Att följa drömmen och ta klivet ut

Facebook påminde mig om att det var 5 år sedan vi beslutade oss för att ta det stora steget och flytta från Stockholm till Östersund.

Jag har tänkt på det där ganska mycket sen dess.
I förbifarten kanske det inte låter så dramatiskt att flytta till en ny stad som jag besökt massor av gånger förut, hittar i och där jag dessutom känner lite folk.

Men jo. Det var ett stort steg.
Det är en helt annan sak att ta allt pick och pack från ställe A, till ställe B, och byta den där skylten på dörren. Plus allt jobb det innebär med att sälja en lägenhet, fixa en ny lägenhet på en ort man inte befinner sig, säga upp en  massa avtal och skriva på nya.

Vår flytt underlättades av att jag kunde behålla mitt jobb eftersom Kristoffer behövde säga upp sig. Om man saknar jobb på den nya platsen och kanske har barn så fattar jag att det kan kännas oöverstigligt att ta klivet ut i det okända.

Kommer vi verkligen att trivas?
Få nya vänner?
Kan man flytta någonstans när ens främsta argument är att man vill bo närmre fjällen???

Jo. Det kan man.
Vi tog steget och det är inget jag ångrar.
På vår andra bröllopsdag rullade flyttlasset norrut.

Sen blev det semester och jag hann bara jobba några veckor på det nya kontoret innan jag gick på föräldraledighet. Eller ska man kalla det för Klättra-på-väggarna-väntan?? De där 36 dagarna som jag fick gå hemma och vara sprickfärdig var de mentalt längsta i mitt liv. Under den här och nästkommande period så tvivlade jag verkligen på om vårt beslut att flytta var rätt? Vad har jag gjort? Jag kände mig som en fånge i min egen kropp, i en tillfällig lägenhet, i en ny stad… En tumultartad förlossning satte också sina spår. Det tog nästan ett halvår efter flytten från Lidingö, innan livet ljusnade igen och det kändes helt rätt. Här betydde min föräldragrupp enormt mycket <3
Senare blev jag medlem i östersund Triathlon och så har det bara rullat vidare.

Har pratat med många vänner som har funderat på att ta samma steg som vi. Både de som vill hemåt och de som vill någon helt annanstans i världen. Både de som har barn och de som inte har barn. Jag har förstått att många tycker att det är ett alldeles för stort steg att ta även om de egentligen skulle vilja. Och, ja… Jag kan förstå det.

Det ÄR ett stort steg att ta alla sina saker i famnen, ställa sig upp, lyfta på kjolen och dra upp rötterna – traska en bit och sen bona in sig på en ny plats. Det tar tid att rota sig och det är bra om man kan ge det lite tid. En så stor förändring kan bli både bra och mindre bra. Det kanske blir vad man intalar sig att det ska bli? Det avgör bara du. Du som sitter i förarstolen på ditt liv.

Men tänk så här… Dina beslut måste inte vara för evigt oavsett vad de må vara. Man kan faktiskt få ångra sig. Åt båda hållen. Kanske provar man och det känns rätt/fel? Kanske vågar man inte prova just nu men om en tid? Såväl efter en liten stund som om ett långt tag. Låt tanken mogna. Huvudsaken är att man försöker göra det som känns rätt inuti. Att man trivs där man är. Men kom ihåg att om du bestämt dig för att testa så måste du agera! Förändring kräver handling. 

Stockholm kändes aldrig rätt för mig. Det kändes visserligen mycket bättre än vad jag trott innan jag bott där själv, så jag är glad för den erfarenheten, men som det känns idag så skulle jag inte vilja spendera mitt liv där. Det var precis som den där klyschan, fyll dagarna med liv, inte livet med dagar… I Stockholm tuffade mina dagar på utan känslan att jag lyckades fylla dem med liv.

Här känner jag livet varje dag jag cyklar till jobbet längs Storsjöns strand eller tar en promenad upp på berget och blickar ut över de otroliga vidderna. Det är liv för mig.

Därmed inte sagt att det vore omöjligt att trivas någon annanstans… 

 

Att kunna springa del 4 – Akilles

2013. Dags att börja springa igen.

Det kändes som om jag hade varit ned på botten och vänt. På bara lite drygt ett år hade jag gått från Ironmanform – till att väga 26 kg mer och så en förlossning av en nästan 5 kg tung bebis. Kroppen var såklart redigt sargad men huvudet hade bara ett mål. Starkare.

Aldrig har jag upplevt en så stark motivation till att träna. Och jag var otålig. Alltför otålig skulle det visa sig.

Det låter säkert jättedumt, men jag liksom krävde att min kropp skulle funka som innan. Att föda ett barn och bli mamma skulle inte vara någon ursäkt till att prestera sämre fysiskt än tidigare. Det var oerhört viktigt för mig att få fortsätta vara den som jag identifierade mig med, samtidigt som jag klev in i rollen som någons mamma. En som kan springa.

Arvid föddes i oktober 2012.
2013 genomförde jag en Jämtklassiker med skidlopp i februari, marathon på skridskor i mars, cykeltävling i juni och ett avslutande halvmarathon på asfalt i juli. Löpningen hade trappats upp under hela våren och 9 månader efter förlossningen sprang jag det första maxloppet när Vårruset kom till stan i juni (senaste gången var Lidingö Tjejlopp 2011). Lyckades avverka de fem kilometrarna på 21:36 och var riktigt stolt. En fin tid och klart i paritet med min kapacitet innan.

Fortsatte springa mycket.
Hade tänkt köra en halv Ironman i juli men blev förkyld och fick kasta in handduken. Och så var det den där backiga halvmaran…
Jag tränar sällan asfalt efter mina knäproblem som jag berättat om tidigare. Det blir nästan uteslutande terräng, stig och elljus.
Men tyckte väl liksom att kroppen borde palla ändå?

Vårruset 2013

Det var en kolossal motvind den där dagen. Rakt från fjällen i 17 av 21 km. En betydligt backigare bana än jag trott på förhand. Själva loppet gick väl ok, även om jag missade mitt mål på 1h 45 min med fyra minuter. Men jag kom i mål och dessutom var knäna inget problem. Så länge inte knäna klagar var jag nöjd. Däremot klagade hälarna…

Värst vad de gnällde. Tyst med er hälar. Så jag fortsatte springa. Hela hösten. Gick med i Team Nordic Trail (TNT) och sprang Lidingöloppet. Fast hälarna slutade naturligtvis inte upp med att klaga så länge jag inte slutade springa. Eller ja… De slutade ju klaga efter uppvärmningen och började igen en stund efter passet. Dagen efter storbölade de. Eller nä. De storbölade just inte. Och det var kanske det stora problemet. De gjorde inte jätteont. Bara lite. Hela tiden. Hälont är ett sånt där malande ont. Hade det gjort skitont så hade det varit lättare att vila och ta tag i allvarligheten direkt. Lite ont är alltför lätt att avfärda som pjosk, gnäll och kanske lite klenhet.

Januari 2014 – det gick inte längre att ignorera problemen.
Jag sökte hjälp och slutade springa med TNT.
Gick till Vårdcentralen. Diagnos – plantar fasciit. Fick tips att börja äta antiinflammatoriska tabaletter (vilket jag gjorde i två veckor). Fick träffa en ortopedingenjör, köpte nya dyra skoilägg, flera specialskor, träffat 3 olika sjukgymnaster för att få övningar, lära mig tejpa fötterna så att det inte gör ont, testat att sova med strassbourgstrumpor (vilket smärtlindrar men är sjukt obekvämt att sova i och jag upplevde inte att de tog bort problemen), gjorde progressiva tåhävningar varje kväll osv.

Blev gravid igen sommaren 2014. Så då slutade jag springa i 1 år. Tänkte att nu ska jag ge hälarna ett års vila. Kruxet är att man belastar fötterna och hälarna oavsett om man springer eller inte. Varje dag. Så även om jag bara gick upp 13 kg under andra graviditeten så blev det inte önskad effekt av mitt löpavbrott.

Nu började jag verkligen få nog. Det gjorde ont om jag vilade. Det gjorde ont om jag sprang. Men i så fall väljer jag att fortsätta springa. Smärta är jag ganska bra på att uthärda. Så det har blivit några längre swimruns ihop med Emelie. 2016 bestämde jag mig för att köra Kalmar igen. Fem år och två barn senare. Det gick det med.

Fast det vore ju fantastiskt om jag slapp ha lite ont för jämnan…
Av en kollega fick jag tips om en privat klinik som hjälpt honom. Gick dit några gånger. (1500 kr/besök! Men va f*n, jag betalar typ vad som helst för att bli fri skiten). Fick två kortisonsprutor. I 2-3 dagar gjorde det skitont. Och sen.

Sen hade jag INTE ont i hälarna för första gången på 3.5 år. 
Ah!!!! Just det! Det var ju så här det kändes att kliva upp ur sängen UTAN att det gjorde ont.

Dessvärre kom problemen tillbaka lite smygande efter de tre första utlovat smärtfria veckorna (då jag vilat helt från all träning utom simning). När det var dags att börja testa 1 km löpning kom det onda tillbaka… Uppgivenheten.

Nu har jag införskaffat MBT-skor (det kostar MYCKET pengar att ha hälbesvär!) som hjälper mig väldigt mycket med avlastningen i vardagen och så är det dags att långsamt börja testa springa igen. Jag springer just nu kanske 2-3 km/vecka och ökar med någon minut i veckan utan att det gör alltför ont. Såklart oerhört frustrerande att ha dragits med de här hälbesvär i 4 år… Men den här gången vill jag läka på riktigt. Tar minsta lilla smärta på allvar. Slutar direkt. Sätter mig och vilar. Har alltid crocs inomhus för att inte ha ont.

Men de där ynka minuterna som jag kan springa för tillfället är helt magiska ska ni veta.
SOM jag njuter!
Den där känslan inombords. Det är precis samma känsla som jag burit med mig varje löprunda sen den där första gången jag sprang fram och tillbaka till järnvägen som tioåring. Jag kan springa. Kolla! Jag gör det just nu och jag älskar det. Spelar ingen roll hur fort eller hur långt. Bara just nu. Det här ögonblicket. Det är ovärderligt.

Kalmar 2016

Jag värdesätter varje löppass med stor andakt och minns att jag tänkte så redan när jag började springa. Vilken ynnest att min kropp klarar av det här.
Löpning är visserligen naturligt men också någonting oerhört slitsamt och en skör förmåga.
Det krävs väldigt lite rubbning för att inte kunna springa. Samtidigt försvinner förmågan att kunna springa väldigt fort om den inte underhålls kontinuerligt.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag har sammanfattat tre små klichéer = 3 sanningar att komma ihåg:
1) Lyssna på kroppen! Gör det ont? Pressa INTE vidare.
2) Öka distans och fart långsamt! Långsamt är bra och gör att du kanske slipper betydligt mer långdragna problem längre fram. En skada tar alltid mångdubbelt mer tid att läka ihop.
3) Gör det inte svårare än vad det är. Bara gör det. Ta på dig skorna och ut. Värm upp med några minuters promenad och/eller lite styrka. Sen bara gört. Det är inte svårt men alltid värt! En kvart löpning ger SÅÅÅ mycket mer än en kvart olöpning.

Om du kan springa – Var en löpare!

Middagstipset – pastapaket

I väntan på nästa del om min löparhistoria bjuder jag på ett finfint middagstips. Pastapaket!


Receptet ser du ovan. Jag använde fryst basilika och slängde ned zucchinin i tomatsåsen innan jag gick lös med stavmixern. Blev en jättegod sås och så slapp barnen plocka ut bitarna och lägga dem åt sidan. Nu åt de rubbet med god aptit. 

Istället för parmaskinka hade jag skinka från gårdscharken på Fågelberget och så rev jag västerbottensost över alltsammans innan bakplåtspapperet veks ihop och for in i ugnen. 

Mums tyckte både stora och små!

Att kunna springa del 3 – Knäproblemen

Jag hade klarat milen. Allt var möjligt. Världen stod öppen.

Nästan. Fast det var så det kändes.
Minns en känsla av att jag kan springa hur långt som helst, efter att jag hade klarat milen. Den mentala barriären var bruten.
Jag kan springa på riktigt. Den vetskapen älskar jag.

Tog studenten. Blev tillsammans med en skidåkare och fick lära mig massor om träning. Hur man kan variera pass, lite teknik och lägga uppträningen mer långsiktigt.

Ett år efter den lyckade debuten på Lidingö anmälde jag mig till Göteborgsvarvet tillsammans med några kompisar. Kan man springa en mil, kan man väl springa två?

Gav mig därför ut på en lite längre runda. Eller 150 % längre. Från ett längsta pass på en mil så blev nästa distans 2.5 mil. På asfalt. Prestigemänniskan ger inte upp. Hon härdar ut. Det som inte dödar härdar, osv… Här kände jag plötsligt ett glapp i min träningslära.

Hade ont efteråt. Eller ja. Även under passet. Då var det främst mina höfter. Men jag gav mig inte, utan sprang vidare. Kom hem. Minns att jag skulle till Hån på fest sen. Inget kul att köra bil. Satt mest ned och det var en pina att behöva resa på sig.

Dagen efter var det knäna. Höftsmärtan var borta men inte den i knäna.
Vilade.
Aj. Blev inget bättre. Efter två veckor gick jag till en “expert” som konstaterade löparknän.
Jag vet inte om diagnosen stämde.
Men från den där Byvallsrundan startade mina problem med knäna. Mina akillesknän. Det blev skoilägg och nya särskilt anpassade skor med bra stöd för att räta upp knäna som ville vika sig inåt vid fotisättningen.

Det blev inget Göteborgsvarv. Istället mönstrade jag och gjorde lumpen med alla möjliga test som följer med det och där gick det ändå rätt ok med löpningen.

Började bygga upp lite styrka och lärde mig crawla. Utbildade mig till havslivräddare i Tylösand och flyttade till Uppsala för att plugga. Sprang numera året runt men försökte träna mer och mer varierat för att inte gå sönder ännu mer. Ibland gjorde knäna sig påminda och ibland inte. Det var lite som ett lotteri.

Efter flytten blev det också fler tävlingar så som Vårruset, Blodomoppet och Springcross. Testade på Triathlon vilket inte bara var väldigt roligt utan gav mig fler möjligheter att träna varierat utan att enbart slita hårt på kroppen med löpning. Gjorde en Svensk Klassiker 2008 vilket var något ovanligt då men som exploderat alldeles kopiöst sen dess 🙂
Och så började jag hänga med Emelie. En viktig kugge i att jag bibehöll mig så fysiskt aktiv genom allt plugg. Med en fenomenal simmerska som bästis blev det naturligt mycket mer simning i mitt liv. Men nog tror jag att det var min löparglädje som smittade av sig lite på henne också 😉

2011 korsade jag start- och mållinjen i min första Ironman. Kristoffer och jag hade gift oss tidigare samma sommar och han erkände efter loppet, att han föreställt sig hur han skulle behöva skjutsa runt på en fru i rullstol efter den här dagen.
Men så blev det inte.
Mina knän höll och de höll bra.

Det sjuka är att knäna faktiskt blev mycket bättre efter Kalmar.
Typ bra.
Helt bra.

Några månader senare var jag gravid med vår första lilla kille. Eller ja. LITEN var han då direkt inte (4760 gram och 58 cm när han föddes drygt ett år efter Kalmar och 18 dagar efter BF) Men han var söt som choklad!

Graviditet, förlossning, STORA förändringar i kroppen och en stark längtan efter att komma tillbaka till peaken jag haft ett år tidigare drev mig dock snabbt in i en ny våg av besvär… 

 

Att kunna springa del 2 – Min första springtävling!

Sommaren 2002.
Jag och mamma hade bestämt oss för att genomföra en Tjejklassiker och det som stod härnäst i tur efter Tjejsimmet, var Lidingö Tjejlopp, 10 km terräng.

Jag hade ju sprungit ett tag vid det här laget. Typ 8 år. Fram och tillbaka
mellan hemma och järnvägen. Dvs 4 km. Några gånger hade jag såklart spexat till rundan och sprungit upp till Sundsättdammen, eller bort till Solnhån eller den gamla virkesterminalen. Men oftast några kilometer upp till en halvmil. Visst hade jag även sprungit en del som mittfältare på fotbollsplanen tills jag la av med fotbollen på högstadiet, eller på skolidrotten och den terminen jag spelade innebandy osv.

Men jag hade aldrig sprungit något lopp. Och definitivt aldrig en mil.
EN MIL!
Det är ju skitlångt. Jag kan väl inte sånt. Jag är ingen lopp-person.
Men nu var vi anmälda till en tävling på riktigt och det fanns ingen återvändo.

Så en dag hade jag bestämt mig för att testa på att springa bortanför järnvägsövergången!
Jag fortsatte 1 km till Nilsvallen. Det här går ju ganska bra? Det gick medvetet inte så fort men jag sprang i alla fall och det var målet. Svängde höger in på cykelvägen och fortsatte förbi Blåbärsstigen och Lingonstigen, förbi Såifa och uthärdade den sjukt långa asfaltsrakan innan jag äntligen kunde svänga upp höger mot Myrgränd för att vika in på den sandiga gamla Sundsättsvägen som leder en genom skogen innan man så småningom åter kommer fram vid… järnvägsövergången! Och så hem igen.
Det var jobbigt. Men jag bet ihop och grejade det.

En sträcka på bra precis 9 km. Trodde knappt att det var sant… Kan man springa så här långt i ett svep? Kan JAG springa så här långt i ett svep???
Jag fylldes med hopp inför loppet. Kanske kanske skulle jag kunna springa en hel mil utan att stanna. Går det att springa 9 km så borde det väl gå att springa 10?

Innan det var dags att styra kosan mot den konstiga ön i Stockholm hann jag springa min nya runda 2-3 gånger till och tyckte att det började kännas ganska stabilt. Mitt officiella mål var att hålla mig springande loppet igenom. Men matematikern i mig började ändå räkna på tider och jag tänkte att kanske, kanske kan jag springa under timmen.

Tänk dig. En mil. 10 km. Under 60 minuter. Klarar du det amo?
Det skulle vara något det!

Föga hade jag fattat att det handlade om ett backigt terränglopp och att jag hade sprungit mina 9 km på en helt platt väg med typ två kullar…

Efter att ha kört lite fel hittade vi till slut rätt och befann oss på Grönsta Gärde och vid startområdet. Mamma var inställd på att gå och jag var supertaggad på att få springa. Köpt nya blå Nike skor och så hade man nummerlapp och allt!

Starten gick och direkt trampar någon på mitt skosnöre som går upp. Jag skiter i det tänkte jag. Idag vet jag att man inte kan springa 9.9 km med ett oknutet skosnöre. Men redan för 15 år sedan var det många andra kvinnor som satt på samma kunskap. I första uppförsbacken (efter typ 100 m) påpekade nämligen den ena efter den andra att mitt skosnöre gått upp. Döh!? Som om jag inte märkt det själv eller? Äsch! Bara att stanna och fixa.

Resterande kilometrar undrar jag mest bara när den beryktade abborrbacken ska komma? Jag menar… Här är det ju backar överallt? Tyckte inte att det gick annat än upp och ner hela tiden. Till slut kommer den i alla fall och jag ser massor av tjejer som går. Typ alla i min startgrupp. Men inte jag. Jag krigar på i sakta mak och nöter ned den. När man kommer upp så står det någon skylt om att jag klarat av hela Abborrbacken! Yes! Jag kommer kunna hålla mig springande hela vägen! Nu är det ju bara att defilera i mål typ. Ha ha ha!

Sen kommer den. Gäddbacken som jag kallar den. Den som står och lurpassar på en med bara 1 km kvar till målet. Den som ingen sagt ett ord om innan. Det här är ju en vägg till backe! Visserligen är den ganska kort men löjligt brant. Karinbacken heter den visst på riktigt.
VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT OM DEN INNAN???
Jag tvingas rekapitulera och gå uppför den. Tänker att den är så brant att här  kan ingen springa. Man måste i vart fall tappa mer ork på att springa uppför den än att gå?

Uppe på krönet är det bara att börja kuta igen och den lyckan som kommer över mig i kombination med den sjuka tröttheten som jag känner när jag lubbar i mål efter 54 minuter och 17 sekunder är helt euforisk! Jag gjorde det!
Jag klarade av det och jag gjorde det dessutom på en tid som jag aldrig ens vågat drömma om!

JAG KAN SPRINGA EN MIL!
En tuff en dessutom!

Hittills hade det gått så bra att springa. Jag var så nöjd över mig själv! Men snart började det komma in mörka moln på min löparhimmel…

Att kunna springa – Del 1. Hur började jag springa?

Jag älskar känslan av att veta att jag kan springa.
Det här är den första delen i min serie om att kunna springa och den handlar om hur det jag började.

Ibland (oftast) älskar jag att springa medan jag springer, fast inte alltid.
När man håller på kan det ju kännas skitjobbigt också. Som att det enda man vill är att stanna. Fast det är väldigt sällan som jag stannar även om det känns jobbigt. Jag vet att det bara är i mitt huvud och så krigar jag vidare tills jag genomfört det pass jag tänkt mig. Oftast släpper jobbighetskänslan efter ett tag om man bara fortsätter. Känns det outhärdligt så kan man pröva att sänka farten. Men stanna inte.

Jag har lärt mig att gilla smärtan.
Att kunna fortsätta fast det går tungt.

Men hur blev det så här?
Hur kunde jag gå från att vara bland de sämst tränade i klassen till att älska rörelse, framför allt löpning? Jag tänkte berätta min löparhistoria i en liten serie här på bloggen. Men vi börjar från början.

Jag är uppvuxen på en gård i en liten by (mindre än 10 invånare) tillsammans med storebror, mamma, pappa och farmor där vi var ute mycket men det här med rörelse var inte riktigt någons cup of coffee. Eller ja mamma möjligen. Hon var iaf enastående med att skjutsa mig till olika aktiviteter och se till att jag skulle testa på så mycket som möjligt som tex orientering, längdskidor och schack.

Men se plötsligt. Vid ungefär 10 års ålder… Då fick jag för mig att jag skulle lära mig springa. Helt på egen hand. Utan att någon annan gjorde det eller sa något till mig.

Alltså de flesta människorna kan ju springa om man ber dem – kanske inte så långt men +20 meter i alla fall. Men nu menar jag springa – som i att kunna springa åtminstone 5 km ihållande. Det var det väl nästan bara skidungarna i klassen som gjorde vid den tiden.

Jag kan inte förklara varför egentligen.
Jag bara började. Det var knappt 2 km från byn till järnvägsövergången . Längs den gamla grusvägen sitter det telefonstolpar och jag sprang mellan två stolpar. Gick mellan två. Sprang mellan två. Gick mellan två.

Ökade succesivt varje gång jag var ute. Sprang mellan fler och fler stolpar och behövde gå mindre och mindre. Till slut kunde jag springa hela vägen! Det kändes nästan som jag inbillar mig att det känns att vinna OS-guld!
-Mamma!
Jag sprang HELA VÄGEN FRAM OCH TILLBAKA TILL JÄRNVÄGEN!!!

Jag! Som alltid haft sämst kondition på längdskidträningarna (som jag i ärlighetens namn mest deltog i för att få fika efteråt. Jag var ingen skidunge. Inte alls. Minns när vi skulle åka typ 2 km i någon skidtävling och ettan och tvåan höll på i typ 13 minuter. Jag höll på i 23 minuter… Men fick iaf bronset i brist på fler deltagare. Hon som kom tvåa undrade om det blivit något fel på tidtagningen… Nä. Jag är bara sämst på det här…).

Och så plötsligt!
Tänka sig.
Jag kunde ju visst.
Man kunde visst träna upp det här med kondition. Man var inte för evigt dömd till att vara sist och att allt man förtog sig behövde vara skitjobbigt.
Det vill säga så länge jag fick göra det av egen vilja och på mitt sätt.
Och det är väl det som är tricket med att börja lära sig springa eller hålla på med vilken idrott som helst. Oavsett ålder. Det måste komma inifrån. Om det kommer utifrån så kommer det aldrig att hålla. Så fort premisserna tillåter dig att sluta så kommer du sluta om du inte har ett inre driv.

För mig uppenbarade sig det här drivet någonstans i mitten av nittiotalet (=dåliga googlingsmöjligheter) och i en familj med ganska mager kunskap om idrott och träning – så här bör du träna, tänk på det här osv. Det fanns liksom ingen naturlig att fråga hur man gör för att träna löpning.

Så jag sprang alltid samma runda. Fick ett beroendeframkallande rus efteråt. Visste inget om distansträning, fartlek eller intervaller. Visste inget om endorfiner men det kändes bra. Hade en gammal sportklocka från OK som man kunde ta tid med och skrev upp tiderna på en liten papperslapp efter rundan. Brukade glutta på klockan halvvägs vid vändningen för att veta hur jag låg till. Insåg ganska snabbt att jag var bra på negativ löpning eller negativ splits, alltså snabbare på andra halvan. Ingen sprinter men en uthållig en. Körde alltid en spurt sista 30 metrarna fram till huset efter sista kurvan och fram till postlådan där den osynliga mållinjen fanns.

Jag slog nästan alltid personligt rekord. Om jag inte gjorde det blev jag djupt besviken. Sakta blev jag också snabbare och snabbare, uthålligare och uthålligare eftersom jag tog i mer och mer. Även om jag säkerligen fått en snabbare och mer hållbar effekt av att variera träningen i större grad. Haft någon form av coach som liksom kunde mer än ingenting.

Och bättre skor.
Inte mammas gamla jumpadojor från slutet av det glada 80-talet där dämpningen stelnat till betong. Typ så.

Från den här tiden har jag nog hållit på med någon slags konditionsrörelse i diverse olika former. Började med fotboll fast det var roligare att springa än att leka med en boll. Löpningen var kärnan, ursprunget och det som fick mig att må bra. Löpningen förändrade mitt sätt att se på mig själv. Det var ganska jobbigt med vänner i skolan under grundskoletiden, men i löpningen fick jag visa för mig själv att jag visst kunde. Byggde upp mitt självförtroende trots mångas försök att rasera det, genom att springa, och därför kommer kutande alltid ligga mig varmast om hjärtat.

Men det fanns ju andra saker som var roligt också. Simning under den korta tiden som utomhusbassängen var öppen. Lite längdåkning varvat med späkning på den uråldriga motionscykeln i källaren under vintrarna (fast det var inte kul utan bara skönt efteråt). När jag av någon anledning pausade konditionsutövandet kände jag direkt att jag mådde sämre på alla sätt och vis. Så då började jag igen. Inte på något sätt maniskt utan sunt sisådär 2-3 gånger i veckan kanske. Utan mål.

2002 frågade en kollega till mamma om hon ville hänga med och simma Tjejsimmet i Vansbro. Mamma i sin tur frågade mig och jag var såklart på. Väl på plats fick jag höra talas om något som hette Tjejklassikern som lät spännande och utmanande. Nu var det min tur att fråga mamma om inte vi skulle ta och fortsätta med en sån, när vi ändå hade gjort ett av fyra lopp. Jodå. Det skulle vi.

Första etappen i min Tjejklassiker 2002-2003: Tjejsimmet. Simmade den där motströms kilometern på 25:13 i baddräkt med lite kletigt ullfett på armarna och benen. 100 % Bröstsim och hyperventilerande. Det gav mersmak 😉

Nästa anhalt – Lidingöloppet 10 km…

Om frånvaron

Usch. Denna tystnad får mig inte att må bra.
Det finns så mycket jag vill skriva. Så mycket jag vill säga.

Men sen… så blir det liksom inte.

Min drafts här på Rotan börjar bli rätt många. En lång lista med opublicerade  inlägg.

En del av felet till den alltmer påträngande bloggtorkan beror såklart på mig och en del på andra tekniska grejer.
Av det sistnämnda så är den främsta anledningen att många som klickar på min facebook-länk hamnar på någon annons istället.

Detta gör mig närmast rosenrasande.
Så ska det inte vara!
Jag vill inte att Jack Leo Super Duper Vegas eller Whatever sidorna heter ska tjäna på mina skrivna ord ochmina läsare som i godan tro klickar på länkar som jag har lagt ut i den självklara tron att de ska hamna på min blogg. Oerhört irriterande!

En annan teknisk omständighet som gör det lite jobbigare att uppdatera är att för en tid sedan så låg systemkameran framme på bordet. Den lille fick tag i handtaget och drog följaktligen ned den i golvet med en duns. Bye bye  objektivet. Suck. Att blogga utan bilder är verkligen inte samma sak. Under mina snart 8 år som bloggare så har jag haft extremt få inlägg utan åtminstone en bild.

Kristoffer tänker göra ett ambitiöst försök att laga objektivet… Han öppnade motorn igår genom att studera lite Youtubes och hittade ett litet litet kugghjul som tappat några tänder och som därför inte klarar av att autofokusera längre. Själv var jag mer inne på att köpa ett nytt objektiv.

Men åååå vad jag saknar fotograferandet.
Jag ser ju såklart hundra olika tillfällen fler än vanligt per dag att fota något snyggt när jag inte har en systemkamera till hands. Och nej. Det blir inte samma sak med mobilen. Inte alls.

Och så var det jag då… Jo. Jag skriver ju.

Det behöver jag. Skriva kommer jag alltid göra. Det är en slags meditativ grej som jag gjort så länge jag kunnat skriva. Ett sätt för mig att reflektera, bearbeta och minnas. Min fristad att i lugn och ro fundera, vrida och vända på olika argument och skapa en slags struktur på mina egna tankar. Det sker någon slags magi mellan den tänkta tanken och händerna. Ibland känns händerna faktiskt snabbare än den medvetna tanken och då hamnar jag i ett flow. Då är det roligt att skriva. Särskilt om jag är upprörd över något. Det är bara det att mina ord inte alltid når fram till dig som läsare.
Men det vill jag ändra på. Publicera mera.

Och det ska jag börja med just nu genom att trycka Publish-knappen!

MÅSTE HA MED EN BILD OCKSÅ. BARA MÅSTE. Det får bli en intetsägande sådan på en fin fjäril. Oklart vilken sort. Fjärilokunnig som jag är så skulle jag kalla den för Nässelfjäril. Fast om man googlar på Nässelfjäril så är den inte helt lik. Kolla själv får du se. Kortet är för övrigt taget under en finfin och minnesvärd tandem-cykel-semester på Gotland 2009. I brist på schysta nytagna bilder alltså.. 2009 var för övrigt alltså året jag började blogga. AI Caramba vad tiden går!

 

 

Att vobba när man är sjuk själv

Vobba = hemma med sjukt barn och (försöka) jobba samtidigt.

I mitt fall en sjuk och mammig nästan 2-åring som inte riktigt lärt sig prata än och därmed protesterar väldigt högljutt så fort något inte faller i smaken, utan att för den skullen kunna tala om vad det är som är fel och så en JÄTTEPIGG 4.5-åring som inte får vara på förskolan pga smittorisk och som tycker att mamman ska bygga smålego, leka pirat och göra koja.

Sa jag att jag försöker jobba samtidigt?

Men universium tyckte inte att ovanstående var utmaning nog så det skickade på min näsa den största vårfloden sen 1986… Och så “lite” mensvärk on the top.

Det låter ju helt sjukt att jobba i detta kaos men jag har så många deadlines framför mig i mars att jag liksom inte har något val.

Tycker inte om att gnälla men OJ vad den här veckan inte blev som jag hade tänkt mig. Många kollegor har sportlov just nu = nästan inga möten = äntligen TID att jobba undan. Och så blev det delad VAB/VOBB/JOBB istället 🙄 Ja. Ja.

Livet alltså. Ibland kan man inte göra annat än att skratta åt det. Och det får man.

Och äta choklad.

I sommar ska jag tänka tillbaka på den här månaden och tänka på att jag faktiskt överlevde.

Uppdatering utmaningen

I början gick det lätt att undvika det onödigt söta.
Strax innan halvvägs blev det tungt.
Jag har hittills gjort två snedsteg i form av en hembakad bulle och en chokladboll.

Jag tycker det är helt ok.
Hellre några små snedsteg på vägen än total genomklappning.

Nu har mer än hälften passerat och det är drygt 6 veckors nedförsbacke kvar.
Enligt almanackan är jag visst klar på långfredagen med mina 100 dagar utan godis. Det är ju inte bara läglig? timing inför påsken utan för att min minsta lilla kotte fyller 2 år den dagen!

Ok. Jag kämpar vidare mot det. Bara några fredagsmys till.
En dag i taget. Tur att man inte gillar semlor!

På jobbet idag…

Cellprovet

Idag besökte jag MVC för att ta cellprov.
Det har visst gått 3 år sedan sist… Time flies!

Hur som helst berättade barnmorskan som tog provet att 80 % av de kvinnor som utvecklar livmoderhalscancer har valt att inte ta regelbundna cellprov. Letade själv reda på lite statistik och enligt den så får ungefär 450 kvinnor per år livmoderhalscancer i Sverige idag. Om barnmorskans siffra stämde så skulle alltså 360 av dessa kvinnor möjligtvis sluppit att gå igenom en cancerbehandling genom att regelbundet gå på cellprovning.

1960 fick dubbelt så många kvinnor livmoderhalscancer och man härleder den stora minskningen direkt till cellprovtagning. Med andra ord… Det spelar roll!

När görs cellprov?
För tjejer som går i femte/ sjätte klass erbjuds idag vaccinering mot livmoderhalscancer. Annars blir alla kvinnor mellan 23 år och 60 år kallade vart 3-5 år beroende på ålder. Besöket hos MVC tar cirka 10 minuter. I Jämtlands län kostar det just nu 150 kr att ta ett cellprov. Alltså 50 kr och 3.5 minut per år. Låter inte det som en billig livfösäkring?

Ok. Jag VET att det inte är världens härligaste att klä av sig inför en främling och fläka ut det känsligaste man har i en rätt så obekväm gynstol… Men faktum är att 33 000 kvinnor om året får reda på att de har cellförändringar (obs ej samma sak som cancer) efter att ha tagit cellprov. Detta har hänt två av mina allra närmsta vänner och jag är SÅ GLAD att just de följs upp extra noga efteråt för att vara säker på att det inte är en begynnande cancer.

OM man upptäckter cellförändringar i tid så finns mycket goda förutsättningar att åtgärda och avlägsna dessa innan det är för sent.

Så snälla.
Släng inte kallelsen direkt i pappersinsamlingen utan ta hand om dig själv!
För någon betyder just du massor <3