ont i nervändarna. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag har det gjort ont. Det positiva är att det under dessa fyra år bara har handlat om mig och min smärthantering. Jag har inte förvärrat någon skada genom att springa. Bara haft ont. 

Han sa åt mig att boka en tid om ett par veckor när hans semester var över. Så det gjorde jag.

Nu har jag avslutat en första behandlingsomgång som i mitt fall pågått i fyra veckor med en behandling i veckan. Jag ska inte ljuga för er och säga att det inte gör ont för det gör det. Stötvågsbehandling går ut på att slå med en tryckluftsdriven hammare, på den plats där det gör som allra ondast. Tar ungefär 5 minuter och cirka 600 slag/minut, alltså totalt 3000 slag. Per fot. Varje vecka. Målet har varit att mekaniskt slå bort nervändarna ur senorna. Efter varje behandling ska man inte belasta foten på ett dygn för bästa effekt så det har jag varit mycket noga med. Sen har det varit en veckas uppbyggnad innan nästa behandling. Då gärna med hård belastning genom främst löpning för att kontrollera att vi har varit på rätt spår. Vilken underbar ordination!

Så hur är läget nu då?
Ja… Jag har fortfarande fotsmärtor. Men sååå mycket mildare. Och framför allt inte på en punkt som tidigare utan i hela foten. Förklaringen till det är att jag håller på att träna upp mina fötter igen. De har varit vana att gå i inneskor i en massa år och behandlats som små sköra ting. Men så plötsligt från en dag till en annan är det inte fötterna som jag måste anpassa mig efter, utan de som får anpassa sig efter mig.

Inneskorna är numera utkastade och mina superdämpade löparskor som jag länge haft till vardags går inte att använda längre. Jag får numera ont av för mycket dämpning. Vilken helomvändning! Det pågår istället en process där jag håller på att lära mig att gå normalt igen. Alltså våga belasta hela foten igen (även hälarna). Fötterna blir ömma men jag kan numera springa iaf 7-8 km utan ont! Vilken magi!

I min stora eufori har jag nu köpt ett par vanliga vardagsskor från Kavat (som jag dreglat över länge) och som jag äntligen kan ha eftersom jag inte behöver ha i några ilägg.

Man vet inte riktigt hur det kommer att utveckla sig framöver. Det kan fortsätta bli bättre och bättre. Det kan också bli så att det krävs en behandlingsomgång till framöver. Det får tiden utvisa.

Mina direktiv är att fortsatt hålla igång löpningen (älskart!) men inte överdriva. 1-1.5h/vecka till en början och uppemot 4-5h/vecka om 6 månader och därefter som vanligt. Minst två gånger i veckan under vintern. Om jag slutar springa helt under vintern kan jag få problem igen. Underhållslöpning alltså. Jag bryr mig inte. Kalla det vad ni vill. Bara jag får springa!

Lycka!!!
Så stort tack Per-Ivar!
och tack Charta 77 😀

5 mil hårdtest med Emelie till fjälls

Steg 1 – Inkontinensen

Efter min första förlossning har jag haft svårt att hålla tätt när jag springer , hoppar eller nyser. Opraktiskt för alla kvinnor och synnerligen opraktiskt för någon som älskar att springa.

Foto: Trondheim Triatlon
Eftersom lillen vägde 4760 gram så var det kanske inte så konstigt om något gick sönder och jag sökte hjälp för detta redan då, men det slutade bara med någon folder innehållandes olika sätt att göra knipövningar.  Dessa gjorde dessvärre ingen skillnad för mig.

Har läst om ett enkelt ingrepp mot ansträngningsinkontinens som verkar göra underverk för i princip alla med liknande problematik, men barnmorskan sa att vården kan vara ovillig att låta någon som planerar familjeutökning inom något/några år göra ingreppet.

Så jag väntade.
Blev gravid igen.
En till förlossning förbättrade knappast läget men försämrade det kanske inte heller.

Här hemma är vi oerhört eniga om att exakt två barn är helt fantastiskt rätt för just oss. Så, inga fler tillökningar att vänta i framtiden, och tidigt i våras tog jag åter kontakt med vården. Efter ett antal besök hos uroterapin, gynundersökning och samtal med gynläkare osv så har jag nu äntligen passerat nålsögat och finns uppskriven på väntlistan för operation. Hurra!

Det som kommer ske (det här är alltså min återgivning av hur jag uppfattade gynekologens förklaring) är man går in ovanför blygdbenet och fäster en tråd som man sen drar nedåt, runt urinröret, och sen tillbaka upp igen för att sätta fast. Urinröret ska egentligen vara rakt men mitt blev krökt vid förlossningen (se bild ovan) och inga knipövningar i världen tycks kunna räta upp det. Men en liten snörstump ska alltså göra susen… Lokalbedövning räcker och det beskrivs som ett snabbt och enkelt ingrepp. Simple as that alltså.

Många kvinnor jag läst om, tex Sofie Lantto prisar den här operationen och även gynekologen som undersökte mig, berättade att nästan alla kvinnor blir nöjda eller mycket nöjda efter ingreppet. Det enda de flesta ångrar är att de inte gjort operationen tidigare. Hoppas hoppas hoppas på ett liknande underverk för mig!

(Tänkte bara lägga till informationen om att man absolut kan få barn igen efter operationen om någon undrade)

2017 – Dags att ta itu med kroppen

2017 skall jag komma ihåg som året då jag satte ned foten och bestämde mig för att ta tag i min kropp. Problem som jag dragits med i flera år ska inte längre få sätta ramarna och skapa tråkiga begränsningar för vad jag kan och vill göra.

I tre delar framöver kommer jag dela med mig av fysiska tillstånd som gjort mycket lite jobbigare än vad det egentligen ska behöva vara och om hur jag tänkt fixa till dem.

Tänk att få slippa fokusera på trosskydd när man hoppar i studsmattan med sina småpojkar, obekvämt blöta löpartights efter en snabb intervallrunda eller efter nedförsbackar med hög kadens. Kanske ingen mer rinnande näsa efter en cykeltur bland böljande och enastående vackra fält eller bara slippa ta med inneskor när man åker hem till en kompis med lite för hårda golv.

Well. Inom kort hoppas jag att en hel del av allt ovan är ett minne blott och att jag istället får en massa energi över att lägga på roligare saker!

En Ironman i Haugesund till exempel?

 

 

 

När det inte riktigt blir som man tänkt sig… men ändå fjäll fjäll fjäll!!!

När min fantastiska vän Emelie fyllde 30 år i våras så fick hon i present en startplats till ett Swimrun och en fjällöpartur. Stora Stöten swimrun har jag ju redan skrivit om, men i helgen som gick var det äntligen dags för vår springa-i-fjällen-tur.

SOM JAG LÄNGTAT!
Alltså jätte jätte jätte jättemycket längtat!

Den här sommaren har inte alls innehållit så mycket fjäll som jag skulle ha önskat. Inte ens nära. Med handen på hjärtat så är det ju därför jag bor där jag bor. För att lätt kunna ta mig ut i fjällen…

Men äntligen skulle jag alltså få till en långtur i fjällen med min bästa vän under den kanske vackraste perioden på hela året. Färgskiftningsperioden.

Vi bjöds absolut på fantastiska färgskiftningar! Vädret däremot kunde ju ha varit lite mer samarbetsvilligt… Men å andra sidan kunde det ju ha varit mindre samarbetsvilligt också 🙂

När jag insåg att vädret skulle bli av den mer nederbördsaktiga varianten så föll mitt val på Lunndörrstugan. Ingen av oss hade besökt den tidigare men den hade en bastu. Att få sitta i en varm bastu efter en blöt och lång dag på fjället, enbart i löparkläder, är väldigt svårslaget och därför fick det bli så.

Av en slump fick jag reda på att min vän Gerd sprungit precis samma sträcka helgen innan och fick då tips på lämplig led att följa. Istället för att starta i Vålådalen (som jag hade tänkt) så blev det start i Vallbo. Därifrån sprang vi genom skogen och sen upp på fjället via Anarisstugan, som vi såg på håll men aldrig var fram till. Istället höll vi oss på samma höjdkurva och genade bort några kilometer innan vi kom in på sommarleden mot Lunndörrstugan.

I bakgrunden kan man se Jämtlands 100 % av naturen egenproducerade Pyramider. Coolt att de verkligen var tetraederformade!
Under molngränsen var det fantastiska vyer men det grämde mig lite att vi inte fick se fjällformationerna som låg dolda långt uppe i de låga molnen. Men så kan det vara när man är till fjälls. Det går aldrig att riktigt veta. Det ger mig ju dessutom ytterligare en anledning att återvända. Sämst väder hade vi över ett pass på cirka 1200 möh när det blåste hårt snöblandat hagel rakt i ansiktet på oss. Efter den passagen började det bära av nedåt och vi fick upp både värmen (nåja) och farten (typ) igen.

Efter drygt 6 timmar och 3.5 mil kom vi fram till en full fjällstuga som låg fantastiskt vackert belägen alldeles vid trädgränsen och intill en härlig badsjö. Att stugan nu råkade vara överfull är ju inte heller sånt man vet om på förhand (fast vi hade bokat boende innan). Vi fick iaf vår välförtjänta stund i den lilla knökfulla bastun med efterföljande dopp i den lilla badsjön. Brr!

Efter en strålande middag på frystorkad indisk mat blev det också klart att vi skulle få dela på en överslaf i ett kokhett 4-bäddsrum… Det blev kanske ingen djupsömn att tala om men ett annorlunda minne som jag är helt säker på att vi kommer garva mycket åt i framtiden!

Emelie visar fantastisk spänst efter 4 mils löpning på mindre än ett dygn… 
Summa summarum så förstår ni alltså att hela turen inte blev riktigt som jag tänkt mig (det blir ju sällan det) men ändå väldigt bra. Vi höll uppe humöret hela tiden och fick en massa bra saker från helgen:
*Vistas i fjällmiljö
*Massa oavbrutet prat om allt och inget
*5 mil löpning på bra precis ett dygn
*Overkligt frisk luft. Alltså på riktigt. När jag tänker på hur luften var när vi var i Peking jämfört med här så är det svårt att tro att det är samma planet?
*En massa timmar utomhus!!!

Me like!!!

Tack för den här helgen vännen!
När kör vi nästa?

Trondheim Triatlon – Race Report

Äntligen dags för årets första Triathlon och dessutom internationell debut för mig!

Tävlingen firar fem år iår och i nästan lika många år har jag sneglat västerut och varit sugen på att delta. Inte bara för att det är ett av de geografiskt närmaste loppen hemifrån utan för att banan har verkat så himla spektakulär.

Jag och Kerry på morgonen innan start
Start ute på Munkholmen, eller ska vi kalla det för Trondheims Alcatraz kanske? För det ser lite ut så på håll. Och framför allt ser det väldigt litet ut på håll.

Kruxet för min del har varit graviditet samt det faktum att de 300 startplatserna har sålt slut nästan direkt när de släppts i december. Men ifjol hängde jag på låset när det var dags att anmäla sig – Startplats Check! Dessutom passade det perfekt in i min tri-kalender (som i och för sig bara bestod av ett lopp…)!

Som en härlig bonus anmälde sig också Kerry till samma lopp! Härligt att Östersund Triathlon visar upp sig i grannstaden!

Tillsammans med familjen checkade jag in hos finaste svärmor på fredagkväll.

På lördag fanns det gott om tid att spana in växlingsområde, registrera sig och köra cykelbanan med bil. Det var allt lite backar. Att i princip alla jag såg hade racercyklar med tempostyre kändes plötsligt ganska oroväckande. Well well. Jag hade ju bara med mig min tempocykel så tempo fick det bli .

På söndag mötte jag och Kristoffer upp Kerry och Andreas vid växlingsområdet för incheckning. Det var betydligt varmare än dagen innan, solen sken och det verkade bli en strålande dag. Från växlingsområdet var det en bit att gå längs stranden bort till båtplatsen varifrån vi skulle skjutsas ut till Munkholmen.

En del stretchade  och nervösade i väntan på ombordstigning. Själv kör jag ju ganska sparsamt med triathlon så när jag väl kör lär jag ju köra med stil och använda väntetiden på bästa möjliga sätt? 😉
Taggade! Och törstiga. Och lite hungriga. Blev längre än vi tänkt oss mellan sista näringsintag och nästa möjlighet…
Båten tog oss ut i raketfart!
Tiden ute på ön gick ganska fort. Först obligatorisk gruppbild och sen lite tid att vänja kroppen vid 14 grader, salt, kallt, grönt och klart vatten. Kerry och jag pratade med en annan svensk som berättade att han fått en brännmanet rakt i ansiktet några dagar tidigare. Tack. Du kan sluta prata nu.

Foto: Trondheim Triatlon

Klockan 11 gick starten och vattentemperaturen var så pass kall att det bara var att vifta på som gällde. Inte stanna och fundera.
Det var mäktigt, vackert och lite för mig ovanligt att bara simma rakt ut på öppet vatten utan land i närheten. Även om det fanns gott om kajaker och båtar så blev fältet otroligt utdraget under simningen på 2600 meter. Jag såg också ett par brännmaneter under simningen men de låg lyckligtvis några meter under oss.

Plötsligt ser jag också någons gröna simmössa sakta dingla ner i djupet under mig och får en impuls att dyka ned och hämta den. Släpper dock tanken lika snabbt som den kom. Fokus nu. Fokus framåt.

Vi navigerar på höger sida om 3 stora gula bojar innan vi simmar in mellan de två röda målbojarna. Mitten av simningen var varmare och precis som tävlingsledningen sagt så blev det kallare när vi närmade oss land. I slutet av simningen känner jag stora dyningar som jag upplever för oss inåt land men får sen höra att vi kämpat mot ebb. Det skaver i nacken. Nu känner jag mig klar med det här…

Äntligen möts jag av funktionärer som står i vattnet och hjälper deltagarna upp. Vi får springa uppför en temporär metalltrappa och sen är det några hundra meters löpning barfota på utlagd filtmatta bort till växlingsområdet. Får hjälp av medtävlanden som springer bakom att öppna dragkedjan på våtdräkten. Tack snälla!

Att ta av våtdräkten går bra men att få ner de bortdomnade tårna i cykelskorna är aldrig lätt och det tar mig en onödigt lång stund. På med hjälm, solglasögon, nummerlapp och iväg. Det har nu gått ganska många timmar sen frukost så jag trampar bara upp lite fart på cykeln innan jag äter min första gel.

När jag sticker ut på cykeln ser jag fortfarande många som kämpar långt ute till havs. Kanske har de längst bak fortfarande halva simsträckan kvar?

Den 5 mil långa cykelsträckan börjar och slutar med att slingra sig längs kustvägen alldeles ovan det stora blå. I skuggpartierna är det kallt och i solen är det ljuvligt. Men hela tiden är det så makalöst vackert!

Efter halvannan mil börjar det bli lite klättringar och jag blir förbicyklad av mestadels män. Ser inte så många kvinnor alls under loppet och tittar man i resultatet så har jag varit ganska jämn i mina placeringar i de olika grenarna. När det blir utförsåkning är det min tur att swischa förbi i den aerodynamiska tempoställningen. Så kul!

Efter kustcykling viker man inåt landet bland böljande fält. Även här är det väldigt sceniskt! Efter sisådär 35 km är man tillbaka på kustvägen för cykling tillbaka till växlingsområdet. Först är jag lite missnöjd med min snitthastighet men med lite perspektiv får jag nog vara ganska nöjd ändå. Har inte alls cyklat så mycket iår och kan inte förvänta mig så mycket mer. Nu hoppades jag innerligt att min löpning skulle funka loppet igenom. Särskilt mina akilleshälar.

Växlingen kommer snabbare än jag tänkt  mig och vips är det dags att springa. Hänga upp cykeln, av med hjälmen och på med löparskorna. Fortfarande noll känsel i fötterna men till slut sitter skorna fast på fötterna. Fick tips om att ta med skohorn till nästa tävling och det ska jag verkligen försöka anamma!

Löpningen
Det känns bra från start. Delar mentalt upp loppet i 3 st 4 km sträckor. 4 km klarar du att springa. Och så en till. Och så en till. Sen är du i mål.

Själva loppet sträcker sig genom centrala Trondheim och man springer 6 km bort längs ån och uppför, rundar fästningen och tillbaka. Möter efter 1.5-2 km vinnaren för dagen. Efter dryga 3 km möter jag Kerry och peppar henne för allt jag är värd. En minut senare möter jag damtvåan som visserligen verkar ha något högre fart än Kerry men det är heller inte långt kvar till mål. Rafflande!

Efter ytterligare en kilometer så kommer känseln tillbaka i fötterna. Det gör småont i hälarna men känns ändå under kontroll. Tycker att flåset känns oväntat bra! Kilometer 5 – 6 börjar uppförsbacken och jag får kramphugg i utsidan på BÅDE höger och vänster knä. Kan inte minnas att jag upplevt något som detta tidigare och har någonstans längs vägen tappat bort mina salttabletter… Tvingas sänka farten markant men när den värsta klättringen är gjord så släpper krampkänningarna och jag kan sakta öka igen.

Foto: Trondheim Triatlon
Det är mycket folk ute och många hejar glatt. Springer förbi vätskekontrollen vid 8 km och tänker att nu är jag inne i slutruset. Bara sista fyra km kvar nu. Ser Andreas stå och heja när det är mindre än 1 km kvar. Ser Andreas igen stå på målrakan (Hur!?!) Familjen står längs upploppet och jag är så trött och glad över att äntligen få sluta springa.
Konstigt nog får man ändå snabbt en massa energi tillbaka när det kommer en Arvid som säger att Du är bäst mamma! Just då känns det nästan så. Tack kroppen för allt du hade att ge idag och för att du höll ihop det så bra!

Dessutom får jag krama om min fina vän Kerry, tillika dagens segrarinna (12a totalt!!!), som nu segrat både västerut och dagen innan österut (då i Sundsvall på Alnö Triathlon).


Själv kom jag på en hedrande 14e plats av 38 damer med tiderna:
Simning 50:39
T1 – 05:31
Cykel 1:41:11
T2 – 01:55
Löpning 1:04:49
——————–
Totaltid 3:44:08
Det är är jag mycket nöjd med utifrån förutsättningarna 🙂

Summa summarum var detta ett fantastiskt vackert lopp som jag verkligen kan rekommendera. Lagom distanser (2600 m, 50 km cykel och 12 km löpning) och den här dagen bjöds vi på riktigt kanonväder! Båda jag och Kerry tyckte att det var det vackraste loppet vi någonsin kört. Och Kerry har ändå kört ganska många tävlingar.


Tack för iår Trondheim!

Stora Stöten Swimrun – race report

Fredag kväll
För några timmar sen landade jag med familjen på Arlanda efter en vecka i Spanien. Nu sitter jag i bilen på väg mot Falun och kan verkligen känna hur fjärilarna börjar fladdra omkring långt nere i magen. En välbekant och positiv känsla sprider sig ut i mungiporna. Yes! Imorgon är det tävling!

Viss finns där nervositet också men främst är det en bubblande lycka.
Lycka över att jag KAN,
att jag VÅGAR,
och att jag VILL göra sånt här.

Särskilt roligt är det såklart om man är i form men det är något med tävlandet som är kul oavsett. Den som följt bloggen vet att jag harvar på trots långvariga hälproblem, fast någon löpform att tala om kan jag dessvärre inte stoltsera med. Men hej, jag springer i alla fall. Och DET räcker väldigt långt för mig.

I ett öltält under årets Storsjöyra satt jag bredvid en trevlig och duktig sjukgymnast. Samtalet gled in på mina hälar och jag fick förklarat för mig att när mina senor skadades 2013 (på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet) så växte nervändar fast i senorna under själva läkprocessen. De där nervändarna sitter nu kvar i de läkta senorna och gör ont. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag. Det positiva i kråksången är att det bara handlar om mig och min smärthantering. Jag förvärrar ingen skada när jag springer. Det gör bara ont. Så jag har sakta trappat upp igen och några veckor innan det här Swimrun-loppet avverkade jag min första sammanhängande mil sen Kalmar ifjol! Visserligen gick det inte helt smärtfritt men ändå ett framsteg. Jag har även börjat springa intervaller igen och det är så roligt!

Därför är jag också bubblande glad denna fredagkväll!
Tillsammans med bästa Emelie kommer jag imorgon stå på startlinjen till ett längre lopp och ett nytt gemensamt äventyr. Form eller inte. Mest av allt är jag tacksam för att kroppen låter mig plåga den och att den vill prestera fast det gör ont.

Lördag
Vi kom i säng ganska sent igår, men hinner ändå feppla med utrustningen efter en välbehövlig sovmorgon, då starten inte går förrän 13.00.
Fint!

Vi spekulerar lite kring vädret. Våtdräkt eller inte?
Det här är vårt femte Swimrun tillsammans. Vi har aldrig kört utan våtdräkt tidigare, men jag är väldigt lockad att testa så jag bestämmer mig för att göra det (eftersom jag är den enda människan i världen som inte simmare snabbare med våtdräkt och den förbättrar definitivt inte min redan ganska blygsamma löpform). Vattentemperaturen sägs vara 20-22 grader. Till slut bestämmer sig Emelie för att göra likadant även om majoriteten av startfältet valt att att behålla dräkten på.

En stund innan start poppar mina föräldrar oväntat upp (!), Emelies föräldrar kommer till starten och Kristoffer och barnen får sällskap av syster och systerson. Alex och Lisa springer omkring under hela dagen och dyker upp på diverse väntade och oväntade ställen! Ett så massivt publikstöd har jag nog aldrig haft förut! Vilken pepp!

Själva loppet började nere i mäktiga Stora Stöten. Ett mäktigt världsarv efter gruvan som rasade samman på midsommardagen 1687. I gemensam tropp traskade vi in genom grindarna och ned 95 höjdmeter längs en brant väg. På botten möttes vi av mannen som var bas på bygget några år innan själva raset. Han ger oss lite kuriosa kring platsen och banan vi ska köra. Som grädde på moset får vi också se en mäktig berguv flyga längs en av bergväggarna. Stort djur det där!
Flera berguvar, tillika Dalarnas landskapsdjur, bor i gropen och är anledningen till att det inte går något startskott utan att vi bara lite smygande börjar tassa iväg uppåt efter ett stillsamt klara-färdiga-gå.

Somliga snabbare än andra… Längst till vänster kan man se vinnaren i soloklassen och snabbast overall – Kim Andersson, och lite längre till höger kan man se vinnarna i mixklassen och längre ned har vi “resten”. Jag och E gick där det var som allra brantast och lunkade resten. Vis efter Utö ifjol så var planen att inte dra på sig någon mjölksyra från start utan börja långsamt/behagligt för att sen öka och kräma på mer efter halva loppet och hela vägen in till mål.

Den långa banan, som vi sprang, bjöd på totalt 22 km fördelat på 19 km löpning och 3.1 km simning. Totalt 10 löpsträckor och 9 simsträckor längs mycket vacker natur och fina stigar, vägar.

Välplacerade energistationer
Fyraåringarna spärrar av vägen så att vi inte ska springa fel <3

Banan är till stor del är formad av mänskligt kraft och följer vattnets väg till och från gruvan. Sjöar, dammar, kanaler och diken har genom århundradena grävts fram manuellt då vattnet alltid varit viktigt för gruvdriften. Vackra bergsmansgårdar, dammar och dammhus fanns längs vägen och utgör alltsammans en del av Världsarvet. Men ska jag vara helt ärlig så hann jag inte njuta så mycket av omgivningarna. Redan efter första eller andra simningen så kopplade vi inte ur oss något mer från linan som vi bara brukar använda vid simningarna eftersom Emelie var så klart mycket starkare än mig den här dagen. Jag hade fullt upp med att kolla var jag satte fötterna under den korta linan bakom Emelies rygg och samtidigt flåsa in ny luft i lungorna.

Eftersom jag har min segstartade dieselmotor så tog det ett tag att komma upp i fart. Av våra utmärkta supportrar får vi rapporter om att vi ligger fyra men att treorna är ganska nära framför. Vi springer förbi och Emelie ser till att vi fortsätter trycka på bra. Efter halva banan börjar det gå utför. Vi kommer ikapp tvåorna och springer förbi på ett tekniskt parti för att få lite försprång innan det blir väglöpning. Jag är mycket bättre terränglöpare än väglöpare. Eller rättare sagt, jag har ett tempo oavsett underlag. Så relativt andra löpare kan man tro att jag är en bättre terränglöpare… Med bara två simningar kvar är det knallhårt om andraplatsen. Vi springer om, blir omsprungna och plötsligt känner jag hur bandet kring min högra paddel lossnar och jag tappar den. Tvärstannar för att plocka upp den, innan Emelie hinner reagera, så vårt band går av. Dessutom glider mitt midjebälte ned över höfterna.
Järnspikar också!!!
Här får de 20 sekunders försprång under vårt högst onödiga feppel.

Ja, ja allt kan hända så vi ger oss ändå inte, utan springer på. Får höra att det är mindre än en minut ned till fyrorna så plötsligt är vi både jägare och villebråd på samma gång. Bara att ösa!

Kampen om andraplatsen i Faluån

Missar att stämpla kontrollen vid nedgången i Faluån, så får springa tillbaka några extra meter uppför trappen innan vi kan kasta oss efter. Här känner vi att loppet om andra platsen nog är kört men vi tänker ge allt för att inte komma fyra. Att bli fyra är något vi redan har prövat på i Borås 2014 och Höga kusten 2016 med mycket liten marginal efter långa tävlingar, så de erfarenheterna får räcka.

Sååå trött men också sååå glad när vi får springa i mål på en fin tredjeplats i knallhård damkonkurrens. 41 sekunder från andraplatsen och dryga minuten före starka Malin och Anna. 

Nu ska jag bli hel och stark så att jag orkar dra dig lite nästa gång E!

Ett utdraget triathlon – 3 lopp på 1.5 vecka (Vansbrosimningen, Fjällturen, Älglunken)

Jag har en lista.
Eller ok, jag har massor av listor, men den som jag specifikt tänker på, är fylld av de olika loppen som jag deltagit i sedan ungefär 2002-ish. Kanske har jag missat något men i grovt så tror jag att den stämmer ganska bra.

I listan går det att se, att iår (2017), har det gått ett decennium (!) sedan jag körde min allra första Triathlontävling. En sport som jag länge hade velat testa men som av olika anledningar inte blev av förrän 2007.

Jag var tämligen säker, redan innan, att jag skulle älska sporten och att den skulle passa mig. Så kanske är det lite underligt, att i listan över olika lopp finns blott FYRA (av de snart 70 loppen) rena triathlontävlingar.

I slutet av nuvarande sommar är det tänkt att mitt femte triathlonlopp ska gå av stapeln. Trondheim Triathlon står på agendan fast redan nu kan man kanske säga att jag har kört ett triathlon fast i lite utdragen stil. Typ utdraget över en och en halv vecka.

Del 1 – Vansbrosimningen 3 km: 8 juli

Ständigt detta Vansbro.

Fast själva loppet är väl inte så mycket att orda om egentligen. För mig handlar det om femtio minuters ihärdigt flaxande med armarna och sprattlande med benen, för allt jag är värd, i tron att jag ska vara snabbare än maken i mål. Iår var det dessutom, från start, en 1000 meter lång kamp om att behålla glasögonen på utan att få några blåtiror. Ja… Och så är det ju femtio minuters egentid med sig själv som enda sällskap. Man hinner fundera ganska mycket på den tiden. Tänkte ge er några exempel på typiska tankar som jag har under ett Vansbrosim:

*Andas! Andas! Andas! Andas!
*Alla andra är också trötta. Det är snart över. Mindre än en timme. Det är ingenting!
*Hyfsat behaglig temperatur iår ändå!
*Upp med höften
*Hmmm… Var det där bro nummer tre eller? Och skulle man räkna med startbron eller inte?
*1250  står det bojen. Undrar om jag har simmat 1250 meter eller om det är 1250 meter kvar?
*Men hur F*N kan han simma så jäkla snett?!?! Ser han inte banan eller???
*Skaver det inte lite i nacken nu kanske? Näe…
*Fokus nu! Fokus!!!
*Ok, tänk på draget. Tryck från början och hela vägen till höften.
*Undrar vart hon ska? Hon må ju se att hon är på väg bort från banan?
*Ok, där är vägbroarna så snart kommer kurvan. Men vart i h*vete ska han, han simmar ju ÖVER mig!!!
*Ok, nu är det bara 200 meter kvar! Det är ingenting! Kämpa hela vägen
Vad som känns som fem minuter senare,
*100 meter kvar! Men för TUSAN! Ok, men 100 meter kan du ju spurta på 1:30
Vad som känns om 3 minuter senare,
*50 meter kvar!!! MEN LÄGG AV!!!!
Vad som känns som 2 minuter senare,
*25 meter kvar! Alltså ni skämtar med mig?!?
Ok. 25 meter… DET HÄR MÅSTE VARA VÄRLDENS LÄNGSTA 25 METER!!!! BARA I VANSBRO KAN 25 METER VARA SÅ HÄR SJUUUKT LÅNGT!!!!
*Äntligen i mååååål! Och ett helt år kvar till nästa gång! Gött!

Det här var min åttonde gång. Så varför gör jag detta gång på gång. Lång resa och relativt dyr anmälningsavgift för en kort stunds självplågeri. Ja men för allt runtomkring såklart!

-Alla goa bekanta som jag bara träffar en gång om året.
-Stämningen och det proffsiga arrangemanget  
-Iår blev jag stjärnträffad när jag såg Lisa Nordén alldeles innan start – En person vars karriär jag följt sen 2007. Ett annat år startade jag i samma grupp som Danmarks kronprins Frederik. Kändes lite coolt ändå. Kristoffer startade iår i samma grupp som Johan Olsson och blev omåttligt nöjd när han lyckades slå densamme.
-Den traditionsenliga tältningen kvällen innan (fast nästa år måste vi hitta en ny spot då småsvena höll på att äta upp oss)

Campingkompisar

-Den gemensamma mysfrukosten vid bryggan innan start

Mysfrukost vid bryggorna

-Den härliga kampen mellan mig och Kristoffer! Både simmässigt och gissningsmässigt (vinnaren av gissningstävlingen blir bjuden på middag vid tillfälle!)

Kan visst se fram emot att bli bjuden på middag framöver!

Del 2 – Fjällturen: 15 juli

Iår gick den femte upplagan av Fjällturen. Ett MTB-lopp i finaste fjällterrängen hemma i Härjedalen över en massa olika distanser. Det här loppet har stått på önskelistan sen starten, men dels har det aldrig passat och dels är jag ingen MTB-cyklist. Egentligen. Fast jag tycker att det är väldigt roligt. Egentligen igen. Såpass roligt att jag i höstas slog till på en ny MTB och den förtjänade att få cykla Fjällturen. Så jag anmälde mig. Till 58 km motion. Tränat några gånger under våren…

Men för att stämma av MTB-formen så stack jag dagen efter Vansbrosimningen, ut på ett 30 km pass hemmavid. Vädergudarna var inte nådiga. Det var kallt och ösregnade. Så jag blev kall. Och förkyld. Såklart.

Så det var bara att vila.
Måndag – Halsont -> Vila
Tisdag – Halsont -> Vila
Onsdag – Halsont -> Vila
Torsdag – Halsont -> Vila
Fredag – Aningen mindre halsont -> Vila. Åka till Härjedalen. Hämta nummerlapp. Tälta i Bruksvallarna. Vi testar väl och startar imorgon för att känna hur det känns åtminstone?

Lördag.
Sovit ganska bra. Glad över vintersovsäcken.
Fint väder! Det bästa på länge. Blir shorts och kortärmad cykeltröja men slänger med armvärmarna ifall att…
Extra slang, några gels, pump och lite verktyg. Blev stressigt men hann iaf både borsta tänderna och gå på toa innan starten 9:30.

Startar sist i startfältet och tänker inte pressa kroppen utan istället låta den leda mig. Första långa uppförsbacken är på asfalt och jag tuggar på i ett bekvämt tempo. Passerar rygg efter rygg. Sen kommer vi in på lite mindre stigar och plötsligt blir det lerigt och ALLA går?!? Det är ingen idé att försöka cykla förbi, fast jag vill, eftersom lemmeltåget sträcker sig längre än vad man kan se. Alla går. Så då får jag också gå. Hinner njuta lite extra av vyerna. Tror vi gick minst en-två kilometer innan jag kunde börja cykla igen. Men sen bjuds det på finfin cykling.

Efter sisådär halvannan mil ser jag en tjej som ramlat och frågar om hon är ok?
NEEJ!
Ojdå. Nähä. Jag ser inga yttre skador och vet inte riktigt vad jag kan göra. Men hon har en kille med sig och jag kan inte göra något mer. Så jag cyklar vidare men tänker på henne ändå fram till 19 km där en annan tjej sitter vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Hon grinar illa och det blöder från knäet. Även hon har sällskap av en kille som frågar om någon har plåster, tejp eller liknande. Jag stannar och tar av lite silvertejp från ramen som jag använder för att hålla ramväskan på plats. Såret ser rent ut och killen lägger på en kompress. Inte så mycket mer att göra här heller så jag fortsätter. Det känns bra i kroppen. Vädret är strålande, jag pratar med många glada medtävlande och hänförs av vackra utsikter längs vägen.

Foto: Gerd Lejdstrand

Efter kontrollen i Bruksvallarna ser jag Gerd som hoppar ur bilen och hejar glatt! En härlig energiboost inför klättringen på Mittåkläppsvägen. Här får jag sällskap av två killar från Älvdalen som verkar vara jämnstarka med mig för dagen. Vi pratar om ditt och datt och jag förundras över hur starka mina ben känns. När man pratar glömmer man dessutom bort att det skulle vara jobbigt att trampa. Vi kommer upp på höjden och fortsätter en och en halv kilometer till innan… PANG!
Kedjan går av. Järnspikar också! Ska det ta slut nu? Det som kändes så himla bra??? Jag vill verkligen fortsätta. Tusan att det inte var punka eller något annat som jag faktiskt är utrustad för att fixa.

Vinkar hejdå till killarna som fortsätter och ringer Kristoffer. Vet inte alls vad jag ska göra.
-Har du kedjan?
-Nej. Den flög av i en utförsbacke…
Jag tänkte inte klart. Ja, men såklart. Man kanske kan laga kedjan med en länk bara? Går tillbaka. Hittar kedjan. Nu då? Framåt eller bakåt?? Vet inte hur det ser ut framåt. Men vid toppunkten, cirka 1.5 km bakåt kanske det finns någon hjälp? Börja gå. Många sympatiserande blickar från medtävlande som susar förbi när jag går på vägen tillbaka mot tävlingsriktningen med en kedja hängande i handen. En funktionär möter mig vid topportalen men har tyvärr inga verktyg eller någon extralänk. Hon frågar några killar som precis kommit upp för den långa backen om inte de har länk och Jodå! Det har de! Och verktyg för att ta loss den trasiga länken!!! Tjoppidido!! Jag ger killen som hjälper mig en stor kram och skyndar mig för att fortsätta så jag vet att de finns bakom mig om den skulle gå av igen. Det kanske går hela vägen ändå det här?

Nervositeten för ett nytt kedjebrott tar lite udden av glädjen att kunna fortsätta men det bjuds som tur är på finfin cykling. Efter 50 km börjar jag bli trött. Kroppen vill vila men först väntar lite scyssta vyer, fler lerhål och ganska krävande utförskörning. Håller ändå ihop cyklingen på ett sätt som gör mig lite stolt och rullar i mål efter säkert en massa timmar på någon helt oväsentlig placering. Men är så glad för att jag genomfört loppet och att det känts så bra! Jag kan ju cykla MTB! Idag var jag inte alls någon rädd liten lort!



Del 3 – Älglunken: 19 juli

Älglunken är en liten löpartävling i Lillhärdal som brukar genomföras varje år i samband med Härdalsyran. Iår deltog 140 löpare i olika åldersklasser och själv körde jag kvinnor 5 km -klassen. Var ganska mör efter lördagens cykling och halsen var fortfarande inte helt hundra. Så ett maxlopp i terräng på det?

Ja…?
Det är flera år sedan jag sprang Älglunken sist, men nu var jag ju ändå hemmavid. Sen vore det tråkigt med få deltagare när en klubb ändå ställer upp och anordnar en tävling.

Första sprang barnen 1 km och både Arvid och Assar gjorde tävlingsdebut! Riktigt skoj!

Sen dags för mig att åka bort till starten. Ok. Dags att värma upp.
F*n! Jag har ju glömt nummerlappen!!!
En funktionär kör i ilfart tillbaka till mål för att jag ska hinna hämta nummerlappen och vi kommer tillbaka till starten 5 minuter innan start. Springer upp för en backe och tillbaka. Viftar lite på armarna.

Och där gick starten!!! Hängde på urstarka Irené ett litet tag. Men nä. Hur jag än älgar eller lunkar så finns där ingen ytterligare fartökning idag. Tappar hela tiden lite, lite fart men som tur är så är ju inte sträckan så lång. Får prima sällskap av Arvid på upploppet över fotbollsplanen. Det kändes stort!
Lyckas hålla andraplatsen i damklassen hela vägen i mål som nås på 21 minuter blankt och kan inte vara annat än nöjd.


Nu ska jag kurera mig helt och nästa grej på agendan blir Swimrun i Falun med Emelie den 12 augusti!
Det blir skoj!

 

Att kunna springa del 4 – Akilles

2013. Dags att börja springa igen.

Det kändes som om jag hade varit ned på botten och vänt. På bara lite drygt ett år hade jag gått från Ironmanform – till att väga 26 kg mer och så en förlossning av en nästan 5 kg tung bebis. Kroppen var såklart redigt sargad men huvudet hade bara ett mål. Starkare.

Aldrig har jag upplevt en så stark motivation till att träna. Och jag var otålig. Alltför otålig skulle det visa sig.

Det låter säkert jättedumt, men jag liksom krävde att min kropp skulle funka som innan. Att föda ett barn och bli mamma skulle inte vara någon ursäkt till att prestera sämre fysiskt än tidigare. Det var oerhört viktigt för mig att få fortsätta vara den som jag identifierade mig med, samtidigt som jag klev in i rollen som någons mamma. En som kan springa.

Arvid föddes i oktober 2012.
2013 genomförde jag en Jämtklassiker med skidlopp i februari, marathon på skridskor i mars, cykeltävling i juni och ett avslutande halvmarathon på asfalt i juli. Löpningen hade trappats upp under hela våren och 9 månader efter förlossningen sprang jag det första maxloppet när Vårruset kom till stan i juni (senaste gången var Lidingö Tjejlopp 2011). Lyckades avverka de fem kilometrarna på 21:36 och var riktigt stolt. En fin tid och klart i paritet med min kapacitet innan.

Fortsatte springa mycket.
Hade tänkt köra en halv Ironman i juli men blev förkyld och fick kasta in handduken. Och så var det den där backiga halvmaran…
Jag tränar sällan asfalt efter mina knäproblem som jag berättat om tidigare. Det blir nästan uteslutande terräng, stig och elljus.
Men tyckte väl liksom att kroppen borde palla ändå?

Vårruset 2013

Det var en kolossal motvind den där dagen. Rakt från fjällen i 17 av 21 km. En betydligt backigare bana än jag trott på förhand. Själva loppet gick väl ok, även om jag missade mitt mål på 1h 45 min med fyra minuter. Men jag kom i mål och dessutom var knäna inget problem. Så länge inte knäna klagar var jag nöjd. Däremot klagade hälarna…

Värst vad de gnällde. Tyst med er hälar. Så jag fortsatte springa. Hela hösten. Gick med i Team Nordic Trail (TNT) och sprang Lidingöloppet. Fast hälarna slutade naturligtvis inte upp med att klaga så länge jag inte slutade springa. Eller ja… De slutade ju klaga efter uppvärmningen och började igen en stund efter passet. Dagen efter storbölade de. Eller nä. De storbölade just inte. Och det var kanske det stora problemet. De gjorde inte jätteont. Bara lite. Hela tiden. Hälont är ett sånt där malande ont. Hade det gjort skitont så hade det varit lättare att vila och ta tag i allvarligheten direkt. Lite ont är alltför lätt att avfärda som pjosk, gnäll och kanske lite klenhet.

Januari 2014 – det gick inte längre att ignorera problemen.
Jag sökte hjälp och slutade springa med TNT.
Gick till Vårdcentralen. Diagnos – plantar fasciit. Fick tips att börja äta antiinflammatoriska tabaletter (vilket jag gjorde i två veckor). Fick träffa en ortopedingenjör, köpte nya dyra skoilägg, flera specialskor, träffat 3 olika sjukgymnaster för att få övningar, lära mig tejpa fötterna så att det inte gör ont, testat att sova med strassbourgstrumpor (vilket smärtlindrar men är sjukt obekvämt att sova i och jag upplevde inte att de tog bort problemen), gjorde progressiva tåhävningar varje kväll osv.

Blev gravid igen sommaren 2014. Så då slutade jag springa i 1 år. Tänkte att nu ska jag ge hälarna ett års vila. Kruxet är att man belastar fötterna och hälarna oavsett om man springer eller inte. Varje dag. Så även om jag bara gick upp 13 kg under andra graviditeten så blev det inte önskad effekt av mitt löpavbrott.

Nu började jag verkligen få nog. Det gjorde ont om jag vilade. Det gjorde ont om jag sprang. Men i så fall väljer jag att fortsätta springa. Smärta är jag ganska bra på att uthärda. Så det har blivit några längre swimruns ihop med Emelie. 2016 bestämde jag mig för att köra Kalmar igen. Fem år och två barn senare. Det gick det med.

Fast det vore ju fantastiskt om jag slapp ha lite ont för jämnan…
Av en kollega fick jag tips om en privat klinik som hjälpt honom. Gick dit några gånger. (1500 kr/besök! Men va f*n, jag betalar typ vad som helst för att bli fri skiten). Fick två kortisonsprutor. I 2-3 dagar gjorde det skitont. Och sen.

Sen hade jag INTE ont i hälarna för första gången på 3.5 år. 
Ah!!!! Just det! Det var ju så här det kändes att kliva upp ur sängen UTAN att det gjorde ont.

Dessvärre kom problemen tillbaka lite smygande efter de tre första utlovat smärtfria veckorna (då jag vilat helt från all träning utom simning). När det var dags att börja testa 1 km löpning kom det onda tillbaka… Uppgivenheten.

Nu har jag införskaffat MBT-skor (det kostar MYCKET pengar att ha hälbesvär!) som hjälper mig väldigt mycket med avlastningen i vardagen och så är det dags att långsamt börja testa springa igen. Jag springer just nu kanske 2-3 km/vecka och ökar med någon minut i veckan utan att det gör alltför ont. Såklart oerhört frustrerande att ha dragits med de här hälbesvär i 4 år… Men den här gången vill jag läka på riktigt. Tar minsta lilla smärta på allvar. Slutar direkt. Sätter mig och vilar. Har alltid crocs inomhus för att inte ha ont.

Men de där ynka minuterna som jag kan springa för tillfället är helt magiska ska ni veta.
SOM jag njuter!
Den där känslan inombords. Det är precis samma känsla som jag burit med mig varje löprunda sen den där första gången jag sprang fram och tillbaka till järnvägen som tioåring. Jag kan springa. Kolla! Jag gör det just nu och jag älskar det. Spelar ingen roll hur fort eller hur långt. Bara just nu. Det här ögonblicket. Det är ovärderligt.

Kalmar 2016

Jag värdesätter varje löppass med stor andakt och minns att jag tänkte så redan när jag började springa. Vilken ynnest att min kropp klarar av det här.
Löpning är visserligen naturligt men också någonting oerhört slitsamt och en skör förmåga.
Det krävs väldigt lite rubbning för att inte kunna springa. Samtidigt försvinner förmågan att kunna springa väldigt fort om den inte underhålls kontinuerligt.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag har sammanfattat tre små klichéer = 3 sanningar att komma ihåg:
1) Lyssna på kroppen! Gör det ont? Pressa INTE vidare.
2) Öka distans och fart långsamt! Långsamt är bra och gör att du kanske slipper betydligt mer långdragna problem längre fram. En skada tar alltid mångdubbelt mer tid att läka ihop.
3) Gör det inte svårare än vad det är. Bara gör det. Ta på dig skorna och ut. Värm upp med några minuters promenad och/eller lite styrka. Sen bara gört. Det är inte svårt men alltid värt! En kvart löpning ger SÅÅÅ mycket mer än en kvart olöpning.

Om du kan springa – Var en löpare!