Trondheim Triatlon – Race Report

Äntligen dags för årets första Triathlon och dessutom internationell debut för mig!

Tävlingen firar fem år iår och i nästan lika många år har jag sneglat västerut och varit sugen på att delta. Inte bara för att det är ett av de geografiskt närmaste loppen hemifrån utan för att banan har verkat så himla spektakulär.

Jag och Kerry på morgonen innan start
Start ute på Munkholmen, eller ska vi kalla det för Trondheims Alcatraz kanske? För det ser lite ut så på håll. Och framför allt ser det väldigt litet ut på håll.

Kruxet för min del har varit graviditet samt det faktum att de 300 startplatserna har sålt slut nästan direkt när de släppts i december. Men ifjol hängde jag på låset när det var dags att anmäla sig – Startplats Check! Dessutom passade det perfekt in i min tri-kalender (som i och för sig bara bestod av ett lopp…)!

Som en härlig bonus anmälde sig också Kerry till samma lopp! Härligt att Östersund Triathlon visar upp sig i grannstaden!

Tillsammans med familjen checkade jag in hos finaste svärmor på fredagkväll.

På lördag fanns det gott om tid att spana in växlingsområde, registrera sig och köra cykelbanan med bil. Det var allt lite backar. Att i princip alla jag såg hade racercyklar med tempostyre kändes plötsligt ganska oroväckande. Well well. Jag hade ju bara med mig min tempocykel så tempo fick det bli .

På söndag mötte jag och Kristoffer upp Kerry och Andreas vid växlingsområdet för incheckning. Det var betydligt varmare än dagen innan, solen sken och det verkade bli en strålande dag. Från växlingsområdet var det en bit att gå längs stranden bort till båtplatsen varifrån vi skulle skjutsas ut till Munkholmen.

En del stretchade  och nervösade i väntan på ombordstigning. Själv kör jag ju ganska sparsamt med triathlon så när jag väl kör lär jag ju köra med stil och använda väntetiden på bästa möjliga sätt? 😉
Taggade! Och törstiga. Och lite hungriga. Blev längre än vi tänkt oss mellan sista näringsintag och nästa möjlighet…
Båten tog oss ut i raketfart!
Tiden ute på ön gick ganska fort. Först obligatorisk gruppbild och sen lite tid att vänja kroppen vid 14 grader, salt, kallt, grönt och klart vatten. Kerry och jag pratade med en annan svensk som berättade att han fått en brännmanet rakt i ansiktet några dagar tidigare. Tack. Du kan sluta prata nu.

Foto: Trondheim Triatlon

Klockan 11 gick starten och vattentemperaturen var så pass kall att det bara var att vifta på som gällde. Inte stanna och fundera.
Det var mäktigt, vackert och lite för mig ovanligt att bara simma rakt ut på öppet vatten utan land i närheten. Även om det fanns gott om kajaker och båtar så blev fältet otroligt utdraget under simningen på 2600 meter. Jag såg också ett par brännmaneter under simningen men de låg lyckligtvis några meter under oss.

Plötsligt ser jag också någons gröna simmössa sakta dingla ner i djupet under mig och får en impuls att dyka ned och hämta den. Släpper dock tanken lika snabbt som den kom. Fokus nu. Fokus framåt.

Vi navigerar på höger sida om 3 stora gula bojar innan vi simmar in mellan de två röda målbojarna. Mitten av simningen var varmare och precis som tävlingsledningen sagt så blev det kallare när vi närmade oss land. I slutet av simningen känner jag stora dyningar som jag upplever för oss inåt land men får sen höra att vi kämpat mot ebb. Det skaver i nacken. Nu känner jag mig klar med det här…

Äntligen möts jag av funktionärer som står i vattnet och hjälper deltagarna upp. Vi får springa uppför en temporär metalltrappa och sen är det några hundra meters löpning barfota på utlagd filtmatta bort till växlingsområdet. Får hjälp av medtävlanden som springer bakom att öppna dragkedjan på våtdräkten. Tack snälla!

Att ta av våtdräkten går bra men att få ner de bortdomnade tårna i cykelskorna är aldrig lätt och det tar mig en onödigt lång stund. På med hjälm, solglasögon, nummerlapp och iväg. Det har nu gått ganska många timmar sen frukost så jag trampar bara upp lite fart på cykeln innan jag äter min första gel.

När jag sticker ut på cykeln ser jag fortfarande många som kämpar långt ute till havs. Kanske har de längst bak fortfarande halva simsträckan kvar?

Den 5 mil långa cykelsträckan börjar och slutar med att slingra sig längs kustvägen alldeles ovan det stora blå. I skuggpartierna är det kallt och i solen är det ljuvligt. Men hela tiden är det så makalöst vackert!

Efter halvannan mil börjar det bli lite klättringar och jag blir förbicyklad av mestadels män. Ser inte så många kvinnor alls under loppet och tittar man i resultatet så har jag varit ganska jämn i mina placeringar i de olika grenarna. När det blir utförsåkning är det min tur att swischa förbi i den aerodynamiska tempoställningen. Så kul!

Efter kustcykling viker man inåt landet bland böljande fält. Även här är det väldigt sceniskt! Efter sisådär 35 km är man tillbaka på kustvägen för cykling tillbaka till växlingsområdet. Först är jag lite missnöjd med min snitthastighet men med lite perspektiv får jag nog vara ganska nöjd ändå. Har inte alls cyklat så mycket iår och kan inte förvänta mig så mycket mer. Nu hoppades jag innerligt att min löpning skulle funka loppet igenom. Särskilt mina akilleshälar.

Växlingen kommer snabbare än jag tänkt  mig och vips är det dags att springa. Hänga upp cykeln, av med hjälmen och på med löparskorna. Fortfarande noll känsel i fötterna men till slut sitter skorna fast på fötterna. Fick tips om att ta med skohorn till nästa tävling och det ska jag verkligen försöka anamma!

Löpningen
Det känns bra från start. Delar mentalt upp loppet i 3 st 4 km sträckor. 4 km klarar du att springa. Och så en till. Och så en till. Sen är du i mål.

Själva loppet sträcker sig genom centrala Trondheim och man springer 6 km bort längs ån och uppför, rundar fästningen och tillbaka. Möter efter 1.5-2 km vinnaren för dagen. Efter dryga 3 km möter jag Kerry och peppar henne för allt jag är värd. En minut senare möter jag damtvåan som visserligen verkar ha något högre fart än Kerry men det är heller inte långt kvar till mål. Rafflande!

Efter ytterligare en kilometer så kommer känseln tillbaka i fötterna. Det gör småont i hälarna men känns ändå under kontroll. Tycker att flåset känns oväntat bra! Kilometer 5 – 6 börjar uppförsbacken och jag får kramphugg i utsidan på BÅDE höger och vänster knä. Kan inte minnas att jag upplevt något som detta tidigare och har någonstans längs vägen tappat bort mina salttabletter… Tvingas sänka farten markant men när den värsta klättringen är gjord så släpper krampkänningarna och jag kan sakta öka igen.

Foto: Trondheim Triatlon
Det är mycket folk ute och många hejar glatt. Springer förbi vätskekontrollen vid 8 km och tänker att nu är jag inne i slutruset. Bara sista fyra km kvar nu. Ser Andreas stå och heja när det är mindre än 1 km kvar. Ser Andreas igen stå på målrakan (Hur!?!) Familjen står längs upploppet och jag är så trött och glad över att äntligen få sluta springa.
Konstigt nog får man ändå snabbt en massa energi tillbaka när det kommer en Arvid som säger att Du är bäst mamma! Just då känns det nästan så. Tack kroppen för allt du hade att ge idag och för att du höll ihop det så bra!

Dessutom får jag krama om min fina vän Kerry, tillika dagens segrarinna (12a totalt!!!), som nu segrat både västerut och dagen innan österut (då i Sundsvall på Alnö Triathlon).


Själv kom jag på en hedrande 14e plats av 38 damer med tiderna:
Simning 50:39
T1 – 05:31
Cykel 1:41:11
T2 – 01:55
Löpning 1:04:49
——————–
Totaltid 3:44:08
Det är är jag mycket nöjd med utifrån förutsättningarna 🙂

Summa summarum var detta ett fantastiskt vackert lopp som jag verkligen kan rekommendera. Lagom distanser (2600 m, 50 km cykel och 12 km löpning) och den här dagen bjöds vi på riktigt kanonväder! Båda jag och Kerry tyckte att det var det vackraste loppet vi någonsin kört. Och Kerry har ändå kört ganska många tävlingar.


Tack för iår Trondheim!

Stora Stöten Swimrun – race report

Fredag kväll
För några timmar sen landade jag med familjen på Arlanda efter en vecka i Spanien. Nu sitter jag i bilen på väg mot Falun och kan verkligen känna hur fjärilarna börjar fladdra omkring långt nere i magen. En välbekant och positiv känsla sprider sig ut i mungiporna. Yes! Imorgon är det tävling!

Viss finns där nervositet också men främst är det en bubblande lycka.
Lycka över att jag KAN,
att jag VÅGAR,
och att jag VILL göra sånt här.

Särskilt roligt är det såklart om man är i form men det är något med tävlandet som är kul oavsett. Den som följt bloggen vet att jag harvar på trots långvariga hälproblem, fast någon löpform att tala om kan jag dessvärre inte stoltsera med. Men hej, jag springer i alla fall. Och DET räcker väldigt långt för mig.

I ett öltält under årets Storsjöyra satt jag bredvid en trevlig och duktig sjukgymnast. Samtalet gled in på mina hälar och jag fick förklarat för mig att när mina senor skadades 2013 (på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet) så växte nervändar fast i senorna under själva läkprocessen. De där nervändarna sitter nu kvar i de läkta senorna och gör ont. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag. Det positiva i kråksången är att det bara handlar om mig och min smärthantering. Jag förvärrar ingen skada när jag springer. Det gör bara ont. Så jag har sakta trappat upp igen och några veckor innan det här Swimrun-loppet avverkade jag min första sammanhängande mil sen Kalmar ifjol! Visserligen gick det inte helt smärtfritt men ändå ett framsteg. Jag har även börjat springa intervaller igen och det är så roligt!

Därför är jag också bubblande glad denna fredagkväll!
Tillsammans med bästa Emelie kommer jag imorgon stå på startlinjen till ett längre lopp och ett nytt gemensamt äventyr. Form eller inte. Mest av allt är jag tacksam för att kroppen låter mig plåga den och att den vill prestera fast det gör ont.

Lördag
Vi kom i säng ganska sent igår, men hinner ändå feppla med utrustningen efter en välbehövlig sovmorgon, då starten inte går förrän 13.00.
Fint!

Vi spekulerar lite kring vädret. Våtdräkt eller inte?
Det här är vårt femte Swimrun tillsammans. Vi har aldrig kört utan våtdräkt tidigare, men jag är väldigt lockad att testa så jag bestämmer mig för att göra det (eftersom jag är den enda människan i världen som inte simmare snabbare med våtdräkt och den förbättrar definitivt inte min redan ganska blygsamma löpform). Vattentemperaturen sägs vara 20-22 grader. Till slut bestämmer sig Emelie för att göra likadant även om majoriteten av startfältet valt att att behålla dräkten på.

En stund innan start poppar mina föräldrar oväntat upp (!), Emelies föräldrar kommer till starten och Kristoffer och barnen får sällskap av syster och systerson. Alex och Lisa springer omkring under hela dagen och dyker upp på diverse väntade och oväntade ställen! Ett så massivt publikstöd har jag nog aldrig haft förut! Vilken pepp!

Själva loppet började nere i mäktiga Stora Stöten. Ett mäktigt världsarv efter gruvan som rasade samman på midsommardagen 1687. I gemensam tropp traskade vi in genom grindarna och ned 95 höjdmeter längs en brant väg. På botten möttes vi av mannen som var bas på bygget några år innan själva raset. Han ger oss lite kuriosa kring platsen och banan vi ska köra. Som grädde på moset får vi också se en mäktig berguv flyga längs en av bergväggarna. Stort djur det där!
Flera berguvar, tillika Dalarnas landskapsdjur, bor i gropen och är anledningen till att det inte går något startskott utan att vi bara lite smygande börjar tassa iväg uppåt efter ett stillsamt klara-färdiga-gå.

Somliga snabbare än andra… Längst till vänster kan man se vinnaren i soloklassen och snabbast overall – Kim Andersson, och lite längre till höger kan man se vinnarna i mixklassen och längre ned har vi “resten”. Jag och E gick där det var som allra brantast och lunkade resten. Vis efter Utö ifjol så var planen att inte dra på sig någon mjölksyra från start utan börja långsamt/behagligt för att sen öka och kräma på mer efter halva loppet och hela vägen in till mål.

Den långa banan, som vi sprang, bjöd på totalt 22 km fördelat på 19 km löpning och 3.1 km simning. Totalt 10 löpsträckor och 9 simsträckor längs mycket vacker natur och fina stigar, vägar.

Välplacerade energistationer
Fyraåringarna spärrar av vägen så att vi inte ska springa fel <3

Banan är till stor del är formad av mänskligt kraft och följer vattnets väg till och från gruvan. Sjöar, dammar, kanaler och diken har genom århundradena grävts fram manuellt då vattnet alltid varit viktigt för gruvdriften. Vackra bergsmansgårdar, dammar och dammhus fanns längs vägen och utgör alltsammans en del av Världsarvet. Men ska jag vara helt ärlig så hann jag inte njuta så mycket av omgivningarna. Redan efter första eller andra simningen så kopplade vi inte ur oss något mer från linan som vi bara brukar använda vid simningarna eftersom Emelie var så klart mycket starkare än mig den här dagen. Jag hade fullt upp med att kolla var jag satte fötterna under den korta linan bakom Emelies rygg och samtidigt flåsa in ny luft i lungorna.

Eftersom jag har min segstartade dieselmotor så tog det ett tag att komma upp i fart. Av våra utmärkta supportrar får vi rapporter om att vi ligger fyra men att treorna är ganska nära framför. Vi springer förbi och Emelie ser till att vi fortsätter trycka på bra. Efter halva banan börjar det gå utför. Vi kommer ikapp tvåorna och springer förbi på ett tekniskt parti för att få lite försprång innan det blir väglöpning. Jag är mycket bättre terränglöpare än väglöpare. Eller rättare sagt, jag har ett tempo oavsett underlag. Så relativt andra löpare kan man tro att jag är en bättre terränglöpare… Med bara två simningar kvar är det knallhårt om andraplatsen. Vi springer om, blir omsprungna och plötsligt känner jag hur bandet kring min högra paddel lossnar och jag tappar den. Tvärstannar för att plocka upp den, innan Emelie hinner reagera, så vårt band går av. Dessutom glider mitt midjebälte ned över höfterna.
Järnspikar också!!!
Här får de 20 sekunders försprång under vårt högst onödiga feppel.

Ja, ja allt kan hända så vi ger oss ändå inte, utan springer på. Får höra att det är mindre än en minut ned till fyrorna så plötsligt är vi både jägare och villebråd på samma gång. Bara att ösa!

Kampen om andraplatsen i Faluån

Missar att stämpla kontrollen vid nedgången i Faluån, så får springa tillbaka några extra meter uppför trappen innan vi kan kasta oss efter. Här känner vi att loppet om andra platsen nog är kört men vi tänker ge allt för att inte komma fyra. Att bli fyra är något vi redan har prövat på i Borås 2014 och Höga kusten 2016 med mycket liten marginal efter långa tävlingar, så de erfarenheterna får räcka.

Sååå trött men också sååå glad när vi får springa i mål på en fin tredjeplats i knallhård damkonkurrens. 41 sekunder från andraplatsen och dryga minuten före starka Malin och Anna. 

Nu ska jag bli hel och stark så att jag orkar dra dig lite nästa gång E!

USA – del 5

Sista dagen i Utah.
Klev upp i ottan för att köra ett löppass innan den långa resdagen skulle börja. Har man bestämt sig så har man.
Bara gört.
Även om man möts av ett spöregn istället för det förväntade solskenet när man drar undan gardinerna och glor ut.
Oj hoppsan då.
Så himla oinspirerande.
Vetskapen om att ett uteblivet löppass nu, innebär att det lär dröja innan nästa chans dyker upp, räcker dock för att jag ska ta på mig träningskläderna och kliva ut i kallduschen utanför.

Så jag bara gör det.
Tackar ödmjukast kroppen som låter hjärnan köra så med den. Det blev en fin tur upp på en liten topp på andra sidan motorvägen trots att det var lerigt, kallt och blött. Leran suger tag i sulorna och skorna väger minst ett halvt kilo var när jag springer. Men det är vacker natur och flås i lungorna kan vara det bästa som finns.

Snabbdusch, snabbfrukost och hopp in i bussen.
Nu känner jag mig redo för en ny dag!

Första korta stoppet görs vid Jordanelle dam.
En stor fyllnadsdamm som vi bara får se på håll då vädret inte riktigt vill vara med oss och så har vi en tight agenda för dagen. Men det kanske är lika bra eftersom vi blivit varnade för skallerormar här.

Dagens andra stopp, Echo dam.
En stenfyllnadsdamm med hela nedströmssidan täckt av vacker natursten. Vi svenskar som är vana med ganska rejäla stenblock som erosionsskydd på nedströmssidan får lite rynkor i pannan här. Naturstenarna skulle ju inte ha någon som helst chans att ligga kvar i händelse av överrinning. Förklaringen till valet av natursten är främst att förhindra växtlighet och skydd mot erosion från regn. Och så är det vackert.

På klippan i bakgrunden sitter en amerikansk flagga. När den skulle sättas upp höll serviceteknikern på att bli biten av en skallerorm…
Massor av naturstenar

Inne i kraftstaionen hade man en lite annorlunda wattcykel. Tyvärr var den inställd för någon som var en bra bit kortare än jag men skoj ändå!

Tredje och sista dammen i Utah och för dagen var East Canyon dam.
En mäktig valvdamm som byggdes någon gång på 60-talet. Strax uppströms finns en äldre valvdamm ett par meter under ytan och ännu några meter längre upp finns/fanns en överdämd gammal fyllningsdamm.

Vi hade sådan tur att vi vårt studiebesök spillde man för första gången på sex år och dessutom fanns dammvaktaren på plats för vår skull. En liten herre som haft ansvar för driften av den här dammen sen dess att den togs i drift. Han skulle i dagarna pensioneras efter ett halvt sekel på samma arbetsplats.

Mäktigt konstgjort vattenfall
Fast bara några centimeter vatten som rinner över kanten och orsakar detsamma

Häftiga omgivningar! Ser ni jätten?

Efter studiebesöket bar det av mot flygplatsen. Många sov men jag tyckte att det var alldeles för vackert utanför bussen för att kunna sova.

Föredömligt att kunna fylla på sin vattenflaska på Salt Lake Citys flygplats. Speciellt kul med den lilla displayen till höger som visar hur många plastflaskor som inte behövts tillverkas tack vare den här lilla automaten! Mer sånt åt folket säger jag.

Det var ganska sent på kvällen när vi landade i den märkliga staden mitt ute i öknen.

Las Vegas

Tre miljoner invånare och ofantligt många turister. Från vårt hotell kunde man se ljusen från The Strip. Det verkade inte så långt att gå så team Sverige och Kanada slog sig samman för en kvällspromenad vid 23 på kvällen.
Det var…
Besynnerligt.
Artificiellt.
Lite som att hamna på en annan planet.
Kasinon till höger och vänster.
Inkastare. Lockelser.
Människor som spelar.
De som sitter utanför. Som inte har någonting kvar. De som det verkar ha gått riktigt illa för.

Trots att vi bara gick en bit längs huvudgatan så verkar vi ha blivit bedragna av avstånden. Det är visst en ganska stor stad… Klockan var ett på natten innan vi kom tillbaka till hotellet för några timmars välbehövlig sömn

Nästa morgon bussades vi iväg för ett VIP-besök på Hooverdammen.
Ett otroligt imponerande skrytbygge som BÅDE är valvdamm OCH gravitationsdamm. Väldigt överdimensionerad men inte desto mindre imponerande för det.

Det här var ju ett klart minus med hela resan. Alla dessa skumma måttenheter…

Galet varmt. En bra bit över 40 graders strecket och vattnet såg ju bara SÅÅÅ inbjudande ut.

Kursen avslutades sen med diplomceremoni tillbaka i Las Vegas på ett Brazilian Steak House. En upplevelse i sig där man vände på en lapp där det stod Yes Please eller No Thanks beroende på om man ville ha mer kött för stunden eller inte. Mycket kött blev det men gott.

Sen passade vi på att ha lite poolhäng. Dels för att det var typ det enda man kunde tänka sig efter gassandet ute på Hooverdammen och dels för att det var för varmt för att göra något annat.

Så hade plötsligt hela USA-resan kommit till sitt slut och det var sista natten med gänget i Las Vegas, innan vi behövde ta till flygplatsen redan innan klockan fyra på morgonen nästa dag.

Såg både Chewbacca, Elvis, avklädda kvinnor och unga frälsta ungdomar med megafoner som försökte få människor att inte välja den syndiga vägen.
It’s not to late!

Det kända fontänspelet utanför Belaggios kasino

Någonstans i trakterna av klockslaget när Askungen var tvungen att lämna slottet tog även vi Monorailen hemåt för en liten stund på kudden innan den långa hemresan.

Las Vegas var en underlig upplevelse och ett lite beskt avslut på en i övrigt helt fantastisk resa som krävt FEM långa blogginlägg att försöka återge. Jag är oerhört tacksam för förmånen att ha fått gjort den här resan, människorna jag träffat längs vägen, upplevelserna och platserna jag haft privilegiet att få se. Man kan verkligen inte säga något om att jag inte tagit tillvara möjligheterna som de kommit. Det har varit maxat!
Tack älskade Kristoffer som roddat allt på hemmaplan under tiden.
Du är bäst!

USA – del 4

Så mycket som hänt.
Så mycket jag fått se och uppleva hittills.
Så märkligt att hittills har bara halva resan passerat…

Dagen efter Rocky Mountain National Park var det resdag och dags att lämna Denver, Colorado för att flyga till Utah och Salt Lake City.
Trots viss trötthet tog jag och Stina oss iväg på en avslutande liten morgonlöpning för att jag skulle få visa den fantastiska utsikten från en av jätteplattåerna alldeles i närheten av vårt hotell.

Downtown Denver ligger borta vid höghusen i fjärran

Från liberala Denver, Colorado till ultrakonservativa granndelstaten Utah och Park City alldeles utanför Salt Lake City.

Alla diskussioner med någon amerikan från och med den trevlige minibusschauffören som körde oss från flygplatsen i Salt Lake till hotellet i Park City, till den extraordinärt märkliga hippiekvinnan som checkade in oss på flyget för vidare färd mot Nevada, innehöll meningen But that’s not allowed because Utah got fu**ed upp laws. Alla sa det. Och ja. Jag skulle bli varse jag med…
Den konservativa hållningen i Utah kan härledas till att drygt 70 procent (!) av befolkningen är mormoner.


Dagen efter resdag var ledig. Stina hade peppat oss andra svenskar att hyra mountainbike och fixat med bokning och allt! Allt vi behövde göra var att betala och hänga på. Sweet!

Park City är en rejält stor skidort (här hölls flera av grenarna under Vinter-OS 2002) där det nu satsats massor på cykelturism under sommartiden. Det finns många, många mil med utmärkt cykling i krokarna och vi valde en led som hette Mid Mountain Trail. Alltså en led som skar av slalombackarna ungefär halvvägs upp till toppen.


Leden började med cirka 300 meters jättefin serpentinklättring och sen när man väl kommit upp höjdmässigt så bara matades det på med kilometer efter kilometer av fantastisk stig upp och ned. Nästan inga rötter eller stenar och mycket få gruspartier.


Det gick bitvis fort. Riktigt fort. Kanske för fort?
När jag korsade en av alla skidpister så kände jag hur jag slappande av en millisekund och hur cykeln är på väg ut från stigen och ned i den branta pisten. Hugger tag om skivbromsarna och känner att det här kommer inte bli någe vidare… Närkontakten med marken blir omedelbar och när jag kommit till sans och fått undan cykeln från leden så kan jag konstatera en rejäl lårkaka, uppskrapat knä och lite skrapsår på ena underarmen. Tänker, Oj vad bra det gick, eller snarare, så mycket värre det hade kunnat sluta!

Stina hjälpte mig att tvätta lite i såren men det var samtidigt en riktigt varm dag så man ville inte slösa med sitt dyrbara dricksvatten. Cykeln klarade sig orepad och efter det lilla missödet fortsatte vi trampa några timmar till. Det var nog bra för låret och svullnaden det.

Lunch with a view

Efter mer än 4 timmars nöje är det dags att lämna tillbaka cyklarna och låna butikens lilla dusch!

Efter cykeläventyret drog vi till centrum. Hann med en snabbis på den stora marknaden som ägde rum samma dag. När magarna började kurra högljutt enades vi om en bar med takterass som såg inbjudande ut.

Jonas och Stina gick in först. De hade bara körkort men det gick visst bra.
Sen kom jag och Mikael. Han med sitt pass och jag med körkort och Nationellt ID-kort.

De två dörrvakterna blir osäkra. Eller rättare sagt, den ena blir osäker och ska gå och fråga sin chef vad som gäller, medan den andre (en gubbe) bestämt säger att Nej, det där går inte för sig. Det är mot lagen här i Utah. Vi fattar ingenting och undrar varför jag inte skulle få komma in, köpa lite mat och titta på hockey? Jag behöver inte ens beställa någon alkohol. Han vägrar ge med sig. Känner mig som 17 igen… Inte 33.
Ja men varför är det ok att Stina och Jonas gått in då?
De ser äldre ut. Va? Men kom igen! Stina är 3 år äldre än mig!?! Den andre vakten kommer tillbaka och säger först att det är OK, men nekar sen han också, då den äldre drittsekken vägrar i sten. Till slut ger vi upp argumenterandet.

Går till restaurangen bredvid istället och berättar vad vi just varit med om. Han säger att det är ok för oss att äta där så vi slår oss ned på uteserveringen. Han skrattar lite ursäktande och förklarar återigen att Utah har lite skumma lagar. Sen är det visst olika regler som gäller för barer gentemot det som klassas som restauranger… Jaha.

Det börjar blåsa friskt efter att vi beställt dryck och den vänlige kyparen frågar om vi vill gå in och sätta oss? Jo. Det ville vi.
Men då måste han först plocka upp våra glas på sin bricka och bära in dem för att sen ställa ned dem på vårt nya bord. Annars finns risk att vi blir arresterade och fällda för public drinking. Jaha.
Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut utan passet så länge jag är kvar i denna märkliga delstat.


Nästa dag börjar Study Tour – delen av kursen. Föregående år har det varit lite si och så med dammarna som besökts och de har knappast imponerat enligt mina kollegor som gått kursen tidigare. 2017 däremot visar sig vara året då USBR spelar ut sitt stora register och vi fick se en hel del pampiga konstruktioner de kommande dagarna.

Först ut var Starvation Dam.
En jordfyllnadsdamm där vi (eller åtminstone jag) inte hörde ett dyft av vad guiden sa eftersom det blåste kopiöst mycket.

Man fick vara noga med att stänga munnen för annars knastrade det plötsligt bland tänderna. Så här såg det ut utanför när vi hoppat in i bussen igen.

En rejäl regnstorm slog till lagom till lunch och istället för den mysiga rastplatsen med badstrand fick vi vackert sitta ombord på bussen och se de vita gässen flyga omkring ute på sjön. Men vad gjorde väl det när humöret var på topp inne i bussen?!

Efter några timmar var vi framme vid dagens andra damm, Upper Stillwater dam. En enorm betongkoloss. Det man ser i mitten är ett överfallsutskov där vattnet i första hand ska rinna över om det behöver spillas. Inte för att det ska spillas vatten. Men om det skulle behövas det alltså.

Här snöade det istället när vi klev ur bussen. Något oerhört exotiskt och främmande för en stor del av kursens deltagare. Vi svenskar och kanadensarna ryckte lite på axlarna och kände oss mest som hemma.

Rätt så imponerande konstruktion men också omgivningarna!



Dagen för min del avrundades med lite shopping och packning inför nästa dags tre studiebesök samt flyg till Las Vegas och Le Grand Finale.

Mer om det i det femte och avslutande inlägget om USA-resan!

Ett utdraget triathlon – 3 lopp på 1.5 vecka (Vansbrosimningen, Fjällturen, Älglunken)

Jag har en lista.
Eller ok, jag har massor av listor, men den som jag specifikt tänker på, är fylld av de olika loppen som jag deltagit i sedan ungefär 2002-ish. Kanske har jag missat något men i grovt så tror jag att den stämmer ganska bra.

I listan går det att se, att iår (2017), har det gått ett decennium (!) sedan jag körde min allra första Triathlontävling. En sport som jag länge hade velat testa men som av olika anledningar inte blev av förrän 2007.

Jag var tämligen säker, redan innan, att jag skulle älska sporten och att den skulle passa mig. Så kanske är det lite underligt, att i listan över olika lopp finns blott FYRA (av de snart 70 loppen) rena triathlontävlingar.

I slutet av nuvarande sommar är det tänkt att mitt femte triathlonlopp ska gå av stapeln. Trondheim Triathlon står på agendan fast redan nu kan man kanske säga att jag har kört ett triathlon fast i lite utdragen stil. Typ utdraget över en och en halv vecka.

Del 1 – Vansbrosimningen 3 km: 8 juli

Ständigt detta Vansbro.

Fast själva loppet är väl inte så mycket att orda om egentligen. För mig handlar det om femtio minuters ihärdigt flaxande med armarna och sprattlande med benen, för allt jag är värd, i tron att jag ska vara snabbare än maken i mål. Iår var det dessutom, från start, en 1000 meter lång kamp om att behålla glasögonen på utan att få några blåtiror. Ja… Och så är det ju femtio minuters egentid med sig själv som enda sällskap. Man hinner fundera ganska mycket på den tiden. Tänkte ge er några exempel på typiska tankar som jag har under ett Vansbrosim:

*Andas! Andas! Andas! Andas!
*Alla andra är också trötta. Det är snart över. Mindre än en timme. Det är ingenting!
*Hyfsat behaglig temperatur iår ändå!
*Upp med höften
*Hmmm… Var det där bro nummer tre eller? Och skulle man räkna med startbron eller inte?
*1250  står det bojen. Undrar om jag har simmat 1250 meter eller om det är 1250 meter kvar?
*Men hur F*N kan han simma så jäkla snett?!?! Ser han inte banan eller???
*Skaver det inte lite i nacken nu kanske? Näe…
*Fokus nu! Fokus!!!
*Ok, tänk på draget. Tryck från början och hela vägen till höften.
*Undrar vart hon ska? Hon må ju se att hon är på väg bort från banan?
*Ok, där är vägbroarna så snart kommer kurvan. Men vart i h*vete ska han, han simmar ju ÖVER mig!!!
*Ok, nu är det bara 200 meter kvar! Det är ingenting! Kämpa hela vägen
Vad som känns som fem minuter senare,
*100 meter kvar! Men för TUSAN! Ok, men 100 meter kan du ju spurta på 1:30
Vad som känns om 3 minuter senare,
*50 meter kvar!!! MEN LÄGG AV!!!!
Vad som känns som 2 minuter senare,
*25 meter kvar! Alltså ni skämtar med mig?!?
Ok. 25 meter… DET HÄR MÅSTE VARA VÄRLDENS LÄNGSTA 25 METER!!!! BARA I VANSBRO KAN 25 METER VARA SÅ HÄR SJUUUKT LÅNGT!!!!
*Äntligen i mååååål! Och ett helt år kvar till nästa gång! Gött!

Det här var min åttonde gång. Så varför gör jag detta gång på gång. Lång resa och relativt dyr anmälningsavgift för en kort stunds självplågeri. Ja men för allt runtomkring såklart!

-Alla goa bekanta som jag bara träffar en gång om året.
-Stämningen och det proffsiga arrangemanget  
-Iår blev jag stjärnträffad när jag såg Lisa Nordén alldeles innan start – En person vars karriär jag följt sen 2007. Ett annat år startade jag i samma grupp som Danmarks kronprins Frederik. Kändes lite coolt ändå. Kristoffer startade iår i samma grupp som Johan Olsson och blev omåttligt nöjd när han lyckades slå densamme.
-Den traditionsenliga tältningen kvällen innan (fast nästa år måste vi hitta en ny spot då småsvena höll på att äta upp oss)

Campingkompisar

-Den gemensamma mysfrukosten vid bryggan innan start

Mysfrukost vid bryggorna

-Den härliga kampen mellan mig och Kristoffer! Både simmässigt och gissningsmässigt (vinnaren av gissningstävlingen blir bjuden på middag vid tillfälle!)

Kan visst se fram emot att bli bjuden på middag framöver!

Del 2 – Fjällturen: 15 juli

Iår gick den femte upplagan av Fjällturen. Ett MTB-lopp i finaste fjällterrängen hemma i Härjedalen över en massa olika distanser. Det här loppet har stått på önskelistan sen starten, men dels har det aldrig passat och dels är jag ingen MTB-cyklist. Egentligen. Fast jag tycker att det är väldigt roligt. Egentligen igen. Såpass roligt att jag i höstas slog till på en ny MTB och den förtjänade att få cykla Fjällturen. Så jag anmälde mig. Till 58 km motion. Tränat några gånger under våren…

Men för att stämma av MTB-formen så stack jag dagen efter Vansbrosimningen, ut på ett 30 km pass hemmavid. Vädergudarna var inte nådiga. Det var kallt och ösregnade. Så jag blev kall. Och förkyld. Såklart.

Så det var bara att vila.
Måndag – Halsont -> Vila
Tisdag – Halsont -> Vila
Onsdag – Halsont -> Vila
Torsdag – Halsont -> Vila
Fredag – Aningen mindre halsont -> Vila. Åka till Härjedalen. Hämta nummerlapp. Tälta i Bruksvallarna. Vi testar väl och startar imorgon för att känna hur det känns åtminstone?

Lördag.
Sovit ganska bra. Glad över vintersovsäcken.
Fint väder! Det bästa på länge. Blir shorts och kortärmad cykeltröja men slänger med armvärmarna ifall att…
Extra slang, några gels, pump och lite verktyg. Blev stressigt men hann iaf både borsta tänderna och gå på toa innan starten 9:30.

Startar sist i startfältet och tänker inte pressa kroppen utan istället låta den leda mig. Första långa uppförsbacken är på asfalt och jag tuggar på i ett bekvämt tempo. Passerar rygg efter rygg. Sen kommer vi in på lite mindre stigar och plötsligt blir det lerigt och ALLA går?!? Det är ingen idé att försöka cykla förbi, fast jag vill, eftersom lemmeltåget sträcker sig längre än vad man kan se. Alla går. Så då får jag också gå. Hinner njuta lite extra av vyerna. Tror vi gick minst en-två kilometer innan jag kunde börja cykla igen. Men sen bjuds det på finfin cykling.

Efter sisådär halvannan mil ser jag en tjej som ramlat och frågar om hon är ok?
NEEJ!
Ojdå. Nähä. Jag ser inga yttre skador och vet inte riktigt vad jag kan göra. Men hon har en kille med sig och jag kan inte göra något mer. Så jag cyklar vidare men tänker på henne ändå fram till 19 km där en annan tjej sitter vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Hon grinar illa och det blöder från knäet. Även hon har sällskap av en kille som frågar om någon har plåster, tejp eller liknande. Jag stannar och tar av lite silvertejp från ramen som jag använder för att hålla ramväskan på plats. Såret ser rent ut och killen lägger på en kompress. Inte så mycket mer att göra här heller så jag fortsätter. Det känns bra i kroppen. Vädret är strålande, jag pratar med många glada medtävlande och hänförs av vackra utsikter längs vägen.

Foto: Gerd Lejdstrand

Efter kontrollen i Bruksvallarna ser jag Gerd som hoppar ur bilen och hejar glatt! En härlig energiboost inför klättringen på Mittåkläppsvägen. Här får jag sällskap av två killar från Älvdalen som verkar vara jämnstarka med mig för dagen. Vi pratar om ditt och datt och jag förundras över hur starka mina ben känns. När man pratar glömmer man dessutom bort att det skulle vara jobbigt att trampa. Vi kommer upp på höjden och fortsätter en och en halv kilometer till innan… PANG!
Kedjan går av. Järnspikar också! Ska det ta slut nu? Det som kändes så himla bra??? Jag vill verkligen fortsätta. Tusan att det inte var punka eller något annat som jag faktiskt är utrustad för att fixa.

Vinkar hejdå till killarna som fortsätter och ringer Kristoffer. Vet inte alls vad jag ska göra.
-Har du kedjan?
-Nej. Den flög av i en utförsbacke…
Jag tänkte inte klart. Ja, men såklart. Man kanske kan laga kedjan med en länk bara? Går tillbaka. Hittar kedjan. Nu då? Framåt eller bakåt?? Vet inte hur det ser ut framåt. Men vid toppunkten, cirka 1.5 km bakåt kanske det finns någon hjälp? Börja gå. Många sympatiserande blickar från medtävlande som susar förbi när jag går på vägen tillbaka mot tävlingsriktningen med en kedja hängande i handen. En funktionär möter mig vid topportalen men har tyvärr inga verktyg eller någon extralänk. Hon frågar några killar som precis kommit upp för den långa backen om inte de har länk och Jodå! Det har de! Och verktyg för att ta loss den trasiga länken!!! Tjoppidido!! Jag ger killen som hjälper mig en stor kram och skyndar mig för att fortsätta så jag vet att de finns bakom mig om den skulle gå av igen. Det kanske går hela vägen ändå det här?

Nervositeten för ett nytt kedjebrott tar lite udden av glädjen att kunna fortsätta men det bjuds som tur är på finfin cykling. Efter 50 km börjar jag bli trött. Kroppen vill vila men först väntar lite scyssta vyer, fler lerhål och ganska krävande utförskörning. Håller ändå ihop cyklingen på ett sätt som gör mig lite stolt och rullar i mål efter säkert en massa timmar på någon helt oväsentlig placering. Men är så glad för att jag genomfört loppet och att det känts så bra! Jag kan ju cykla MTB! Idag var jag inte alls någon rädd liten lort!



Del 3 – Älglunken: 19 juli

Älglunken är en liten löpartävling i Lillhärdal som brukar genomföras varje år i samband med Härdalsyran. Iår deltog 140 löpare i olika åldersklasser och själv körde jag kvinnor 5 km -klassen. Var ganska mör efter lördagens cykling och halsen var fortfarande inte helt hundra. Så ett maxlopp i terräng på det?

Ja…?
Det är flera år sedan jag sprang Älglunken sist, men nu var jag ju ändå hemmavid. Sen vore det tråkigt med få deltagare när en klubb ändå ställer upp och anordnar en tävling.

Första sprang barnen 1 km och både Arvid och Assar gjorde tävlingsdebut! Riktigt skoj!

Sen dags för mig att åka bort till starten. Ok. Dags att värma upp.
F*n! Jag har ju glömt nummerlappen!!!
En funktionär kör i ilfart tillbaka till mål för att jag ska hinna hämta nummerlappen och vi kommer tillbaka till starten 5 minuter innan start. Springer upp för en backe och tillbaka. Viftar lite på armarna.

Och där gick starten!!! Hängde på urstarka Irené ett litet tag. Men nä. Hur jag än älgar eller lunkar så finns där ingen ytterligare fartökning idag. Tappar hela tiden lite, lite fart men som tur är så är ju inte sträckan så lång. Får prima sällskap av Arvid på upploppet över fotbollsplanen. Det kändes stort!
Lyckas hålla andraplatsen i damklassen hela vägen i mål som nås på 21 minuter blankt och kan inte vara annat än nöjd.


Nu ska jag kurera mig helt och nästa grej på agendan blir Swimrun i Falun med Emelie den 12 augusti!
Det blir skoj!

 

USA – del 3

Efter den fjärde och avslutande seminariedagen var jag ganska mör (vilket till viss del kan ha berott på den bristfälliga sömnen efter gårdagens Metallicakonsert…)
Jag och Stina valde lite shopping på gångavstånd istället för att hänga med killarna på konsert till Red Rocks amfiteater.

Efter lite strosande letade vi upp en sportsbar som kanadensarna skulle till. Medan NHL-slutspelet sakta avgjordes i bakgrunden så hade vi en väldigt trevlig kväll där vi kunde enas om att våra länder har mycket gemensamt. Klockan rann som vanligt iväg en bit över midnatt innan jag kom i säng. Tur att man är van att överleva på begränsat med sömn som småbarnsförälder…

Femte dagen och Rocky Mountain National Park Tour på schemat. Tanken var att åka buss i cirka 12 timmar och stanna ett par, tre gånger längs vägen för att ta kort samt stanna 45 minuter för lunchspaus.

Men alltså… Det där lät väl bara sådär lockande, tyckte vi svenskar. Vi hade ju tillgång till Mikaels bil… Så vi frågade vilken rutt bussen skulle åka och så sa vi att vi kanske kunde komma till lunchplatsen och käka lunch ihop. Så blev det inte.

För att undvika all form av åksjuka parkerade jag mig fram i passagerarsätet och klistrade ögonen på vägen medan baksätet skötte googlingar och kartläsning. Jonas upptäckte en liten avstickare som verkade spännande.

Det var visst en ganska lång avstickare som ledde oss nästan hela vägen till toppen av Mount Evans (de sista 20-30 höjdmetrarna fick man faktiskt gå själv). Ett 4348 meter högt berg som samma dag hade öppnat vägen för säsongen. Sicket flyt! Och nog känns det som att man är i USA när det finns en asfalterad väg nästan hela vägen upp till toppen på ett imponerande berg?!? Fast just den här dagen passade det oss rätt bra då vi varken var klädda för höjden + vinden eller hade oändligt med tid för någon bergsbestigning.

Bitvis ganska läskig väg utan skydd eller stopp på yttersidan
Somliga djur var betydligt bättre klädda för dagen
På väg till topps! Med en pittoresk motorväg i bakgrunden
Branta kanter



Alltsom dagen fortlöpte stannade vi där det tycktes omöjligt att inte stanna, men utanför bilen rullade konstant fantastiska vyer förbi. Det är svårt att ta in sådan skönhet när man sitter i en bil. Utsikter går och kommer för fort för hjärnan att ta in. Vymässigt är nog vandring det mest optimala för då hinner en ju kika ganska länge på en vy innan den sakta byts ut mot en ny. Missförstå mig rätt. Det var drithäftigt att få åka igenom detta grandiosa landskap med bil men man lämnades samtidigt med en hungrig eftersmak att vilja se så mycket mer.


Tallarna nedan och deras grannar var uppemot tvåtusen år gamla vindpinade rackare.


Vidderna!
Vi stannade faktiskt vid en damm och kikade lite också. Lite jobbkänsla denna otroligt ojobbiga dag.


Ömsom varmt, ömsom kallt hela dagen beroende på höjd. Vädret var det onekligen på vår sida, så vid Grant Lake blev det obligatorisk glasspaus och fotbad.

Vi passerade Continental Divide. En gräns där smältvattnet på ena sidan rinner till Atlanten och andra sidan till Stilla havet. Någon i gänget kissade över gränsen och vi spekulerade i hur lång tid det kan ta innan dropparna når havet och vilken sida det går fortast för.

En perfekt dag avslutades med middag och lite shopping i ett medelhavsvarmt Boulder. Med prima baksätesgoogling fann vi en supermysig del av stan med tända lyktor i träden, massor av glada strosande människor och gatumusik. En varm och smått fantastisk känsla spred sig i kroppen efter en perfekt avslutning på en lång och äventyrlig dag, medan cirkeln slöts och bilen åter rullade in i Denver.

 

Sockerbröllop på Verkön – 2017-07-02

För sju år sedan frågade du.
Jag sa ja.

För sex år sedan ställdes frågan till oss båda.
Ja och Ja.

Minnen från två dagar som gör mig sällsamt glad.

För att fira det vackra vi har, för att jag är säkrare än någonsin på mitt svar och för allt spännande som jag hoppas vi har kvar, firade vi Sockerbröllop ute på vackra Verkön och sov över på Verkö slott.

Verkön ligger i Storsjön och egentligen inte alls speciellt långt från där vi bor. Men det är ändå lite pyssel för att ta sig dit. Först åker man till Isön och tar färjan över till Norderön. Därifrån fortsätter man till Tivars, parkerar bilen och hoppar på Sjöexpressen som kör en ut till Verkön. I hällregnet var det en himla tur att vi fått låna Kerrys bil då vår egen var på verkstad (och cykelalternativet som jag föreslagit på förhand inte kändes särskilt lockande… alls).

Genidraget med att åka till Verkön på en söndag i juli belönades med en superb trerätters ensamma i den mysiga restaurangen. Sen fick vi inte bara sviten, utan hela slottet, för oss själva efter att personalen tackat för sig.
Vi varken såg eller hörde några slottspöken dock…

Men det jag egentligen ville säga var att det känns väldigt värdefullt att vi ser till att ta oss tid för varandra mitt i allt annat som händer.

Att stanna upp.
Andas.
Prata.
Stämma av.
Att för en stund betrakta oss själva utifrån.

En avstämning som varken är laddad, tillgjord eller perfekt på något sätt. Inte förberedd. Bara ett genuint samtal med varandra. På riktigt.
Utan någon eller något som stör.
Skratta åt sånt som varit.
Diskutera sånt som är.
Och så viktigast av allt… korrigera kompassriktningen så vi vet att vi fortsatt strävar åt samma håll. Att vi delar drömmar och förhoppningar om framtiden.

Tack underbara Lisen för att du tog hand om våra små  🌹
💕👦👶
Tack snälla Elisabeth för julklappen från 2016 🌷
Tack fina Kerry för billånet  🌺

Och Tack bästa Kristoffer. För att du är du och för att du är min.

  

 

USA – del 2

Under andra seminariedagen var det även Sveriges nationaldag.

Jag skänkte en tacksamhetens tanke till landet som jag hade turen att födas i, landet som jag älskar och landet som gett mig möjligheten att följa min egen väg som för tillfället lett mig till The mid west, USA.

När det var dags för de sista föreläsningarna för dagen började ryktet gå om att det var en baseballmatch på gång downtown mellan Colorado Rockies och Cleveland Indians. Vill ni hänga med kanske?

Döh! Men självklart! Har aldrig varit på baseball, kan inte reglerna, men jag gillar ju nästan all sport plus att gå på en baseballmatch känns väldigt amerikanskt.

Det var en solig, kanonfin kväll och folk vallfärdade till arenan, men det gick fint att köpa biljetter. Våra platser låg nästan högst upp, och på One mile high row. Dvs vi satt på den raden som var exakt 1609 meter över havet med lila stolar när alla andra hade gröna stolar. Lite coolt ändå. Förutom fin överblick på planen hade vi en magnifik utsikt över Klippiga bergen och solen som gick ned där bakom. Kungligt!

Colorado är för övrigt en väldigt liberal delstat där det är lagligt att röka marijuana och jag tror att gränsen för att köra onykter går vid 0.8 promille (!) Folk var väldigt glada och jag tyckte mig känna lite söt lukt både här och där…

Men stämningen gick inte klaga på!
Innan matchen var över tror jag att vi i stort sett hade listat ut hur reglerna fungerar (mycket tack vare diverse amerikanska filmer). Framförallt hemmalaget hade bjudit på ett antal homeruns när hemmalaget Rockies körde över Indians till publikens stora jubel!


När biljetterna till Metallicas Sverige-konsert i maj 2018 släpptes för en tid sedan så var jag inte riktigt på tårna. Men då hade jag heller ingen aning om att bandet skulle köra en konsert i Denver den 7 juni… 2017. Alltså samtidigt som jag råkade vara i Denver. Sicket sammanträffande!

Uuuh! Vad jag hade grämt mig om jag missat detta och fått reda på det i efterhand. Fast nu blev det ju inte så eftersom kanadensarna hade bättre koll än mig och delade med sig av denna vetskap dagen innan eller om det var samma morgon.

Va? Metallica?!?! I Denver??? IKVÄLL????
JAG. MÅSTE. HITTA. EN. BILJETT!!!!!
Lite drygt 90 dollar senare hade jag min biljett i handen och drog iväg på ett eget äventyr!

Igår baseball och idag hamnade jag högt upp på Sports Authority Field at Mile High, en arena vars huvudsyfte är att visa amerikansk fotboll. Fast inte ikväll då… Jag vet inte hur många som fanns därinne men hörde siffror på mellan 40 000 och 70 000. Mycket folk var det iaf och lite sötaktiga dofter överallt.

Det blev en spektakulär och minnesvärd kväll. Minst sagt.
Efter 3 låtar börjar det blixtra. På riktigt. Och nära. Jag, som satt nästan högst upp i arenan, kände att nä. Här kan jag faktiskt inte sitta kvar. Det är ju farligt på riktigt. Inte kändes det bättre av att Mikael dagen innan berättat att Colorado har flest dödsfall från blixtar i hela USA, eller var det i världen???

Efter två låtar till avbröts konserten och folk uppmanades att söka skydd. Under taket blev det en väldigt gemytlig stämning när regnet öste ned och åskan mullrade konstant ovanför oss. Här fanns massor med skärmar som visade sportunderhållning och nyhetsinslag om den pausade konserten och långa köer till all slags försäljning (merchandise, förtäring, dryck mm). Man kunde nästan se försäljarna gnugga händerna och deras salighet över det oväntade avbrottet. De flesta människorna var mycket pratsamma, vänliga och som vanligt är ju hårdrockare ett sällsynt fredligt släkte.

När jag började fundera på att ge upp och åka hem för att sova lite (klockan började bli rätt sent och bussen skulle som vanligt hämta oss utanför hotellet 7:30 nästa dag). Ja då ropades det ut att konserten skulle återupptas igen om 5 minuter efter nästan 1h uppehåll.

Nästan obligatoriskt efter ett sånt stopp flörtade de med publiken genom att fortsätta konserten instrumentalt med det enda givna låtvalet, Ride the Lightning... Hoho.

Nä, men gubbarna öste på i typ 2 timmar till och det var en mycket bra kväll. Man kan läsa en recension av konserten här om man är nyfiken.

En bra blandning av nytt material, gamla klassiker såklart, väldigt mycket pyroteknik, ett häftigt trumnummer där alla fyra trummade på varsin gigantisk trumma och så en massa avslutande fyrverkerier. Jag var helnöjd med kvällen.

En alldeles äkta bild. Jag kunde inte låta bli att bjuda på den.

Jag var mindre nöjd med USAs infrastruktur och obefintliga kollektivtrafik när jag skulle hem. Tänkte mig drömmande till Stockholm och tunnelbanan efter en konsert i Globen eller kanske någon stadsbuss. Här? Ja här fanns det egentligen inte så mycket annat att välja på än att stå i den enorma taxikön och vänta på sin tur (och då kom jag ut från arenan ganska snabbt efter avslutad konsert). Tror att klockan var 2:30 när jag äntligen fick lägga mitt rockade huvud till sömns på den inbjudande kudden för några timmars välbehövlig sömn innan nästa dag obarmhärtigt tog vid.

Videon nedan är Metallicas tackfilm till Denver. Mig ger den rysningar längs hela ryggen. Om jag blundar så kastas jag tillbaka till Ytterberg den 2 juli 2011 och när Gustav på nyckelharpa och Annette med sång så vackert framförde en mycket liknande version på vårt bröllop.

I nästa USA-del blir det en tur bland de Klippiga bergen!

USA – del 1

Som jag skrev innan avresan till USA så hade jag en hel del förutfattade meningar om landet men att jag trots allt såg fram emot att göra resan. Det skulle bli spännande och jag lät nyfikenheten leda mig.

Nu är jag hemma igen sen en stund och har fått smälta intrycken lite. Men herreminjeh alltså! Vilken resa jag fick göra!
Att det skulle bli en så bra upplevelse hade jag aldrig kunnat föreställt mig!

Det hela började ju dock lite sorgligt i ottan på Frösöns flygplats.
Att säga hejdå till familjen är aldrig en lätt sak <3

Har ni någonsin sett terminal 4 så folktom?

Väl framme på Arlanda var det helt öde och det tog typ 2 minuter innan min resväska kom på bandet. Mycket smidigt! Då knatade jag bort till Clarions hotell som ligger i Sky City mellan terminal 4 och 5. Där finns det nämligen ett gym. Lätt värt 100 kr för att få att sitta på cykeln en halvtimme, köra lite styrka och avsluta med ett dopp i poolen och en stund i bastun. Det kommande dygnets mest nyttiga och välgörande 60 minuter innan den långa flygresan som började runt lunch efter att jag mött upp mina kollegor Jonas och Stina.

Flygrutten gick över både Island och Grönland, två platser jag gärna skulle besöka någon gång. Över Island var det dessvärre alldeles molnigt men över Grönland sken solen och jag satt mest och gapade. Otroligt vackert!

På flygplatsen i Newark, New York, väntade en otroligt låångsam säkerhetskontroll för att komma in i landet, sen hämta våra väskor och checka om dem, en ny säkerhetskontroll och slutligen fick vi springa för att hinna med anslutningsflyget mot Denver trots att vi egentligen skulle haft cirka 3 timmar på oss… Men det gick. Både vi och väskorna kom fram till Colorado. Det var fortfarande bara söndagkväll när planet landade i Denver och vi fick se ändlösa uppodlade slätter och hur de mäktiga Klippiga bergen tornade upp sig strax väster om staden. En taxi tog våra ganska möra kroppar till hotellet och jag gjorde inte så mycket mer än att ringa hem innan jag slocknade efter ett knappt dygns resa som innehållit mycket få minuters sömn för min del.

Nästa morgon vaknade jag dock med en otroligt utvilad känsla i kroppen! Let the show begin och så studsade jag ned till frukosten. Färsk frukt och handgjord vaniljyoghurt. Det börjar ju bra det här USA! En för oss ganska mysko grej var dock att vi varje morgon fick skriva på en nota för frukosten (som alltså ingick i våra rum) men om det gjorde personalen nöjd så ok då… Eller ville de ha dricks och de var därför de kom med en nota?? Vi dricksokunniga svenskar fattade ingenting.

Istället hoppade vi, en stor afrikanske delegation och en ännu större indisk delegation samt lite övriga länders deltagare på en buss som tog oss till Reclamations huvudbyggnad.

Här inne finns det som blev vårt klassrum de kommande dagarna. Totalt var vi knappt femtio deltagare från ett tiotal länder och en av dessa var Mikael. Förutom att komma från Sverige så är han visst en tidigare kollega till Jonas och vi fyra blev snabbt ett litet gäng.

Första kursdagen avslutades med att besöka labbet där de bygger olika modeller av utskov, dammar, kanaler mm och testar stora lösningar/problem i en mindre skala. I Sverige hittar man motsvarande lekstuga (labb) i Älvkarleby.

Stina, Mikael och i bakgrunden Jonas. Och så en hel hög med badankor. Såklart.


Mikael hade varit på en utbildning i Denver tidigare, vilket skulle visa sig bli ett lyckokast för oss andra. Han visste nämligen att man MÅSTE ha en bil för att kunna göra roliga saker i USA och man måste boka denna bil i förväg (vilket han gjort)! Så plötsligt var vi bilburna efter att seminariedagen avslutats.

Hans förslag var att ta bilen till Buffalo Bills grav och vi övriga planlösa svenskar hängde såklart på.


Jag visste knappt någonting om Buffalo Bill innan, mer än att jag hört hans namn i indiansammanhang. Nu har jag lärt mig att han var världens mest kända person vid sekelskiftet 1800/1900. Hans val av gravplats lämnade i alla fall inget övrigt att önska. Shit pommes frites vilken utsikt!
Det kändes som att vi stod i porten till Klippiga bergen.

Därifrån fortsatte färden till Red Rocks. Det är ju precis som det låter, röda stenformationer, precis där det platta höglandet övergår till bergskedja och i gränslandet lämnat dessa magnifika kolosser åt oss att beundra. Vilka krafter det måste varit!

Bland stenformationerna gömmer det sig också en stor amfiteater där det varje kväll föregick någon form av föreställning/uppträdande. Den här kvällen var det något förband som spelade innan det blev Dirty Dancing på stor bild. Vi hoppade det och tok en liten hajk i området istället. Helt perfekt kväll och alldeles folktomt längs leden vi gick.

Kvällen avslutades på en schysst vegetarisk restaurang inne i centrala Denver innan vi for tillbaka till hotellet. Somnade ovaggad efter lite skype med familjen alldeles försent, men med en pirrande lyckokänsla i magen. Bara den här FÖRSTA dagen på kursen kändes som om den litegrann gjort hela min USA-resa. Det var som att ha upplevt två dagar till priset av en. Först en intressant seminariedag, många nya människor och kulturer, andra rutiner och så maten då. Därefter var det som att få uppleva en hel dag till med ett litet gäng sköna människor.
Jag älskar verkligen spontana äventyr och här hade jag hamnat bland likasinnade människor… Ja ni hör ju.

Jag lovar,
Fortsättning följer!

Curaçao – en planerad drömresa

Efter att ha skrivit om jobbresan till USA, tänkte jag berätta att även drömresan äntligen är bokad!

Några gånger har jag varit bortrest på senhösten.
2006 var jag i Australien från september till december.
2010 var jag i Kina (gjorde examensarbete) från juli till november plus lite avslutande sol i Thailand fram till december.
2011 var jag i Tanzania för två veckors smekmånad.
2015 vann jag en träningsresa till Portugal.
Och jag älskade dem alla.

Ska man som nordbo resa bort någon gång på året så tycker jag att man ska satsa på november. Efter en riktigt tung höst ifjol, hade jag bestämt mig för att iår måste jag resa bort en stund när det är som tyngst. Fylla på D-vitaminkontot.

Med hjälp av appen Dreams har jag sedan några månader tillbaka redan finansierat en stor del av resan. Kan rekommenderas för den som vill spara till något speciellt. Jag har tidigare skrivit om appen i samband med 100-dagarsutmaningen.

Men framför allt tack vare fantastiska föräldrar och en föredömligt långsiktig planering så kommer jag och Kristoffer åka till Curaçao i november för halvannan vecka tillsammans på tu man hand. Barnen kommer under tiden få hänga med sina mor- och farföräldrar som i samma veva får en rejäl barnbarnsinjektion. Win-Win-Win om du frågar mig.

Kort om Curaçao:
*En ö 70 km norr om Venezuela.
*Ligger mellan Aruba och Bonaire som tillsammans utgör de sk ABC-öarna
*Curaçao är en autonomi under Nederländerna
*Huvudorten heter Willemstad och i eller kring den bor de flesta av öns 140 000 invånare
*Högsta punkten är Mt Christoffel 377 möh som ligger i Christoffelparken
*Ön är 16 km som bredast och ca 60 km lång

Så. November 2017. Jag är redo.
För att preppa, peppa och börja längta än mer så har jag letat upp lite gamla bilder från en annan av våra resor. Att längta mentalt tycker jag är en viktig del av en resa och något man bör ägna sig åt för att få ut mer av upplevelsen. Jag menar inte att man ska höja förväntningarna till skyarna utan som sagt, längta. Som exempel kan man ju tänka på julen. Den är kanske allra härligast innan den inträffar.  När jag var liten så var den 23e december en av mina favoritdagar. Såååå nära men ändå fanns allt kvar. Allt var fortfarande möjligt. Att se fram emot något kan vara i princip lika stort som att genomföra det.

Jag drömmer om något sånt här…


Viktlöshet i ett varmt hav med god sikt och mycket att titta på.

Jag drömmer om MTB ihop längs stigar i Christoffelpark!
Trevliga middagar på tu man hand med snyggingen nedanför.

Solnedgångar, soluppgångar, sovmornar och lugn. Ro inombords. Sen behöver jag inte så mycket mer…

Men först en härlig sommar och förhöst!