OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

Den här dagen – 15 november

Så var vi åter hemma hos våra älskade pojkar efter en välbehövlig, efterlängtad och på många sätt alldeles fantastisk semester på Curacao!
Synd att man ska bli så momentant trött av den långa hemresan. Tänk när man kan börja teleportera sig… Då ska det minsann bli resa av!

Men i väntan på Curacao-frossa här på bloggen, tänkte jag köra en liten favorit i repris (gjorde samma sak den 28 september iår).
Alltså med hjälp av Facebooks funktion – Den här dagen berätta lite kort om några saker som tagits upp den 15 september enligt fejan de senaste åren.

2009
Det första minnet som ploppar upp är från min första blogg, ett par månader efter jag börjat blogga för 8 år sedan. Jag gnällde visst lite på vädret?

2009 Del 2
Mamma och storebror satt samma dag hopklämda i en liten bil för finalsträckan på 60 mil i gentlemannarallyt Gill Gran Turismo Classico. Under några dagar hade de rejsat från Polen, i denna mikroskopstora bil –  tillsammans med 27 andra knasiga team på väg mot målet i Stockholm. Sent den 15 november gick de formellt i  mål men det räckte ju inte. Därefter väntade nämligen en liten bonusetapp på 46 mil till Härjedalen, fast i lite makligare takt… De hann åtminstone fylla på depåerna med lite smulpaj i studentlyan i Uppsala och berätta om äventyret 🙂

2013
Börjat jobba igen efter mammaledigheten och minns en av mina första övernattningar borta från Arvid. Det var inte lätt då.
Vid det här laget har det blivit ganska många nätter borta från båda barnen, både privat och i jobbet. Men nej. Det är fortfarande inte lätt. Det blir aldrig lätt. Dock både hoppas och tror jag att våra barn känner en stor trygghet i även andra människor än bara mamma och pappa, då de från tidig ålder fått prova på olika barnpassare <3

2014
Om en oro som jag tror att många som varit gravida kan relatera till.
Är jag verkligen gravid??? Blod! Det här kan inte vara bra? Eller? Är det ingen fara på taket?… I mitt fall var det aldrig någon fara på taket i tidigt skede men därmed inte sagt att man inte går runt med de tankarna. För det gjorde i alla fall jag.

2015 
Ny profilbild

och ett  minne från ett av de härliga simlägren i Älvdalen!

Det var den dagen det.

2017
Suttit på flygplan och flygplatser i ungefär 18 timmar och därför ska jag nu uppsöka min egen högst efterlängtade säng 😉

Sov gott!

 

Den här dagen – 28 september

I somras hade det gått tio år sedan jag blev medlem på Facebook.
Det finns mycket man kan säga i både positiv och mindre positiv bemärkelse om vad Facebook är och om hur det har förändrat våra liv och samhället vi lever i.

Jag ska fokusera på en liten detalj som jag verkligen uppskattar med Facebook. Det är funktionen som heter Den här dagen.

Om man varit medlem i mer än ett år och någorlunda aktiv så ploppar det upp minnen i flödet, om saker som hänt just det här datumet från tidigare år (ni vet säkert vad jag menar). För mig blir det flest bloggposter som kommer upp till ytan vilket jag tycker är väldigt trevligt eftersom jag är ganska dålig på att gå tillbaka och läsa om gamla poster annars. Oftast har jag lagt en hel del arbete bakom varje post och det känner jag när jag läser om dem. Det är verkligen ingen skämselkudde även om jag kanske skulle ha skrivit lite annorlunda idag. Men det är ju heller inget konstigt… När jag började blogga 2009 så var jag en tjugo-någonting student med helt andra saker i fokus.

Hur som helst,
Nu tänkte jag dela med mig av den 28 september till er,

2008
Mitt under studenttiden i Uppsala.
Under sommaren hade jag flyttat ihop med Kristoffer i Flogsta. Det var mycket plugg, sjunga i kör, extrajobb som badvakt på Fyrishov och så träning då såklart för att orka med allt det andra. I och med Lidingöloppet hade jag på lite drygt ett halvår avslutat En Svensk Klassiker. Då betraktades jag som helt galen men idag är det ju nästan vardagsmat med folk som gör Klassiker åt höger och vänster 🙂

2009
Precis startat min blogg. Bjuder här på länken till ett nästintill antikt blogginlägg. Minns att jag satt och väntade intensivt på 3 stycken Lonley Planet som jag beställt om Sydamerika. Planen då var att göra exjobbet där. Emelie och jag hade till och med börjat gå en kvällskurs i spanska för att damma av de gamla gymnasiespråkkunskaperna till liv…
Så här 8 år senare kan jag konstatera att,
1. Jag har fortfarande aldrig varit i Sydamerika (även om drömmen lever)
2. Det blev exjobb i Kina istället och det var ett av mina bästa beslut!

2010
Ok… när jag nyss skrev att det var ett av mina bästa beslut att åka till Kina och göra exjobb så syftade jag kanske inte främst på kvaliteten i exjobbet. Det var faktiskt mest en stor lättnadens suck när rapporten äntligen blev klar med tanke på förutsättningarna. Nä, jag syftade på den fantastiska upplevelsen Kina, människorna jag fick lära känna och allt jag fick uppleva tillsammans med Emelie! Det är fortfarande så att jag får nypa mig lite armen när jag tänker tillbaka…

2011
På föreläsning med Annelie Pompe som berättade lite om hennes expeditioner och om vandringen upp på Kilimanjaro. Passade ju ypperligt med lite inspiration och tips med tanke på att vi redan hade bokat resan och besteg detsamma bara ett par månader senare.

2012
I väntan på Arvid.
Utan tvekan mitt livs längsta dagar. Mådde inte alls bra. Kände mig helt isolerad i en ny lägenhet, ny stad och stor som ett Attefallshus. Hade gått 15 dagar över tiden och det skulle dröja ytterligare tre innan jag äntligen fick träffa min efterlängtade och älskade lilla pojke.

2013
Tillbaka på Lidingö för att springa 30 km. Inte min dag då jag för första gången fick kramp och drömmen om silvermedaljen grusades. Tack vare sparring från Hanna och Gerd så kom jag i alla fall i mål! Någon gång vill jag tillbaka och göra ett nytt försök 🙂

2014
En fantastiskt vacker och minnesvärd tur runt Jämtlandstriangeln med Emelie, Emma och en liten, liten mini-Assar i magen.

Så. Den 28 september…
Ett ganska fint tvärsnitt på livet  

När det inte riktigt blir som man tänkt sig… men ändå fjäll fjäll fjäll!!!

När min fantastiska vän Emelie fyllde 30 år i våras så fick hon i present en startplats till ett Swimrun och en fjällöpartur. Stora Stöten swimrun har jag ju redan skrivit om, men i helgen som gick var det äntligen dags för vår springa-i-fjällen-tur.

SOM JAG LÄNGTAT!
Alltså jätte jätte jätte jättemycket längtat!

Den här sommaren har inte alls innehållit så mycket fjäll som jag skulle ha önskat. Inte ens nära. Med handen på hjärtat så är det ju därför jag bor där jag bor. För att lätt kunna ta mig ut i fjällen…

Men äntligen skulle jag alltså få till en långtur i fjällen med min bästa vän under den kanske vackraste perioden på hela året. Färgskiftningsperioden.

Vi bjöds absolut på fantastiska färgskiftningar! Vädret däremot kunde ju ha varit lite mer samarbetsvilligt… Men å andra sidan kunde det ju ha varit mindre samarbetsvilligt också 🙂

När jag insåg att vädret skulle bli av den mer nederbördsaktiga varianten så föll mitt val på Lunndörrstugan. Ingen av oss hade besökt den tidigare men den hade en bastu. Att få sitta i en varm bastu efter en blöt och lång dag på fjället, enbart i löparkläder, är väldigt svårslaget och därför fick det bli så.

Av en slump fick jag reda på att min vän Gerd sprungit precis samma sträcka helgen innan och fick då tips på lämplig led att följa. Istället för att starta i Vålådalen (som jag hade tänkt) så blev det start i Vallbo. Därifrån sprang vi genom skogen och sen upp på fjället via Anarisstugan, som vi såg på håll men aldrig var fram till. Istället höll vi oss på samma höjdkurva och genade bort några kilometer innan vi kom in på sommarleden mot Lunndörrstugan.

I bakgrunden kan man se Jämtlands 100 % av naturen egenproducerade Pyramider. Coolt att de verkligen var tetraederformade!
Under molngränsen var det fantastiska vyer men det grämde mig lite att vi inte fick se fjällformationerna som låg dolda långt uppe i de låga molnen. Men så kan det vara när man är till fjälls. Det går aldrig att riktigt veta. Det ger mig ju dessutom ytterligare en anledning att återvända. Sämst väder hade vi över ett pass på cirka 1200 möh när det blåste hårt snöblandat hagel rakt i ansiktet på oss. Efter den passagen började det bära av nedåt och vi fick upp både värmen (nåja) och farten (typ) igen.

Efter drygt 6 timmar och 3.5 mil kom vi fram till en full fjällstuga som låg fantastiskt vackert belägen alldeles vid trädgränsen och intill en härlig badsjö. Att stugan nu råkade vara överfull är ju inte heller sånt man vet om på förhand (fast vi hade bokat boende innan). Vi fick iaf vår välförtjänta stund i den lilla knökfulla bastun med efterföljande dopp i den lilla badsjön. Brr!

Efter en strålande middag på frystorkad indisk mat blev det också klart att vi skulle få dela på en överslaf i ett kokhett 4-bäddsrum… Det blev kanske ingen djupsömn att tala om men ett annorlunda minne som jag är helt säker på att vi kommer garva mycket åt i framtiden!

Emelie visar fantastisk spänst efter 4 mils löpning på mindre än ett dygn… 
Summa summarum så förstår ni alltså att hela turen inte blev riktigt som jag tänkt mig (det blir ju sällan det) men ändå väldigt bra. Vi höll uppe humöret hela tiden och fick en massa bra saker från helgen:
*Vistas i fjällmiljö
*Massa oavbrutet prat om allt och inget
*5 mil löpning på bra precis ett dygn
*Overkligt frisk luft. Alltså på riktigt. När jag tänker på hur luften var när vi var i Peking jämfört med här så är det svårt att tro att det är samma planet?
*En massa timmar utomhus!!!

Me like!!!

Tack för den här helgen vännen!
När kör vi nästa?

Du finns kvar

Du finns inte kvar. Jag vet det. Logik kan vara grymt ibland. Varför måste allt vara så jävla logiskt?

Du lever inte längre. Luften åker inte längre in och ut ur dina lungor. Hjärtat har slutat bulta för länge sen, efter det där allra sista slaget. Det sista av några miljarder hjärtslag. 

Blodet cirkulerar inte längre runt i dina händer. Händer som jag alltid kommer se tydligt framför mig. Och ändå. Fast jag vet att du är borta på alla logiska sätt som finns, så är du så otroligt levande för mig. Mer levande än alla främlingar jag möter när jag går ut…

Det är en ynnest att ha fått haft någon som dig i mitt liv. Du skulle förmodligen bli bestört om du fick höra att jag sitter här på ett tåg bland okända och gråter öppet av saknad efter dig, fast det har gått år sen du försvann. 

För saknaden försvann inte. 

Inte alls. 

Den kanske har gulnat lite som ett gammalt fotografi men den finns alltjämt kvar. De flesta dagarna går det bra. Men ibland flyger den akuta saknaden rakt på mig, helt utan förvarning, och jag står försvarslös inför olika minnen som spelas upp för mitt inre.  

Jag låter tårarna rinna. 

Jag välkomnar knivhuggen. Jag vill aldrig att de ska sluta. Varje gång sorgen griper tag om hela mitt väsen försöker jag desperat hålla den kvar. För jag vill inte glömma. Jag är livrädd för att släppa taget. 

Om dig. 

Min sorg och saknad kämpar envist och tröstlöst emot logiken. För logiken har fel. 

Du finns visst. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte längre kan se ditt varma leende. 

Jag ser det. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte kan höra ditt härliga omfamnande skratt. 

Jag hör det. 

Du finns kvar på ett smärtsamt vis. För om du inte längre finns, vem är det då som får tårarna att rinna? De oväntade tårarna är vittnen för omvärlden om att du visst finns kvar.  

Du kan fortfarande få mig att bubbla av skratt när jag minst av allt anar det. Mina oprovocerade gapflabb. Skratt som vittnar om din fortsatta närvaro. 

Varsamt plockar jag fram minnen som etsat sig kvar som tatueringar i min själ. Mina skatter. Så länge de finns, kommer du också att finnas. Logiskt eller inte. 

Sockerbröllop på Verkön – 2017-07-02

För sju år sedan frågade du.
Jag sa ja.

För sex år sedan ställdes frågan till oss båda.
Ja och Ja.

Minnen från två dagar som gör mig sällsamt glad.

För att fira det vackra vi har, för att jag är säkrare än någonsin på mitt svar och för allt spännande som jag hoppas vi har kvar, firade vi Sockerbröllop ute på vackra Verkön och sov över på Verkö slott.

Verkön ligger i Storsjön och egentligen inte alls speciellt långt från där vi bor. Men det är ändå lite pyssel för att ta sig dit. Först åker man till Isön och tar färjan över till Norderön. Därifrån fortsätter man till Tivars, parkerar bilen och hoppar på Sjöexpressen som kör en ut till Verkön. I hällregnet var det en himla tur att vi fått låna Kerrys bil då vår egen var på verkstad (och cykelalternativet som jag föreslagit på förhand inte kändes särskilt lockande… alls).

Genidraget med att åka till Verkön på en söndag i juli belönades med en superb trerätters ensamma i den mysiga restaurangen. Sen fick vi inte bara sviten, utan hela slottet, för oss själva efter att personalen tackat för sig.
Vi varken såg eller hörde några slottspöken dock…

Men det jag egentligen ville säga var att det känns väldigt värdefullt att vi ser till att ta oss tid för varandra mitt i allt annat som händer.

Att stanna upp.
Andas.
Prata.
Stämma av.
Att för en stund betrakta oss själva utifrån.

En avstämning som varken är laddad, tillgjord eller perfekt på något sätt. Inte förberedd. Bara ett genuint samtal med varandra. På riktigt.
Utan någon eller något som stör.
Skratta åt sånt som varit.
Diskutera sånt som är.
Och så viktigast av allt… korrigera kompassriktningen så vi vet att vi fortsatt strävar åt samma håll. Att vi delar drömmar och förhoppningar om framtiden.

Tack underbara Lisen för att du tog hand om våra små  🌹
💕👦👶
Tack snälla Elisabeth för julklappen från 2016 🌷
Tack fina Kerry för billånet  🌺

Och Tack bästa Kristoffer. För att du är du och för att du är min.

  

 

USA – del 2

Under andra seminariedagen var det även Sveriges nationaldag.

Jag skänkte en tacksamhetens tanke till landet som jag hade turen att födas i, landet som jag älskar och landet som gett mig möjligheten att följa min egen väg som för tillfället lett mig till The mid west, USA.

När det var dags för de sista föreläsningarna för dagen började ryktet gå om att det var en baseballmatch på gång downtown mellan Colorado Rockies och Cleveland Indians. Vill ni hänga med kanske?

Döh! Men självklart! Har aldrig varit på baseball, kan inte reglerna, men jag gillar ju nästan all sport plus att gå på en baseballmatch känns väldigt amerikanskt.

Det var en solig, kanonfin kväll och folk vallfärdade till arenan, men det gick fint att köpa biljetter. Våra platser låg nästan högst upp, och på One mile high row. Dvs vi satt på den raden som var exakt 1609 meter över havet med lila stolar när alla andra hade gröna stolar. Lite coolt ändå. Förutom fin överblick på planen hade vi en magnifik utsikt över Klippiga bergen och solen som gick ned där bakom. Kungligt!

Colorado är för övrigt en väldigt liberal delstat där det är lagligt att röka marijuana och jag tror att gränsen för att köra onykter går vid 0.8 promille (!) Folk var väldigt glada och jag tyckte mig känna lite söt lukt både här och där…

Men stämningen gick inte klaga på!
Innan matchen var över tror jag att vi i stort sett hade listat ut hur reglerna fungerar (mycket tack vare diverse amerikanska filmer). Framförallt hemmalaget hade bjudit på ett antal homeruns när hemmalaget Rockies körde över Indians till publikens stora jubel!


När biljetterna till Metallicas Sverige-konsert i maj 2018 släpptes för en tid sedan så var jag inte riktigt på tårna. Men då hade jag heller ingen aning om att bandet skulle köra en konsert i Denver den 7 juni… 2017. Alltså samtidigt som jag råkade vara i Denver. Sicket sammanträffande!

Uuuh! Vad jag hade grämt mig om jag missat detta och fått reda på det i efterhand. Fast nu blev det ju inte så eftersom kanadensarna hade bättre koll än mig och delade med sig av denna vetskap dagen innan eller om det var samma morgon.

Va? Metallica?!?! I Denver??? IKVÄLL????
JAG. MÅSTE. HITTA. EN. BILJETT!!!!!
Lite drygt 90 dollar senare hade jag min biljett i handen och drog iväg på ett eget äventyr!

Igår baseball och idag hamnade jag högt upp på Sports Authority Field at Mile High, en arena vars huvudsyfte är att visa amerikansk fotboll. Fast inte ikväll då… Jag vet inte hur många som fanns därinne men hörde siffror på mellan 40 000 och 70 000. Mycket folk var det iaf och lite sötaktiga dofter överallt.

Det blev en spektakulär och minnesvärd kväll. Minst sagt.
Efter 3 låtar börjar det blixtra. På riktigt. Och nära. Jag, som satt nästan högst upp i arenan, kände att nä. Här kan jag faktiskt inte sitta kvar. Det är ju farligt på riktigt. Inte kändes det bättre av att Mikael dagen innan berättat att Colorado har flest dödsfall från blixtar i hela USA, eller var det i världen???

Efter två låtar till avbröts konserten och folk uppmanades att söka skydd. Under taket blev det en väldigt gemytlig stämning när regnet öste ned och åskan mullrade konstant ovanför oss. Här fanns massor med skärmar som visade sportunderhållning och nyhetsinslag om den pausade konserten och långa köer till all slags försäljning (merchandise, förtäring, dryck mm). Man kunde nästan se försäljarna gnugga händerna och deras salighet över det oväntade avbrottet. De flesta människorna var mycket pratsamma, vänliga och som vanligt är ju hårdrockare ett sällsynt fredligt släkte.

När jag började fundera på att ge upp och åka hem för att sova lite (klockan började bli rätt sent och bussen skulle som vanligt hämta oss utanför hotellet 7:30 nästa dag). Ja då ropades det ut att konserten skulle återupptas igen om 5 minuter efter nästan 1h uppehåll.

Nästan obligatoriskt efter ett sånt stopp flörtade de med publiken genom att fortsätta konserten instrumentalt med det enda givna låtvalet, Ride the Lightning... Hoho.

Nä, men gubbarna öste på i typ 2 timmar till och det var en mycket bra kväll. Man kan läsa en recension av konserten här om man är nyfiken.

En bra blandning av nytt material, gamla klassiker såklart, väldigt mycket pyroteknik, ett häftigt trumnummer där alla fyra trummade på varsin gigantisk trumma och så en massa avslutande fyrverkerier. Jag var helnöjd med kvällen.

En alldeles äkta bild. Jag kunde inte låta bli att bjuda på den.

Jag var mindre nöjd med USAs infrastruktur och obefintliga kollektivtrafik när jag skulle hem. Tänkte mig drömmande till Stockholm och tunnelbanan efter en konsert i Globen eller kanske någon stadsbuss. Här? Ja här fanns det egentligen inte så mycket annat att välja på än att stå i den enorma taxikön och vänta på sin tur (och då kom jag ut från arenan ganska snabbt efter avslutad konsert). Tror att klockan var 2:30 när jag äntligen fick lägga mitt rockade huvud till sömns på den inbjudande kudden för några timmars välbehövlig sömn innan nästa dag obarmhärtigt tog vid.

Videon nedan är Metallicas tackfilm till Denver. Mig ger den rysningar längs hela ryggen. Om jag blundar så kastas jag tillbaka till Ytterberg den 2 juli 2011 och när Gustav på nyckelharpa och Annette med sång så vackert framförde en mycket liknande version på vårt bröllop.

I nästa USA-del blir det en tur bland de Klippiga bergen!

Att samtala med en vetgirig fyraåring

Är inte så mycket av ett samtal utan mer som en intervju där 4-åringen är stjärnjournalist och du förväntas vara experten som sitter inne med svaren på alla kluriga frågor som kommer på löpande band. Samtalet nedan är en liten minnesanteckning från ett samtal jag hade med Arvid i november och jag tänkte dela med mig av hur det kan vara att samtala med en nybliven fyraåring. (En 4.5-åring har redan frågat allt och vet hur det mesta fungerar så numera är rollerna oftast ombytta…)

När fanns inte jorden mamma?
För 5 miljarder år sedan fanns inte jorden. Då var det vara mörkt och tomt här.
Men var fanns vi då?
Vi fanns inte Arvid. Ingenting fanns. Varken himmel, jord eller det som finns emellan.
Men husen då? Fanns inte dom? Och fanns det inga bilar??
Näe…
Vem äger vägen mamma?
Det gör kommunen. Och det är vi som är kommunen. Så man kan säga att det är alla människor som bor här och som betalar skatt som äger vägen.
Jag också?
Ja
Assar också?
Ja
Vad finns inuti metall?
Metall.
Men vad händer med snön när den smälter?
Det blir vatten Arvid. När det är varmt blir det regn och när det är kallt ute så blir det snö istället.
Vet du mamma?
Nä vadå?
Erik har en vän som är död.
Han hette Lennart. Men han är i himlen nu. (Vi tittar upp i himlen)
Fast man kan inte se honom.
Men hur kan han stanna kvar där uppe i himlen Arvid? Varför ramlar inte Lennart ner? (Arvid funderar lite)
Han sitter nog fast i en kedja.

Foto och SUP-chaufför: Kerry McGawley

Att resa till Amerikat – tankar inför…

Om lite drygt en vecka bär det av till USA för min del. Som längst västerut har jag tidigare befunnit mig i Portugal och Irland, men detta blir första gången som jag korsar Atlanten och jag måste säga att jag känner mig väldigt delad inför det stundande äventyret.

Jo, jag betraktar det ju absolut som ett äventyr, även om det handlar om jobb. Efter några dagars seminarium i Denver bär det av till Rocky Mountain National Park, Salt Lake City och avslutningsvis blir det ett stopp i Las Vegas och den däringa Hooverdammen. Hade jag inte känt att detta skulle bli ett äventyr så hade jag haft svårt att motivera mig till att resa från familjen i nästan 2 veckor. I juni. Nä. det ska bli väldigt häftigt att vidga mina vyer, få se spektakulär natur och förhoppningsvis krossa lite fördomar kring inskränkthet. De amerikaner som jag har haft förmånen att stöta på i Asien, Afrika och Australien har ju varit väldigt trevliga. Å andra sidan drabbar väl inskränkthet sällan de som vågat resa över sitt eget lands gränser för att upptäcka något annat på andra sidan.

USA, USA, USA.
Detta tueggade land. Med världens möjligheter och omöjligheter beroende på vem du råkar vara född som. Jo, jag har också fattat att den hyllade amerikanska drömmen handlar om att alla ska ha möjligheter att nå himlen om man VERKLIGEN VERKLIGEN VILL DET… Men nja. Jag köper det väl inte fullt ut. Jag tycker att det är taskigt att lägga skulden på alla stackars individer som inte lyckas genom att säga att de helt enkelt inte ville det TILLRÄCKLIGT mycket och att de i princip får skylla sig själva. Praktisk lösning men också väldigt onyanserad.

Och så har vi det här med min rädsla. För vapen.
Jag kan hantera ett vapen. Jag äger faktiskt ett luftgevär som jag fått av min bror. Jag kan skjuta och tycker till och med att det är kul att skjuta. Prick.
Men. Jag tycker att det är både obehagligt och skrämmande att folk får gå omkring med skarpladdade vapen lite som de själva känner ute bland annat folk. Det kan jag tycka är läskigt på riktigt. Hoppas jag inte råkar förirra mig på någons private property under en löprunda och så ger det markägaren rätt att skjuta mig… Det vore så himla onödigt.

Sen var det den här detaljen med deras typ folkvalde president (en annan kandidat fick ju fler röster, fast fel röster). Men om honom har jag inte så många ord över… Bara att jag hoppas slippa stöta på honom personligen. Och det borde jag väl lyckas med?

Stars and stripes och så vidare. Gör er redo.
För snart kommer jag!

Fäviken Magasinet – 9 maj 2017

Jag brukar aldrig fota mat. Däremot äter jag gärna mat!
Ibland måste man dock göra undantag. Som i tisdags…

Efter att ha väntat nästan lika länge som man väntar på att få barn (bokade bord den 1a september) så var det äntligen vår tur att besöka Fäviken Magasinet utanför Järpen. Som jag sett fram emot detta!

Har länge, länge velat besöka den här världsberömda restaurangen och inte desto mindre sen den haffade åt sig två stjärnor i Guide Michelin. En till person som jag vet verkligen skulle uppskatta ett besök, men som aldrig skulle prioritera det åt sig själv, är min mor.

Så efter samråd med far och bror, kom vi gemensamt fram till att vi skulle bjuda henne i en slags tidig 60-årspresent som hon fick på julafton. Hon har med andra ord bara suktat halva väntetiden 😉

Det var ännu en kall majkväll när vi svängde in till själva Magasinet efter 6 km  grusväg. Tidigare under dagen hade det snöat och Åreskutan, som breder ut sig i vyn bakom den pampiga gården vid Kallsjöns strand, visade fortfarande inga mörka fläckar på sin vackra vita skrud.

Instruktion var att köra fram till eldarna och kliva ur bilen där. Sen kom välkomnande personal för att köra bort och parkera bilen medan vi fick gå in och slå oss ned på nedervåningen. Totalt var det ett drygt tjugotal gäster denna kväll och franskspråkiga gäster var i klar majoritet. Jag och mamma blev placerade ihop med ett norskt trevligt par som ordnat barnvakt och rest upp från Oslo samma dag.

Som chaufför för kvällen fick jag smaka på goda alkoholfria alternativ även om jag inte tvivlar på att de alkoholhaltiga alternativen kanske fick maten att lyfta ytterligare. För min del var det rabarber med honungsdryck som kompletterade förrätterna. God som tusan var den.

Well well. Låt oss börja med MATEN!


1. Cognacwurst med fermenterade majrovor. Mamma gillade särskilt wursten och den var absolut god, men själv blev jag överraskad över de riktigt syrliga och goda rovorna.


2. En av kvällens favoriter enligt mig. Ett flak linfrö och ättika med en musseldipp. Blåmusseldipp om jag inte missminner mig. Det här tyckte jag var helt magiskt gott. Dippen var jättegod men kombon var magnifik!


3. Fullkornskex med morotssallad. En spröd liten sak.


4. Buljong av röktorkat renkött, tjesmus och jästa kråkbär.

5. Vild öringrom i ett varmt skal av torkat grisblod. Låter helt absurbt och var absurbt gott! Också en av kvällens favoriter enligt mig.


6. Flottyrkokt grishuvud med krusbär och dragonsalt uppepå. God! Och så vackert upplagd. Varför använda bestick när det finns grenar?


7. Fågelleverstanning, mältad kål, rönnbär och persiljestjälk. Helt ärligt vet jag inte ens vad mältad betyder…


8. Saltad sugga. En del av kinden vill jag minnas, men att den var mycket god är jag helt säker på.

Matflödet gick i en konstant ström. Jag är sker på att ni känner till den där känslan av att mest bara sitta i vägen när det kommer en servitör eller servitris och ska ta ens tallrik? Så kändes det ALDRIG under den här kvällen trots så många fram- och avdukningar. Det var så imponerande att se logistiken hos personalen. Allt var otroligt proffsigt och ingenting lämnades åt slumpen samtidigt som personalen kändes chill och kunde skämta och småprata lite med gästerna samtidigt som de följde ett minutiöst schema. Det var en väldigt gemytlig atmosfär att vara gäst i.

Ofta berättade personalen också HUR man skulle äta maten. Tex, den här rätten äter ni en enda tugga eller den här ska ni äta i tre tuggor och se till att få med lite sås i varje tugga. Rätterna bara avlöste varandra och presenterades först på engelska av en av kockarna (tror att det var ca 10 personer som jobbade inne i köket denna kväll) och sen igen på gästernas språk vid borden av serveringspersonal.

Efter de inledande 8 rätterna så blev det en liten paus där jag precis hann pudra näsan innan det bar av en trappa upp för att sitta vid eget bord och avnjuta huvudrätterna.


Enkel men vacker dukning. Älskade vattenglasen från Åre glashytta i Duved som såg ut som plastmuggar men som egentligen var skira glas.

Så till huvudrätterna!

9. Pilgrimsmussla “i skalet ur elden” tillagad över björkkol med enkvistar. Det här är dessvärre ingen vidare bild för den här maträtten var verkligen som ett smycke att titta på i verkligheten. Med tydlig smak av hav!

10. Ångad torsk med granbarr och jordärtskocka. De små gula plupparna är smör och kombinationen av allt var ljuvlig!


11. Kungskrabba och nästan bränd grädde. Det här var kanske den rätten som föll mig minst i smaken under kvällen. Men den norska kvinnan tyckte den var sagolik! Smaken är ju bekant som baken.

12. Surdegspannkaka, tång och köttsmör

13. Lupingratäng. Otroligt vacker var den iaf. Inte fullt lika god att äta men helt ok. Och ni läste rätt. Det är alltså lupin, som i blomman lupin som växer längs vägdikena och slår ut många andra ängsblommor. Tydligen är det en proteinrik växt som går utmärkt att äta också.

14. Islandsmussa med ölvinäger. (Obs. kommer ej från Island utan heter bara så. Den här kommer från utanför Trondheim.)

15. Ett vaktelägg konserverat i aska med en sås av torkad öring och picklad ringblomma. Ägget skalade man innan man åt det. Mycket gott!

16. Tunna skivor vitkålsstock, god grädde och finska fiskägg (stör). Mmmm säger jag!


och här är en som instämmer!


17. Oxfilé? Nej nej nej. Det här är något så udda som en pensionerad mjölkko med tussilago! Så himla sanslöst mört och gott kött! En ko som gjort mycket gott i sitt liv. Och här måste jag tillägga att de kallpressade lingonen och blåbären som jag fick dricka till, höjde maträtten ytterligare en dimension. Excellens!


Vill också bjuda på en extra bild på de galet vackra besticken som Tobbe Lundström i Åre har gjort. Ögongodis!


Det är ju tur att det hela tiden kommer väldigt små portioner. Här en liten andningspaus mellan huvudrätterna och de mer efterrättsbetonade sakerna.


18. En klassisk (fast ändå inte) kalvdans med älgört. Alltså gjord från råmjölken som en ko ger ifrån sig direkt efter hon kalvat. Nam nam namn!

19. Rå jordärtskocka och hårt lupin. Smakade lite jord faktiskt.

20. Ensilageglass. Japp. Glass smaksatt av ensilage. Här gick kocken runt med en glassbytta och skopade upp en sked var åt oss. En sked räckte. Men spännande vad man kan hitta på alltså.


21. Minihamburgare? Nej, inte det. Det här är faktiskt drömmar (alltså kakor) gjord från mjölet man kan få från potatisar som fått koka väldigt länge. De var utsökta!

22. En riktig skogsrätt!
Smulorna som ni ser är bakade av tallbarksmjöl och på dem ligger en äggula som är konserverad i sockerlag. Steg ett var att med hjälp av en gaffel mosa samman dessa till en röra. Sen åt man den röran tillsammans med den gröna glassen ni ser lite längre upp i bilden som alltså är smaksatt med gran. Ja men det var faktiskt lite som att äta hela skogen i en enda tugga.

Nu var det dags att lämna övervåningen och gå ner till samma platser som vi haft under förrätterna. Väldigt roligt att prata med det norska paret och deras upplevelser av maten. Vi hann dock inte sitta länge innan något nytt ätbart dukades fram…


23. Hallonis. Den här var såklart kall. Tänk er en hallonsorbet i form av en iskula. Och som den smakade hallon! Wow! Otroligt god och fräsch på samma gång!

24. Dags för flambering! Det här är en pudding gjord på märg. Elden släcktes med hjälp av frusen mjölk som slängdes på och så åts den sen direkt från kastrullen. 


25. Halvtorkade picklade rotfrukter. Godis!


26. Paj av björksavssirap med torkat renkött uppepå. Också otroligt skör sak men jättegott med sältan till det söta skalet!


27. En låda fylld med från vänster: tjärpastiller, torkade rönnbär, älgörtskarameller, rökt knäck, torkad svarta vinbär (eller solbaer som jag fick lära mig att de heter på norsk) och sockertorkad kvanne.


28. En låda aromatiska fröer – Om jag minns rätt så är medurs from gult: senap, koriander,  , hallon, pepparmint och anis

Vackert!


29. Fyra olika smaksatta likörer: Rönnbär, svarta vinbär, ägg (tror det var anka) och sur mjölk. Jag smuttade från mammas sur mölk likör och den var himmelsk!

30. En prilla snus som de själva fermenterat i ett använt bitterfat….

Här kommer så menyn i sin helhet.

Att besöka Magasinet i Fäviken var en upplevelse långt från något annat jag prövat i mitt liv. Maten i sig var väldigt spännande med många oväntade ingredienser och vittnade om en stor experimentlusta med utsökt resultat. Allt var som sagt inte det godaste jag ätit men allt var gott vilket är en bedrift i sig när man i efterhand läser menyn. Och några saker var ju verkligen dra mig nu baklänges ända in i fågelholken-goda!

När jag var liten var jag lagrann som mamma brukade säga. Alltså väldigt kräsen med vad jag åt. Så att gå från att ha varit en ytterst matkräsen liten unge till att glatt prova allt på den här menyn (med undantag från snuset) skulle jag ändå kalla för utveckling!

Vi klev innanför dörren vid 18:30 och åt nästan oavbrutet till klockan 23 när vi begav oss hemåt genom natten tillbaka till Frösön igen.
Skönt att det är den tiden på året då det inte är becksvart ute, trots den sena timmen. Under hemresan såg vi som bonus 1 räv mellan Fäviken – Rödön och sen över på Frösö-sidan såg vi en hare, ett rådjur, två älgar och ett rådjur till. Känns härligt att bo nära skogen som vi provsmakat på under hela kvällen innan!

Tack mamma för en mycket minnesvärd och härlig kväll! <3
/Ann-Mari