En valsöndag i skogen

Vi förtidsröstade igår för att kunna ta det lugnt och koppla av och ned idag. Genom att rösta har vi gjort vad vi kan för att påverka samhället i den riktning vi tror på, så nu väntar jag med uppdateringar tills jag får höra resultatet imorgon. Spekulationer tjänar inte så mycket till tycker jag, för det är ju inte spekulationer som får styra landet under nästkommande 4 år.

Istället har vi spenderat vår söndag i skogen. Lingonskogen. Invigt den nya muurikkan och druckit varm choklad. Plockat och rensat drygt 10 L lingon som förhoppningsvis täcker husbehovet under det kommande året. Typ hur trevligt och mysigt som helst!

Att bara gå ut i skogen är bland det enklaste, billigaste, nyttigaste och mest harmoniska man kan göra. Lägg till en matsäck och ta gärna med eget eller låna någon annans barn vet jag. Kanske känner du någon knodd vars föräldrar inte är ute så mycket, eller så behöver föräldrarna lite avlösning så gör en insats vet jag. Kombinera barnpassning med glädje och nöje till skogs! Det uppskattas av samtliga inblandade 🙂

IMG_0783.JPG

IMG_0785.JPG
Mors lilla Arvid i skogen gick…

 

IMG_0787.JPG
Jag tycker nog inte att lingon är fantastiska bär att äta av rakt upp och ned. Men däremot som sylt tycker jag att det är det enda bäret som man MÅSTE ha hemma för att klara husbehovet. Antingen blir det egengjord lingonsylt eller så är jag utan helt och hållet. En gång när jag pluggade i Uppsala så köpte jag lingonsylt. Det räckte. Ett misstag som jag aldrig gör om. Annan sylt kan jag köpa eller leva utan, men inte det röda guldet!

IMG_0788.JPG

Elvis has left the building

Allt började fridfullt i ottan när Arvid bestämde att vi skulle vakna och kliva upp genom att slänga den enda blomkrukan i sovrumsfönstret i golvet. Godmorgon!

7:30 Lämnade en gråtande pojke och halva mitt hjärta på förskolan.

8:00 Kört till en annan del av staden för att göra en hälsoundersökning (företagshälsovård). När jag kommer fram så inser jag att jag glömt plånboken, ja hela väskan faktiskt, så det var bara att hoppas på att undkomma både parkeringsbot och poliskontroll.

8:30 Klart. Kvinnan var extremt effektiv (inte mig emot). Ingen bot blev det heller 🙂 Om jag är stressad? Nä, det tycker jag nog inte…

8:40 Hemma med bilen. Eftersom jag fastat inför blodprovet så tänkte jag äta en snabb tallrik yoghurt, men när jag öppnade kylskåpet så var det… Svart. Felsöker snabbt fram att det är ett mycket lokalt strömavbrott och att det inte är någon säkring i det vanliga säkringsskåpet.
Ringer bättre felsökning (K) som säger att det förmodligen är en fas i källaren som gått. Leta reda på rätt propp och plötsligt surrar och lyser det i både frys och kyl!

8:49 Häller i mig yoghurten.

8:50 Hoppar in i taxin mot flygplatsen.

9:45 Flyger till Arlanda.

10:40 Landar, hämtar mitt bagage och rullar bort till terminal 5. Checkar in det på nästa flyg – självservice check-in kan vara det bästa sen brödrosten. Trots att nästa flyg inte går förrän 16:30 så blev jag alltså av med min stora väska direkt! Utan att behöva betala för någon bagageförvaring vilket jag gjort annars.

11:10 På flygbussen mot Solna

12:00 Lunch och arbetsmöte på ÅF.

15:00 På en flygbuss tillbaka till Arlanda.

15:36 Hittat mina vänner och redo för en fantastisk långhelg i vandringens tecken!

IMG_0722.JPG

Vacker utan spackel?

Jag vet. Det är ett väldigt kontroversiellt ämne men jag tänker ganska ofta på det och idag blev jag påmind igen när ledande nyhetsbyråer rapporterar att Vi sminkar oss som aldrig förr. Nä. Just det. Majoriteten sminkade sig inte alls för inte allt för länge sedan och nu känner jag mig som värsta unikum. Varför är det så?

En del vägrar visa sig utomhus utan smink på. Eller kanske ännu värre, vägrar visa sig för sin partner utan smink??? Tänk om hen inte gillar mig utan smink? Nej. Men ta risken vet jag. Om hen inte diggar dig utan smink så kommer förhållandet knappast hålla i längden ändå eftersom att hen är en ytlig liten lort. Vad beror denna usla självkänsla hos kvinnor på?

Jag har smink (och med smink för mig så menar jag mascara, kanske ögonskugga eller läppstift) uppskattningsvis 6 gånger om året. Kanske överdriver jag något men låt oss säga 6 gånger eller en gång varannan månad. Därmed tycker jag att jag kvalificerar mig till kategorin Tjejer som nästan aldrig använder smink. Så när ämnet smink kommer på tal och jag säger som det är, nämligen att jag alltid brukar gå osminkad så får jag ofta höra att Ja, men du har ju så himla bra hud så du BEHÖVER ju inte sminka dig! 

Ja. Jag kan ju tacka mina föräldrar för goda hudgener eller så har jag bra hud i ansiktet just PÅ GRUND AV att jag aldrig stängt in den bakom en massa foundations, concealers eller puder? Tänk på saken. Om du kladdar på huden en mask av fett varje dag i 20 år, så kanske det sätter sina spår??? Den kanske hade mått bättre utan???

Och då förstår jag att det är svårt att sluta. Man är redan inne i en ond cirkel som är svår att bryta och kosmetikaföretagen jublar. Och ett stort problem är att åldern då tjejer kliver in i den här onda cirkeln bara blir lägre och lägre. Man vet inte bättre. Man ser inte något längre perspektiv eller förstår att man lägger grunden till ett livslångt beroende. Det kan vara bra att ha den tanken i bakhuvudet när din… dotter kanske? Börjar vilja använda smink. Säg till henne att hon kunde inte vara finare än vad hon redan är, men kanske ännu viktigare. Var en förebild. Vågar du vara utan smink eller uppmana din partner att hon inte behöver det där kletet? Att hon är vacker ändå. För det är hon ju. Jag hade faktiskt tur som fick en sån mamma. Men även hon är ett unikum bland damerna i hennes ålder.

I Sverige såldes smink för 4 miljarder kronor ifjol.

4 000 000 000 kronor.
Det får man mycket sjukvård för. Eller skola och omsorg. Eller höjda pensioner. Eller mer studiemedel. Osv…
Plus att miljön skulle må bättre.

Du lever inte längre med smink, du blir knappast lyckligare med smink. Men du skulle få en hel del tid och pengar till roligare saker utan.

Bild 2014-08-22 kl. 12.44
Inleder helgen osminkad och lite smått däckad av höstens första förkylning… För jo. Jag gissar på att det kommer flera. Sonen har ju börjat på dagis nu…

Den bästa känslan

Eller i alla fall bland de lyckligaste känslorna är att hoppa i en fortfarande varm (!) Storsjön efter ett bra träningspass. I det här fallet var träningspasset tillsammans med 6 andra starka, glada och duktiga tjejer i drygt 2 timmar på en mountainbike. Extra glad blev jag så klart av endorfinkalaset som följde efter en sommar med många projekt men väldigt skralt med träning. Åh vilken lycka!

2014-08-12 18.55.25 2014-08-12 20.15.30-12014-08-12 20.15.01

Som man sår får man skörda

Min mormor hade väldigt gröna fingrar. Jag har alltid gillat att vara bland växter och omge mig av härlig växtlighet men i ärlighetens namn tror jag inte att man kan beskylla mig för att ha ärvt mormors gröna kunskaper. Dessutom var jag väldigt dålig på att äta grönsaker under hela min uppväxt trots den närmast obegränsade tillgången. Jag gillade heller inte att plocka bär men de åt jag i alla fall med god aptit.

Därför känns det ganska ironiskt att jag är närmast euforisk nu när jag själv kan gå ut i min egen trädgård och skörda sallad, spenat, örter, tomater, hallon, smultron, rabarber, röda och svarta vinbär, krusbär och äpplen mm! Att kunna fylla sin tallrik med mat som man själv odlat fram är något alldeles speciellt som jag egentligen inte alls har fattat förrän nu. Bättre sent än aldrig?

2014-08-05 08.39.33

Vi har två äppelträd på gården men bara ett som egentligen ger frukt. Det andra trädet har det lite jobbigt så vi får väl se om det tar sig eller om det har gjort sitt.

De äpplena som vi får omvandlas enkelt till kalasgod äppelpaj!

Ifjol var skörden på 6 stycken äpplen.

I år har jag plockat ett tjugotal, några har dragits ned av barnhänder, några har fåglarna tagit och några har fallit till marken men ändå ser ni att det finns mängder kvar. Vilken skillnad det kan vara från år till år!

Gotland 2014 – Ett komprimerat sommarlov

IMG_0218
Det är något visst med Gotland.
När jag var här första gången 2005 så var det kärlek vid första ögonkastet. Så annorlunda från allt jag var van vid men ändå likt på flera sätt.

Naturen, klimatet, havet, stenarna, dialekten (som jag för övrigt älskar) var helt olika. Men människorna och deras sätt att vara påminner mycket om Norrland. Lunket. Avsaknaden av stress och känslan av att allt ordne sig. Isolation under större delen av året kanske gör något visst med människor?

Jag var som sagt 21 år första gången jag satte min fot på ön. Då gick jag SLS badvaktsutbildning. Underbara människor, härlig gemenskap, jättebra kursmaterial och nyttiga övningar inom akutsjukvård och livräddning i pool. Tätt boende och en superskojig kursvecka fick mig att lova att komma tillbaka.

Det gjorde jag också. Sommaren 2007 kom jag tillbaka som utbildad havslivräddare och bevakade Toftas stränder i två vilda och roliga veckor!

Nästa gång jag klev iland i Visby, var i slutet av sommaren 2009 då jag och pojkvännen bestämde oss för att testa förhållandet på riktigt genom att köra en veckas cykelsemester ihop. På tandemcykel… Det gick ju alldeles strålande med tanke på att vi är gifta idag. Kan för övrigt vara ett tips till den som är osäker på om hen är den rätte. Klarar ni en veckas tandemcykling och fortfarande är sams efteråt, ja då tror jag att ni klarar det mesta!

Sen dröjde det till sommaren 2012 innan jag, maken och bönan i magen bestämde oss för att utforska den södra delen av Gotland. Cykelsemestern 3 år tidigare täckte den norra delen rätt bra, men den södra var vi väldigt nyfikna på. Och vi blev inte besvikna. Jag tror att jag gillar södra Gotland lite mer än norra men båda sidorna har verkligen sin charm!

Och så nu, sommaren 2014. Denna episkt varma sommar då de svenska badvattnen har nått sällan skådade badvänliga temperaturer. En sådan varm och härlig vecka har vi tillbringat på Fårö. Bönan som blev en Arvid fick äntligen se utsidan av både Fårö och Gotland. Hans totala lycka över att själv få bada i direktkontakt med vattnet utan att ha mammas mage emellan. Det diggade han skarpt.

Här kommer några bilder från årets tripp!

2014-07-27 15.29.45
En sällsynt lugn stund på en filt i skuggan med endast en bok som sällskap
2014-07-28 07.45.44
En morgon slog vädret om och istället för tryckande hetta möttes jag av ett rejält åskoväder under min morgonpromenad
2014-07-28 07.45.33
Ingen blixt på bild, men det mullrade rejält och himlen blev bara mörkare och mörkare
2014-07-28 07.44.07
Vädret när jag tittade rakt upp
2014-07-28 07.44.01
Inga träd i sikte och så började det blåsa så där ordentligt som det gör alldeles innan stormen träffar en. Då kände jag mig väldigt liten där jag gick mitt ute på ett öppet fält nära havet
2014-07-28 07.43.44
Man bara väntar på att få blixten i huvudet… Men det slapp jag denna gång. Men oj vilket häftigt himlaskådespel jag fick vara med om. Hann precis hem innan de stora dropparna kom. Det här var dygnet när det slogs blixtrekord i Sverige.
IMG_0286
IMG_0292 Dags för kvällsdopp! Som bäst kompletteras med morgondopp. Och ett antal livsnödvändiga bad däremellan…
2014-07-29 07.04.46
Nästa dag såg det ut som vanligt igen under morgonpromenaden
2014-07-29 07.22.48
Testade en ny väg
2014-07-29 07.30.52
Morgondaggen gjorde att spindelnäten syntes väl vilket underlättar för en sådan som mig att undvika dem #araknofobi
IMG_0065
Det finns så mycket fint att fota. Det gäller i och för sig inte bara Gotland och Fårö utan nästan överallt. Bara man ger sig själv tiden.

2014-07-29 07.20.532014-07-29 07.17.24

IMG_0205
Rauk i solnedgången
2014-07-29 20.19.24
Sista kvällen på Fårö fick vi möjligheten att gå på konsert med Bo Kaspers Orkester i en lada på Stora Gåsemora när farfar ställde upp som barnvakt! Tack!

Vi får se när jag kommer nästa gång. För jag har svårt att hålla mig från Gotland som ni kanske märker. Jag skulle gärna bevaka någon vecka till som livräddare. Vi får se om och när det blir. Men oavsett vad framtiden bjuder på, så bär jag med mig flera speciella ögonblick och härliga minnen från alla min resor hit som jag sparat djupt i hjärtat och som värmer gott under gråa höstdagar

2014-07-30 08.54.18

Den elektriska cykeln

Jag har köpt en elcykel!
Ha! Det trodde ni inte. Men faktum är att jag har tänkt på det ett tag och nu när jag har tagit steget fullt ut så känns det helrätt.
Det tog dock ett tag att hitta helrätt och det var inte förrän Sanna Kallur bloggade om sitt vrålåk, som jag fann det jag sökte efter. Och nu är den alltså min! En fantastisk vit skapelse som är en ren fröjd att cykla fram på. Och jag skriver cykla för jag menar verkligen cykla men jag ska utveckla det lite närmre.

Varför just en elcykel?
Jo, för att sonen kommer börja på förskola snart och ska skjutsas plus att vi bor på en backig ö. Det vore synd att behöva börja använda bilen för att man inte vill vara svettig när man kommer fram till jobbet. Lättja? Nej, det tycker jag inte. Jag skulle ju kunna göra som så många andra och ta bilen. Jag skulle också kunna skaffa en moped. Men jag vill ju cykla ju. 

Men elcykel?
Ja. Jag vill ju fortfarande cykla 95 % av vägen mellan hem-förskola-jobb, det är bara det att det vore så jäkla nice att få en liten knuff i ryggen när det börjar bli uppförsbacke och man känner hur svettpärlorna börjar tränga fram på ryggen och genom bh:n. Man vet att man kommer vara blöt innan man är uppe. Så upplever jag att det kan vara redan nu vissa dagar (beroende på väder och klädsel) och det lär ju inte bli bättre med cykelstol och barn på. Det var främsta anledningen faktiskt. En annan anledning är att det nu blir lättare att ta cykeln till träningen som ska genomföras på andra sidan stan och fortfarande vara pigg när man kommer fram. Inte att man bränt det bästa krutet på transport.

I min jakt på en cykel med lite puffhjälp har jag testat både konverterad mtb och en färdig variant av elcykel från märket Ecoride.

När det gäller den egenkonverterade mtb:n så kändes den som en otroligt tungcyklad elmoped. Skulle batteriet dö så är jag körd. Och med fulladdat batteri behövde jag liksom knappt trampa runt och det kändes inte som att cykla alls.

För Ecoride-cykelns del så var känslan lite samma sak. Den accelererade snabbt upp i en relativt hög hastighet men kändes ändå tung och klumpig och inte mycket till att cykla på om batteriet skulle dö.

Båda varianterna var mer som elmopeder med cykel-assistans än cyklar med el-assistans och det var ju det senare jag ville ha.

Och det var också vad jag fann till slut, tack vare Sannas bloggpost!
En cykeltillverkare som själv testat en massa elcyklar och upplevt samma frustration som jag. Alla känns nästan omöjliga att manövrera utan elhjälp. Dessutom är de flesta oerhört fula.

Så Kjell Andersson på Zet Elcykelcenter bestämde sig för att göra en elcykel där han använde en snygg, lätt och komplett cykel som bas som han sen konverterade till elcykel. Resultatet blev denna:

IMG_0015
Zet Light!

Snygg!
250 W
24 Volt

Och som en dröm att cykla på. Utan elhjälp. För det främst så jag har cyklat hittills. Med motorn avstängd. Men så kommer det en backe eller jag ska starta lite dumt till (kanske på en gräsmatta) med en för tung växel i, ja då är det bara att trycka på on-knappen och trampa lite grann. Sen. Magi.

När det gällde cykelstolen som är en ok baby, så funkade det fint att montera på den bak efter att jag köpt ett nytt stag för 79 kronor. När det var löst var saken biff och cykeln hängde redan bak på bilen.
Bild 2014-07-26 kl. 07.15

Som ni förstår så kan jag verkligen varmt rekommendera skönheten som bland annat säljs på deras butik i Sollentuna. Åk dit och provcykla om du är nyfiken vet jag. Den kostar en del pengar men är inte speciellt mycket dyrare än en vanlig pendlingscykel och några tusenlappar billigare än Ecoride. Bor man i Stockholm så måste det ju vara ett fantastiskt sätt att pendla på och man tjänar nog relativt snabbt in slantarna den kostar i inköp. Ingen osäkerhet i när man kommer fram för det blir inga köer, ingen parkering som kostar, inga inställda tåg eller försenade bussar…

Och nej. Jag får ingen rabatt eller sponsring för det här inlägget, fast jag fattar att det låter som reklam.
Jag är bara kär i mitt nya åk!

Blåmärken på kroppen

De som känner mig väl känner också till min förmåga att skaffa blåmärken. Så har jag alltid varit. En inte alltid lätt sak för K som ibland får lite (extremt oförtjänt) ilskna blickar när jag går omkring i shorts eller linne. Men cyklar man tex mountainbike eller som i torsdags när jag spelade beachvolley i 3 timmar så blir det lätt som det blir för mig…

2014-07-17 18.37.17-2

Bild 2014-07-18 kl. 15.06
Det fysiska resultatet efter beachvolleykvällen som för övrigt var riktigt skoj! Måste vara alla mina servess eftersom det bara är på höger underarm 😉

När jag gick i 9:an så misslyckades jag med ett tyskt simhopp från 1 meters höjd. Ni vet, ett sånt där dyk där man går ut på trampolinen, vänder sig 180 grader så att ryggen vätter mot bassängen och så tar man ett hopp utåt och lämnar trampolinen och vänder sig snabbt i luften så att händerna och huvudet elegant dyker i vattenytan först. Så här typ

Det var ett dyk som jag hade gjort många gånger förut men den här gången blundade jag och hoppade inte tillräckligt långt ut från trampolinen utan dök med ansiktet först. Rakt ned i trampolinen.

Blod, missär och en tandställning som räddade bissingarna tänkte jag bespara er från (tandställningen tog jag bort dagen efter). Jag har heller inga bilder på hur jag såg ut efteråt men det var ingen vacker syn då näsan blev 2-3 gånger större än normalt, skrapsåren gick från panna till haka alldeles i mitten av hela ansiktet och någon såg ut att ha gjort en pandasminkning runt mina ögon i kulörerna gul, grön och blå. Det såg fruktansvärt ut, för att säga det milt. Och då är det inte jättekul att komma tillbaka till skolan, speciellt när man går på högstadiet som kan vara jobbigt nog som det är.

Det tog 2 veckor innan jag var mig själv i spegeln igen och jag minns att min biologilärare kommenterade mitt bra läkkött. Det är ju en bra sak (i mitt fall väldigt bra) men kanske också en förmåga som jag tränat upp med tanke på min benägenhet att få blåmärken?

När jag under hösten samma år började på gymnasiet (samma skollokaler som högstadiet) så gick jag en gång till skolan i dunjacka, kjol och strumpbyxor och stövlar. (Känns det igen från dagens vintermode bland vilsna, frusna ungdomar?) Då fick jag via omvägar höra att min outfit diskuterats på skidlinjen och hur en av killarna kort och gott deklarerat att det inte gjorde någonting att jag klädde mig så, för jag hade ju blivit misshandlad. Say what? Jag antar att han hade sett hur jag såg ut på våren och dragit sina egna slutsatser eller så gick det ett rykte som aldrig nådde mig, trots att jag berättat om det inträffade hur många gånger som helst för den som vågade fråga. Sen vet jag inte riktigt hur killens synapser kopplade den påhittade misshandeln till min tålighet att utstå minusgrader med för lite kläder, men jag blev så ställd av det här märkliga uttalandet att jag fortfarande kommer ihåg det.

Jag vill bara säga rakt ut, ifall någon fortfarande går och tror på något som är väldigt osant eller får för sig något när de ser mina blåmärken. Jag har aldrig blivit misshandlad. Jag bara hymlar inte med mina blåmärken och skråmor. Till och med på bröllopsbilderna pryds min högra axel av ett lägligt blåmärke och det skrattade vi gott åt under festen. Så typiskt mig!

070211_0766
Förmågan att få blåmärken lätt verkar vara något genetiskt på kvinnornas sida i min släkt. Lägg därtill ett aktivt liv så ja. Då blir det som det blir. Mig gör det inget.

Så med detta sagt behöver ni inte oroa er. Jag är ok. Bättre än ok.
För jag tänker varken sluta göra fysiska aktiviteter eller sluta bära shorts!