USA – del 5

Sista dagen i Utah.
Klev upp i ottan för att köra ett löppass innan den långa resdagen skulle börja. Har man bestämt sig så har man.
Bara gört.
Även om man möts av ett spöregn istället för det förväntade solskenet när man drar undan gardinerna och glor ut.
Oj hoppsan då.
Så himla oinspirerande.
Vetskapen om att ett uteblivet löppass nu, innebär att det lär dröja innan nästa chans dyker upp, räcker dock för att jag ska ta på mig träningskläderna och kliva ut i kallduschen utanför.

Så jag bara gör det.
Tackar ödmjukast kroppen som låter hjärnan köra så med den. Det blev en fin tur upp på en liten topp på andra sidan motorvägen trots att det var lerigt, kallt och blött. Leran suger tag i sulorna och skorna väger minst ett halvt kilo var när jag springer. Men det är vacker natur och flås i lungorna kan vara det bästa som finns.

Snabbdusch, snabbfrukost och hopp in i bussen.
Nu känner jag mig redo för en ny dag!

Första korta stoppet görs vid Jordanelle dam.
En stor fyllnadsdamm som vi bara får se på håll då vädret inte riktigt vill vara med oss och så har vi en tight agenda för dagen. Men det kanske är lika bra eftersom vi blivit varnade för skallerormar här.

Dagens andra stopp, Echo dam.
En stenfyllnadsdamm med hela nedströmssidan täckt av vacker natursten. Vi svenskar som är vana med ganska rejäla stenblock som erosionsskydd på nedströmssidan får lite rynkor i pannan här. Naturstenarna skulle ju inte ha någon som helst chans att ligga kvar i händelse av överrinning. Förklaringen till valet av natursten är främst att förhindra växtlighet och skydd mot erosion från regn. Och så är det vackert.

På klippan i bakgrunden sitter en amerikansk flagga. När den skulle sättas upp höll serviceteknikern på att bli biten av en skallerorm…
Massor av naturstenar

Inne i kraftstaionen hade man en lite annorlunda wattcykel. Tyvärr var den inställd för någon som var en bra bit kortare än jag men skoj ändå!

Tredje och sista dammen i Utah och för dagen var East Canyon dam.
En mäktig valvdamm som byggdes någon gång på 60-talet. Strax uppströms finns en äldre valvdamm ett par meter under ytan och ännu några meter längre upp finns/fanns en överdämd gammal fyllningsdamm.

Vi hade sådan tur att vi vårt studiebesök spillde man för första gången på sex år och dessutom fanns dammvaktaren på plats för vår skull. En liten herre som haft ansvar för driften av den här dammen sen dess att den togs i drift. Han skulle i dagarna pensioneras efter ett halvt sekel på samma arbetsplats.

Mäktigt konstgjort vattenfall
Fast bara några centimeter vatten som rinner över kanten och orsakar detsamma

Häftiga omgivningar! Ser ni jätten?

Efter studiebesöket bar det av mot flygplatsen. Många sov men jag tyckte att det var alldeles för vackert utanför bussen för att kunna sova.

Föredömligt att kunna fylla på sin vattenflaska på Salt Lake Citys flygplats. Speciellt kul med den lilla displayen till höger som visar hur många plastflaskor som inte behövts tillverkas tack vare den här lilla automaten! Mer sånt åt folket säger jag.

Det var ganska sent på kvällen när vi landade i den märkliga staden mitt ute i öknen.

Las Vegas

Tre miljoner invånare och ofantligt många turister. Från vårt hotell kunde man se ljusen från The Strip. Det verkade inte så långt att gå så team Sverige och Kanada slog sig samman för en kvällspromenad vid 23 på kvällen.
Det var…
Besynnerligt.
Artificiellt.
Lite som att hamna på en annan planet.
Kasinon till höger och vänster.
Inkastare. Lockelser.
Människor som spelar.
De som sitter utanför. Som inte har någonting kvar. De som det verkar ha gått riktigt illa för.

Trots att vi bara gick en bit längs huvudgatan så verkar vi ha blivit bedragna av avstånden. Det är visst en ganska stor stad… Klockan var ett på natten innan vi kom tillbaka till hotellet för några timmars välbehövlig sömn

Nästa morgon bussades vi iväg för ett VIP-besök på Hooverdammen.
Ett otroligt imponerande skrytbygge som BÅDE är valvdamm OCH gravitationsdamm. Väldigt överdimensionerad men inte desto mindre imponerande för det.

Det här var ju ett klart minus med hela resan. Alla dessa skumma måttenheter…

Galet varmt. En bra bit över 40 graders strecket och vattnet såg ju bara SÅÅÅ inbjudande ut.

Kursen avslutades sen med diplomceremoni tillbaka i Las Vegas på ett Brazilian Steak House. En upplevelse i sig där man vände på en lapp där det stod Yes Please eller No Thanks beroende på om man ville ha mer kött för stunden eller inte. Mycket kött blev det men gott.

Sen passade vi på att ha lite poolhäng. Dels för att det var typ det enda man kunde tänka sig efter gassandet ute på Hooverdammen och dels för att det var för varmt för att göra något annat.

Så hade plötsligt hela USA-resan kommit till sitt slut och det var sista natten med gänget i Las Vegas, innan vi behövde ta till flygplatsen redan innan klockan fyra på morgonen nästa dag.

Såg både Chewbacca, Elvis, avklädda kvinnor och unga frälsta ungdomar med megafoner som försökte få människor att inte välja den syndiga vägen.
It’s not to late!

Det kända fontänspelet utanför Belaggios kasino

Någonstans i trakterna av klockslaget när Askungen var tvungen att lämna slottet tog även vi Monorailen hemåt för en liten stund på kudden innan den långa hemresan.

Las Vegas var en underlig upplevelse och ett lite beskt avslut på en i övrigt helt fantastisk resa som krävt FEM långa blogginlägg att försöka återge. Jag är oerhört tacksam för förmånen att ha fått gjort den här resan, människorna jag träffat längs vägen, upplevelserna och platserna jag haft privilegiet att få se. Man kan verkligen inte säga något om att jag inte tagit tillvara möjligheterna som de kommit. Det har varit maxat!
Tack älskade Kristoffer som roddat allt på hemmaplan under tiden.
Du är bäst!

USA – del 4

Så mycket som hänt.
Så mycket jag fått se och uppleva hittills.
Så märkligt att hittills har bara halva resan passerat…

Dagen efter Rocky Mountain National Park var det resdag och dags att lämna Denver, Colorado för att flyga till Utah och Salt Lake City.
Trots viss trötthet tog jag och Stina oss iväg på en avslutande liten morgonlöpning för att jag skulle få visa den fantastiska utsikten från en av jätteplattåerna alldeles i närheten av vårt hotell.

Downtown Denver ligger borta vid höghusen i fjärran

Från liberala Denver, Colorado till ultrakonservativa granndelstaten Utah och Park City alldeles utanför Salt Lake City.

Alla diskussioner med någon amerikan från och med den trevlige minibusschauffören som körde oss från flygplatsen i Salt Lake till hotellet i Park City, till den extraordinärt märkliga hippiekvinnan som checkade in oss på flyget för vidare färd mot Nevada, innehöll meningen But that’s not allowed because Utah got fu**ed upp laws. Alla sa det. Och ja. Jag skulle bli varse jag med…
Den konservativa hållningen i Utah kan härledas till att drygt 70 procent (!) av befolkningen är mormoner.


Dagen efter resdag var ledig. Stina hade peppat oss andra svenskar att hyra mountainbike och fixat med bokning och allt! Allt vi behövde göra var att betala och hänga på. Sweet!

Park City är en rejält stor skidort (här hölls flera av grenarna under Vinter-OS 2002) där det nu satsats massor på cykelturism under sommartiden. Det finns många, många mil med utmärkt cykling i krokarna och vi valde en led som hette Mid Mountain Trail. Alltså en led som skar av slalombackarna ungefär halvvägs upp till toppen.


Leden började med cirka 300 meters jättefin serpentinklättring och sen när man väl kommit upp höjdmässigt så bara matades det på med kilometer efter kilometer av fantastisk stig upp och ned. Nästan inga rötter eller stenar och mycket få gruspartier.


Det gick bitvis fort. Riktigt fort. Kanske för fort?
När jag korsade en av alla skidpister så kände jag hur jag slappande av en millisekund och hur cykeln är på väg ut från stigen och ned i den branta pisten. Hugger tag om skivbromsarna och känner att det här kommer inte bli någe vidare… Närkontakten med marken blir omedelbar och när jag kommit till sans och fått undan cykeln från leden så kan jag konstatera en rejäl lårkaka, uppskrapat knä och lite skrapsår på ena underarmen. Tänker, Oj vad bra det gick, eller snarare, så mycket värre det hade kunnat sluta!

Stina hjälpte mig att tvätta lite i såren men det var samtidigt en riktigt varm dag så man ville inte slösa med sitt dyrbara dricksvatten. Cykeln klarade sig orepad och efter det lilla missödet fortsatte vi trampa några timmar till. Det var nog bra för låret och svullnaden det.

Lunch with a view

Efter mer än 4 timmars nöje är det dags att lämna tillbaka cyklarna och låna butikens lilla dusch!

Efter cykeläventyret drog vi till centrum. Hann med en snabbis på den stora marknaden som ägde rum samma dag. När magarna började kurra högljutt enades vi om en bar med takterass som såg inbjudande ut.

Jonas och Stina gick in först. De hade bara körkort men det gick visst bra.
Sen kom jag och Mikael. Han med sitt pass och jag med körkort och Nationellt ID-kort.

De två dörrvakterna blir osäkra. Eller rättare sagt, den ena blir osäker och ska gå och fråga sin chef vad som gäller, medan den andre (en gubbe) bestämt säger att Nej, det där går inte för sig. Det är mot lagen här i Utah. Vi fattar ingenting och undrar varför jag inte skulle få komma in, köpa lite mat och titta på hockey? Jag behöver inte ens beställa någon alkohol. Han vägrar ge med sig. Känner mig som 17 igen… Inte 33.
Ja men varför är det ok att Stina och Jonas gått in då?
De ser äldre ut. Va? Men kom igen! Stina är 3 år äldre än mig!?! Den andre vakten kommer tillbaka och säger först att det är OK, men nekar sen han också, då den äldre drittsekken vägrar i sten. Till slut ger vi upp argumenterandet.

Går till restaurangen bredvid istället och berättar vad vi just varit med om. Han säger att det är ok för oss att äta där så vi slår oss ned på uteserveringen. Han skrattar lite ursäktande och förklarar återigen att Utah har lite skumma lagar. Sen är det visst olika regler som gäller för barer gentemot det som klassas som restauranger… Jaha.

Det börjar blåsa friskt efter att vi beställt dryck och den vänlige kyparen frågar om vi vill gå in och sätta oss? Jo. Det ville vi.
Men då måste han först plocka upp våra glas på sin bricka och bära in dem för att sen ställa ned dem på vårt nya bord. Annars finns risk att vi blir arresterade och fällda för public drinking. Jaha.
Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut utan passet så länge jag är kvar i denna märkliga delstat.


Nästa dag börjar Study Tour – delen av kursen. Föregående år har det varit lite si och så med dammarna som besökts och de har knappast imponerat enligt mina kollegor som gått kursen tidigare. 2017 däremot visar sig vara året då USBR spelar ut sitt stora register och vi fick se en hel del pampiga konstruktioner de kommande dagarna.

Först ut var Starvation Dam.
En jordfyllnadsdamm där vi (eller åtminstone jag) inte hörde ett dyft av vad guiden sa eftersom det blåste kopiöst mycket.

Man fick vara noga med att stänga munnen för annars knastrade det plötsligt bland tänderna. Så här såg det ut utanför när vi hoppat in i bussen igen.

En rejäl regnstorm slog till lagom till lunch och istället för den mysiga rastplatsen med badstrand fick vi vackert sitta ombord på bussen och se de vita gässen flyga omkring ute på sjön. Men vad gjorde väl det när humöret var på topp inne i bussen?!

Efter några timmar var vi framme vid dagens andra damm, Upper Stillwater dam. En enorm betongkoloss. Det man ser i mitten är ett överfallsutskov där vattnet i första hand ska rinna över om det behöver spillas. Inte för att det ska spillas vatten. Men om det skulle behövas det alltså.

Här snöade det istället när vi klev ur bussen. Något oerhört exotiskt och främmande för en stor del av kursens deltagare. Vi svenskar och kanadensarna ryckte lite på axlarna och kände oss mest som hemma.

Rätt så imponerande konstruktion men också omgivningarna!



Dagen för min del avrundades med lite shopping och packning inför nästa dags tre studiebesök samt flyg till Las Vegas och Le Grand Finale.

Mer om det i det femte och avslutande inlägget om USA-resan!

USA – del 3

Efter den fjärde och avslutande seminariedagen var jag ganska mör (vilket till viss del kan ha berott på den bristfälliga sömnen efter gårdagens Metallicakonsert…)
Jag och Stina valde lite shopping på gångavstånd istället för att hänga med killarna på konsert till Red Rocks amfiteater.

Efter lite strosande letade vi upp en sportsbar som kanadensarna skulle till. Medan NHL-slutspelet sakta avgjordes i bakgrunden så hade vi en väldigt trevlig kväll där vi kunde enas om att våra länder har mycket gemensamt. Klockan rann som vanligt iväg en bit över midnatt innan jag kom i säng. Tur att man är van att överleva på begränsat med sömn som småbarnsförälder…

Femte dagen och Rocky Mountain National Park Tour på schemat. Tanken var att åka buss i cirka 12 timmar och stanna ett par, tre gånger längs vägen för att ta kort samt stanna 45 minuter för lunchspaus.

Men alltså… Det där lät väl bara sådär lockande, tyckte vi svenskar. Vi hade ju tillgång till Mikaels bil… Så vi frågade vilken rutt bussen skulle åka och så sa vi att vi kanske kunde komma till lunchplatsen och käka lunch ihop. Så blev det inte.

För att undvika all form av åksjuka parkerade jag mig fram i passagerarsätet och klistrade ögonen på vägen medan baksätet skötte googlingar och kartläsning. Jonas upptäckte en liten avstickare som verkade spännande.

Det var visst en ganska lång avstickare som ledde oss nästan hela vägen till toppen av Mount Evans (de sista 20-30 höjdmetrarna fick man faktiskt gå själv). Ett 4348 meter högt berg som samma dag hade öppnat vägen för säsongen. Sicket flyt! Och nog känns det som att man är i USA när det finns en asfalterad väg nästan hela vägen upp till toppen på ett imponerande berg?!? Fast just den här dagen passade det oss rätt bra då vi varken var klädda för höjden + vinden eller hade oändligt med tid för någon bergsbestigning.

Bitvis ganska läskig väg utan skydd eller stopp på yttersidan
Somliga djur var betydligt bättre klädda för dagen
På väg till topps! Med en pittoresk motorväg i bakgrunden
Branta kanter



Alltsom dagen fortlöpte stannade vi där det tycktes omöjligt att inte stanna, men utanför bilen rullade konstant fantastiska vyer förbi. Det är svårt att ta in sådan skönhet när man sitter i en bil. Utsikter går och kommer för fort för hjärnan att ta in. Vymässigt är nog vandring det mest optimala för då hinner en ju kika ganska länge på en vy innan den sakta byts ut mot en ny. Missförstå mig rätt. Det var drithäftigt att få åka igenom detta grandiosa landskap med bil men man lämnades samtidigt med en hungrig eftersmak att vilja se så mycket mer.


Tallarna nedan och deras grannar var uppemot tvåtusen år gamla vindpinade rackare.


Vidderna!
Vi stannade faktiskt vid en damm och kikade lite också. Lite jobbkänsla denna otroligt ojobbiga dag.


Ömsom varmt, ömsom kallt hela dagen beroende på höjd. Vädret var det onekligen på vår sida, så vid Grant Lake blev det obligatorisk glasspaus och fotbad.

Vi passerade Continental Divide. En gräns där smältvattnet på ena sidan rinner till Atlanten och andra sidan till Stilla havet. Någon i gänget kissade över gränsen och vi spekulerade i hur lång tid det kan ta innan dropparna når havet och vilken sida det går fortast för.

En perfekt dag avslutades med middag och lite shopping i ett medelhavsvarmt Boulder. Med prima baksätesgoogling fann vi en supermysig del av stan med tända lyktor i träden, massor av glada strosande människor och gatumusik. En varm och smått fantastisk känsla spred sig i kroppen efter en perfekt avslutning på en lång och äventyrlig dag, medan cirkeln slöts och bilen åter rullade in i Denver.

 

USA – del 2

Under andra seminariedagen var det även Sveriges nationaldag.

Jag skänkte en tacksamhetens tanke till landet som jag hade turen att födas i, landet som jag älskar och landet som gett mig möjligheten att följa min egen väg som för tillfället lett mig till The mid west, USA.

När det var dags för de sista föreläsningarna för dagen började ryktet gå om att det var en baseballmatch på gång downtown mellan Colorado Rockies och Cleveland Indians. Vill ni hänga med kanske?

Döh! Men självklart! Har aldrig varit på baseball, kan inte reglerna, men jag gillar ju nästan all sport plus att gå på en baseballmatch känns väldigt amerikanskt.

Det var en solig, kanonfin kväll och folk vallfärdade till arenan, men det gick fint att köpa biljetter. Våra platser låg nästan högst upp, och på One mile high row. Dvs vi satt på den raden som var exakt 1609 meter över havet med lila stolar när alla andra hade gröna stolar. Lite coolt ändå. Förutom fin överblick på planen hade vi en magnifik utsikt över Klippiga bergen och solen som gick ned där bakom. Kungligt!

Colorado är för övrigt en väldigt liberal delstat där det är lagligt att röka marijuana och jag tror att gränsen för att köra onykter går vid 0.8 promille (!) Folk var väldigt glada och jag tyckte mig känna lite söt lukt både här och där…

Men stämningen gick inte klaga på!
Innan matchen var över tror jag att vi i stort sett hade listat ut hur reglerna fungerar (mycket tack vare diverse amerikanska filmer). Framförallt hemmalaget hade bjudit på ett antal homeruns när hemmalaget Rockies körde över Indians till publikens stora jubel!


När biljetterna till Metallicas Sverige-konsert i maj 2018 släpptes för en tid sedan så var jag inte riktigt på tårna. Men då hade jag heller ingen aning om att bandet skulle köra en konsert i Denver den 7 juni… 2017. Alltså samtidigt som jag råkade vara i Denver. Sicket sammanträffande!

Uuuh! Vad jag hade grämt mig om jag missat detta och fått reda på det i efterhand. Fast nu blev det ju inte så eftersom kanadensarna hade bättre koll än mig och delade med sig av denna vetskap dagen innan eller om det var samma morgon.

Va? Metallica?!?! I Denver??? IKVÄLL????
JAG. MÅSTE. HITTA. EN. BILJETT!!!!!
Lite drygt 90 dollar senare hade jag min biljett i handen och drog iväg på ett eget äventyr!

Igår baseball och idag hamnade jag högt upp på Sports Authority Field at Mile High, en arena vars huvudsyfte är att visa amerikansk fotboll. Fast inte ikväll då… Jag vet inte hur många som fanns därinne men hörde siffror på mellan 40 000 och 70 000. Mycket folk var det iaf och lite sötaktiga dofter överallt.

Det blev en spektakulär och minnesvärd kväll. Minst sagt.
Efter 3 låtar börjar det blixtra. På riktigt. Och nära. Jag, som satt nästan högst upp i arenan, kände att nä. Här kan jag faktiskt inte sitta kvar. Det är ju farligt på riktigt. Inte kändes det bättre av att Mikael dagen innan berättat att Colorado har flest dödsfall från blixtar i hela USA, eller var det i världen???

Efter två låtar till avbröts konserten och folk uppmanades att söka skydd. Under taket blev det en väldigt gemytlig stämning när regnet öste ned och åskan mullrade konstant ovanför oss. Här fanns massor med skärmar som visade sportunderhållning och nyhetsinslag om den pausade konserten och långa köer till all slags försäljning (merchandise, förtäring, dryck mm). Man kunde nästan se försäljarna gnugga händerna och deras salighet över det oväntade avbrottet. De flesta människorna var mycket pratsamma, vänliga och som vanligt är ju hårdrockare ett sällsynt fredligt släkte.

När jag började fundera på att ge upp och åka hem för att sova lite (klockan började bli rätt sent och bussen skulle som vanligt hämta oss utanför hotellet 7:30 nästa dag). Ja då ropades det ut att konserten skulle återupptas igen om 5 minuter efter nästan 1h uppehåll.

Nästan obligatoriskt efter ett sånt stopp flörtade de med publiken genom att fortsätta konserten instrumentalt med det enda givna låtvalet, Ride the Lightning... Hoho.

Nä, men gubbarna öste på i typ 2 timmar till och det var en mycket bra kväll. Man kan läsa en recension av konserten här om man är nyfiken.

En bra blandning av nytt material, gamla klassiker såklart, väldigt mycket pyroteknik, ett häftigt trumnummer där alla fyra trummade på varsin gigantisk trumma och så en massa avslutande fyrverkerier. Jag var helnöjd med kvällen.

En alldeles äkta bild. Jag kunde inte låta bli att bjuda på den.

Jag var mindre nöjd med USAs infrastruktur och obefintliga kollektivtrafik när jag skulle hem. Tänkte mig drömmande till Stockholm och tunnelbanan efter en konsert i Globen eller kanske någon stadsbuss. Här? Ja här fanns det egentligen inte så mycket annat att välja på än att stå i den enorma taxikön och vänta på sin tur (och då kom jag ut från arenan ganska snabbt efter avslutad konsert). Tror att klockan var 2:30 när jag äntligen fick lägga mitt rockade huvud till sömns på den inbjudande kudden för några timmars välbehövlig sömn innan nästa dag obarmhärtigt tog vid.

Videon nedan är Metallicas tackfilm till Denver. Mig ger den rysningar längs hela ryggen. Om jag blundar så kastas jag tillbaka till Ytterberg den 2 juli 2011 och när Gustav på nyckelharpa och Annette med sång så vackert framförde en mycket liknande version på vårt bröllop.

I nästa USA-del blir det en tur bland de Klippiga bergen!

USA – del 1

Som jag skrev innan avresan till USA så hade jag en hel del förutfattade meningar om landet men att jag trots allt såg fram emot att göra resan. Det skulle bli spännande och jag lät nyfikenheten leda mig.

Nu är jag hemma igen sen en stund och har fått smälta intrycken lite. Men herreminjeh alltså! Vilken resa jag fick göra!
Att det skulle bli en så bra upplevelse hade jag aldrig kunnat föreställt mig!

Det hela började ju dock lite sorgligt i ottan på Frösöns flygplats.
Att säga hejdå till familjen är aldrig en lätt sak <3

Har ni någonsin sett terminal 4 så folktom?

Väl framme på Arlanda var det helt öde och det tog typ 2 minuter innan min resväska kom på bandet. Mycket smidigt! Då knatade jag bort till Clarions hotell som ligger i Sky City mellan terminal 4 och 5. Där finns det nämligen ett gym. Lätt värt 100 kr för att få att sitta på cykeln en halvtimme, köra lite styrka och avsluta med ett dopp i poolen och en stund i bastun. Det kommande dygnets mest nyttiga och välgörande 60 minuter innan den långa flygresan som började runt lunch efter att jag mött upp mina kollegor Jonas och Stina.

Flygrutten gick över både Island och Grönland, två platser jag gärna skulle besöka någon gång. Över Island var det dessvärre alldeles molnigt men över Grönland sken solen och jag satt mest och gapade. Otroligt vackert!

På flygplatsen i Newark, New York, väntade en otroligt låångsam säkerhetskontroll för att komma in i landet, sen hämta våra väskor och checka om dem, en ny säkerhetskontroll och slutligen fick vi springa för att hinna med anslutningsflyget mot Denver trots att vi egentligen skulle haft cirka 3 timmar på oss… Men det gick. Både vi och väskorna kom fram till Colorado. Det var fortfarande bara söndagkväll när planet landade i Denver och vi fick se ändlösa uppodlade slätter och hur de mäktiga Klippiga bergen tornade upp sig strax väster om staden. En taxi tog våra ganska möra kroppar till hotellet och jag gjorde inte så mycket mer än att ringa hem innan jag slocknade efter ett knappt dygns resa som innehållit mycket få minuters sömn för min del.

Nästa morgon vaknade jag dock med en otroligt utvilad känsla i kroppen! Let the show begin och så studsade jag ned till frukosten. Färsk frukt och handgjord vaniljyoghurt. Det börjar ju bra det här USA! En för oss ganska mysko grej var dock att vi varje morgon fick skriva på en nota för frukosten (som alltså ingick i våra rum) men om det gjorde personalen nöjd så ok då… Eller ville de ha dricks och de var därför de kom med en nota?? Vi dricksokunniga svenskar fattade ingenting.

Istället hoppade vi, en stor afrikanske delegation och en ännu större indisk delegation samt lite övriga länders deltagare på en buss som tog oss till Reclamations huvudbyggnad.

Här inne finns det som blev vårt klassrum de kommande dagarna. Totalt var vi knappt femtio deltagare från ett tiotal länder och en av dessa var Mikael. Förutom att komma från Sverige så är han visst en tidigare kollega till Jonas och vi fyra blev snabbt ett litet gäng.

Första kursdagen avslutades med att besöka labbet där de bygger olika modeller av utskov, dammar, kanaler mm och testar stora lösningar/problem i en mindre skala. I Sverige hittar man motsvarande lekstuga (labb) i Älvkarleby.

Stina, Mikael och i bakgrunden Jonas. Och så en hel hög med badankor. Såklart.


Mikael hade varit på en utbildning i Denver tidigare, vilket skulle visa sig bli ett lyckokast för oss andra. Han visste nämligen att man MÅSTE ha en bil för att kunna göra roliga saker i USA och man måste boka denna bil i förväg (vilket han gjort)! Så plötsligt var vi bilburna efter att seminariedagen avslutats.

Hans förslag var att ta bilen till Buffalo Bills grav och vi övriga planlösa svenskar hängde såklart på.


Jag visste knappt någonting om Buffalo Bill innan, mer än att jag hört hans namn i indiansammanhang. Nu har jag lärt mig att han var världens mest kända person vid sekelskiftet 1800/1900. Hans val av gravplats lämnade i alla fall inget övrigt att önska. Shit pommes frites vilken utsikt!
Det kändes som att vi stod i porten till Klippiga bergen.

Därifrån fortsatte färden till Red Rocks. Det är ju precis som det låter, röda stenformationer, precis där det platta höglandet övergår till bergskedja och i gränslandet lämnat dessa magnifika kolosser åt oss att beundra. Vilka krafter det måste varit!

Bland stenformationerna gömmer det sig också en stor amfiteater där det varje kväll föregick någon form av föreställning/uppträdande. Den här kvällen var det något förband som spelade innan det blev Dirty Dancing på stor bild. Vi hoppade det och tok en liten hajk i området istället. Helt perfekt kväll och alldeles folktomt längs leden vi gick.

Kvällen avslutades på en schysst vegetarisk restaurang inne i centrala Denver innan vi for tillbaka till hotellet. Somnade ovaggad efter lite skype med familjen alldeles försent, men med en pirrande lyckokänsla i magen. Bara den här FÖRSTA dagen på kursen kändes som om den litegrann gjort hela min USA-resa. Det var som att ha upplevt två dagar till priset av en. Först en intressant seminariedag, många nya människor och kulturer, andra rutiner och så maten då. Därefter var det som att få uppleva en hel dag till med ett litet gäng sköna människor.
Jag älskar verkligen spontana äventyr och här hade jag hamnat bland likasinnade människor… Ja ni hör ju.

Jag lovar,
Fortsättning följer!

Curaçao – en planerad drömresa

Efter att ha skrivit om jobbresan till USA, tänkte jag berätta att även drömresan äntligen är bokad!

Några gånger har jag varit bortrest på senhösten.
2006 var jag i Australien från september till december.
2010 var jag i Kina (gjorde examensarbete) från juli till november plus lite avslutande sol i Thailand fram till december.
2011 var jag i Tanzania för två veckors smekmånad.
2015 vann jag en träningsresa till Portugal.
Och jag älskade dem alla.

Ska man som nordbo resa bort någon gång på året så tycker jag att man ska satsa på november. Efter en riktigt tung höst ifjol, hade jag bestämt mig för att iår måste jag resa bort en stund när det är som tyngst. Fylla på D-vitaminkontot.

Med hjälp av appen Dreams har jag sedan några månader tillbaka redan finansierat en stor del av resan. Kan rekommenderas för den som vill spara till något speciellt. Jag har tidigare skrivit om appen i samband med 100-dagarsutmaningen.

Men framför allt tack vare fantastiska föräldrar och en föredömligt långsiktig planering så kommer jag och Kristoffer åka till Curaçao i november för halvannan vecka tillsammans på tu man hand. Barnen kommer under tiden få hänga med sina mor- och farföräldrar som i samma veva får en rejäl barnbarnsinjektion. Win-Win-Win om du frågar mig.

Kort om Curaçao:
*En ö 70 km norr om Venezuela.
*Ligger mellan Aruba och Bonaire som tillsammans utgör de sk ABC-öarna
*Curaçao är en autonomi under Nederländerna
*Huvudorten heter Willemstad och i eller kring den bor de flesta av öns 140 000 invånare
*Högsta punkten är Mt Christoffel 377 möh som ligger i Christoffelparken
*Ön är 16 km som bredast och ca 60 km lång

Så. November 2017. Jag är redo.
För att preppa, peppa och börja längta än mer så har jag letat upp lite gamla bilder från en annan av våra resor. Att längta mentalt tycker jag är en viktig del av en resa och något man bör ägna sig åt för att få ut mer av upplevelsen. Jag menar inte att man ska höja förväntningarna till skyarna utan som sagt, längta. Som exempel kan man ju tänka på julen. Den är kanske allra härligast innan den inträffar.  När jag var liten så var den 23e december en av mina favoritdagar. Såååå nära men ändå fanns allt kvar. Allt var fortfarande möjligt. Att se fram emot något kan vara i princip lika stort som att genomföra det.

Jag drömmer om något sånt här…


Viktlöshet i ett varmt hav med god sikt och mycket att titta på.

Jag drömmer om MTB ihop längs stigar i Christoffelpark!
Trevliga middagar på tu man hand med snyggingen nedanför.

Solnedgångar, soluppgångar, sovmornar och lugn. Ro inombords. Sen behöver jag inte så mycket mer…

Men först en härlig sommar och förhöst!

Att resa till Amerikat – tankar inför…

Om lite drygt en vecka bär det av till USA för min del. Som längst västerut har jag tidigare befunnit mig i Portugal och Irland, men detta blir första gången som jag korsar Atlanten och jag måste säga att jag känner mig väldigt delad inför det stundande äventyret.

Jo, jag betraktar det ju absolut som ett äventyr, även om det handlar om jobb. Efter några dagars seminarium i Denver bär det av till Rocky Mountain National Park, Salt Lake City och avslutningsvis blir det ett stopp i Las Vegas och den däringa Hooverdammen. Hade jag inte känt att detta skulle bli ett äventyr så hade jag haft svårt att motivera mig till att resa från familjen i nästan 2 veckor. I juni. Nä. det ska bli väldigt häftigt att vidga mina vyer, få se spektakulär natur och förhoppningsvis krossa lite fördomar kring inskränkthet. De amerikaner som jag har haft förmånen att stöta på i Asien, Afrika och Australien har ju varit väldigt trevliga. Å andra sidan drabbar väl inskränkthet sällan de som vågat resa över sitt eget lands gränser för att upptäcka något annat på andra sidan.

USA, USA, USA.
Detta tueggade land. Med världens möjligheter och omöjligheter beroende på vem du råkar vara född som. Jo, jag har också fattat att den hyllade amerikanska drömmen handlar om att alla ska ha möjligheter att nå himlen om man VERKLIGEN VERKLIGEN VILL DET… Men nja. Jag köper det väl inte fullt ut. Jag tycker att det är taskigt att lägga skulden på alla stackars individer som inte lyckas genom att säga att de helt enkelt inte ville det TILLRÄCKLIGT mycket och att de i princip får skylla sig själva. Praktisk lösning men också väldigt onyanserad.

Och så har vi det här med min rädsla. För vapen.
Jag kan hantera ett vapen. Jag äger faktiskt ett luftgevär som jag fått av min bror. Jag kan skjuta och tycker till och med att det är kul att skjuta. Prick.
Men. Jag tycker att det är både obehagligt och skrämmande att folk får gå omkring med skarpladdade vapen lite som de själva känner ute bland annat folk. Det kan jag tycka är läskigt på riktigt. Hoppas jag inte råkar förirra mig på någons private property under en löprunda och så ger det markägaren rätt att skjuta mig… Det vore så himla onödigt.

Sen var det den här detaljen med deras typ folkvalde president (en annan kandidat fick ju fler röster, fast fel röster). Men om honom har jag inte så många ord över… Bara att jag hoppas slippa stöta på honom personligen. Och det borde jag väl lyckas med?

Stars and stripes och så vidare. Gör er redo.
För snart kommer jag!

När vi firade 5 år som gifta – ett drömfirande helt i min smak

Vansbro simhelg. Inte bara en tävlingshelg.
Utan också en helg då våra barn fick hänga med mormor och morfar från fredag till söndag och ha föräldrafritt!

Egentligen var det förra helgen som fem år passerat sedan nyckelharpan spelade och Attes vackra stämma sjöng för oss i Tôppen på bröllopsdagen. Om man ska vara nogräknad alltså. Vi är sällan så nogräknade, utan ganska anpassningsbara och tar firandet när det passar. Och tänka sig! Det passade alldeles ypperligt just denna Vansbrohelg!

Så efter målgången i ett väldigt roligt lopp och återträff med många hjärtligt bekanta, bestämde vi oss för att styra kosan mot Rättvik.

Valde ut en av Rättviks tre campingplatser. Det fick bli den vid slalombacken. Vi bor ju granne med en slalombacke på Frösön så det kändes hemtamt. Eller ja. Mest handlade det nog om hur mycket vi gillar utsiktsplatser. Vyn över Rättviksbygden och Siljan är ju helt ok…

I Rättviks slalombacke kan man testa på att åka rodel. Lägligt. Eftersom vi nu skulle slå upp vårt tält cirka 25 meter därifrån. Rodel på sommaren alltså. Det har jag aldrig gjort förut. Så då gjorde vi det. Tre åk. Ett trevande. Ett växande. Och ett riktigt fort! Skoj var det! Kvinna mot man, banorna intill varandra. Riktigt roligt! Läskigast var att åka baklänges i liften. Men det gick ju det också.

IMG_3002
I bakgrunden kan man se en liten blå blobb. Det är jag det…
IMG_3003
Man fick fin utsikt när man åkte baklänges uppför liften. Men det kändes också som att liften gick grymt fort och det kittlade ganska fint i magen den första gången.

IMG_3015IMG_3018IMG_3021

Sen gjorde vi oss fina och avnjöt en jättegod 6-rätters på Bruntesgården. En finfin restaurang med magisk utsikt över Siljan. Vilken kanonavslutning på en denna ljuvliga julidag! Den typ femåriga bröllopsdagen!

IMG_3023IMG_3027
IMG_3030

Det här var andra tältnatten på raken, och den blir ju alltid så mycket bättre än den första tycker jag.
Pigga och utvilade satte vi av uppför slalombacken nästa morgon. Mer utsikt åt folket!

IMG_3046

IMG_3049

IMG_3056

Sen sprang vi nerför backen och fortsatte löpturen ned till Rättviks centrum och ut på den 628 meter långa bryggan för ett uppfriskande bad!

Älskar Livet! Älskar Sommaren! Älskar att kunna springa! ÄLSKAR ATT BADA!!!

IMG_3061

IMG_3066

IMG_3087

IMG_3090

IMG_3070

Hög på livet sprang vi tillbaka upp till campingen.

IMG_3073
Ungefär vid mitt pekfinger bodde vi. Så det var ju en bit upp.

Först var vi dock tvungna att ta några obligatoriska Dalahästposebilder.

IMG_3100IMG_3101IMG_3107

Solen och höjdmetrarna gjorde dock så att när vi väl var framme vid bilen så var det bara att ta densamma ned till centrum och återigen gå ut på långbryggan för ytterligare ett dopp. Men inte mig emot!

IMG_3109

IMG_3114

IMG_3115

Detta drömfirande avslutades med en god lunch på Fricks Konditori innan vi vände norrut och tillbaka till våra små saknade hjärtegryn!

IMG_3078

Hur ser ditt drömfirande av någonting ut?  

  

 

Träningsresan med Springtime till Portugallien

Så har den där resan till Portugal som jag både längtat till sen i juni
och bara lite lite bävat inför,
ägt rum och passerat. Fort går det!
Tror att vi var drygt 130 personer totalt, varav 18 stycken hade vunnit resan via Vårruset.

På plussidan
Sömn
Lagad mat utan disk
Träning
Valfrihet i aktiviteter
Spännande människor (både portugiser, medresenärer och ledare)
Vädret => Vi hade två alldeles fantastiska soldagar!
Dåligt wifi => LÄSA BÖCKER!

På minussidan
Roomiens snoozande från 6:30 (en timme innan det blev ljust utomhus)
Vissa människor + för stort intag av alkohol = trist stämning
Hemlängtan (kände att 4-5 dagar hade varit perfekt, men de sista två trodde jag att jag skulle längta ihjäl mig efter mina små)
Vädret => Vi hade ett antal dagar med regn, hårda vindar och stora vågor
Dåligt wifi => Inget skype med pojkarna och svårt att skicka bilder

Sammanfattningsvis så var det en träningsresa. Väldigt mycket som jag hade föreställt mig att den skulle vara och en bra uppstyrd sådan. Kändes som om vi hade fått mycket matnyttig info innan avresa, alla var väldigt serviceinriktade och det var liksom inga stora överraskningar på plats. Inga problem att resa själv. För övrigt kan jag tillägga att portugiser generellt sett är ett väldigt lugnt människosläkte och inte alls som grannarna i Spanien.

För egen del så höll jag igen på träningen. Jag vet hur min vardag ser ut hemma, och jag ville inte komma hem alldeles dödstrött med tömda batterier och bli sjuk igen på direkten (det hostades friskt på planet hem). Men förstår att det är lätt att ryckas med i träningsklimatet som det blir på en sån här resa där alla kommit för att träna. Många gick all-in med typ fem pass om dagen i sju dagar. Not me.

Jag körde:
4 löppass mellan 5 och 14.7 km
1 långcykling på 4 timmar
4-5 simpass mellan 15 salta minuter i monstervågor och en jättesalt timme i kolugnt vatten
Ett antal timmars promenerande, företrädelsevis med kameran i handen
3 yogapass
1 crossfitpass
Och det var det hele. No more, no less. Perfekt för mig just nu.
Men man kunde ju ha varit med på tex något danspass. Som det här…

Fast det var förbaskat roligt att bara se på också!
Avslutar inlägget om resan till Portugallien med den stora bildbomben!

IMG_0021
Vi kom fram på kvällen, så det här var utsikten som mötte mig första morgonen. Godmorgon Portugal!
IMG_0038
Alltså… på den här bilden ser ju havet hyfsat lugnt ut. Det var det inte. Röd flagg gällde under de första 2-3 dagarna och sen gul och till sist grön = bara att köra!
IMG_0045
Vi bodde på Yellow Hotel, men alla ser ju att det är en kolossal pyramid snarare än att det är gult?.?
IMG_0047
Ett gäng kottar mitt på stranden…
IMG_0048
Superstora kottar. Vad det är för slags kottar kan man ju fundera på. Och hur de hamnat där??
IMG_0067
Hittade värsta Mumin-slottet mitt i Monte Gordo!
IMG_0084
Under tre kvällar bjöds vi på föreläsningar. Dels av Cecilia Duberg och här av Blossom som avslutade sin föreläsning med att sjunga en fin sång!
IMG_0092
Mitt vrålåk under fyra timmars cyklande i bergen! Jiha!
IMG_0097
Och trots det ihållande regnet så var jag faktiskt mest glad. Jag bokstavligen sjöng bort misären och intalade mig själv att jag var väldigt lyckligt lottad som fick vara där jag var. Och lite annorlunda. Men annorlunda ska man vara. Om man råkar vara annorlunda så har man ju så mycket roligare här i livet!
IMG_0098
Borta till vänster kan man skåda två höga pelare. Det är pelarna på den mäktiga hängbron som tar dig över kanalen mellan Spanien och Portugal.
IMG_0101
När det var typ en mils cykel kvar så planade landskapet ut såpass att vårt pyramidhotell var bland det högsta man kunde se och således ganska lätt att ta sikte på. Dit ska jag!
IMG_0106
Och plötsligt klarande det upp och finvädret tog vid!
IMG_0110
Och det dyblöta håret exploderade…
IMG_0123
Sol och strand
IMG_0137
Hav och lycka
IMG_0151
Började genast ladda på D-vitaminkontot (fast självklart med solskyddsfaktor 30 på)!
IMG_0154
Snackade med ett gäng fiskare ledda av mannen till vänster som hette något mycket snarlikt Antonio Banderas…
IMG_0157
Monte Gordo är alltså en gammal fiskeby på Algarvekusten. Det är inte så länge som turismen har kunnat bidra till att vara en stark och viktig näring för byborna. Längs hela stranden fanns ett bra utbud av restauranger som (självklart) serverade mycket fisk och jag har svårt att tänka mig att det går att få färskare fisk någon annanstans. En traktor fick hjälpa till vid upp- och nedtagning av båtarna.
IMG_0159
Färggrant och vackert
IMG_0179
I bakgrunden ser man “plankan” och “buren” där Springtimes träningspass ägde rum så fort vädret tillät. Tex morgonyoga!

IMG_0183
Det blev ett litet pass i utomhuspoolen också i desperat väntan på att havet skulle lugna ned sig.

IMG_0188

IMG_0187
Inomhus fanns det förutom, ett stort gym och träningslokaler åt Springtime också en folktom relaxavdelning 😉
IMG_0197
När vädret klarnat upp så framträdde ett stort berg i fjärran. I mina drömmar fantiserade jag om att cykla dit och bestiga det. I verkligheten chillade jag lite istället. Men kanske borde jag ha…
IMG_0227
Torsdag varje vecka genomför de som vill Bergspasset (tror nästan alla vill det för det gick 3 fulla bussar upp). Där fick man välja mellan 8-10 km gång eller 10-14 km löpning. Det blev 14.7 km riktigt fin och härlig löpning för mig i kanonväder. Tog täten tillsammans med en ledare men efter en mil kom två norskor ikapp oss. Så vi var en klunga tills vi skulle tillbaka upp för monsterbacken till byn där bussarna väntade. Där blev det svensk seger 😉 Tur att jag i princip bor på ett berg så jag har fått öva i rätt terräng.
IMG_0248
Efteråt satt det inte hel fel med ett bad i Atlanten!
IMG_4377
Och såklart lite uppmjukningsyoga efter löpningen, after-workout på beachen med sangria och roliga människor innan jag smet iväg till Teresia på relaxavdelningen som gav mig 90 minuters ljuvlig helkroppsmassage. DET var en riktigt bra dag!
IMG_0276
Innan avresan hade jag köpt en liten kompaktkamera som ett tydligt mellansteg mellan systemkameran och telefonens kamera. Har länge saknat en sådan som ska vara enkel att ta med på framförallt fjällturer. En av de sista dagarna bjöds vi på en magisk soluppgång och jag kände att nu är det upp till bevis för den lille!

 

IMG_0288IMG_0308IMG_0302    IMG_0322 IMG_0328 IMG_0349 IMG_0353
Inte direkt som med systemkameran men jag tycker absolut att det blev bättre än vad jag hade lyckats med mobilen. Vad tycker ni?

Portugallien bjuder på glass och regn

Igår var det dags att testa på lite av det stora träningspassutbudet som finns här.

Men först tog jag en stärkande och rogivande morgonpromenad på stranden. Det hade precis börjat ljusna lite, men himlen var fortfarande täckt av mörka moln och vågorna slog obarmhärtigt in över stranden.

H A R M O N I

Sen testade jag på ett pass morgonyoga med fokus att väcka kroppen. Mycket skönt, men jag skulle ha väldigt svårt att prioritera in nästan en timmes lugn yoga på morgonen framför 1. sömn 2. tex en promenad, som mitt liv ser ut just nu. (Så då är det skönt att jag kan passa på här!)

Testade på ett crossfit-pass som visade sig vara ett rent teknikpass med fokus att träna på att göra marklyft. Matnyttigt för mig.

I söndags var jag nämligen till en naprapat med en öm axel och efter att han dragit, böjt och knäckt så tipsade han mig om att köra lite crossfit. Så jag kanske ska våga mig på något mer sånt pass vad veckan lider?

Sen kom solen på tillfälligt besök. Skyndade mig ut med alla blöta träningskläder på balkongen och snabbt ut för att strosa runt lite på byn. På stranden träffade jag en trevlig portugisisk fiskare (Roy) som också drev ett litet glasstånd. Hjälpte honom att öppna upp luckan till den lilla kiosken efter siestan och han bjöd på glass i gengäld. Win på den!

På kvällen var det föreläsning med Blossom. Den handlade om en massa bra saker men jag tog med mig att jag måste bli bättre på att tugga maten. Och att det är bra att träna upp rörlighet, smidighet, balans osv innan man tränar upp sin styrka och kondition. Inte för att jag kommer sluta träna kondition, men för att jag kanske borde lägga in mer av de andra sakerna i min träning.

Idag hyrde jag en cykel och tog sikte mot bergen. Det regnade konstant i drygt två timmar och jag var inte torr på en endaste liten kvadratcentimeter. Tog mig upp till den plats där vi ska springa bergspass på torsdag och hem igen. Blev 6.2 mil och drygt 730 höjdmeter. Som tur var så fick jag avsluta i uppehåll och medvind så då kändes det bra även om det inte gick så värst fort. Fick stanna och läsa kartan i regnet minst sjuttiotolv gånger och ändå blev det inte helt rätt. Det var ändå väldigt skoj att röra sig lite snabbare än vad man kommer till fots för en dag och det var en riktigt bra cykel som man fick hyra 🙂 Blott 10 euro/dygn!

IMG_0086
Här är kanalen som gränsar mot Spanien, så vindkraftsparken på andra sidan ligger alltså i Spanien
IMG_0090
Så här mycket såg man genom mina glasögon. Vilket var mer än vad man såg utan…
IMG_0095
Tur att jag höll uppe modet i alla fall!

Avslutade dagens träningsdos med ett pass backintervaller följt av 6 km rask terränglöpning. Kroppen kändes stark och fantastisk. Tänk vad lite oavbruten sömn, mat och oansvar kan göra!

Sen har jag träffat massa sköna människor. Roligast hittills är nog kampanjmannen. Han har också vunnit sin och hans kompis resa hit. Och 45 andra coola saker de senaste 4.5 åren! Där ligger man i lä med sin ”enda” resa hittills 😉

Ps. Jag skulle gärna fler bilder här men internet är av snigelkaraktär och sen regnar det en massa så jag fotar helt enkelt inte så mycket som jag skulle vilja. Plastpåsen utgör liksom ett extramoment hela tiden. Men imorgon blir det sol (sägs det), och innan det blir imorgon så blir det en ännu en natt då jag får SOVA!