OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

Steg 3. Allergin – En snigelprocess…

Minns ni den där eviga sommaren 1994?
Sommaren som bjöd på värmebölja, massor av bad och skavsår i öronen från Glenmark, Eriksson och Strömstedt?

Även jag blev kanske inspirerad av det stundande guldgrävandet på andra sidan Atlanten, när jag under våren började spela fotboll. Sommarhetta i kombination med närkontakt till ett stort antal nyklippta gräsmattor blev för mycket. Sedan sommaren 1994 är jag rejält allergisk mot främst gräspollen och pälsdjur. Generna har jag förmodligen alltid burit på eftersom mamma är allergisk mot samma saker. Fast för henne kom allergin senare i livet.

Det är ju ett skit det här med allergi. Som den optimist jag är försöker jag se saker ur olika perspektiv, men med förkärlek till det positiva. Fast just allergi kan jag inte se några fördelar alls med. Bara nackdelar.

Nu är ju en del hinder, inte hinder på riktigt, utan mer som väghinder. Jag väljer att tänka på allergi som ett väghinder. Om jag saktar in, tänker till och kanske gör saker lite annorlunda, så kan jag oftast vara med. Man får vara lite anpassningsbar. Men utan att ens reflektera över det längre, så gör jag i princip aldrig något av följande:
*klappar djur (om det inte finns vatten och tvål alldeles i närheten)
*går barfota i gräs
*sitter ned i gräs utan byxor och skor, men helst inte alls
*tar i gräs med händerna
*klipper gräs
Undantagsvis måste jag ju göra något av ovanstående men då får jag också betala priset. Det går ju det med, även om det inte är kul.

Tack och lov finns det ju både mediciner och vård att få i detta underbara land. Med hjälp av medicinering kunde jag fortsätta spela fotboll hjälpligt i 4 år till innan intresset svalnade och viktigast av allt var att familjen kunde ha kvar våra älskade husdjur i 10 år till. Vi gjorde en deal om att inte skaffa nya djur men ha kvar dem vi redan hade så länge de var friska.

En trolig effekt av fotbollsspelandet är dock att jag har störst känslighet mot gräs. Från tidig vår och fram till midsommar går det bra men sen… När det börjar bli dags att slå hö och det klipps gräsmattor i parti och minut, då är det verkligen jobbigt att vara utomhus och så fortsätter det ända in i oktober.

Som svensk triathlet ligger dessvärre många coola tävlingar i slutet av sommaren, alltså när det är som jobbigast för mig att träna och prestera. Tabletter, nässpray och ögondroppar gör att jag klarar jag mig hyfsat från ögonkli och snor men då blir jag istället väldigt trött och seg i kroppen. Inte alls optimalt för fysiska utmaningar.

Under studietiden i Uppsala fick jag höra talas om hyposensibilisering eller immunterapi. En behandling där man systematiskt utsätts för det man är allergisk mot, fast i mycket små doser, så att kroppen ska vänja sig vid ämnena och förhoppningsvis sluta reagera mot dem.

Min väg mot att få den här behandlingen började i Uppsala hösten 2009. Kruxet är att jag som gräsallergiker måste påbörja den långa behandlingen på hösten/senast under vintern när utomhusdoserna är låga/obefintliga. 2009 var väntetiden för lång för att hinna påbörja någon behandling.

Ett år senare, hösten 2010, gjorde jag exjobb och befann mig utomlands från början av juli fram till början av december. Återigen försent att påbörja något. Efter årsskiftet, i början av 2011 flyttade vi till Stockholm och nu vände jag mig till Stockholms läns landsting istället.

På senhösten 2011,  efter ny utredning på Karolinska var det äntligen dags att påbörja behandlingen. Tjoho!
Eller ja.
Alltså…
Det skulle ha kunnat bli så…
Om inte jag misstänkt att jag precis blivit gravid (vilket jag hade).
Om man blir gravid under en pågående behandling så avbryts den inte. Men man ska inte påbörja någon behandling om man är gravid.
Det blev ingen behandling för mig i Stockholm.

Hösten 2012 hade vi flyttat till ytterligare ett nytt landsting och precis fått barn så någon allergibehandling eller göra annat än att plåstra om såren och ta hand om bebisen fanns inte på kartan. Vid det här laget visste jag också vilken sjukt tidskrävande apparat detta är så jag har liksom inte mäktat med att påbörja processen igen innan jag (precis som i fallet med inkontinensen) vet att jag är klar med barnafödandet.

Hösten 2017. Åtta år senare.
I slutet av juli skickade jag en egen vårdbegäran direkt till Lung- och allergimottagningen vid Östersunds sjukhus och bifogade journalen från Karolinska. Nu är det oktober och jag vet att jag finns uppskriven på en väntelista någonstans. Har inga större förhoppningar om att få genomgå en behandling redan iår men å andra sidan är jag rätt van och vänta vid det här laget. Jag räknar dock inte med att behandlingen kommer att göra mig helt fri från allergier – men en lindring hade inte suttit fel!

Jag anpassar mig och gör så gott jag kan för att leva det liv jag vill med de mediciner jag har. Det går ganska bra. Ibland får jag sakta in eller ta en omväg. Men för mig är det ju inte längre någon omväg utan en slags anpassad personlig huvudled.

 

2017 – Dags att ta itu med kroppen

2017 skall jag komma ihåg som året då jag satte ned foten och bestämde mig för att ta tag i min kropp. Problem som jag dragits med i flera år ska inte längre få sätta ramarna och skapa tråkiga begränsningar för vad jag kan och vill göra.

I tre delar framöver kommer jag dela med mig av fysiska tillstånd som gjort mycket lite jobbigare än vad det egentligen ska behöva vara och om hur jag tänkt fixa till dem.

Tänk att få slippa fokusera på trosskydd när man hoppar i studsmattan med sina småpojkar, obekvämt blöta löpartights efter en snabb intervallrunda eller efter nedförsbackar med hög kadens. Kanske ingen mer rinnande näsa efter en cykeltur bland böljande och enastående vackra fält eller bara slippa ta med inneskor när man åker hem till en kompis med lite för hårda golv.

Well. Inom kort hoppas jag att en hel del av allt ovan är ett minne blott och att jag istället får en massa energi över att lägga på roligare saker!

En Ironman i Haugesund till exempel?

 

 

 

Fäviken Magasinet – 9 maj 2017

Jag brukar aldrig fota mat. Däremot äter jag gärna mat!
Ibland måste man dock göra undantag. Som i tisdags…

Efter att ha väntat nästan lika länge som man väntar på att få barn (bokade bord den 1a september) så var det äntligen vår tur att besöka Fäviken Magasinet utanför Järpen. Som jag sett fram emot detta!

Har länge, länge velat besöka den här världsberömda restaurangen och inte desto mindre sen den haffade åt sig två stjärnor i Guide Michelin. En till person som jag vet verkligen skulle uppskatta ett besök, men som aldrig skulle prioritera det åt sig själv, är min mor.

Så efter samråd med far och bror, kom vi gemensamt fram till att vi skulle bjuda henne i en slags tidig 60-årspresent som hon fick på julafton. Hon har med andra ord bara suktat halva väntetiden 😉

Det var ännu en kall majkväll när vi svängde in till själva Magasinet efter 6 km  grusväg. Tidigare under dagen hade det snöat och Åreskutan, som breder ut sig i vyn bakom den pampiga gården vid Kallsjöns strand, visade fortfarande inga mörka fläckar på sin vackra vita skrud.

Instruktion var att köra fram till eldarna och kliva ur bilen där. Sen kom välkomnande personal för att köra bort och parkera bilen medan vi fick gå in och slå oss ned på nedervåningen. Totalt var det ett drygt tjugotal gäster denna kväll och franskspråkiga gäster var i klar majoritet. Jag och mamma blev placerade ihop med ett norskt trevligt par som ordnat barnvakt och rest upp från Oslo samma dag.

Som chaufför för kvällen fick jag smaka på goda alkoholfria alternativ även om jag inte tvivlar på att de alkoholhaltiga alternativen kanske fick maten att lyfta ytterligare. För min del var det rabarber med honungsdryck som kompletterade förrätterna. God som tusan var den.

Well well. Låt oss börja med MATEN!


1. Cognacwurst med fermenterade majrovor. Mamma gillade särskilt wursten och den var absolut god, men själv blev jag överraskad över de riktigt syrliga och goda rovorna.


2. En av kvällens favoriter enligt mig. Ett flak linfrö och ättika med en musseldipp. Blåmusseldipp om jag inte missminner mig. Det här tyckte jag var helt magiskt gott. Dippen var jättegod men kombon var magnifik!


3. Fullkornskex med morotssallad. En spröd liten sak.


4. Buljong av röktorkat renkött, tjesmus och jästa kråkbär.

5. Vild öringrom i ett varmt skal av torkat grisblod. Låter helt absurbt och var absurbt gott! Också en av kvällens favoriter enligt mig.


6. Flottyrkokt grishuvud med krusbär och dragonsalt uppepå. God! Och så vackert upplagd. Varför använda bestick när det finns grenar?


7. Fågelleverstanning, mältad kål, rönnbär och persiljestjälk. Helt ärligt vet jag inte ens vad mältad betyder…


8. Saltad sugga. En del av kinden vill jag minnas, men att den var mycket god är jag helt säker på.

Matflödet gick i en konstant ström. Jag är sker på att ni känner till den där känslan av att mest bara sitta i vägen när det kommer en servitör eller servitris och ska ta ens tallrik? Så kändes det ALDRIG under den här kvällen trots så många fram- och avdukningar. Det var så imponerande att se logistiken hos personalen. Allt var otroligt proffsigt och ingenting lämnades åt slumpen samtidigt som personalen kändes chill och kunde skämta och småprata lite med gästerna samtidigt som de följde ett minutiöst schema. Det var en väldigt gemytlig atmosfär att vara gäst i.

Ofta berättade personalen också HUR man skulle äta maten. Tex, den här rätten äter ni en enda tugga eller den här ska ni äta i tre tuggor och se till att få med lite sås i varje tugga. Rätterna bara avlöste varandra och presenterades först på engelska av en av kockarna (tror att det var ca 10 personer som jobbade inne i köket denna kväll) och sen igen på gästernas språk vid borden av serveringspersonal.

Efter de inledande 8 rätterna så blev det en liten paus där jag precis hann pudra näsan innan det bar av en trappa upp för att sitta vid eget bord och avnjuta huvudrätterna.


Enkel men vacker dukning. Älskade vattenglasen från Åre glashytta i Duved som såg ut som plastmuggar men som egentligen var skira glas.

Så till huvudrätterna!

9. Pilgrimsmussla “i skalet ur elden” tillagad över björkkol med enkvistar. Det här är dessvärre ingen vidare bild för den här maträtten var verkligen som ett smycke att titta på i verkligheten. Med tydlig smak av hav!

10. Ångad torsk med granbarr och jordärtskocka. De små gula plupparna är smör och kombinationen av allt var ljuvlig!


11. Kungskrabba och nästan bränd grädde. Det här var kanske den rätten som föll mig minst i smaken under kvällen. Men den norska kvinnan tyckte den var sagolik! Smaken är ju bekant som baken.

12. Surdegspannkaka, tång och köttsmör

13. Lupingratäng. Otroligt vacker var den iaf. Inte fullt lika god att äta men helt ok. Och ni läste rätt. Det är alltså lupin, som i blomman lupin som växer längs vägdikena och slår ut många andra ängsblommor. Tydligen är det en proteinrik växt som går utmärkt att äta också.

14. Islandsmussa med ölvinäger. (Obs. kommer ej från Island utan heter bara så. Den här kommer från utanför Trondheim.)

15. Ett vaktelägg konserverat i aska med en sås av torkad öring och picklad ringblomma. Ägget skalade man innan man åt det. Mycket gott!

16. Tunna skivor vitkålsstock, god grädde och finska fiskägg (stör). Mmmm säger jag!


och här är en som instämmer!


17. Oxfilé? Nej nej nej. Det här är något så udda som en pensionerad mjölkko med tussilago! Så himla sanslöst mört och gott kött! En ko som gjort mycket gott i sitt liv. Och här måste jag tillägga att de kallpressade lingonen och blåbären som jag fick dricka till, höjde maträtten ytterligare en dimension. Excellens!


Vill också bjuda på en extra bild på de galet vackra besticken som Tobbe Lundström i Åre har gjort. Ögongodis!


Det är ju tur att det hela tiden kommer väldigt små portioner. Här en liten andningspaus mellan huvudrätterna och de mer efterrättsbetonade sakerna.


18. En klassisk (fast ändå inte) kalvdans med älgört. Alltså gjord från råmjölken som en ko ger ifrån sig direkt efter hon kalvat. Nam nam namn!

19. Rå jordärtskocka och hårt lupin. Smakade lite jord faktiskt.

20. Ensilageglass. Japp. Glass smaksatt av ensilage. Här gick kocken runt med en glassbytta och skopade upp en sked var åt oss. En sked räckte. Men spännande vad man kan hitta på alltså.


21. Minihamburgare? Nej, inte det. Det här är faktiskt drömmar (alltså kakor) gjord från mjölet man kan få från potatisar som fått koka väldigt länge. De var utsökta!

22. En riktig skogsrätt!
Smulorna som ni ser är bakade av tallbarksmjöl och på dem ligger en äggula som är konserverad i sockerlag. Steg ett var att med hjälp av en gaffel mosa samman dessa till en röra. Sen åt man den röran tillsammans med den gröna glassen ni ser lite längre upp i bilden som alltså är smaksatt med gran. Ja men det var faktiskt lite som att äta hela skogen i en enda tugga.

Nu var det dags att lämna övervåningen och gå ner till samma platser som vi haft under förrätterna. Väldigt roligt att prata med det norska paret och deras upplevelser av maten. Vi hann dock inte sitta länge innan något nytt ätbart dukades fram…


23. Hallonis. Den här var såklart kall. Tänk er en hallonsorbet i form av en iskula. Och som den smakade hallon! Wow! Otroligt god och fräsch på samma gång!

24. Dags för flambering! Det här är en pudding gjord på märg. Elden släcktes med hjälp av frusen mjölk som slängdes på och så åts den sen direkt från kastrullen. 


25. Halvtorkade picklade rotfrukter. Godis!


26. Paj av björksavssirap med torkat renkött uppepå. Också otroligt skör sak men jättegott med sältan till det söta skalet!


27. En låda fylld med från vänster: tjärpastiller, torkade rönnbär, älgörtskarameller, rökt knäck, torkad svarta vinbär (eller solbaer som jag fick lära mig att de heter på norsk) och sockertorkad kvanne.


28. En låda aromatiska fröer – Om jag minns rätt så är medurs from gult: senap, koriander,  , hallon, pepparmint och anis

Vackert!


29. Fyra olika smaksatta likörer: Rönnbär, svarta vinbär, ägg (tror det var anka) och sur mjölk. Jag smuttade från mammas sur mölk likör och den var himmelsk!

30. En prilla snus som de själva fermenterat i ett använt bitterfat….

Här kommer så menyn i sin helhet.

Att besöka Magasinet i Fäviken var en upplevelse långt från något annat jag prövat i mitt liv. Maten i sig var väldigt spännande med många oväntade ingredienser och vittnade om en stor experimentlusta med utsökt resultat. Allt var som sagt inte det godaste jag ätit men allt var gott vilket är en bedrift i sig när man i efterhand läser menyn. Och några saker var ju verkligen dra mig nu baklänges ända in i fågelholken-goda!

När jag var liten var jag lagrann som mamma brukade säga. Alltså väldigt kräsen med vad jag åt. Så att gå från att ha varit en ytterst matkräsen liten unge till att glatt prova allt på den här menyn (med undantag från snuset) skulle jag ändå kalla för utveckling!

Vi klev innanför dörren vid 18:30 och åt nästan oavbrutet till klockan 23 när vi begav oss hemåt genom natten tillbaka till Frösön igen.
Skönt att det är den tiden på året då det inte är becksvart ute, trots den sena timmen. Under hemresan såg vi som bonus 1 räv mellan Fäviken – Rödön och sen över på Frösö-sidan såg vi en hare, ett rådjur, två älgar och ett rådjur till. Känns härligt att bo nära skogen som vi provsmakat på under hela kvällen innan!

Tack mamma för en mycket minnesvärd och härlig kväll! <3
/Ann-Mari

Att kunna springa del 3 – Knäproblemen

Jag hade klarat milen. Allt var möjligt. Världen stod öppen.

Nästan. Fast det var så det kändes.
Minns en känsla av att jag kan springa hur långt som helst, efter att jag hade klarat milen. Den mentala barriären var bruten.
Jag kan springa på riktigt. Den vetskapen älskar jag.

Tog studenten. Blev tillsammans med en skidåkare och fick lära mig massor om träning. Hur man kan variera pass, lite teknik och lägga uppträningen mer långsiktigt.

Ett år efter den lyckade debuten på Lidingö anmälde jag mig till Göteborgsvarvet tillsammans med några kompisar. Kan man springa en mil, kan man väl springa två?

Gav mig därför ut på en lite längre runda. Eller 150 % längre. Från ett längsta pass på en mil så blev nästa distans 2.5 mil. På asfalt. Prestigemänniskan ger inte upp. Hon härdar ut. Det som inte dödar härdar, osv… Här kände jag plötsligt ett glapp i min träningslära.

Hade ont efteråt. Eller ja. Även under passet. Då var det främst mina höfter. Men jag gav mig inte, utan sprang vidare. Kom hem. Minns att jag skulle till Hån på fest sen. Inget kul att köra bil. Satt mest ned och det var en pina att behöva resa på sig.

Dagen efter var det knäna. Höftsmärtan var borta men inte den i knäna.
Vilade.
Aj. Blev inget bättre. Efter två veckor gick jag till en “expert” som konstaterade löparknän.
Jag vet inte om diagnosen stämde.
Men från den där Byvallsrundan startade mina problem med knäna. Mina akillesknän. Det blev skoilägg och nya särskilt anpassade skor med bra stöd för att räta upp knäna som ville vika sig inåt vid fotisättningen.

Det blev inget Göteborgsvarv. Istället mönstrade jag och gjorde lumpen med alla möjliga test som följer med det och där gick det ändå rätt ok med löpningen.

Började bygga upp lite styrka och lärde mig crawla. Utbildade mig till havslivräddare i Tylösand och flyttade till Uppsala för att plugga. Sprang numera året runt men försökte träna mer och mer varierat för att inte gå sönder ännu mer. Ibland gjorde knäna sig påminda och ibland inte. Det var lite som ett lotteri.

Efter flytten blev det också fler tävlingar så som Vårruset, Blodomoppet och Springcross. Testade på Triathlon vilket inte bara var väldigt roligt utan gav mig fler möjligheter att träna varierat utan att enbart slita hårt på kroppen med löpning. Gjorde en Svensk Klassiker 2008 vilket var något ovanligt då men som exploderat alldeles kopiöst sen dess 🙂
Och så började jag hänga med Emelie. En viktig kugge i att jag bibehöll mig så fysiskt aktiv genom allt plugg. Med en fenomenal simmerska som bästis blev det naturligt mycket mer simning i mitt liv. Men nog tror jag att det var min löparglädje som smittade av sig lite på henne också 😉

2011 korsade jag start- och mållinjen i min första Ironman. Kristoffer och jag hade gift oss tidigare samma sommar och han erkände efter loppet, att han föreställt sig hur han skulle behöva skjutsa runt på en fru i rullstol efter den här dagen.
Men så blev det inte.
Mina knän höll och de höll bra.

Det sjuka är att knäna faktiskt blev mycket bättre efter Kalmar.
Typ bra.
Helt bra.

Några månader senare var jag gravid med vår första lilla kille. Eller ja. LITEN var han då direkt inte (4760 gram och 58 cm när han föddes drygt ett år efter Kalmar och 18 dagar efter BF) Men han var söt som choklad!

Graviditet, förlossning, STORA förändringar i kroppen och en stark längtan efter att komma tillbaka till peaken jag haft ett år tidigare drev mig dock snabbt in i en ny våg av besvär… 

 

Att kunna springa del 2 – Min första springtävling!

Sommaren 2002.
Jag och mamma hade bestämt oss för att genomföra en Tjejklassiker och det som stod härnäst i tur efter Tjejsimmet, var Lidingö Tjejlopp, 10 km terräng.

Jag hade ju sprungit ett tag vid det här laget. Typ 8 år. Fram och tillbaka
mellan hemma och järnvägen. Dvs 4 km. Några gånger hade jag såklart spexat till rundan och sprungit upp till Sundsättdammen, eller bort till Solnhån eller den gamla virkesterminalen. Men oftast några kilometer upp till en halvmil. Visst hade jag även sprungit en del som mittfältare på fotbollsplanen tills jag la av med fotbollen på högstadiet, eller på skolidrotten och den terminen jag spelade innebandy osv.

Men jag hade aldrig sprungit något lopp. Och definitivt aldrig en mil.
EN MIL!
Det är ju skitlångt. Jag kan väl inte sånt. Jag är ingen lopp-person.
Men nu var vi anmälda till en tävling på riktigt och det fanns ingen återvändo.

Så en dag hade jag bestämt mig för att testa på att springa bortanför järnvägsövergången!
Jag fortsatte 1 km till Nilsvallen. Det här går ju ganska bra? Det gick medvetet inte så fort men jag sprang i alla fall och det var målet. Svängde höger in på cykelvägen och fortsatte förbi Blåbärsstigen och Lingonstigen, förbi Såifa och uthärdade den sjukt långa asfaltsrakan innan jag äntligen kunde svänga upp höger mot Myrgränd för att vika in på den sandiga gamla Sundsättsvägen som leder en genom skogen innan man så småningom åter kommer fram vid… järnvägsövergången! Och så hem igen.
Det var jobbigt. Men jag bet ihop och grejade det.

En sträcka på bra precis 9 km. Trodde knappt att det var sant… Kan man springa så här långt i ett svep? Kan JAG springa så här långt i ett svep???
Jag fylldes med hopp inför loppet. Kanske kanske skulle jag kunna springa en hel mil utan att stanna. Går det att springa 9 km så borde det väl gå att springa 10?

Innan det var dags att styra kosan mot den konstiga ön i Stockholm hann jag springa min nya runda 2-3 gånger till och tyckte att det började kännas ganska stabilt. Mitt officiella mål var att hålla mig springande loppet igenom. Men matematikern i mig började ändå räkna på tider och jag tänkte att kanske, kanske kan jag springa under timmen.

Tänk dig. En mil. 10 km. Under 60 minuter. Klarar du det amo?
Det skulle vara något det!

Föga hade jag fattat att det handlade om ett backigt terränglopp och att jag hade sprungit mina 9 km på en helt platt väg med typ två kullar…

Efter att ha kört lite fel hittade vi till slut rätt och befann oss på Grönsta Gärde och vid startområdet. Mamma var inställd på att gå och jag var supertaggad på att få springa. Köpt nya blå Nike skor och så hade man nummerlapp och allt!

Starten gick och direkt trampar någon på mitt skosnöre som går upp. Jag skiter i det tänkte jag. Idag vet jag att man inte kan springa 9.9 km med ett oknutet skosnöre. Men redan för 15 år sedan var det många andra kvinnor som satt på samma kunskap. I första uppförsbacken (efter typ 100 m) påpekade nämligen den ena efter den andra att mitt skosnöre gått upp. Döh!? Som om jag inte märkt det själv eller? Äsch! Bara att stanna och fixa.

Resterande kilometrar undrar jag mest bara när den beryktade abborrbacken ska komma? Jag menar… Här är det ju backar överallt? Tyckte inte att det gick annat än upp och ner hela tiden. Till slut kommer den i alla fall och jag ser massor av tjejer som går. Typ alla i min startgrupp. Men inte jag. Jag krigar på i sakta mak och nöter ned den. När man kommer upp så står det någon skylt om att jag klarat av hela Abborrbacken! Yes! Jag kommer kunna hålla mig springande hela vägen! Nu är det ju bara att defilera i mål typ. Ha ha ha!

Sen kommer den. Gäddbacken som jag kallar den. Den som står och lurpassar på en med bara 1 km kvar till målet. Den som ingen sagt ett ord om innan. Det här är ju en vägg till backe! Visserligen är den ganska kort men löjligt brant. Karinbacken heter den visst på riktigt.
VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT OM DEN INNAN???
Jag tvingas rekapitulera och gå uppför den. Tänker att den är så brant att här  kan ingen springa. Man måste i vart fall tappa mer ork på att springa uppför den än att gå?

Uppe på krönet är det bara att börja kuta igen och den lyckan som kommer över mig i kombination med den sjuka tröttheten som jag känner när jag lubbar i mål efter 54 minuter och 17 sekunder är helt euforisk! Jag gjorde det!
Jag klarade av det och jag gjorde det dessutom på en tid som jag aldrig ens vågat drömma om!

JAG KAN SPRINGA EN MIL!
En tuff en dessutom!

Hittills hade det gått så bra att springa. Jag var så nöjd över mig själv! Men snart började det komma in mörka moln på min löparhimmel…

Att kunna springa – Del 1. Hur började jag springa?

Jag älskar känslan av att veta att jag kan springa.
Det här är den första delen i min serie om att kunna springa och den handlar om hur det jag började.

Ibland (oftast) älskar jag att springa medan jag springer, fast inte alltid.
När man håller på kan det ju kännas skitjobbigt också. Som att det enda man vill är att stanna. Fast det är väldigt sällan som jag stannar även om det känns jobbigt. Jag vet att det bara är i mitt huvud och så krigar jag vidare tills jag genomfört det pass jag tänkt mig. Oftast släpper jobbighetskänslan efter ett tag om man bara fortsätter. Känns det outhärdligt så kan man pröva att sänka farten. Men stanna inte.

Jag har lärt mig att gilla smärtan.
Att kunna fortsätta fast det går tungt.

Men hur blev det så här?
Hur kunde jag gå från att vara bland de sämst tränade i klassen till att älska rörelse, framför allt löpning? Jag tänkte berätta min löparhistoria i en liten serie här på bloggen. Men vi börjar från början.

Jag är uppvuxen på en gård i en liten by (mindre än 10 invånare) tillsammans med storebror, mamma, pappa och farmor där vi var ute mycket men det här med rörelse var inte riktigt någons cup of coffee. Eller ja mamma möjligen. Hon var iaf enastående med att skjutsa mig till olika aktiviteter och se till att jag skulle testa på så mycket som möjligt som tex orientering, längdskidor och schack.

Men se plötsligt. Vid ungefär 10 års ålder… Då fick jag för mig att jag skulle lära mig springa. Helt på egen hand. Utan att någon annan gjorde det eller sa något till mig.

Alltså de flesta människorna kan ju springa om man ber dem – kanske inte så långt men +20 meter i alla fall. Men nu menar jag springa – som i att kunna springa åtminstone 5 km ihållande. Det var det väl nästan bara skidungarna i klassen som gjorde vid den tiden.

Jag kan inte förklara varför egentligen.
Jag bara började. Det var knappt 2 km från byn till järnvägsövergången . Längs den gamla grusvägen sitter det telefonstolpar och jag sprang mellan två stolpar. Gick mellan två. Sprang mellan två. Gick mellan två.

Ökade succesivt varje gång jag var ute. Sprang mellan fler och fler stolpar och behövde gå mindre och mindre. Till slut kunde jag springa hela vägen! Det kändes nästan som jag inbillar mig att det känns att vinna OS-guld!
-Mamma!
Jag sprang HELA VÄGEN FRAM OCH TILLBAKA TILL JÄRNVÄGEN!!!

Jag! Som alltid haft sämst kondition på längdskidträningarna (som jag i ärlighetens namn mest deltog i för att få fika efteråt. Jag var ingen skidunge. Inte alls. Minns när vi skulle åka typ 2 km i någon skidtävling och ettan och tvåan höll på i typ 13 minuter. Jag höll på i 23 minuter… Men fick iaf bronset i brist på fler deltagare. Hon som kom tvåa undrade om det blivit något fel på tidtagningen… Nä. Jag är bara sämst på det här…).

Och så plötsligt!
Tänka sig.
Jag kunde ju visst.
Man kunde visst träna upp det här med kondition. Man var inte för evigt dömd till att vara sist och att allt man förtog sig behövde vara skitjobbigt.
Det vill säga så länge jag fick göra det av egen vilja och på mitt sätt.
Och det är väl det som är tricket med att börja lära sig springa eller hålla på med vilken idrott som helst. Oavsett ålder. Det måste komma inifrån. Om det kommer utifrån så kommer det aldrig att hålla. Så fort premisserna tillåter dig att sluta så kommer du sluta om du inte har ett inre driv.

För mig uppenbarade sig det här drivet någonstans i mitten av nittiotalet (=dåliga googlingsmöjligheter) och i en familj med ganska mager kunskap om idrott och träning – så här bör du träna, tänk på det här osv. Det fanns liksom ingen naturlig att fråga hur man gör för att träna löpning.

Så jag sprang alltid samma runda. Fick ett beroendeframkallande rus efteråt. Visste inget om distansträning, fartlek eller intervaller. Visste inget om endorfiner men det kändes bra. Hade en gammal sportklocka från OK som man kunde ta tid med och skrev upp tiderna på en liten papperslapp efter rundan. Brukade glutta på klockan halvvägs vid vändningen för att veta hur jag låg till. Insåg ganska snabbt att jag var bra på negativ löpning eller negativ splits, alltså snabbare på andra halvan. Ingen sprinter men en uthållig en. Körde alltid en spurt sista 30 metrarna fram till huset efter sista kurvan och fram till postlådan där den osynliga mållinjen fanns.

Jag slog nästan alltid personligt rekord. Om jag inte gjorde det blev jag djupt besviken. Sakta blev jag också snabbare och snabbare, uthålligare och uthålligare eftersom jag tog i mer och mer. Även om jag säkerligen fått en snabbare och mer hållbar effekt av att variera träningen i större grad. Haft någon form av coach som liksom kunde mer än ingenting.

Och bättre skor.
Inte mammas gamla jumpadojor från slutet av det glada 80-talet där dämpningen stelnat till betong. Typ så.

Från den här tiden har jag nog hållit på med någon slags konditionsrörelse i diverse olika former. Började med fotboll fast det var roligare att springa än att leka med en boll. Löpningen var kärnan, ursprunget och det som fick mig att må bra. Löpningen förändrade mitt sätt att se på mig själv. Det var ganska jobbigt med vänner i skolan under grundskoletiden, men i löpningen fick jag visa för mig själv att jag visst kunde. Byggde upp mitt självförtroende trots mångas försök att rasera det, genom att springa, och därför kommer kutande alltid ligga mig varmast om hjärtat.

Men det fanns ju andra saker som var roligt också. Simning under den korta tiden som utomhusbassängen var öppen. Lite längdåkning varvat med späkning på den uråldriga motionscykeln i källaren under vintrarna (fast det var inte kul utan bara skönt efteråt). När jag av någon anledning pausade konditionsutövandet kände jag direkt att jag mådde sämre på alla sätt och vis. Så då började jag igen. Inte på något sätt maniskt utan sunt sisådär 2-3 gånger i veckan kanske. Utan mål.

2002 frågade en kollega till mamma om hon ville hänga med och simma Tjejsimmet i Vansbro. Mamma i sin tur frågade mig och jag var såklart på. Väl på plats fick jag höra talas om något som hette Tjejklassikern som lät spännande och utmanande. Nu var det min tur att fråga mamma om inte vi skulle ta och fortsätta med en sån, när vi ändå hade gjort ett av fyra lopp. Jodå. Det skulle vi.

Första etappen i min Tjejklassiker 2002-2003: Tjejsimmet. Simmade den där motströms kilometern på 25:13 i baddräkt med lite kletigt ullfett på armarna och benen. 100 % Bröstsim och hyperventilerande. Det gav mersmak 😉

Nästa anhalt – Lidingöloppet 10 km…

Godissuget under långkörningar

Det har nu gått över 2 veckor sen jag började med en ny omgång av 100-dagarsutmaningen.
Det känns lugnt än så länge. Något litet sug här och där men inget jag inte kunnat hantera trots den blodiga delen av månaden.
Fast i torsdags jag hade en sån där härlig arbetsdag som började med att jag hoppade in i bilen 6 på morgonen.
Körde sen 4 timmar non-stop,
satt i ett byggmöte på knappt 3 timmar,
hoppade in i bilen 45 minuter och direkt in till  nästa projektmöte i drygt 2 timmar för att sen åter hoppa in bilen och köra hem knappt 4 timmar…
Sådana dagar vill jag faktiskt ha lite godis bredvid mig i bilen. Inte minst för trafiksäkerheten!
Den här gången fick det så lov att gå bra ändå. Ett antal goda poddar och telefonsamtal höll mig vaken. Utan telefonen däremot… Då hade det varit svårt.

Jag gör en hel del långkörningar i mitt jobb och tänkte nu lista 3 bästa och 3 värsta med långkörningar:

VÄRST
1. Stelhet i kroppen/ryggen/träsmaken. Herregud så stel man blir! Det är riktigt tur att det finns bra farthållare på våra tjänstebilar så man slipper sitta med sträckt högerben i 8-9 timmar på en dag men det känns ändå som om man åldrats 50 år på en lång bilresa.

2. Tröttheten. Jag försöker verkligen koncentrera mig när jag kör bil. Jag spänner mig kanske inte så mycket fysiskt men mentalt håller jag hög koncentration så när jag väl stänger av bilen så är jag helt tom och hjärnan behöver vila. I torsdags när jag kom hem så gick jag i princip och la mig direkt. Jaha. Det var den dagen liksom…

3. Frustrationen över att man har en massa saker som man måste/borde/vill göra men så sitter man här i en bil och kör. Det känns så himla slösigt!

BÄST
1. Egentid. Tid att tänka klart mina tankar. Tid att inte tänka på något alls.

2. Lyssna ikapp på en massa spännande podavsnitt som jag inte hunnit med. Har ni tips på bra poddar så är jag idel öra! Sen vill jag ge en förmaning till mig själv. Ann-Mari, det är viktigt att kunna ge upp dåliga podavsnitt! Du somnar annars och det är bara ok om du ligger i sängen på kvällen. Man måste för övrigt inte läsa ut alla påbörjade böcker heller. Okej då…. Jag ska bättra mig.

3. När man inte håller på med UTMANINGEN så kan långa bilresor vara en legitim anledning till att äta lite godis fast det inte är lördag… Nä. Jag skojar. Men en trevlig sak med att köra bil på dagen är att man åtminstone får se lite dagsljus och vyer. Fästa blicken långt bort och inte bara in i en skärm. Så även om man inte tillgodogör sig så vidare värst med d-vitamin så kan det ändå vara lite trevligt.


Bitvis var det riktigt fint längs norrlandsvägarna den här dagen men inte så här fint. Den här bilden är tagen den 6 februari 2011. Jag hoppas på väderomslag till detta inom kort!

Det livslånga lärandet

Du kanske tänker att jag bara tränar. Det är ju förvisso sant. Jag tränar hela tiden. Jag tränar jämt på att vara den bästa jag kan vara. Den jag vill vara.

Den bästa mamman jag kan vara. Den bästa frun. Den bästa dottern, systern, vännen, kollegan och medmänniskan jag kan vara.

Jag tränar både fysiskt och psykiskt. Fysisk träning för att må bra i kroppen. Den skriver jag ju rätt frekvent om så den går jag inte in på nu. Men jag försöker också träna psykiskt. Att ge hjärnan något att bita i. Jag vill lära mig nya saker, få mer perspektiv och göra det med glädje. Läsa böcker. Lyssna på intressanta poddar. Och så var det det där med att lära mig spela piano. 

I början av året kom äntligen det stora fina pianot hem till oss. Jag har sjungit mycket genom livet men i övrigt är det skralt med musikteori. Ja, alltså… Jag har ju alltid lyssnat massor på musik, njuter verkligen av det och visst harvade jag på med den fasansfullt tråkiga blockflöjten i några år. Men inte mer än så.

Dock har jag alltid velat kunna spela piano. Mitt favoritinstrument. Tycker att det kan låta så hjärtskärande vackert. Man behöver dessutom inte ta i med lungorna och hålla tätt överallt (som med blockflöjten), utan vem som helst (inkl ettåringen) kan sätta ned ett finger på en tangent och fram kommer en alldeles perfekt ren och klar ton.

Så när vi äntligen fick hem Kristoffers moster Karins gamla piano knatade jag ned till musikaffären och köpte en Lär-dig-spela-piano-bok. 

Det går inte fort. Jag hinner inte med så många minuter varje dag. Men det går framåt. Mitt personliga mål är att kunna spela två jullåtar till jul. Julen 2016 alltså. Men viktigast av allt är hur roligt jag tycker det är att spela! Det är liksom svårt att slita sig när man väl lagt fingrarna på tangenterna även om man bara spelar de små enklaste truddelutterna i början av boken.

Fast innan det är dags för hårdträning av jullåtar, så tyckte jag att det kunde vara kul med en liten sommarhyllning!

Det har varit mycket nu. Igen.

Den gångna helgen var jag bara hemma. Tillsammans med min familj.
Efter väldigt mycket resande (iofs en massa trevligt resande) den här våren och nu senast tre långhelger på raken borta från mina fina pojkar, så kändes en hemmahelg då vi bara går runt och skrotar ihop som höjden av lyx!

Det är inte lätt alla gånger. När man vill så mycket. Någon gång måste jag tacka nej. Flera gånger måste jag tacka nej. Trots att allt verkar och med största sannolikhet är hur kul som helst. Jag är nog en ja-sägare av natur. Det ligger för mig. Nyfiken och vill testa i princip ALLT! Har jag inte provat så vet jag ju inte, och tänk om jag missar något som är jättekul. Men det här JA-upplägget får såklart konsekvenser…

För allt har ju ett pris. Om jag väljer att, så väljer jag ju samtidigt bort något annat. Fast det tänkte jag inte på när jag tackade ja. Det som på många sidors avstånd i kalendern kan verka som given och superkul aktivitet, kan när det drar ihop sig verka som en mindre bra idé. Inte för att aktiviteten har mist sin lockelse, utan för att jag ser mer än vad jag såg när jag sa ja. Den där roliga aktiviteten har fått sällskap av en massa andra aktiviteter och plötsligt blir det ganska tydligt att tiden borde ha planerats annorlunda. Från början. Balansen. Balansen Ann-Mari!

När insikten om annorlunda prioritering dyker upp så har man i grunden två val:
Antingen är man tråkmånsen och sabotören som tackar NEJ fast det egentligen är alldeles försent för det,
eller,
Så kör man huvudet i sanden och försöker hinna med allt ändå. Har man sagt en sak så…

Risken med 1an är ju att roliga saker slutar poppa upp. Så jag kör oftast på 2an. Försöker hinna med allt. Men det är klart att det sätter sina spår. Något hinns ju inte med. Oftast är det jag själv. I längden ett väldigt destruktivt beteende (tror jag).

Alltså måste förändringen komma flera steg tidigare. Framförhållningen. Redan i planeringsskedet och vid ställningstagandet måste jag bli bättre på att prioritera och framför allt prioritera bort. Att tänka efter vad jag tackar ja till. Och komma ihåg att varje JA också är ett NEJ till något.

Amen på det!
IMG_2855

Ps. Helgen var ljuvlig. Slut på meddelandet.