Att följa drömmen och ta klivet ut

Facebook påminde mig om att det var 5 år sedan vi beslutade oss för att ta det stora steget och flytta från Stockholm till Östersund.

Jag har tänkt på det där ganska mycket sen dess.
I förbifarten kanske det inte låter så dramatiskt att flytta till en ny stad som jag besökt massor av gånger förut, hittar i och där jag dessutom känner lite folk.

Men jo. Det var ett stort steg.
Det är en helt annan sak att ta allt pick och pack från ställe A, till ställe B, och byta den där skylten på dörren. Plus allt jobb det innebär med att sälja en lägenhet, fixa en ny lägenhet på en ort man inte befinner sig, säga upp en  massa avtal och skriva på nya.

Vår flytt underlättades av att jag kunde behålla mitt jobb eftersom Kristoffer behövde säga upp sig. Om man saknar jobb på den nya platsen och kanske har barn så fattar jag att det kan kännas oöverstigligt att ta klivet ut i det okända.

Kommer vi verkligen att trivas?
Få nya vänner?
Kan man flytta någonstans när ens främsta argument är att man vill bo närmre fjällen???

Jo. Det kan man.
Vi tog steget och det är inget jag ångrar.
På vår andra bröllopsdag rullade flyttlasset norrut.

Sen blev det semester och jag hann bara jobba några veckor på det nya kontoret innan jag gick på föräldraledighet. Eller ska man kalla det för Klättra-på-väggarna-väntan?? De där 36 dagarna som jag fick gå hemma och vara sprickfärdig var de mentalt längsta i mitt liv. Under den här och nästkommande period så tvivlade jag verkligen på om vårt beslut att flytta var rätt? Vad har jag gjort? Jag kände mig som en fånge i min egen kropp, i en tillfällig lägenhet, i en ny stad… En tumultartad förlossning satte också sina spår. Det tog nästan ett halvår efter flytten från Lidingö, innan livet ljusnade igen och det kändes helt rätt. Här betydde min föräldragrupp enormt mycket <3
Senare blev jag medlem i östersund Triathlon och så har det bara rullat vidare.

Har pratat med många vänner som har funderat på att ta samma steg som vi. Både de som vill hemåt och de som vill någon helt annanstans i världen. Både de som har barn och de som inte har barn. Jag har förstått att många tycker att det är ett alldeles för stort steg att ta även om de egentligen skulle vilja. Och, ja… Jag kan förstå det.

Det ÄR ett stort steg att ta alla sina saker i famnen, ställa sig upp, lyfta på kjolen och dra upp rötterna – traska en bit och sen bona in sig på en ny plats. Det tar tid att rota sig och det är bra om man kan ge det lite tid. En så stor förändring kan bli både bra och mindre bra. Det kanske blir vad man intalar sig att det ska bli? Det avgör bara du. Du som sitter i förarstolen på ditt liv.

Men tänk så här… Dina beslut måste inte vara för evigt oavsett vad de må vara. Man kan faktiskt få ångra sig. Åt båda hållen. Kanske provar man och det känns rätt/fel? Kanske vågar man inte prova just nu men om en tid? Såväl efter en liten stund som om ett långt tag. Låt tanken mogna. Huvudsaken är att man försöker göra det som känns rätt inuti. Att man trivs där man är. Men kom ihåg att om du bestämt dig för att testa så måste du agera! Förändring kräver handling. 

Stockholm kändes aldrig rätt för mig. Det kändes visserligen mycket bättre än vad jag trott innan jag bott där själv, så jag är glad för den erfarenheten, men som det känns idag så skulle jag inte vilja spendera mitt liv där. Det var precis som den där klyschan, fyll dagarna med liv, inte livet med dagar… I Stockholm tuffade mina dagar på utan känslan att jag lyckades fylla dem med liv.

Här känner jag livet varje dag jag cyklar till jobbet längs Storsjöns strand eller tar en promenad upp på berget och blickar ut över de otroliga vidderna. Det är liv för mig.

Därmed inte sagt att det vore omöjligt att trivas någon annanstans… 

 

Att kunna springa del 3 – Knäproblemen

Jag hade klarat milen. Allt var möjligt. Världen stod öppen.

Nästan. Fast det var så det kändes.
Minns en känsla av att jag kan springa hur långt som helst, efter att jag hade klarat milen. Den mentala barriären var bruten.
Jag kan springa på riktigt. Den vetskapen älskar jag.

Tog studenten. Blev tillsammans med en skidåkare och fick lära mig massor om träning. Hur man kan variera pass, lite teknik och lägga uppträningen mer långsiktigt.

Ett år efter den lyckade debuten på Lidingö anmälde jag mig till Göteborgsvarvet tillsammans med några kompisar. Kan man springa en mil, kan man väl springa två?

Gav mig därför ut på en lite längre runda. Eller 150 % längre. Från ett längsta pass på en mil så blev nästa distans 2.5 mil. På asfalt. Prestigemänniskan ger inte upp. Hon härdar ut. Det som inte dödar härdar, osv… Här kände jag plötsligt ett glapp i min träningslära.

Hade ont efteråt. Eller ja. Även under passet. Då var det främst mina höfter. Men jag gav mig inte, utan sprang vidare. Kom hem. Minns att jag skulle till Hån på fest sen. Inget kul att köra bil. Satt mest ned och det var en pina att behöva resa på sig.

Dagen efter var det knäna. Höftsmärtan var borta men inte den i knäna.
Vilade.
Aj. Blev inget bättre. Efter två veckor gick jag till en “expert” som konstaterade löparknän.
Jag vet inte om diagnosen stämde.
Men från den där Byvallsrundan startade mina problem med knäna. Mina akillesknän. Det blev skoilägg och nya särskilt anpassade skor med bra stöd för att räta upp knäna som ville vika sig inåt vid fotisättningen.

Det blev inget Göteborgsvarv. Istället mönstrade jag och gjorde lumpen med alla möjliga test som följer med det och där gick det ändå rätt ok med löpningen.

Började bygga upp lite styrka och lärde mig crawla. Utbildade mig till havslivräddare i Tylösand och flyttade till Uppsala för att plugga. Sprang numera året runt men försökte träna mer och mer varierat för att inte gå sönder ännu mer. Ibland gjorde knäna sig påminda och ibland inte. Det var lite som ett lotteri.

Efter flytten blev det också fler tävlingar så som Vårruset, Blodomoppet och Springcross. Testade på Triathlon vilket inte bara var väldigt roligt utan gav mig fler möjligheter att träna varierat utan att enbart slita hårt på kroppen med löpning. Gjorde en Svensk Klassiker 2008 vilket var något ovanligt då men som exploderat alldeles kopiöst sen dess 🙂
Och så började jag hänga med Emelie. En viktig kugge i att jag bibehöll mig så fysiskt aktiv genom allt plugg. Med en fenomenal simmerska som bästis blev det naturligt mycket mer simning i mitt liv. Men nog tror jag att det var min löparglädje som smittade av sig lite på henne också 😉

2011 korsade jag start- och mållinjen i min första Ironman. Kristoffer och jag hade gift oss tidigare samma sommar och han erkände efter loppet, att han föreställt sig hur han skulle behöva skjutsa runt på en fru i rullstol efter den här dagen.
Men så blev det inte.
Mina knän höll och de höll bra.

Det sjuka är att knäna faktiskt blev mycket bättre efter Kalmar.
Typ bra.
Helt bra.

Några månader senare var jag gravid med vår första lilla kille. Eller ja. LITEN var han då direkt inte (4760 gram och 58 cm när han föddes drygt ett år efter Kalmar och 18 dagar efter BF) Men han var söt som choklad!

Graviditet, förlossning, STORA förändringar i kroppen och en stark längtan efter att komma tillbaka till peaken jag haft ett år tidigare drev mig dock snabbt in i en ny våg av besvär… 

 

Att kunna springa del 2 – Min första springtävling!

Sommaren 2002.
Jag och mamma hade bestämt oss för att genomföra en Tjejklassiker och det som stod härnäst i tur efter Tjejsimmet, var Lidingö Tjejlopp, 10 km terräng.

Jag hade ju sprungit ett tag vid det här laget. Typ 8 år. Fram och tillbaka
mellan hemma och järnvägen. Dvs 4 km. Några gånger hade jag såklart spexat till rundan och sprungit upp till Sundsättdammen, eller bort till Solnhån eller den gamla virkesterminalen. Men oftast några kilometer upp till en halvmil. Visst hade jag även sprungit en del som mittfältare på fotbollsplanen tills jag la av med fotbollen på högstadiet, eller på skolidrotten och den terminen jag spelade innebandy osv.

Men jag hade aldrig sprungit något lopp. Och definitivt aldrig en mil.
EN MIL!
Det är ju skitlångt. Jag kan väl inte sånt. Jag är ingen lopp-person.
Men nu var vi anmälda till en tävling på riktigt och det fanns ingen återvändo.

Så en dag hade jag bestämt mig för att testa på att springa bortanför järnvägsövergången!
Jag fortsatte 1 km till Nilsvallen. Det här går ju ganska bra? Det gick medvetet inte så fort men jag sprang i alla fall och det var målet. Svängde höger in på cykelvägen och fortsatte förbi Blåbärsstigen och Lingonstigen, förbi Såifa och uthärdade den sjukt långa asfaltsrakan innan jag äntligen kunde svänga upp höger mot Myrgränd för att vika in på den sandiga gamla Sundsättsvägen som leder en genom skogen innan man så småningom åter kommer fram vid… järnvägsövergången! Och så hem igen.
Det var jobbigt. Men jag bet ihop och grejade det.

En sträcka på bra precis 9 km. Trodde knappt att det var sant… Kan man springa så här långt i ett svep? Kan JAG springa så här långt i ett svep???
Jag fylldes med hopp inför loppet. Kanske kanske skulle jag kunna springa en hel mil utan att stanna. Går det att springa 9 km så borde det väl gå att springa 10?

Innan det var dags att styra kosan mot den konstiga ön i Stockholm hann jag springa min nya runda 2-3 gånger till och tyckte att det började kännas ganska stabilt. Mitt officiella mål var att hålla mig springande loppet igenom. Men matematikern i mig började ändå räkna på tider och jag tänkte att kanske, kanske kan jag springa under timmen.

Tänk dig. En mil. 10 km. Under 60 minuter. Klarar du det amo?
Det skulle vara något det!

Föga hade jag fattat att det handlade om ett backigt terränglopp och att jag hade sprungit mina 9 km på en helt platt väg med typ två kullar…

Efter att ha kört lite fel hittade vi till slut rätt och befann oss på Grönsta Gärde och vid startområdet. Mamma var inställd på att gå och jag var supertaggad på att få springa. Köpt nya blå Nike skor och så hade man nummerlapp och allt!

Starten gick och direkt trampar någon på mitt skosnöre som går upp. Jag skiter i det tänkte jag. Idag vet jag att man inte kan springa 9.9 km med ett oknutet skosnöre. Men redan för 15 år sedan var det många andra kvinnor som satt på samma kunskap. I första uppförsbacken (efter typ 100 m) påpekade nämligen den ena efter den andra att mitt skosnöre gått upp. Döh!? Som om jag inte märkt det själv eller? Äsch! Bara att stanna och fixa.

Resterande kilometrar undrar jag mest bara när den beryktade abborrbacken ska komma? Jag menar… Här är det ju backar överallt? Tyckte inte att det gick annat än upp och ner hela tiden. Till slut kommer den i alla fall och jag ser massor av tjejer som går. Typ alla i min startgrupp. Men inte jag. Jag krigar på i sakta mak och nöter ned den. När man kommer upp så står det någon skylt om att jag klarat av hela Abborrbacken! Yes! Jag kommer kunna hålla mig springande hela vägen! Nu är det ju bara att defilera i mål typ. Ha ha ha!

Sen kommer den. Gäddbacken som jag kallar den. Den som står och lurpassar på en med bara 1 km kvar till målet. Den som ingen sagt ett ord om innan. Det här är ju en vägg till backe! Visserligen är den ganska kort men löjligt brant. Karinbacken heter den visst på riktigt.
VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT OM DEN INNAN???
Jag tvingas rekapitulera och gå uppför den. Tänker att den är så brant att här  kan ingen springa. Man måste i vart fall tappa mer ork på att springa uppför den än att gå?

Uppe på krönet är det bara att börja kuta igen och den lyckan som kommer över mig i kombination med den sjuka tröttheten som jag känner när jag lubbar i mål efter 54 minuter och 17 sekunder är helt euforisk! Jag gjorde det!
Jag klarade av det och jag gjorde det dessutom på en tid som jag aldrig ens vågat drömma om!

JAG KAN SPRINGA EN MIL!
En tuff en dessutom!

Hittills hade det gått så bra att springa. Jag var så nöjd över mig själv! Men snart började det komma in mörka moln på min löparhimmel…

Att kunna springa – Del 1. Hur började jag springa?

Jag älskar känslan av att veta att jag kan springa.
Det här är den första delen i min serie om att kunna springa och den handlar om hur det jag började.

Ibland (oftast) älskar jag att springa medan jag springer, fast inte alltid.
När man håller på kan det ju kännas skitjobbigt också. Som att det enda man vill är att stanna. Fast det är väldigt sällan som jag stannar även om det känns jobbigt. Jag vet att det bara är i mitt huvud och så krigar jag vidare tills jag genomfört det pass jag tänkt mig. Oftast släpper jobbighetskänslan efter ett tag om man bara fortsätter. Känns det outhärdligt så kan man pröva att sänka farten. Men stanna inte.

Jag har lärt mig att gilla smärtan.
Att kunna fortsätta fast det går tungt.

Men hur blev det så här?
Hur kunde jag gå från att vara bland de sämst tränade i klassen till att älska rörelse, framför allt löpning? Jag tänkte berätta min löparhistoria i en liten serie här på bloggen. Men vi börjar från början.

Jag är uppvuxen på en gård i en liten by (mindre än 10 invånare) tillsammans med storebror, mamma, pappa och farmor där vi var ute mycket men det här med rörelse var inte riktigt någons cup of coffee. Eller ja mamma möjligen. Hon var iaf enastående med att skjutsa mig till olika aktiviteter och se till att jag skulle testa på så mycket som möjligt som tex orientering, längdskidor och schack.

Men se plötsligt. Vid ungefär 10 års ålder… Då fick jag för mig att jag skulle lära mig springa. Helt på egen hand. Utan att någon annan gjorde det eller sa något till mig.

Alltså de flesta människorna kan ju springa om man ber dem – kanske inte så långt men +20 meter i alla fall. Men nu menar jag springa – som i att kunna springa åtminstone 5 km ihållande. Det var det väl nästan bara skidungarna i klassen som gjorde vid den tiden.

Jag kan inte förklara varför egentligen.
Jag bara började. Det var knappt 2 km från byn till järnvägsövergången . Längs den gamla grusvägen sitter det telefonstolpar och jag sprang mellan två stolpar. Gick mellan två. Sprang mellan två. Gick mellan två.

Ökade succesivt varje gång jag var ute. Sprang mellan fler och fler stolpar och behövde gå mindre och mindre. Till slut kunde jag springa hela vägen! Det kändes nästan som jag inbillar mig att det känns att vinna OS-guld!
-Mamma!
Jag sprang HELA VÄGEN FRAM OCH TILLBAKA TILL JÄRNVÄGEN!!!

Jag! Som alltid haft sämst kondition på längdskidträningarna (som jag i ärlighetens namn mest deltog i för att få fika efteråt. Jag var ingen skidunge. Inte alls. Minns när vi skulle åka typ 2 km i någon skidtävling och ettan och tvåan höll på i typ 13 minuter. Jag höll på i 23 minuter… Men fick iaf bronset i brist på fler deltagare. Hon som kom tvåa undrade om det blivit något fel på tidtagningen… Nä. Jag är bara sämst på det här…).

Och så plötsligt!
Tänka sig.
Jag kunde ju visst.
Man kunde visst träna upp det här med kondition. Man var inte för evigt dömd till att vara sist och att allt man förtog sig behövde vara skitjobbigt.
Det vill säga så länge jag fick göra det av egen vilja och på mitt sätt.
Och det är väl det som är tricket med att börja lära sig springa eller hålla på med vilken idrott som helst. Oavsett ålder. Det måste komma inifrån. Om det kommer utifrån så kommer det aldrig att hålla. Så fort premisserna tillåter dig att sluta så kommer du sluta om du inte har ett inre driv.

För mig uppenbarade sig det här drivet någonstans i mitten av nittiotalet (=dåliga googlingsmöjligheter) och i en familj med ganska mager kunskap om idrott och träning – så här bör du träna, tänk på det här osv. Det fanns liksom ingen naturlig att fråga hur man gör för att träna löpning.

Så jag sprang alltid samma runda. Fick ett beroendeframkallande rus efteråt. Visste inget om distansträning, fartlek eller intervaller. Visste inget om endorfiner men det kändes bra. Hade en gammal sportklocka från OK som man kunde ta tid med och skrev upp tiderna på en liten papperslapp efter rundan. Brukade glutta på klockan halvvägs vid vändningen för att veta hur jag låg till. Insåg ganska snabbt att jag var bra på negativ löpning eller negativ splits, alltså snabbare på andra halvan. Ingen sprinter men en uthållig en. Körde alltid en spurt sista 30 metrarna fram till huset efter sista kurvan och fram till postlådan där den osynliga mållinjen fanns.

Jag slog nästan alltid personligt rekord. Om jag inte gjorde det blev jag djupt besviken. Sakta blev jag också snabbare och snabbare, uthålligare och uthålligare eftersom jag tog i mer och mer. Även om jag säkerligen fått en snabbare och mer hållbar effekt av att variera träningen i större grad. Haft någon form av coach som liksom kunde mer än ingenting.

Och bättre skor.
Inte mammas gamla jumpadojor från slutet av det glada 80-talet där dämpningen stelnat till betong. Typ så.

Från den här tiden har jag nog hållit på med någon slags konditionsrörelse i diverse olika former. Började med fotboll fast det var roligare att springa än att leka med en boll. Löpningen var kärnan, ursprunget och det som fick mig att må bra. Löpningen förändrade mitt sätt att se på mig själv. Det var ganska jobbigt med vänner i skolan under grundskoletiden, men i löpningen fick jag visa för mig själv att jag visst kunde. Byggde upp mitt självförtroende trots mångas försök att rasera det, genom att springa, och därför kommer kutande alltid ligga mig varmast om hjärtat.

Men det fanns ju andra saker som var roligt också. Simning under den korta tiden som utomhusbassängen var öppen. Lite längdåkning varvat med späkning på den uråldriga motionscykeln i källaren under vintrarna (fast det var inte kul utan bara skönt efteråt). När jag av någon anledning pausade konditionsutövandet kände jag direkt att jag mådde sämre på alla sätt och vis. Så då började jag igen. Inte på något sätt maniskt utan sunt sisådär 2-3 gånger i veckan kanske. Utan mål.

2002 frågade en kollega till mamma om hon ville hänga med och simma Tjejsimmet i Vansbro. Mamma i sin tur frågade mig och jag var såklart på. Väl på plats fick jag höra talas om något som hette Tjejklassikern som lät spännande och utmanande. Nu var det min tur att fråga mamma om inte vi skulle ta och fortsätta med en sån, när vi ändå hade gjort ett av fyra lopp. Jodå. Det skulle vi.

Första etappen i min Tjejklassiker 2002-2003: Tjejsimmet. Simmade den där motströms kilometern på 25:13 i baddräkt med lite kletigt ullfett på armarna och benen. 100 % Bröstsim och hyperventilerande. Det gav mersmak 😉

Nästa anhalt – Lidingöloppet 10 km…

Om frånvaron

Usch. Denna tystnad får mig inte att må bra.
Det finns så mycket jag vill skriva. Så mycket jag vill säga.

Men sen… så blir det liksom inte.

Min drafts här på Rotan börjar bli rätt många. En lång lista med opublicerade  inlägg.

En del av felet till den alltmer påträngande bloggtorkan beror såklart på mig och en del på andra tekniska grejer.
Av det sistnämnda så är den främsta anledningen att många som klickar på min facebook-länk hamnar på någon annons istället.

Detta gör mig närmast rosenrasande.
Så ska det inte vara!
Jag vill inte att Jack Leo Super Duper Vegas eller Whatever sidorna heter ska tjäna på mina skrivna ord ochmina läsare som i godan tro klickar på länkar som jag har lagt ut i den självklara tron att de ska hamna på min blogg. Oerhört irriterande!

En annan teknisk omständighet som gör det lite jobbigare att uppdatera är att för en tid sedan så låg systemkameran framme på bordet. Den lille fick tag i handtaget och drog följaktligen ned den i golvet med en duns. Bye bye  objektivet. Suck. Att blogga utan bilder är verkligen inte samma sak. Under mina snart 8 år som bloggare så har jag haft extremt få inlägg utan åtminstone en bild.

Kristoffer tänker göra ett ambitiöst försök att laga objektivet… Han öppnade motorn igår genom att studera lite Youtubes och hittade ett litet litet kugghjul som tappat några tänder och som därför inte klarar av att autofokusera längre. Själv var jag mer inne på att köpa ett nytt objektiv.

Men åååå vad jag saknar fotograferandet.
Jag ser ju såklart hundra olika tillfällen fler än vanligt per dag att fota något snyggt när jag inte har en systemkamera till hands. Och nej. Det blir inte samma sak med mobilen. Inte alls.

Och så var det jag då… Jo. Jag skriver ju.

Det behöver jag. Skriva kommer jag alltid göra. Det är en slags meditativ grej som jag gjort så länge jag kunnat skriva. Ett sätt för mig att reflektera, bearbeta och minnas. Min fristad att i lugn och ro fundera, vrida och vända på olika argument och skapa en slags struktur på mina egna tankar. Det sker någon slags magi mellan den tänkta tanken och händerna. Ibland känns händerna faktiskt snabbare än den medvetna tanken och då hamnar jag i ett flow. Då är det roligt att skriva. Särskilt om jag är upprörd över något. Det är bara det att mina ord inte alltid når fram till dig som läsare.
Men det vill jag ändra på. Publicera mera.

Och det ska jag börja med just nu genom att trycka Publish-knappen!

MÅSTE HA MED EN BILD OCKSÅ. BARA MÅSTE. Det får bli en intetsägande sådan på en fin fjäril. Oklart vilken sort. Fjärilokunnig som jag är så skulle jag kalla den för Nässelfjäril. Fast om man googlar på Nässelfjäril så är den inte helt lik. Kolla själv får du se. Kortet är för övrigt taget under en finfin och minnesvärd tandem-cykel-semester på Gotland 2009. I brist på schysta nytagna bilder alltså.. 2009 var för övrigt alltså året jag började blogga. AI Caramba vad tiden går!

 

 

Att vobba när man är sjuk själv

Vobba = hemma med sjukt barn och (försöka) jobba samtidigt.

I mitt fall en sjuk och mammig nästan 2-åring som inte riktigt lärt sig prata än och därmed protesterar väldigt högljutt så fort något inte faller i smaken, utan att för den skullen kunna tala om vad det är som är fel och så en JÄTTEPIGG 4.5-åring som inte får vara på förskolan pga smittorisk och som tycker att mamman ska bygga smålego, leka pirat och göra koja.

Sa jag att jag försöker jobba samtidigt?

Men universium tyckte inte att ovanstående var utmaning nog så det skickade på min näsa den största vårfloden sen 1986… Och så “lite” mensvärk on the top.

Det låter ju helt sjukt att jobba i detta kaos men jag har så många deadlines framför mig i mars att jag liksom inte har något val.

Tycker inte om att gnälla men OJ vad den här veckan inte blev som jag hade tänkt mig. Många kollegor har sportlov just nu = nästan inga möten = äntligen TID att jobba undan. Och så blev det delad VAB/VOBB/JOBB istället 🙄 Ja. Ja.

Livet alltså. Ibland kan man inte göra annat än att skratta åt det. Och det får man.

Och äta choklad.

I sommar ska jag tänka tillbaka på den här månaden och tänka på att jag faktiskt överlevde.

Cellprovet

Idag besökte jag MVC för att ta cellprov.
Det har visst gått 3 år sedan sist… Time flies!

Hur som helst berättade barnmorskan som tog provet att 80 % av de kvinnor som utvecklar livmoderhalscancer har valt att inte ta regelbundna cellprov. Letade själv reda på lite statistik och enligt den så får ungefär 450 kvinnor per år livmoderhalscancer i Sverige idag. Om barnmorskans siffra stämde så skulle alltså 360 av dessa kvinnor möjligtvis sluppit att gå igenom en cancerbehandling genom att regelbundet gå på cellprovning.

1960 fick dubbelt så många kvinnor livmoderhalscancer och man härleder den stora minskningen direkt till cellprovtagning. Med andra ord… Det spelar roll!

När görs cellprov?
För tjejer som går i femte/ sjätte klass erbjuds idag vaccinering mot livmoderhalscancer. Annars blir alla kvinnor mellan 23 år och 60 år kallade vart 3-5 år beroende på ålder. Besöket hos MVC tar cirka 10 minuter. I Jämtlands län kostar det just nu 150 kr att ta ett cellprov. Alltså 50 kr och 3.5 minut per år. Låter inte det som en billig livfösäkring?

Ok. Jag VET att det inte är världens härligaste att klä av sig inför en främling och fläka ut det känsligaste man har i en rätt så obekväm gynstol… Men faktum är att 33 000 kvinnor om året får reda på att de har cellförändringar (obs ej samma sak som cancer) efter att ha tagit cellprov. Detta har hänt två av mina allra närmsta vänner och jag är SÅ GLAD att just de följs upp extra noga efteråt för att vara säker på att det inte är en begynnande cancer.

OM man upptäckter cellförändringar i tid så finns mycket goda förutsättningar att åtgärda och avlägsna dessa innan det är för sent.

Så snälla.
Släng inte kallelsen direkt i pappersinsamlingen utan ta hand om dig själv!
För någon betyder just du massor <3

Tack för allt du lärt oss om världen vi lever i Hans Rosling

En stor folkbildare har gått ur tiden och jag dras i minnet tillbaka till 2009 och den där ögonöppnande och superintressanta kvällen i universitetsaulan i Uppsala.
Tack för allt du lärt mig och många andra om hur den värld vi lever i verkligen ser ut!

För den som möjligtvis inte vet det så rekommenderar jag att ni bums letar upp valfritt TED Talk med den briljante Rosling.

Tex det här! Eller det här!
Och kanske det här tillsammans med sonen Ola?

 

2016 – En tillbakablick

Ett år går så himla fort men det kan också innehålla väldigt mycket om man vill.

Därför skulle jag vilja ge alla tipset att stanna upp och titta igenom bilderna och inte bara fylla på med nya och låta livet rulla vidare i 190. Nu är den perfekta tiden att göra ett bokslut över det gångna året. Stanna upp och reflektera en stund. Om du så bara scrollar bland bilderna i telefonen.

Vad var bra?
Vad var mindre bra?
Något som inte blev som det var tänkt?
3 höjdpunkter!!!

Ett annat riktigt bra tips för kommande år är att göra en önskelista. Om man skriver ner sakerna man drömmer om så ökar sannolikheten drastiskt för att det ska bli verklighet.

På min önskelista för 2016 kan jag bocka av en hel del av sakerna jag skrev upp för ett år sedan,
*Simma Vansbro SUB 50. Ett mål som jag burit på länge men aldrig skrivit ned och uttalat så tydligt förut. Bara för att förtydliga vikten av att skriva ned sina mål.
*Simläger i Älvdalen blev dessutom av 2 gånger
*Träffa den bästa striltrissen
*En återträff med ES-arna (blev ju egentligen två)
*Ironman Kalmar
*Resa någonstans i Södra Sverige (blev några soliga sommardagar i en flygel vid Rockelstad Slott utanför Flen)
*Helags! (blev ju två flugor i en smäll med Striltrissen, se tredje punkten)
*Tälta minst 3 nätter med familjen (blev 5 tältnätter varav 3 med barnen)
*Läsa minst 5 skönlitterära böcker (blev 9.5 till slut)

Sen fanns det några mål som inte blev av. Jag får se om jag omformulerar dem eller låter dem stå kvar som önskningar för 2017. Kanske kommer jag publicera målen på bloggen i januari för att göra dem ännu mer inom räckhåll? Jag vet i alla fall att jag inte hade gjort flera av sakerna ovan om jag inte skrivit ned dem på förhand.

Men nu kör vi,

Tillbakablick år 2016

Precis som alla år på senare tid så kom vintern! Den var bara lite försenad. Termometern sjönk under 20 minusgrader redan till Trettonhelgen.

I mitten av Januari så vräkte snön ner…

Sakta blev dagarna ljusare och ljusare…

3 åringen fick slalomgrejer i julklapp och väntade ivrigt på att slalombacken på Försön skulle öppna.

Till slut var det äntligen dags!

Vinterlek med bästa kompisen Selma!

Gudabenådad skridskoåkning på Medvinden!

Ett minnesvärt ögonblick var när vi blev hämtade med snövessla hemma på tomten och fick åka med uppför hela Aspnäsgatan!

Assar väntade tålmodigt medan vi andra turades om i slalombacken. Man snart är det nog dags för den lille att premiära i pisten han också!

Smygande övergår äntligen vintern till den bästa tiden på året, Vårvintern!

Premiärturen med båda barnen i varsin pulka gick till Vita Renen i Edsåsdalen. Jag vet inte om jag behöver skriva att det var en härlig tur. För det är alltid härligt att tura. Alltid.
Skoj att Arvid kunde sitta upp i sin pulka och resonera med oss den här gången också. Tidigare har han mest sovit eller bara tittat. Man har liksom inte fått ord på vad han tyckt om att åka pulka. Men nu kunde han äntligen själv formulera att det faktiskt var mysigt och roligt. Precis som vi misstänkt alltså.

Vi hade några härliga dagar med Gustlings i Vemdalen!

Och hemma hos mormor och morfar i Sundsätt.

Jag körde Östersundsloppet!

Vi var i Bräcke och provade fiskelyckan…

Fiskelyckan var ungefär lika stor som lyckan med att vinna en bil i Storhogna, Skida en mil – vinn en bil.
Utebliven alltså.
Men trevligt var det!

Senare på våren/försommaren så körde jag Spring en mil – vinn en bil men inte heller då blev det något med fyra hjul. Fast en ny t-shirt vann jag!

Man kan också göra väldigt fina turer i Östersunds närhet. Det är inte avståndet som avgör hur lyckad turen blir utan ofta räcker det väldigt långt med att bara se till att man kommer ut.

Gör det så enkelt som möjligt. Svartsjöarna är en favorit för oss!

Assar har lärt sig sitta, krypa, stå och gå under 2016. Stora grejer för en liten människa som fyllde 1 år i april!

Sen fyllde flickan som funnits vid min sida i nästan alla mina dagar – 30 år!
Lucky me och Grattis Lisen!

Det firade vi genom att åka och lyssna på världens bästa Adele i Stockholm! En helhelg. Bara vi två! Och kungen då.
Love love love!


Hemma började snön smälta undan och vi gjorde årets investering. Vi blev studsmatteägare och tog ned gungställningen. Om man räknar om inköpspriset till pris per timme som den använts så blir det ett väldigt lågt timpris redan denna första sommar! Riktigt roligt för både stora och små!

Jag gjorde ett snabbt återbesök till vintern under vad som blev årets i särklass bästa jobbdag. Jag och några kollegor for upp på fjället för att inventera byggandet av ett renstängsel. Efteråt fick vi samernas välsignelse att pröva lyckan i en liten fjällsjö under någon timme.

Jag är nog så långt ifrån en fiskare man kan komma men grejerna fanns ju så då borde man väl pröva åtminstone!
Ha! Jag hann knappt få ned kroken i hålet innan det högg och jag fick en superfin öring (till skillnad från en del av storfiskarna som var med).
Middagen ordnad! Sen la jag  mig på skotern och njöt av solen och livet istället!

Efter den där sista fjällturen under allra härligaste vårvintern brukar det gå fort. Våren knackar på dörren och jag och Emelie inser att vi tydligen ska premärtävla i årets första Swimrun redan under sista helgen i maj!


Så i början av maj, precis efter islossningen, var vi några hårda triathleter som tog oss an Önsjön fast termometern knappt visade tvåsiffrigt. Vi simmade väl kanske 100 m… 3 veckor senare skulle jag och Emelie simma totalt 4.5 km i ungefär samma temperatur. Brr!

Man gör vad man kan för att träna kyligt

Vi hade ett miniläger i Falun där vi körde lite växlingar och provade utrustning inför loppet

Sen stod vi där på startlinjen på Utö den där sista söndagen i maj. Dagen slutade visserligen inte som vi hade hoppats men vi slutförde den ändå på ett ganska imponerande sätt.

Efter Utö fick jag öka fokuset lite mer på cykel i min träning.

Men med den här utsikten på träningsrundan kan man ju inte klaga på att det är tråkigt att cykla. Snarare väldigt väldigt euforiskt!

Arvid fick gå i simskola när det blev sommarlov från Föris.
Assar fick sitta ute i gräset och se söt ut.

Sommar hemma!



Midsommarhelgen i Bräcke kändes som ett helt sommarlov. Så himla härligt!

Vi hade den stora lyckan att få tre bröllopsinbjudningar och en sextioårskalas-inbjudan under sommaren 2016 (vi hade redan avverkat min morbrors sextioårskalas under våren). Dessvärre krockade allt så jag och Kristoffer blev tvungna att dela upp oss. Men Wow så mycket kärlek som vi har fått ta del av!

Det har blivit en hel del bilåkande för hela familjen Darj. Här ser ni två bilåkarproffs!

Arvid fick en Lamborghini av morfar…

Kristoffer och jag checkade in barnen i Sundsätt i 1.5 dygn för att ta oss an Vansbrosimningen och sen fira vår femåriga bröllopsdag lite i efterhand. En riktig höjdarhelg blev det!

Efter Vansbro gick turen till Krångede där jag var en av guiderna under Öppet Hus-dagen när Krångede kraftverk firade 80 år. Ett av våra häftigaste vattenkraftverk. På kvällen körde man stort spill genom tre av utskoven och jag stötte ihop med Ida som har rötter i krokarna.


Dagen efter fortsatte turen till Höga Kusten för kombinerad tävling och semester! Även det blev alldeles magiska sommardagar med ett stabilt tävlingsgenomförande som kronan på verket!

Två kvällar innan loppet rekade jag och E en del av tävlingsbanan. Här fick vi simma! Så fint!

Taggade för revansch efter Utö.

Snitslar som markerar tävlingsbanan. Till topps skulle vi!

Och ja. Det är brantare än vad det ser ut. Precis som i all annan sport…

Efter höga kusten körde jag sommarens två längsta cykelpass inför Kalmar. Dels Storsjön runt 80 km som bilden nedan är tagen från och så dels ett eget pass på 14.5 mil. Och det kändes faktiskt… rätt så bra?!?

Åka bil… Det hade känts orättvist mot min rumpa att inte ta med lite åka-bil-bilder.

Träningen fortgick ganska bra under sommaren.

När man tittar tillbaka på bilderna från året är det lätt att tro att solen sken hela tiden. Det gjorde den inte. En sån där regnig och blåsig dag for vi till Tännforsen. Det var fint. Fast solen inte sken.

Efter många skojigheter har vi kommit fram till mitten av augusti och dags att bege sig mot Kalmar och min andra Ironman. 1 år och 4 månader efter mitt andra barn. Med flera sjukperioder, sporadisk träning och en sjuhelsikes vilja att göra det bättre än förra gången.

Men först ett stopp med dopp i Härjedalen. Man får ju inte glömma bort att njuta av det som är viktigt på riktigt.

Den 20 augusti var en bra dag. Riktigt bra.

Jag simmade 3860 meter

Cyklade 18.2 mil


Och sprang (nåväl…) en avslutande mara utan att gå ett enda steg trots kramp i vaderna från mil 17 på cykeln.

Det tog 11 h och 32 minuter. Och jag log nog nästan varje meter.
Sen var det slut.
Poff!
Årets sista och största utmaning.
Tomt.

Jenny Rissveds tog OS-guld.
Undrar om det kändes tomt för henne efteråt också?

På den årliga kräftskivan tvingades vi rekapitulera för första gången och hålla till inomhus pga ösregn. Men det var go stämning ändå. Det blir ju alltid det med lite skönsång och skaldjur med antenner…

Vi åkte med ångaren S/S Östersund på Storsjön

Fick se Mats schysta  cribb i Y-länet tillsammans med ett alltid lika underbart gäng! Arvid var särskilt imponerad av gräsklipparen. Vad annars?

Sen blev han stor.
4.
4 år alltså.
F-Y-R-A!!!!

Vad hände?

På höstkvisten gjorde vi årets och en av mitt livs (hittills) vackraste turer.
Det var magisktSuljätten den där dagen i mitten på oktober.
Ren magi!

Arvid har fått nya skridskor. Kolla fokuset!


Pepparkaksbak och Jamtli julmarknad med mormor

Och så julafton hemma. Då vi uppfann sporten Iceathlon.


Det finns alltid mer att skriva och berätta om.
Ett liv innehåller ju så mycket.
När jag ska återge mitt år, vilket jag gör mest för min egen skull, så har jag valt att utgå från just bilder eftersom jag fotar mycket, ofta och för att det är roligt.

Hoppas du tycker det varit roligt att läsa eller bara kika på bilderna om du kommit ända hit.
Du får mer än gärna lämna en hälsning oavsett om du för mig är känd, halvkänd eller okänd.

Det tar ju ett tag att göra ett sånt här inlägg så lite feedback är aldrig fel.

Hoppas du får ett riktigt gott slut och ett fantastiskt gott nytt 2017

En varm kram från Ann-Mari

Iceathlon

God Jul och God Fortsättning så här i mellandagarna!

Eftersom snötäcket på Frösön var så skralt så bestämde vi oss för att det fick bli ett vitt och fint julfirande i Härjedalen iår.
Dagen före Dopparedagen packade vi in oss i bilen och reste de knappa tjugo milen hem till mitt barndomshem.

Julafton blev en fin och solig historia. Termometern visade endast någon liten minusgrad och helt vindstilla. Efter grötfrukosten blev det lite pulkaåkning.

Att köra spark är ett underskattat nöje och utmärkt transportsätt! Synd att det grusas sönder så fort. Man borde ha isgata på ena sidan vägen och grusat på den andra…
Pulkabacken som morfar fixat med traktor var omtyckt av både stora och små

 

Sen gick vi ner på isen för att K skulle få premiärtesta sina hockeyrör som han fått i julklapp. Pappa hade sopat upp en liten hockeyplan utanför båthuset men väl nere på isen började jag och Kristoffer spåna…

Man kanske skulle göra en bana?
Åka runt och tävla  kanske?
Man kanske skulle lägga till skytte?
JA!
Vi kan kalla det Iceathlon

Sagt och gjort. Ringde brorsan som kom med gevär. K tillverkade vindvimplar.

Liggunderlag, skyttestation, kikare, en hel del skottande, sopande och hämtande av andra grejer.

Inskjutning
Uppvärmning

Efter inskjutning och lite uppvärmning var det äntligen dags!

Det blev en hård kamp där man kan konstatera att jag la lite mer fokus på skyttedelen med 5/6 träff medan K satsade lite mer på snabb skridskoåkning och sköt noll träff. Han var först i mål men utnyttjade å andra sidan aldrig genvägen… Var detta inte ett krav eller var det kanske frivilligt?

Ja. Man kanske skulle kunna diskutera resultatet men det ligger inte så mycket för oss. Vi tyckte mest att det var en väldigt rolig julaftonsaktivitet! Gott så.

Sen blev det i vanlig ordning massor av god mat, tomten kom äntligen med hett efterlängtade paket till framför allt 4-åringen och så lite kortspel som fick avrunda kvällen.

Hoppas ni alla haft en härlig jul!