Steg 1 – Inkontinensen

Efter min första förlossning har jag haft svårt att hålla tätt när jag springer , hoppar eller nyser. Opraktiskt för alla kvinnor och synnerligen opraktiskt för någon som älskar att springa.

Foto: Trondheim Triatlon
Eftersom lillen vägde 4760 gram så var det kanske inte så konstigt om något gick sönder och jag sökte hjälp för detta redan då, men det slutade bara med någon folder innehållandes olika sätt att göra knipövningar.  Dessa gjorde dessvärre ingen skillnad för mig.

Har läst om ett enkelt ingrepp mot ansträngningsinkontinens som verkar göra underverk för i princip alla med liknande problematik, men barnmorskan sa att vården kan vara ovillig att låta någon som planerar familjeutökning inom något/några år göra ingreppet.

Så jag väntade.
Blev gravid igen.
En till förlossning förbättrade knappast läget men försämrade det kanske inte heller.

Här hemma är vi oerhört eniga om att exakt två barn är helt fantastiskt rätt för just oss. Så, inga fler tillökningar att vänta i framtiden, och tidigt i våras tog jag åter kontakt med vården. Efter ett antal besök hos uroterapin, gynundersökning och samtal med gynläkare osv så har jag nu äntligen passerat nålsögat och finns uppskriven på väntlistan för operation. Hurra!

Det som kommer ske (det här är alltså min återgivning av hur jag uppfattade gynekologens förklaring) är man går in ovanför blygdbenet och fäster en tråd som man sen drar nedåt, runt urinröret, och sen tillbaka upp igen för att sätta fast. Urinröret ska egentligen vara rakt men mitt blev krökt vid förlossningen (se bild ovan) och inga knipövningar i världen tycks kunna räta upp det. Men en liten snörstump ska alltså göra susen… Lokalbedövning räcker och det beskrivs som ett snabbt och enkelt ingrepp. Simple as that alltså.

Många kvinnor jag läst om, tex Sofie Lantto prisar den här operationen och även gynekologen som undersökte mig, berättade att nästan alla kvinnor blir nöjda eller mycket nöjda efter ingreppet. Det enda de flesta ångrar är att de inte gjort operationen tidigare. Hoppas hoppas hoppas på ett liknande underverk för mig!

(Tänkte bara lägga till informationen om att man absolut kan få barn igen efter operationen om någon undrade)

När det inte riktigt blir som man tänkt sig… men ändå fjäll fjäll fjäll!!!

När min fantastiska vän Emelie fyllde 30 år i våras så fick hon i present en startplats till ett Swimrun och en fjällöpartur. Stora Stöten swimrun har jag ju redan skrivit om, men i helgen som gick var det äntligen dags för vår springa-i-fjällen-tur.

SOM JAG LÄNGTAT!
Alltså jätte jätte jätte jättemycket längtat!

Den här sommaren har inte alls innehållit så mycket fjäll som jag skulle ha önskat. Inte ens nära. Med handen på hjärtat så är det ju därför jag bor där jag bor. För att lätt kunna ta mig ut i fjällen…

Men äntligen skulle jag alltså få till en långtur i fjällen med min bästa vän under den kanske vackraste perioden på hela året. Färgskiftningsperioden.

Vi bjöds absolut på fantastiska färgskiftningar! Vädret däremot kunde ju ha varit lite mer samarbetsvilligt… Men å andra sidan kunde det ju ha varit mindre samarbetsvilligt också 🙂

När jag insåg att vädret skulle bli av den mer nederbördsaktiga varianten så föll mitt val på Lunndörrstugan. Ingen av oss hade besökt den tidigare men den hade en bastu. Att få sitta i en varm bastu efter en blöt och lång dag på fjället, enbart i löparkläder, är väldigt svårslaget och därför fick det bli så.

Av en slump fick jag reda på att min vän Gerd sprungit precis samma sträcka helgen innan och fick då tips på lämplig led att följa. Istället för att starta i Vålådalen (som jag hade tänkt) så blev det start i Vallbo. Därifrån sprang vi genom skogen och sen upp på fjället via Anarisstugan, som vi såg på håll men aldrig var fram till. Istället höll vi oss på samma höjdkurva och genade bort några kilometer innan vi kom in på sommarleden mot Lunndörrstugan.

I bakgrunden kan man se Jämtlands 100 % av naturen egenproducerade Pyramider. Coolt att de verkligen var tetraederformade!
Under molngränsen var det fantastiska vyer men det grämde mig lite att vi inte fick se fjällformationerna som låg dolda långt uppe i de låga molnen. Men så kan det vara när man är till fjälls. Det går aldrig att riktigt veta. Det ger mig ju dessutom ytterligare en anledning att återvända. Sämst väder hade vi över ett pass på cirka 1200 möh när det blåste hårt snöblandat hagel rakt i ansiktet på oss. Efter den passagen började det bära av nedåt och vi fick upp både värmen (nåja) och farten (typ) igen.

Efter drygt 6 timmar och 3.5 mil kom vi fram till en full fjällstuga som låg fantastiskt vackert belägen alldeles vid trädgränsen och intill en härlig badsjö. Att stugan nu råkade vara överfull är ju inte heller sånt man vet om på förhand (fast vi hade bokat boende innan). Vi fick iaf vår välförtjänta stund i den lilla knökfulla bastun med efterföljande dopp i den lilla badsjön. Brr!

Efter en strålande middag på frystorkad indisk mat blev det också klart att vi skulle få dela på en överslaf i ett kokhett 4-bäddsrum… Det blev kanske ingen djupsömn att tala om men ett annorlunda minne som jag är helt säker på att vi kommer garva mycket åt i framtiden!

Emelie visar fantastisk spänst efter 4 mils löpning på mindre än ett dygn… 
Summa summarum så förstår ni alltså att hela turen inte blev riktigt som jag tänkt mig (det blir ju sällan det) men ändå väldigt bra. Vi höll uppe humöret hela tiden och fick en massa bra saker från helgen:
*Vistas i fjällmiljö
*Massa oavbrutet prat om allt och inget
*5 mil löpning på bra precis ett dygn
*Overkligt frisk luft. Alltså på riktigt. När jag tänker på hur luften var när vi var i Peking jämfört med här så är det svårt att tro att det är samma planet?
*En massa timmar utomhus!!!

Me like!!!

Tack för den här helgen vännen!
När kör vi nästa?

USA – del 4

Så mycket som hänt.
Så mycket jag fått se och uppleva hittills.
Så märkligt att hittills har bara halva resan passerat…

Dagen efter Rocky Mountain National Park var det resdag och dags att lämna Denver, Colorado för att flyga till Utah och Salt Lake City.
Trots viss trötthet tog jag och Stina oss iväg på en avslutande liten morgonlöpning för att jag skulle få visa den fantastiska utsikten från en av jätteplattåerna alldeles i närheten av vårt hotell.

Downtown Denver ligger borta vid höghusen i fjärran

Från liberala Denver, Colorado till ultrakonservativa granndelstaten Utah och Park City alldeles utanför Salt Lake City.

Alla diskussioner med någon amerikan från och med den trevlige minibusschauffören som körde oss från flygplatsen i Salt Lake till hotellet i Park City, till den extraordinärt märkliga hippiekvinnan som checkade in oss på flyget för vidare färd mot Nevada, innehöll meningen But that’s not allowed because Utah got fu**ed upp laws. Alla sa det. Och ja. Jag skulle bli varse jag med…
Den konservativa hållningen i Utah kan härledas till att drygt 70 procent (!) av befolkningen är mormoner.


Dagen efter resdag var ledig. Stina hade peppat oss andra svenskar att hyra mountainbike och fixat med bokning och allt! Allt vi behövde göra var att betala och hänga på. Sweet!

Park City är en rejält stor skidort (här hölls flera av grenarna under Vinter-OS 2002) där det nu satsats massor på cykelturism under sommartiden. Det finns många, många mil med utmärkt cykling i krokarna och vi valde en led som hette Mid Mountain Trail. Alltså en led som skar av slalombackarna ungefär halvvägs upp till toppen.


Leden började med cirka 300 meters jättefin serpentinklättring och sen när man väl kommit upp höjdmässigt så bara matades det på med kilometer efter kilometer av fantastisk stig upp och ned. Nästan inga rötter eller stenar och mycket få gruspartier.


Det gick bitvis fort. Riktigt fort. Kanske för fort?
När jag korsade en av alla skidpister så kände jag hur jag slappande av en millisekund och hur cykeln är på väg ut från stigen och ned i den branta pisten. Hugger tag om skivbromsarna och känner att det här kommer inte bli någe vidare… Närkontakten med marken blir omedelbar och när jag kommit till sans och fått undan cykeln från leden så kan jag konstatera en rejäl lårkaka, uppskrapat knä och lite skrapsår på ena underarmen. Tänker, Oj vad bra det gick, eller snarare, så mycket värre det hade kunnat sluta!

Stina hjälpte mig att tvätta lite i såren men det var samtidigt en riktigt varm dag så man ville inte slösa med sitt dyrbara dricksvatten. Cykeln klarade sig orepad och efter det lilla missödet fortsatte vi trampa några timmar till. Det var nog bra för låret och svullnaden det.

Lunch with a view

Efter mer än 4 timmars nöje är det dags att lämna tillbaka cyklarna och låna butikens lilla dusch!

Efter cykeläventyret drog vi till centrum. Hann med en snabbis på den stora marknaden som ägde rum samma dag. När magarna började kurra högljutt enades vi om en bar med takterass som såg inbjudande ut.

Jonas och Stina gick in först. De hade bara körkort men det gick visst bra.
Sen kom jag och Mikael. Han med sitt pass och jag med körkort och Nationellt ID-kort.

De två dörrvakterna blir osäkra. Eller rättare sagt, den ena blir osäker och ska gå och fråga sin chef vad som gäller, medan den andre (en gubbe) bestämt säger att Nej, det där går inte för sig. Det är mot lagen här i Utah. Vi fattar ingenting och undrar varför jag inte skulle få komma in, köpa lite mat och titta på hockey? Jag behöver inte ens beställa någon alkohol. Han vägrar ge med sig. Känner mig som 17 igen… Inte 33.
Ja men varför är det ok att Stina och Jonas gått in då?
De ser äldre ut. Va? Men kom igen! Stina är 3 år äldre än mig!?! Den andre vakten kommer tillbaka och säger först att det är OK, men nekar sen han också, då den äldre drittsekken vägrar i sten. Till slut ger vi upp argumenterandet.

Går till restaurangen bredvid istället och berättar vad vi just varit med om. Han säger att det är ok för oss att äta där så vi slår oss ned på uteserveringen. Han skrattar lite ursäktande och förklarar återigen att Utah har lite skumma lagar. Sen är det visst olika regler som gäller för barer gentemot det som klassas som restauranger… Jaha.

Det börjar blåsa friskt efter att vi beställt dryck och den vänlige kyparen frågar om vi vill gå in och sätta oss? Jo. Det ville vi.
Men då måste han först plocka upp våra glas på sin bricka och bära in dem för att sen ställa ned dem på vårt nya bord. Annars finns risk att vi blir arresterade och fällda för public drinking. Jaha.
Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut utan passet så länge jag är kvar i denna märkliga delstat.


Nästa dag börjar Study Tour – delen av kursen. Föregående år har det varit lite si och så med dammarna som besökts och de har knappast imponerat enligt mina kollegor som gått kursen tidigare. 2017 däremot visar sig vara året då USBR spelar ut sitt stora register och vi fick se en hel del pampiga konstruktioner de kommande dagarna.

Först ut var Starvation Dam.
En jordfyllnadsdamm där vi (eller åtminstone jag) inte hörde ett dyft av vad guiden sa eftersom det blåste kopiöst mycket.

Man fick vara noga med att stänga munnen för annars knastrade det plötsligt bland tänderna. Så här såg det ut utanför när vi hoppat in i bussen igen.

En rejäl regnstorm slog till lagom till lunch och istället för den mysiga rastplatsen med badstrand fick vi vackert sitta ombord på bussen och se de vita gässen flyga omkring ute på sjön. Men vad gjorde väl det när humöret var på topp inne i bussen?!

Efter några timmar var vi framme vid dagens andra damm, Upper Stillwater dam. En enorm betongkoloss. Det man ser i mitten är ett överfallsutskov där vattnet i första hand ska rinna över om det behöver spillas. Inte för att det ska spillas vatten. Men om det skulle behövas det alltså.

Här snöade det istället när vi klev ur bussen. Något oerhört exotiskt och främmande för en stor del av kursens deltagare. Vi svenskar och kanadensarna ryckte lite på axlarna och kände oss mest som hemma.

Rätt så imponerande konstruktion men också omgivningarna!



Dagen för min del avrundades med lite shopping och packning inför nästa dags tre studiebesök samt flyg till Las Vegas och Le Grand Finale.

Mer om det i det femte och avslutande inlägget om USA-resan!

USA – del 3

Efter den fjärde och avslutande seminariedagen var jag ganska mör (vilket till viss del kan ha berott på den bristfälliga sömnen efter gårdagens Metallicakonsert…)
Jag och Stina valde lite shopping på gångavstånd istället för att hänga med killarna på konsert till Red Rocks amfiteater.

Efter lite strosande letade vi upp en sportsbar som kanadensarna skulle till. Medan NHL-slutspelet sakta avgjordes i bakgrunden så hade vi en väldigt trevlig kväll där vi kunde enas om att våra länder har mycket gemensamt. Klockan rann som vanligt iväg en bit över midnatt innan jag kom i säng. Tur att man är van att överleva på begränsat med sömn som småbarnsförälder…

Femte dagen och Rocky Mountain National Park Tour på schemat. Tanken var att åka buss i cirka 12 timmar och stanna ett par, tre gånger längs vägen för att ta kort samt stanna 45 minuter för lunchspaus.

Men alltså… Det där lät väl bara sådär lockande, tyckte vi svenskar. Vi hade ju tillgång till Mikaels bil… Så vi frågade vilken rutt bussen skulle åka och så sa vi att vi kanske kunde komma till lunchplatsen och käka lunch ihop. Så blev det inte.

För att undvika all form av åksjuka parkerade jag mig fram i passagerarsätet och klistrade ögonen på vägen medan baksätet skötte googlingar och kartläsning. Jonas upptäckte en liten avstickare som verkade spännande.

Det var visst en ganska lång avstickare som ledde oss nästan hela vägen till toppen av Mount Evans (de sista 20-30 höjdmetrarna fick man faktiskt gå själv). Ett 4348 meter högt berg som samma dag hade öppnat vägen för säsongen. Sicket flyt! Och nog känns det som att man är i USA när det finns en asfalterad väg nästan hela vägen upp till toppen på ett imponerande berg?!? Fast just den här dagen passade det oss rätt bra då vi varken var klädda för höjden + vinden eller hade oändligt med tid för någon bergsbestigning.

Bitvis ganska läskig väg utan skydd eller stopp på yttersidan
Somliga djur var betydligt bättre klädda för dagen
På väg till topps! Med en pittoresk motorväg i bakgrunden
Branta kanter



Alltsom dagen fortlöpte stannade vi där det tycktes omöjligt att inte stanna, men utanför bilen rullade konstant fantastiska vyer förbi. Det är svårt att ta in sådan skönhet när man sitter i en bil. Utsikter går och kommer för fort för hjärnan att ta in. Vymässigt är nog vandring det mest optimala för då hinner en ju kika ganska länge på en vy innan den sakta byts ut mot en ny. Missförstå mig rätt. Det var drithäftigt att få åka igenom detta grandiosa landskap med bil men man lämnades samtidigt med en hungrig eftersmak att vilja se så mycket mer.


Tallarna nedan och deras grannar var uppemot tvåtusen år gamla vindpinade rackare.


Vidderna!
Vi stannade faktiskt vid en damm och kikade lite också. Lite jobbkänsla denna otroligt ojobbiga dag.


Ömsom varmt, ömsom kallt hela dagen beroende på höjd. Vädret var det onekligen på vår sida, så vid Grant Lake blev det obligatorisk glasspaus och fotbad.

Vi passerade Continental Divide. En gräns där smältvattnet på ena sidan rinner till Atlanten och andra sidan till Stilla havet. Någon i gänget kissade över gränsen och vi spekulerade i hur lång tid det kan ta innan dropparna når havet och vilken sida det går fortast för.

En perfekt dag avslutades med middag och lite shopping i ett medelhavsvarmt Boulder. Med prima baksätesgoogling fann vi en supermysig del av stan med tända lyktor i träden, massor av glada strosande människor och gatumusik. En varm och smått fantastisk känsla spred sig i kroppen efter en perfekt avslutning på en lång och äventyrlig dag, medan cirkeln slöts och bilen åter rullade in i Denver.

 

Sockerbröllop på Verkön – 2017-07-02

För sju år sedan frågade du.
Jag sa ja.

För sex år sedan ställdes frågan till oss båda.
Ja och Ja.

Minnen från två dagar som gör mig sällsamt glad.

För att fira det vackra vi har, för att jag är säkrare än någonsin på mitt svar och för allt spännande som jag hoppas vi har kvar, firade vi Sockerbröllop ute på vackra Verkön och sov över på Verkö slott.

Verkön ligger i Storsjön och egentligen inte alls speciellt långt från där vi bor. Men det är ändå lite pyssel för att ta sig dit. Först åker man till Isön och tar färjan över till Norderön. Därifrån fortsätter man till Tivars, parkerar bilen och hoppar på Sjöexpressen som kör en ut till Verkön. I hällregnet var det en himla tur att vi fått låna Kerrys bil då vår egen var på verkstad (och cykelalternativet som jag föreslagit på förhand inte kändes särskilt lockande… alls).

Genidraget med att åka till Verkön på en söndag i juli belönades med en superb trerätters ensamma i den mysiga restaurangen. Sen fick vi inte bara sviten, utan hela slottet, för oss själva efter att personalen tackat för sig.
Vi varken såg eller hörde några slottspöken dock…

Men det jag egentligen ville säga var att det känns väldigt värdefullt att vi ser till att ta oss tid för varandra mitt i allt annat som händer.

Att stanna upp.
Andas.
Prata.
Stämma av.
Att för en stund betrakta oss själva utifrån.

En avstämning som varken är laddad, tillgjord eller perfekt på något sätt. Inte förberedd. Bara ett genuint samtal med varandra. På riktigt.
Utan någon eller något som stör.
Skratta åt sånt som varit.
Diskutera sånt som är.
Och så viktigast av allt… korrigera kompassriktningen så vi vet att vi fortsatt strävar åt samma håll. Att vi delar drömmar och förhoppningar om framtiden.

Tack underbara Lisen för att du tog hand om våra små  🌹
💕👦👶
Tack snälla Elisabeth för julklappen från 2016 🌷
Tack fina Kerry för billånet  🌺

Och Tack bästa Kristoffer. För att du är du och för att du är min.

  

 

Curaçao – en planerad drömresa

Efter att ha skrivit om jobbresan till USA, tänkte jag berätta att även drömresan äntligen är bokad!

Några gånger har jag varit bortrest på senhösten.
2006 var jag i Australien från september till december.
2010 var jag i Kina (gjorde examensarbete) från juli till november plus lite avslutande sol i Thailand fram till december.
2011 var jag i Tanzania för två veckors smekmånad.
2015 vann jag en träningsresa till Portugal.
Och jag älskade dem alla.

Ska man som nordbo resa bort någon gång på året så tycker jag att man ska satsa på november. Efter en riktigt tung höst ifjol, hade jag bestämt mig för att iår måste jag resa bort en stund när det är som tyngst. Fylla på D-vitaminkontot.

Med hjälp av appen Dreams har jag sedan några månader tillbaka redan finansierat en stor del av resan. Kan rekommenderas för den som vill spara till något speciellt. Jag har tidigare skrivit om appen i samband med 100-dagarsutmaningen.

Men framför allt tack vare fantastiska föräldrar och en föredömligt långsiktig planering så kommer jag och Kristoffer åka till Curaçao i november för halvannan vecka tillsammans på tu man hand. Barnen kommer under tiden få hänga med sina mor- och farföräldrar som i samma veva får en rejäl barnbarnsinjektion. Win-Win-Win om du frågar mig.

Kort om Curaçao:
*En ö 70 km norr om Venezuela.
*Ligger mellan Aruba och Bonaire som tillsammans utgör de sk ABC-öarna
*Curaçao är en autonomi under Nederländerna
*Huvudorten heter Willemstad och i eller kring den bor de flesta av öns 140 000 invånare
*Högsta punkten är Mt Christoffel 377 möh som ligger i Christoffelparken
*Ön är 16 km som bredast och ca 60 km lång

Så. November 2017. Jag är redo.
För att preppa, peppa och börja längta än mer så har jag letat upp lite gamla bilder från en annan av våra resor. Att längta mentalt tycker jag är en viktig del av en resa och något man bör ägna sig åt för att få ut mer av upplevelsen. Jag menar inte att man ska höja förväntningarna till skyarna utan som sagt, längta. Som exempel kan man ju tänka på julen. Den är kanske allra härligast innan den inträffar.  När jag var liten så var den 23e december en av mina favoritdagar. Såååå nära men ändå fanns allt kvar. Allt var fortfarande möjligt. Att se fram emot något kan vara i princip lika stort som att genomföra det.

Jag drömmer om något sånt här…


Viktlöshet i ett varmt hav med god sikt och mycket att titta på.

Jag drömmer om MTB ihop längs stigar i Christoffelpark!
Trevliga middagar på tu man hand med snyggingen nedanför.

Solnedgångar, soluppgångar, sovmornar och lugn. Ro inombords. Sen behöver jag inte så mycket mer…

Men först en härlig sommar och förhöst!

Fäviken Magasinet – 9 maj 2017

Jag brukar aldrig fota mat. Däremot äter jag gärna mat!
Ibland måste man dock göra undantag. Som i tisdags…

Efter att ha väntat nästan lika länge som man väntar på att få barn (bokade bord den 1a september) så var det äntligen vår tur att besöka Fäviken Magasinet utanför Järpen. Som jag sett fram emot detta!

Har länge, länge velat besöka den här världsberömda restaurangen och inte desto mindre sen den haffade åt sig två stjärnor i Guide Michelin. En till person som jag vet verkligen skulle uppskatta ett besök, men som aldrig skulle prioritera det åt sig själv, är min mor.

Så efter samråd med far och bror, kom vi gemensamt fram till att vi skulle bjuda henne i en slags tidig 60-årspresent som hon fick på julafton. Hon har med andra ord bara suktat halva väntetiden 😉

Det var ännu en kall majkväll när vi svängde in till själva Magasinet efter 6 km  grusväg. Tidigare under dagen hade det snöat och Åreskutan, som breder ut sig i vyn bakom den pampiga gården vid Kallsjöns strand, visade fortfarande inga mörka fläckar på sin vackra vita skrud.

Instruktion var att köra fram till eldarna och kliva ur bilen där. Sen kom välkomnande personal för att köra bort och parkera bilen medan vi fick gå in och slå oss ned på nedervåningen. Totalt var det ett drygt tjugotal gäster denna kväll och franskspråkiga gäster var i klar majoritet. Jag och mamma blev placerade ihop med ett norskt trevligt par som ordnat barnvakt och rest upp från Oslo samma dag.

Som chaufför för kvällen fick jag smaka på goda alkoholfria alternativ även om jag inte tvivlar på att de alkoholhaltiga alternativen kanske fick maten att lyfta ytterligare. För min del var det rabarber med honungsdryck som kompletterade förrätterna. God som tusan var den.

Well well. Låt oss börja med MATEN!


1. Cognacwurst med fermenterade majrovor. Mamma gillade särskilt wursten och den var absolut god, men själv blev jag överraskad över de riktigt syrliga och goda rovorna.


2. En av kvällens favoriter enligt mig. Ett flak linfrö och ättika med en musseldipp. Blåmusseldipp om jag inte missminner mig. Det här tyckte jag var helt magiskt gott. Dippen var jättegod men kombon var magnifik!


3. Fullkornskex med morotssallad. En spröd liten sak.


4. Buljong av röktorkat renkött, tjesmus och jästa kråkbär.

5. Vild öringrom i ett varmt skal av torkat grisblod. Låter helt absurbt och var absurbt gott! Också en av kvällens favoriter enligt mig.


6. Flottyrkokt grishuvud med krusbär och dragonsalt uppepå. God! Och så vackert upplagd. Varför använda bestick när det finns grenar?


7. Fågelleverstanning, mältad kål, rönnbär och persiljestjälk. Helt ärligt vet jag inte ens vad mältad betyder…


8. Saltad sugga. En del av kinden vill jag minnas, men att den var mycket god är jag helt säker på.

Matflödet gick i en konstant ström. Jag är sker på att ni känner till den där känslan av att mest bara sitta i vägen när det kommer en servitör eller servitris och ska ta ens tallrik? Så kändes det ALDRIG under den här kvällen trots så många fram- och avdukningar. Det var så imponerande att se logistiken hos personalen. Allt var otroligt proffsigt och ingenting lämnades åt slumpen samtidigt som personalen kändes chill och kunde skämta och småprata lite med gästerna samtidigt som de följde ett minutiöst schema. Det var en väldigt gemytlig atmosfär att vara gäst i.

Ofta berättade personalen också HUR man skulle äta maten. Tex, den här rätten äter ni en enda tugga eller den här ska ni äta i tre tuggor och se till att få med lite sås i varje tugga. Rätterna bara avlöste varandra och presenterades först på engelska av en av kockarna (tror att det var ca 10 personer som jobbade inne i köket denna kväll) och sen igen på gästernas språk vid borden av serveringspersonal.

Efter de inledande 8 rätterna så blev det en liten paus där jag precis hann pudra näsan innan det bar av en trappa upp för att sitta vid eget bord och avnjuta huvudrätterna.


Enkel men vacker dukning. Älskade vattenglasen från Åre glashytta i Duved som såg ut som plastmuggar men som egentligen var skira glas.

Så till huvudrätterna!

9. Pilgrimsmussla “i skalet ur elden” tillagad över björkkol med enkvistar. Det här är dessvärre ingen vidare bild för den här maträtten var verkligen som ett smycke att titta på i verkligheten. Med tydlig smak av hav!

10. Ångad torsk med granbarr och jordärtskocka. De små gula plupparna är smör och kombinationen av allt var ljuvlig!


11. Kungskrabba och nästan bränd grädde. Det här var kanske den rätten som föll mig minst i smaken under kvällen. Men den norska kvinnan tyckte den var sagolik! Smaken är ju bekant som baken.

12. Surdegspannkaka, tång och köttsmör

13. Lupingratäng. Otroligt vacker var den iaf. Inte fullt lika god att äta men helt ok. Och ni läste rätt. Det är alltså lupin, som i blomman lupin som växer längs vägdikena och slår ut många andra ängsblommor. Tydligen är det en proteinrik växt som går utmärkt att äta också.

14. Islandsmussa med ölvinäger. (Obs. kommer ej från Island utan heter bara så. Den här kommer från utanför Trondheim.)

15. Ett vaktelägg konserverat i aska med en sås av torkad öring och picklad ringblomma. Ägget skalade man innan man åt det. Mycket gott!

16. Tunna skivor vitkålsstock, god grädde och finska fiskägg (stör). Mmmm säger jag!


och här är en som instämmer!


17. Oxfilé? Nej nej nej. Det här är något så udda som en pensionerad mjölkko med tussilago! Så himla sanslöst mört och gott kött! En ko som gjort mycket gott i sitt liv. Och här måste jag tillägga att de kallpressade lingonen och blåbären som jag fick dricka till, höjde maträtten ytterligare en dimension. Excellens!


Vill också bjuda på en extra bild på de galet vackra besticken som Tobbe Lundström i Åre har gjort. Ögongodis!


Det är ju tur att det hela tiden kommer väldigt små portioner. Här en liten andningspaus mellan huvudrätterna och de mer efterrättsbetonade sakerna.


18. En klassisk (fast ändå inte) kalvdans med älgört. Alltså gjord från råmjölken som en ko ger ifrån sig direkt efter hon kalvat. Nam nam namn!

19. Rå jordärtskocka och hårt lupin. Smakade lite jord faktiskt.

20. Ensilageglass. Japp. Glass smaksatt av ensilage. Här gick kocken runt med en glassbytta och skopade upp en sked var åt oss. En sked räckte. Men spännande vad man kan hitta på alltså.


21. Minihamburgare? Nej, inte det. Det här är faktiskt drömmar (alltså kakor) gjord från mjölet man kan få från potatisar som fått koka väldigt länge. De var utsökta!

22. En riktig skogsrätt!
Smulorna som ni ser är bakade av tallbarksmjöl och på dem ligger en äggula som är konserverad i sockerlag. Steg ett var att med hjälp av en gaffel mosa samman dessa till en röra. Sen åt man den röran tillsammans med den gröna glassen ni ser lite längre upp i bilden som alltså är smaksatt med gran. Ja men det var faktiskt lite som att äta hela skogen i en enda tugga.

Nu var det dags att lämna övervåningen och gå ner till samma platser som vi haft under förrätterna. Väldigt roligt att prata med det norska paret och deras upplevelser av maten. Vi hann dock inte sitta länge innan något nytt ätbart dukades fram…


23. Hallonis. Den här var såklart kall. Tänk er en hallonsorbet i form av en iskula. Och som den smakade hallon! Wow! Otroligt god och fräsch på samma gång!

24. Dags för flambering! Det här är en pudding gjord på märg. Elden släcktes med hjälp av frusen mjölk som slängdes på och så åts den sen direkt från kastrullen. 


25. Halvtorkade picklade rotfrukter. Godis!


26. Paj av björksavssirap med torkat renkött uppepå. Också otroligt skör sak men jättegott med sältan till det söta skalet!


27. En låda fylld med från vänster: tjärpastiller, torkade rönnbär, älgörtskarameller, rökt knäck, torkad svarta vinbär (eller solbaer som jag fick lära mig att de heter på norsk) och sockertorkad kvanne.


28. En låda aromatiska fröer – Om jag minns rätt så är medurs from gult: senap, koriander,  , hallon, pepparmint och anis

Vackert!


29. Fyra olika smaksatta likörer: Rönnbär, svarta vinbär, ägg (tror det var anka) och sur mjölk. Jag smuttade från mammas sur mölk likör och den var himmelsk!

30. En prilla snus som de själva fermenterat i ett använt bitterfat….

Här kommer så menyn i sin helhet.

Att besöka Magasinet i Fäviken var en upplevelse långt från något annat jag prövat i mitt liv. Maten i sig var väldigt spännande med många oväntade ingredienser och vittnade om en stor experimentlusta med utsökt resultat. Allt var som sagt inte det godaste jag ätit men allt var gott vilket är en bedrift i sig när man i efterhand läser menyn. Och några saker var ju verkligen dra mig nu baklänges ända in i fågelholken-goda!

När jag var liten var jag lagrann som mamma brukade säga. Alltså väldigt kräsen med vad jag åt. Så att gå från att ha varit en ytterst matkräsen liten unge till att glatt prova allt på den här menyn (med undantag från snuset) skulle jag ändå kalla för utveckling!

Vi klev innanför dörren vid 18:30 och åt nästan oavbrutet till klockan 23 när vi begav oss hemåt genom natten tillbaka till Frösön igen.
Skönt att det är den tiden på året då det inte är becksvart ute, trots den sena timmen. Under hemresan såg vi som bonus 1 räv mellan Fäviken – Rödön och sen över på Frösö-sidan såg vi en hare, ett rådjur, två älgar och ett rådjur till. Känns härligt att bo nära skogen som vi provsmakat på under hela kvällen innan!

Tack mamma för en mycket minnesvärd och härlig kväll! <3
/Ann-Mari

Att följa drömmen och ta klivet ut

Facebook påminde mig om att det var 5 år sedan vi beslutade oss för att ta det stora steget och flytta från Stockholm till Östersund.

Jag har tänkt på det där ganska mycket sen dess.
I förbifarten kanske det inte låter så dramatiskt att flytta till en ny stad som jag besökt massor av gånger förut, hittar i och där jag dessutom känner lite folk.

Men jo. Det var ett stort steg.
Det är en helt annan sak att ta allt pick och pack från ställe A, till ställe B, och byta den där skylten på dörren. Plus allt jobb det innebär med att sälja en lägenhet, fixa en ny lägenhet på en ort man inte befinner sig, säga upp en  massa avtal och skriva på nya.

Vår flytt underlättades av att jag kunde behålla mitt jobb eftersom Kristoffer behövde säga upp sig. Om man saknar jobb på den nya platsen och kanske har barn så fattar jag att det kan kännas oöverstigligt att ta klivet ut i det okända.

Kommer vi verkligen att trivas?
Få nya vänner?
Kan man flytta någonstans när ens främsta argument är att man vill bo närmre fjällen???

Jo. Det kan man.
Vi tog steget och det är inget jag ångrar.
På vår andra bröllopsdag rullade flyttlasset norrut.

Sen blev det semester och jag hann bara jobba några veckor på det nya kontoret innan jag gick på föräldraledighet. Eller ska man kalla det för Klättra-på-väggarna-väntan?? De där 36 dagarna som jag fick gå hemma och vara sprickfärdig var de mentalt längsta i mitt liv. Under den här och nästkommande period så tvivlade jag verkligen på om vårt beslut att flytta var rätt? Vad har jag gjort? Jag kände mig som en fånge i min egen kropp, i en tillfällig lägenhet, i en ny stad… En tumultartad förlossning satte också sina spår. Det tog nästan ett halvår efter flytten från Lidingö, innan livet ljusnade igen och det kändes helt rätt. Här betydde min föräldragrupp enormt mycket <3
Senare blev jag medlem i östersund Triathlon och så har det bara rullat vidare.

Har pratat med många vänner som har funderat på att ta samma steg som vi. Både de som vill hemåt och de som vill någon helt annanstans i världen. Både de som har barn och de som inte har barn. Jag har förstått att många tycker att det är ett alldeles för stort steg att ta även om de egentligen skulle vilja. Och, ja… Jag kan förstå det.

Det ÄR ett stort steg att ta alla sina saker i famnen, ställa sig upp, lyfta på kjolen och dra upp rötterna – traska en bit och sen bona in sig på en ny plats. Det tar tid att rota sig och det är bra om man kan ge det lite tid. En så stor förändring kan bli både bra och mindre bra. Det kanske blir vad man intalar sig att det ska bli? Det avgör bara du. Du som sitter i förarstolen på ditt liv.

Men tänk så här… Dina beslut måste inte vara för evigt oavsett vad de må vara. Man kan faktiskt få ångra sig. Åt båda hållen. Kanske provar man och det känns rätt/fel? Kanske vågar man inte prova just nu men om en tid? Såväl efter en liten stund som om ett långt tag. Låt tanken mogna. Huvudsaken är att man försöker göra det som känns rätt inuti. Att man trivs där man är. Men kom ihåg att om du bestämt dig för att testa så måste du agera! Förändring kräver handling. 

Stockholm kändes aldrig rätt för mig. Det kändes visserligen mycket bättre än vad jag trott innan jag bott där själv, så jag är glad för den erfarenheten, men som det känns idag så skulle jag inte vilja spendera mitt liv där. Det var precis som den där klyschan, fyll dagarna med liv, inte livet med dagar… I Stockholm tuffade mina dagar på utan känslan att jag lyckades fylla dem med liv.

Här känner jag livet varje dag jag cyklar till jobbet längs Storsjöns strand eller tar en promenad upp på berget och blickar ut över de otroliga vidderna. Det är liv för mig.

Därmed inte sagt att det vore omöjligt att trivas någon annanstans… 

 

Cellprovet

Idag besökte jag MVC för att ta cellprov.
Det har visst gått 3 år sedan sist… Time flies!

Hur som helst berättade barnmorskan som tog provet att 80 % av de kvinnor som utvecklar livmoderhalscancer har valt att inte ta regelbundna cellprov. Letade själv reda på lite statistik och enligt den så får ungefär 450 kvinnor per år livmoderhalscancer i Sverige idag. Om barnmorskans siffra stämde så skulle alltså 360 av dessa kvinnor möjligtvis sluppit att gå igenom en cancerbehandling genom att regelbundet gå på cellprovning.

1960 fick dubbelt så många kvinnor livmoderhalscancer och man härleder den stora minskningen direkt till cellprovtagning. Med andra ord… Det spelar roll!

När görs cellprov?
För tjejer som går i femte/ sjätte klass erbjuds idag vaccinering mot livmoderhalscancer. Annars blir alla kvinnor mellan 23 år och 60 år kallade vart 3-5 år beroende på ålder. Besöket hos MVC tar cirka 10 minuter. I Jämtlands län kostar det just nu 150 kr att ta ett cellprov. Alltså 50 kr och 3.5 minut per år. Låter inte det som en billig livfösäkring?

Ok. Jag VET att det inte är världens härligaste att klä av sig inför en främling och fläka ut det känsligaste man har i en rätt så obekväm gynstol… Men faktum är att 33 000 kvinnor om året får reda på att de har cellförändringar (obs ej samma sak som cancer) efter att ha tagit cellprov. Detta har hänt två av mina allra närmsta vänner och jag är SÅ GLAD att just de följs upp extra noga efteråt för att vara säker på att det inte är en begynnande cancer.

OM man upptäckter cellförändringar i tid så finns mycket goda förutsättningar att åtgärda och avlägsna dessa innan det är för sent.

Så snälla.
Släng inte kallelsen direkt i pappersinsamlingen utan ta hand om dig själv!
För någon betyder just du massor <3

Tack för allt du lärt oss om världen vi lever i Hans Rosling

En stor folkbildare har gått ur tiden och jag dras i minnet tillbaka till 2009 och den där ögonöppnande och superintressanta kvällen i universitetsaulan i Uppsala.
Tack för allt du lärt mig och många andra om hur den värld vi lever i verkligen ser ut!

För den som möjligtvis inte vet det så rekommenderar jag att ni bums letar upp valfritt TED Talk med den briljante Rosling.

Tex det här! Eller det här!
Och kanske det här tillsammans med sonen Ola?