Åsikter,  Sport

Motivationsbrist

Jag har sett nästan alla tävlingar vid de Olympiska spelen i Pyeongchang. Precis som jag brukar göra vid alla olympiska spel. Jag är själv en glad motionär med ett väldigt stort sportintresse och gissningsvis en rätt så vanlig tv-tittare. Kanske lite mer excentrisk än medelsvensson?

Nu har jag precis sett de svenska längdåkarna avsluta den långa stafetten…
Och jag håller normalt de flesta känslorna inom mig, men den här gången måste jag skriva av mig lite.
För är det bara jag som får krupp när jag hör de svenska herråkarna Hellner och Halvarsson intervjuas efter sina sträckor (3e och 4e) i den Olympiska skidstafetten?

För ej insatta, måste jag ge lite grundförutsättningar:
Jens Bjurman och framför allt Daniel Rikardsson har tappat massor på de inledande klassiska skidsträckorna gentemot topplagen OAR (Ryssland), Italien, Frankrike och Norge. Finland har också susat förbi och innan växling även fler länder. En del av detta beror på sämre glid i jämförelse de andra toppåkarna (ffa Bjurman) men en stor del beror naturligtvis på åkarna själva och det enkla faktum att de inte är i konkurrensmässig form.
Så dags för tredje sträckan med Hellner och fjärde sträckan med Halvarsson. De åker upp Sverige resultatmässigt till en femteplats men är fortfarande drygt två minuter efter topplagen i mål. Så kan det gå. En mindre kul dag på jobbet och särskilt med tanke på att Sverige vann stafettguld i både Vancouver och Sochi.

Prestationen stör jag mig inte ett dugg på. Sverige var inte bättre denna dag.
Vad som stör mig (nå så djävulusiskt ) är hur både Marcus och Calle efteråt i intervjuer säger att de inte hade ett så inspirerande utgångsläge och att båda två kände brist på motivation.
Jag tar det igen, de kände att det inte var ett så inspirerande utgångsläge?
Från att ha varit en filbunke inombords så ser jag plötsligt rött.
HUR KAN DET VARA BRIST PÅ MOTIVATION???


Att vara skidåkare är deras jobb, yrke, försörjning, arbete, förvärv, kneg, profession…

Om de så ska gå ut sist i hela fältet så är det ändå DE OLYMPISKA SPELEN och den största tävlingen en skidåkare kan få vara med om.

Varenda lopp du som skidåkare får starta i, borde få det att fullkomligen spruta motivation ur öronen, oavsett form.

Du har tränat många år för den här dagen.
Den är bara här och nu.
Går det dåligt idag så kommer det liksom ingen ny chans imorgon utan om fyra år.


Dessutom tycker jag att det är en otroligt respektlös inställning mot de som inte fick starta men som skulle gett allt för att ens få chansen.

Det är trots allt stafett och ALLT kan hända.
De som är i täten kan både stumna totalt (säger bara Jörgen Brink) eller ramla (som när Jönsson tog medalj i Sochi).
Det kan bli ett långsamt rävspel i täten som bjuder in åkare bakifrån.
Mycket kan hända.

En kan osökt dra en parallell till de finländska herrarna som i kontrast till de svenska tycktes ge allt, trots stort tapp på inledande sträcka, och som slutligen kommer in på en hedersam fjärdeplats, kämpandes hela vägen in i mål.

Återigen säger jag inget om prestationerna, detta tycks ju vara de svenska kvinnornas mästerskap, men jag vill inte höra tal om att det är brist på motivation!

Bara för att man inte får chansen till ett übermotiverande utgångsläge (där man som genom ett under) redan ligger en minut före Norge eller kanske tätt i rygg så får Motivationsbrist under ett OS liksom inte existera. Det blir bara pinsamt. Dags för rannsakning och hög tid att ändra sin mentala inställning.

Om jag får önska.

Vad tycker du?

One Comment

  • Ann-Kristin

    Ja jag håller fullständigt med. Om du blir uttagen att representera ett landslag måste du alltid ge järnet eller överlåta din plats till någon som kommer att göra det.
    Det är skillnad när jag har tagit mig runt i olika motionslopp, jag har fått träna på min fritid, betalat deltagaravgift, resa och uppehälle ur egen ficka. Men jag har ALLTID försökt att göra mitt bästa. Trots inflammerad fotled, +15,6 och regn i Västerdalälven eller +30 runt Vättern. Men det är kanske för att man måste göra uppoffringen själv som man kämpar hela vägen….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *