OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

Den här dagen – 15 november

Så var vi åter hemma hos våra älskade pojkar efter en välbehövlig, efterlängtad och på många sätt alldeles fantastisk semester på Curacao!
Synd att man ska bli så momentant trött av den långa hemresan. Tänk när man kan börja teleportera sig… Då ska det minsann bli resa av!

Men i väntan på Curacao-frossa här på bloggen, tänkte jag köra en liten favorit i repris (gjorde samma sak den 28 september iår).
Alltså med hjälp av Facebooks funktion – Den här dagen berätta lite kort om några saker som tagits upp den 15 september enligt fejan de senaste åren.

2009
Det första minnet som ploppar upp är från min första blogg, ett par månader efter jag börjat blogga för 8 år sedan. Jag gnällde visst lite på vädret?

2009 Del 2
Mamma och storebror satt samma dag hopklämda i en liten bil för finalsträckan på 60 mil i gentlemannarallyt Gill Gran Turismo Classico. Under några dagar hade de rejsat från Polen, i denna mikroskopstora bil –  tillsammans med 27 andra knasiga team på väg mot målet i Stockholm. Sent den 15 november gick de formellt i  mål men det räckte ju inte. Därefter väntade nämligen en liten bonusetapp på 46 mil till Härjedalen, fast i lite makligare takt… De hann åtminstone fylla på depåerna med lite smulpaj i studentlyan i Uppsala och berätta om äventyret 🙂

2013
Börjat jobba igen efter mammaledigheten och minns en av mina första övernattningar borta från Arvid. Det var inte lätt då.
Vid det här laget har det blivit ganska många nätter borta från båda barnen, både privat och i jobbet. Men nej. Det är fortfarande inte lätt. Det blir aldrig lätt. Dock både hoppas och tror jag att våra barn känner en stor trygghet i även andra människor än bara mamma och pappa, då de från tidig ålder fått prova på olika barnpassare <3

2014
Om en oro som jag tror att många som varit gravida kan relatera till.
Är jag verkligen gravid??? Blod! Det här kan inte vara bra? Eller? Är det ingen fara på taket?… I mitt fall var det aldrig någon fara på taket i tidigt skede men därmed inte sagt att man inte går runt med de tankarna. För det gjorde i alla fall jag.

2015 
Ny profilbild

och ett  minne från ett av de härliga simlägren i Älvdalen!

Det var den dagen det.

2017
Suttit på flygplan och flygplatser i ungefär 18 timmar och därför ska jag nu uppsöka min egen högst efterlängtade säng 😉

Sov gott!

 

Ironman 2018?

Jo men visst.

Jag har anmält mig.
Igen.
Så 2011 och 2016 kommer få sällskap av 2018 och ska komplettera min Ironmantrilogi.

Det måste dock till något lite speciellt för att jag ska kunna motivera mig och underkasta mig den mer disciplinerade träningen som ett IM-lopp kräver. Alltså mer än min, Lattjo-Hmmm-vad-känner-jag-för-att-träna-idag-SAMT-vad-funkar-med-familjens-schema-träningen, som annars plikttroget fyller mitt liv.

2011 handlade det bara om att genomföra.
2016 handlade det om att ta sig tillbaka efter två graviditeter och förlossningar.

2018 kommer för min del handla om att testa ett nytt lopp.
Jepp.
Det har blivit dags att byta ut älskade Kalmar (som verkligen är en helt magisk tävling) men dessvärre ligger tokigt för familjen i slutet av sommaren. Det är inte kul när familjen behöver anpassa heeela sommarlovet/semestern efter någon som behöver träna strukturerat och tänka till på en massa andra detaljer som nutrition, sömn, återhämtning, planering, träningsmöjligheter, utrustning mm. Så här var vi rörande överens, mannen och jag. OM jag kör någon Ironman nästa år så får det inte bli ännu ett i slutet av sommaren.

Scannade igenom Ironmans kalender.
Om och om igen.
Helst hade jag nog kört Frankfurt men det var redan slutsålt. För att få en vettig chans att hinna cykla åtminstone några pass utomhus och kanske även hinna doppa tårna i Storsjön efter islossning så koncentrerade jag sökningen till tävlingar som går från mitten av juni till början av juli.

Efter många OM och MEN och JAHA föll valet på Haugesund i Norge. Det sägs vara en vacker (döh, vi snackar Norge…) tätort vid Atlantkusten mellan Bergen och Stavanger. Åren 2012-2017 har de stått som värd för en populär Halvironman-tävling vilken beskrivits som en av de vackraste i hela IM-cirkusen och 2018 satsar de på att anordna en tävling över fulla distansen. Så om allt annat skiter sig den dagen så kan jag iaf njuta av utsikten?

Nu är det ett tag sen jag anmälde mig men det har på riktigt blivit dags att styra upp och planera tiden fram till Race day mer strukturerat än Mañana Mañana som fått råda under min säsongsvila kombinerat med första omgången av VAB/VOBBande som förrförra veckan bjöd på.

Känns fint tycker jag.
Lagom till att snön börjar färga fjällen i horisonten sitter jag och försöker föreställa mig en lång dag i lycra den 1 juli nästa år. Den skräckblandade förtjusningen som ett sånt här beslut innebär kommer absolut räcka som bränsle att ta mig igenom hösten, vintern och våren. Bara hoppas att sjukdomarna (som garanterat kommer) inte stör planeringen alltför mycket (peppar, peppar)…

Äh.
No worries mate
Nu kör vi!

Steg 3. Allergin – En snigelprocess…

Minns ni den där eviga sommaren 1994?
Sommaren som bjöd på värmebölja, massor av bad och skavsår i öronen från Glenmark, Eriksson och Strömstedt?

Även jag blev kanske inspirerad av det stundande guldgrävandet på andra sidan Atlanten, när jag under våren började spela fotboll. Sommarhetta i kombination med närkontakt till ett stort antal nyklippta gräsmattor blev för mycket. Sedan sommaren 1994 är jag rejält allergisk mot främst gräspollen och pälsdjur. Generna har jag förmodligen alltid burit på eftersom mamma är allergisk mot samma saker. Fast för henne kom allergin senare i livet.

Det är ju ett skit det här med allergi. Som den optimist jag är försöker jag se saker ur olika perspektiv, men med förkärlek till det positiva. Fast just allergi kan jag inte se några fördelar alls med. Bara nackdelar.

Nu är ju en del hinder, inte hinder på riktigt, utan mer som väghinder. Jag väljer att tänka på allergi som ett väghinder. Om jag saktar in, tänker till och kanske gör saker lite annorlunda, så kan jag oftast vara med. Man får vara lite anpassningsbar. Men utan att ens reflektera över det längre, så gör jag i princip aldrig något av följande:
*klappar djur (om det inte finns vatten och tvål alldeles i närheten)
*går barfota i gräs
*sitter ned i gräs utan byxor och skor, men helst inte alls
*tar i gräs med händerna
*klipper gräs
Undantagsvis måste jag ju göra något av ovanstående men då får jag också betala priset. Det går ju det med, även om det inte är kul.

Tack och lov finns det ju både mediciner och vård att få i detta underbara land. Med hjälp av medicinering kunde jag fortsätta spela fotboll hjälpligt i 4 år till innan intresset svalnade och viktigast av allt var att familjen kunde ha kvar våra älskade husdjur i 10 år till. Vi gjorde en deal om att inte skaffa nya djur men ha kvar dem vi redan hade så länge de var friska.

En trolig effekt av fotbollsspelandet är dock att jag har störst känslighet mot gräs. Från tidig vår och fram till midsommar går det bra men sen… När det börjar bli dags att slå hö och det klipps gräsmattor i parti och minut, då är det verkligen jobbigt att vara utomhus och så fortsätter det ända in i oktober.

Som svensk triathlet ligger dessvärre många coola tävlingar i slutet av sommaren, alltså när det är som jobbigast för mig att träna och prestera. Tabletter, nässpray och ögondroppar gör att jag klarar jag mig hyfsat från ögonkli och snor men då blir jag istället väldigt trött och seg i kroppen. Inte alls optimalt för fysiska utmaningar.

Under studietiden i Uppsala fick jag höra talas om hyposensibilisering eller immunterapi. En behandling där man systematiskt utsätts för det man är allergisk mot, fast i mycket små doser, så att kroppen ska vänja sig vid ämnena och förhoppningsvis sluta reagera mot dem.

Min väg mot att få den här behandlingen började i Uppsala hösten 2009. Kruxet är att jag som gräsallergiker måste påbörja den långa behandlingen på hösten/senast under vintern när utomhusdoserna är låga/obefintliga. 2009 var väntetiden för lång för att hinna påbörja någon behandling.

Ett år senare, hösten 2010, gjorde jag exjobb och befann mig utomlands från början av juli fram till början av december. Återigen försent att påbörja något. Efter årsskiftet, i början av 2011 flyttade vi till Stockholm och nu vände jag mig till Stockholms läns landsting istället.

På senhösten 2011,  efter ny utredning på Karolinska var det äntligen dags att påbörja behandlingen. Tjoho!
Eller ja.
Alltså…
Det skulle ha kunnat bli så…
Om inte jag misstänkt att jag precis blivit gravid (vilket jag hade).
Om man blir gravid under en pågående behandling så avbryts den inte. Men man ska inte påbörja någon behandling om man är gravid.
Det blev ingen behandling för mig i Stockholm.

Hösten 2012 hade vi flyttat till ytterligare ett nytt landsting och precis fått barn så någon allergibehandling eller göra annat än att plåstra om såren och ta hand om bebisen fanns inte på kartan. Vid det här laget visste jag också vilken sjukt tidskrävande apparat detta är så jag har liksom inte mäktat med att påbörja processen igen innan jag (precis som i fallet med inkontinensen) vet att jag är klar med barnafödandet.

Hösten 2017. Åtta år senare.
I slutet av juli skickade jag en egen vårdbegäran direkt till Lung- och allergimottagningen vid Östersunds sjukhus och bifogade journalen från Karolinska. Nu är det oktober och jag vet att jag finns uppskriven på en väntelista någonstans. Har inga större förhoppningar om att få genomgå en behandling redan iår men å andra sidan är jag rätt van och vänta vid det här laget. Jag räknar dock inte med att behandlingen kommer att göra mig helt fri från allergier – men en lindring hade inte suttit fel!

Jag anpassar mig och gör så gott jag kan för att leva det liv jag vill med de mediciner jag har. Det går ganska bra. Ibland får jag sakta in eller ta en omväg. Men för mig är det ju inte längre någon omväg utan en slags anpassad personlig huvudled.

 

Steg 2. Akilleshälarna / Plantar Fasciit

Ibland funderar jag lite extra på slumpen. Hur det egentligen kommer sig att oväntade saker och ting sker. Märkliga sammanträffanden.

Som att när ett gammalt punkband från 80-talet gör en dålig spelning på Storsjöyran leder till att jag kanske äntligen får bukt med hälproblem som jag burit på i 4 år nu…

Men låt oss dra en liten resumé först.

Sommaren 2013 fick jag problem med smärta i hälarna.
Ni har hört det förut… Extremt problematiskt för någon som älskar att springa.

Det här är ett ämne som jag skrivit om flera gånger tidigare. Under åren som gått har jag testat så många saker. Tejpa, ilägg, specialskor, antiinflammatorisk medicin, excentriska tåhävningar, strassbourgsockor, kortisonsprutor osv…

En kollega sa direkt till mig att när du får problem med plantar fasciit så kan det ta upp till ETT ÅR att läka. HAHA sa jag. Så här fyra år senare så förstår jag att han hade en poäng i att det är en tidskrävande läkningsprocess.

Under åren som gått har jag fortsatt springa. Trotsat smärtan. För jag vet helt enkelt inte hur man slutar springa och jag har så svårt att ge upp en så viktig del av mig själv. Men visst har jag dragit ned. Sprungit färre och kortare pass.

Men så i somras hände det.
Jag var med Kerry på Storsjöyran. Mellan några spelningar hamnade vi i ett öltält och hon snackade i telefon med någon kompis som också skulle komma dit i väntan på nästa spelning. Kompisen möter på väg mot öltältet en Annan-kompis, som i det här laget hade tröttnat på Charta 77s dåliga spelning, och frågar om inte denne vill hänga med till öltältet istället?

Annan-kompis tyckte att det här lät som en mycket bra idé i jämförelse med en dålig spelning. Sen hamnade han bredvid mig i öltältet och det visar sig att Annan-kompis råkar vara en helt fantastiskt duktig sjukgymnast som heter Per-Ivar. Få se, sjukgymnast sa du?

Jaså det säger du… jag var inte sen med att leda in konversationen på mina långvariga hälsmärtor.
– Har du provat stötvågsbehandling?
– Stötvågsbehandling? Nä… Det är väl i princip den enda behandling som jag INTE har prövat. 

Sen berättade han ingående om vad behandlingen gör, men det bästa av allt var att han kunde förklara för mig vad som hade hänt, varför det hände och även varför stötvågor skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig? Är det sant? Jag som börjat fundera på om min smärta kanske är kronisk…

Mina senor skadades troligen redan under våren 2013, på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet. En senskada tar 3-6 månader att läka eftersom det måste växa in nya blodkärl i senan som långsamt läker skadan. Senor innehåller ju normalt inga blodkärl. Men i mitt fall var det inte enbart blodkärl som växte in i senorna. Det följde även med nervändar  och de där nervändarna sitter kvar i mina sen länge läkta senor.  Faktum är att det förmodligen var först när skadan hade läkt som själva smärtan började… 

När jag böjer fötterna så drar det i senorna och gör ont i nervändarna. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag har det gjort ont. Det positiva är att det under dessa fyra år bara har handlat om mig och min smärthantering. Jag har inte förvärrat någon skada genom att springa. Bara haft ont. 

Han sa åt mig att boka en tid om ett par veckor när hans semester var över. Så det gjorde jag.

Nu har jag avslutat en första behandlingsomgång som i mitt fall pågått i fyra veckor med en behandling i veckan. Jag ska inte ljuga för er och säga att det inte gör ont för det gör det. Stötvågsbehandling går ut på att slå med en tryckluftsdriven hammare, på den plats där det gör som allra ondast. Tar ungefär 5 minuter och cirka 600 slag/minut, alltså totalt 3000 slag. Per fot. Varje vecka. Målet har varit att mekaniskt slå bort nervändarna ur senorna. Efter varje behandling ska man inte belasta foten på ett dygn för bästa effekt så det har jag varit mycket noga med. Sen har det varit en veckas uppbyggnad innan nästa behandling. Då gärna med hård belastning genom främst löpning för att kontrollera att vi har varit på rätt spår. Vilken underbar ordination!

Så hur är läget nu då?
Ja… Jag har fortfarande fotsmärtor. Men sååå mycket mildare. Och framför allt inte på en punkt som tidigare utan i hela foten. Förklaringen till det är att jag håller på att träna upp mina fötter igen. De har varit vana att gå i inneskor i en massa år och behandlats som små sköra ting. Men så plötsligt från en dag till en annan är det inte fötterna som jag måste anpassa mig efter, utan de som får anpassa sig efter mig.

Inneskorna är numera utkastade och mina superdämpade löparskor som jag länge haft till vardags går inte att använda längre. Jag får numera ont av för mycket dämpning. Vilken helomvändning! Det pågår istället en process där jag håller på att lära mig att gå normalt igen. Alltså våga belasta hela foten igen (även hälarna). Fötterna blir ömma men jag kan numera springa iaf 7-8 km utan ont! Vilken magi!

I min stora eufori har jag nu köpt ett par vanliga vardagsskor från Kavat (som jag dreglat över länge) och som jag äntligen kan ha eftersom jag inte behöver ha i några ilägg.

Man vet inte riktigt hur det kommer att utveckla sig framöver. Det kan fortsätta bli bättre och bättre. Det kan också bli så att det krävs en behandlingsomgång till framöver. Det får tiden utvisa.

Mina direktiv är att fortsatt hålla igång löpningen (älskart!) men inte överdriva. 1-1.5h/vecka till en början och uppemot 4-5h/vecka om 6 månader och därefter som vanligt. Minst två gånger i veckan under vintern. Om jag slutar springa helt under vintern kan jag få problem igen. Underhållslöpning alltså. Jag bryr mig inte. Kalla det vad ni vill. Bara jag får springa!

Lycka!!!
Så stort tack Per-Ivar!
och tack Charta 77 😀

5 mil hårdtest med Emelie till fjälls

Steg 1 – Inkontinensen

Efter min första förlossning har jag haft svårt att hålla tätt när jag springer , hoppar eller nyser. Opraktiskt för alla kvinnor och synnerligen opraktiskt för någon som älskar att springa.

Foto: Trondheim Triatlon
Eftersom lillen vägde 4760 gram så var det kanske inte så konstigt om något gick sönder och jag sökte hjälp för detta redan då, men det slutade bara med någon folder innehållandes olika sätt att göra knipövningar.  Dessa gjorde dessvärre ingen skillnad för mig.

Har läst om ett enkelt ingrepp mot ansträngningsinkontinens som verkar göra underverk för i princip alla med liknande problematik, men barnmorskan sa att vården kan vara ovillig att låta någon som planerar familjeutökning inom något/några år göra ingreppet.

Så jag väntade.
Blev gravid igen.
En till förlossning förbättrade knappast läget men försämrade det kanske inte heller.

Här hemma är vi oerhört eniga om att exakt två barn är helt fantastiskt rätt för just oss. Så, inga fler tillökningar att vänta i framtiden, och tidigt i våras tog jag åter kontakt med vården. Efter ett antal besök hos uroterapin, gynundersökning och samtal med gynläkare osv så har jag nu äntligen passerat nålsögat och finns uppskriven på väntlistan för operation. Hurra!

Det som kommer ske (det här är alltså min återgivning av hur jag uppfattade gynekologens förklaring) är man går in ovanför blygdbenet och fäster en tråd som man sen drar nedåt, runt urinröret, och sen tillbaka upp igen för att sätta fast. Urinröret ska egentligen vara rakt men mitt blev krökt vid förlossningen (se bild ovan) och inga knipövningar i världen tycks kunna räta upp det. Men en liten snörstump ska alltså göra susen… Lokalbedövning räcker och det beskrivs som ett snabbt och enkelt ingrepp. Simple as that alltså.

Många kvinnor jag läst om, tex Sofie Lantto prisar den här operationen och även gynekologen som undersökte mig, berättade att nästan alla kvinnor blir nöjda eller mycket nöjda efter ingreppet. Det enda de flesta ångrar är att de inte gjort operationen tidigare. Hoppas hoppas hoppas på ett liknande underverk för mig!

(Tänkte bara lägga till informationen om att man absolut kan få barn igen efter operationen om någon undrade)

2017 – Dags att ta itu med kroppen

2017 skall jag komma ihåg som året då jag satte ned foten och bestämde mig för att ta tag i min kropp. Problem som jag dragits med i flera år ska inte längre få sätta ramarna och skapa tråkiga begränsningar för vad jag kan och vill göra.

I tre delar framöver kommer jag dela med mig av fysiska tillstånd som gjort mycket lite jobbigare än vad det egentligen ska behöva vara och om hur jag tänkt fixa till dem.

Tänk att få slippa fokusera på trosskydd när man hoppar i studsmattan med sina småpojkar, obekvämt blöta löpartights efter en snabb intervallrunda eller efter nedförsbackar med hög kadens. Kanske ingen mer rinnande näsa efter en cykeltur bland böljande och enastående vackra fält eller bara slippa ta med inneskor när man åker hem till en kompis med lite för hårda golv.

Well. Inom kort hoppas jag att en hel del av allt ovan är ett minne blott och att jag istället får en massa energi över att lägga på roligare saker!

En Ironman i Haugesund till exempel?

 

 

 

Den här dagen – 28 september

I somras hade det gått tio år sedan jag blev medlem på Facebook.
Det finns mycket man kan säga i både positiv och mindre positiv bemärkelse om vad Facebook är och om hur det har förändrat våra liv och samhället vi lever i.

Jag ska fokusera på en liten detalj som jag verkligen uppskattar med Facebook. Det är funktionen som heter Den här dagen.

Om man varit medlem i mer än ett år och någorlunda aktiv så ploppar det upp minnen i flödet, om saker som hänt just det här datumet från tidigare år (ni vet säkert vad jag menar). För mig blir det flest bloggposter som kommer upp till ytan vilket jag tycker är väldigt trevligt eftersom jag är ganska dålig på att gå tillbaka och läsa om gamla poster annars. Oftast har jag lagt en hel del arbete bakom varje post och det känner jag när jag läser om dem. Det är verkligen ingen skämselkudde även om jag kanske skulle ha skrivit lite annorlunda idag. Men det är ju heller inget konstigt… När jag började blogga 2009 så var jag en tjugo-någonting student med helt andra saker i fokus.

Hur som helst,
Nu tänkte jag dela med mig av den 28 september till er,

2008
Mitt under studenttiden i Uppsala.
Under sommaren hade jag flyttat ihop med Kristoffer i Flogsta. Det var mycket plugg, sjunga i kör, extrajobb som badvakt på Fyrishov och så träning då såklart för att orka med allt det andra. I och med Lidingöloppet hade jag på lite drygt ett halvår avslutat En Svensk Klassiker. Då betraktades jag som helt galen men idag är det ju nästan vardagsmat med folk som gör Klassiker åt höger och vänster 🙂

2009
Precis startat min blogg. Bjuder här på länken till ett nästintill antikt blogginlägg. Minns att jag satt och väntade intensivt på 3 stycken Lonley Planet som jag beställt om Sydamerika. Planen då var att göra exjobbet där. Emelie och jag hade till och med börjat gå en kvällskurs i spanska för att damma av de gamla gymnasiespråkkunskaperna till liv…
Så här 8 år senare kan jag konstatera att,
1. Jag har fortfarande aldrig varit i Sydamerika (även om drömmen lever)
2. Det blev exjobb i Kina istället och det var ett av mina bästa beslut!

2010
Ok… när jag nyss skrev att det var ett av mina bästa beslut att åka till Kina och göra exjobb så syftade jag kanske inte främst på kvaliteten i exjobbet. Det var faktiskt mest en stor lättnadens suck när rapporten äntligen blev klar med tanke på förutsättningarna. Nä, jag syftade på den fantastiska upplevelsen Kina, människorna jag fick lära känna och allt jag fick uppleva tillsammans med Emelie! Det är fortfarande så att jag får nypa mig lite armen när jag tänker tillbaka…

2011
På föreläsning med Annelie Pompe som berättade lite om hennes expeditioner och om vandringen upp på Kilimanjaro. Passade ju ypperligt med lite inspiration och tips med tanke på att vi redan hade bokat resan och besteg detsamma bara ett par månader senare.

2012
I väntan på Arvid.
Utan tvekan mitt livs längsta dagar. Mådde inte alls bra. Kände mig helt isolerad i en ny lägenhet, ny stad och stor som ett Attefallshus. Hade gått 15 dagar över tiden och det skulle dröja ytterligare tre innan jag äntligen fick träffa min efterlängtade och älskade lilla pojke.

2013
Tillbaka på Lidingö för att springa 30 km. Inte min dag då jag för första gången fick kramp och drömmen om silvermedaljen grusades. Tack vare sparring från Hanna och Gerd så kom jag i alla fall i mål! Någon gång vill jag tillbaka och göra ett nytt försök 🙂

2014
En fantastiskt vacker och minnesvärd tur runt Jämtlandstriangeln med Emelie, Emma och en liten, liten mini-Assar i magen.

Så. Den 28 september…
Ett ganska fint tvärsnitt på livet  

När det inte riktigt blir som man tänkt sig… men ändå fjäll fjäll fjäll!!!

När min fantastiska vän Emelie fyllde 30 år i våras så fick hon i present en startplats till ett Swimrun och en fjällöpartur. Stora Stöten swimrun har jag ju redan skrivit om, men i helgen som gick var det äntligen dags för vår springa-i-fjällen-tur.

SOM JAG LÄNGTAT!
Alltså jätte jätte jätte jättemycket längtat!

Den här sommaren har inte alls innehållit så mycket fjäll som jag skulle ha önskat. Inte ens nära. Med handen på hjärtat så är det ju därför jag bor där jag bor. För att lätt kunna ta mig ut i fjällen…

Men äntligen skulle jag alltså få till en långtur i fjällen med min bästa vän under den kanske vackraste perioden på hela året. Färgskiftningsperioden.

Vi bjöds absolut på fantastiska färgskiftningar! Vädret däremot kunde ju ha varit lite mer samarbetsvilligt… Men å andra sidan kunde det ju ha varit mindre samarbetsvilligt också 🙂

När jag insåg att vädret skulle bli av den mer nederbördsaktiga varianten så föll mitt val på Lunndörrstugan. Ingen av oss hade besökt den tidigare men den hade en bastu. Att få sitta i en varm bastu efter en blöt och lång dag på fjället, enbart i löparkläder, är väldigt svårslaget och därför fick det bli så.

Av en slump fick jag reda på att min vän Gerd sprungit precis samma sträcka helgen innan och fick då tips på lämplig led att följa. Istället för att starta i Vålådalen (som jag hade tänkt) så blev det start i Vallbo. Därifrån sprang vi genom skogen och sen upp på fjället via Anarisstugan, som vi såg på håll men aldrig var fram till. Istället höll vi oss på samma höjdkurva och genade bort några kilometer innan vi kom in på sommarleden mot Lunndörrstugan.

I bakgrunden kan man se Jämtlands 100 % av naturen egenproducerade Pyramider. Coolt att de verkligen var tetraederformade!
Under molngränsen var det fantastiska vyer men det grämde mig lite att vi inte fick se fjällformationerna som låg dolda långt uppe i de låga molnen. Men så kan det vara när man är till fjälls. Det går aldrig att riktigt veta. Det ger mig ju dessutom ytterligare en anledning att återvända. Sämst väder hade vi över ett pass på cirka 1200 möh när det blåste hårt snöblandat hagel rakt i ansiktet på oss. Efter den passagen började det bära av nedåt och vi fick upp både värmen (nåja) och farten (typ) igen.

Efter drygt 6 timmar och 3.5 mil kom vi fram till en full fjällstuga som låg fantastiskt vackert belägen alldeles vid trädgränsen och intill en härlig badsjö. Att stugan nu råkade vara överfull är ju inte heller sånt man vet om på förhand (fast vi hade bokat boende innan). Vi fick iaf vår välförtjänta stund i den lilla knökfulla bastun med efterföljande dopp i den lilla badsjön. Brr!

Efter en strålande middag på frystorkad indisk mat blev det också klart att vi skulle få dela på en överslaf i ett kokhett 4-bäddsrum… Det blev kanske ingen djupsömn att tala om men ett annorlunda minne som jag är helt säker på att vi kommer garva mycket åt i framtiden!

Emelie visar fantastisk spänst efter 4 mils löpning på mindre än ett dygn… 
Summa summarum så förstår ni alltså att hela turen inte blev riktigt som jag tänkt mig (det blir ju sällan det) men ändå väldigt bra. Vi höll uppe humöret hela tiden och fick en massa bra saker från helgen:
*Vistas i fjällmiljö
*Massa oavbrutet prat om allt och inget
*5 mil löpning på bra precis ett dygn
*Overkligt frisk luft. Alltså på riktigt. När jag tänker på hur luften var när vi var i Peking jämfört med här så är det svårt att tro att det är samma planet?
*En massa timmar utomhus!!!

Me like!!!

Tack för den här helgen vännen!
När kör vi nästa?

Du finns kvar

Du finns inte kvar. Jag vet det. Logik kan vara grymt ibland. Varför måste allt vara så jävla logiskt?

Du lever inte längre. Luften åker inte längre in och ut ur dina lungor. Hjärtat har slutat bulta för länge sen, efter det där allra sista slaget. Det sista av några miljarder hjärtslag. 

Blodet cirkulerar inte längre runt i dina händer. Händer som jag alltid kommer se tydligt framför mig. Och ändå. Fast jag vet att du är borta på alla logiska sätt som finns, så är du så otroligt levande för mig. Mer levande än alla främlingar jag möter när jag går ut…

Det är en ynnest att ha fått haft någon som dig i mitt liv. Du skulle förmodligen bli bestört om du fick höra att jag sitter här på ett tåg bland okända och gråter öppet av saknad efter dig, fast det har gått år sen du försvann. 

För saknaden försvann inte. 

Inte alls. 

Den kanske har gulnat lite som ett gammalt fotografi men den finns alltjämt kvar. De flesta dagarna går det bra. Men ibland flyger den akuta saknaden rakt på mig, helt utan förvarning, och jag står försvarslös inför olika minnen som spelas upp för mitt inre.  

Jag låter tårarna rinna. 

Jag välkomnar knivhuggen. Jag vill aldrig att de ska sluta. Varje gång sorgen griper tag om hela mitt väsen försöker jag desperat hålla den kvar. För jag vill inte glömma. Jag är livrädd för att släppa taget. 

Om dig. 

Min sorg och saknad kämpar envist och tröstlöst emot logiken. För logiken har fel. 

Du finns visst. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte längre kan se ditt varma leende. 

Jag ser det. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte kan höra ditt härliga omfamnande skratt. 

Jag hör det. 

Du finns kvar på ett smärtsamt vis. För om du inte längre finns, vem är det då som får tårarna att rinna? De oväntade tårarna är vittnen för omvärlden om att du visst finns kvar.  

Du kan fortfarande få mig att bubbla av skratt när jag minst av allt anar det. Mina oprovocerade gapflabb. Skratt som vittnar om din fortsatta närvaro. 

Varsamt plockar jag fram minnen som etsat sig kvar som tatueringar i min själ. Mina skatter. Så länge de finns, kommer du också att finnas. Logiskt eller inte.