När jag fyllde 34 – en dag helt i min smak!

Att fylla 34 innebär att man utan tvivel passerat mer än en tredjedel till 100. Tänk så mycket roligt det finns kvar.

Själva dagen började med morgonsim. Jo. Visst var det motigt att kliva upp 5:45 men om en väl tar sig iväg så är det så himla mycket värt! Och iväg tog jag mig.

Efter simning är det ljuvligt att få njuta av en härlig långfrukost!  Skönt trött i kroppen, uppvaktad och mätt var det dags för en liten minivila. Är ett stort fan av minivilor och mikropauser.

Därefter kände jag mig utvilad och med ett otroligt starkt behov av att gå ut i det vackra vädret. De enorma snömassorna som prydde (och pryder!) precis allt ute, får mig att oupphörligen tappa andan. DET ÄR SÅ HIMLA VACKERT!
Denna dag bjöd dessutom på enbart någon liten minusgrad och sen sprack solen igenom molnen mer och mer. Vilken dag!

Bror ringde och sa att vi kunde ta oss upp till Bosses vik för att grilla korv när de ändå var där för att fiska gädda. Vi delade upp oss så att mormor och morfar tog med sig Arvid på skotern, medan jag syttade Assar bakom Kristoffer i min pappas senaste leksak. Tingern.

Härligt med mys på isen och grilla korv. Det påminner så mycket om min egen barndoms helger och lov. Ta skotern och hänga hela dagarna ute på isen. Själv är jag dock mer av en skidåkare än någon skoterentusiast…
Undrar hur mina barn kommer tänka tillbaka på sin barndom?
Just den här dagen njöt Assar mest av att få äta favoriträtten korv och Arvid testade på att pulsa i midjedjup snö 🙂
Härligt!

Själv kunde jag ostört skräckslaget glo på alla stora gäddorna. En inser ju att den rädsla man kan känna för gäddor när man simmar Öppet Vatten är en ytterst reell sådan. Vilka bestar!

Efter korv och ishäng for vi hemåt igen för ett smarrigt födelsedagsfika med sjuttiotolv sorters kakor och mumsig tårta som mamma lagat ihop! Mums!

Till barnens stora förtjusning (och kanske även min….) var det sen dags för dagens andra besök på badhuset.
Men fyller man år så är det helt ok! Det är sen gammalt.
Assar vågade för första gången prova på STORA rutschkanan och han ÄLSKADE DEN. Vet inte hur många rundor det blev till slut!?!
Arvid hoppar säkert från 1:an och vill gärna prova att hoppa från 3:an men jag vågar inte låta honom göra det. Än…

I den lilla mikrostund som uppstår när alla involverade blivit rena, känner sig lagom möra och men fortfarande är relativt glada så gick vi upp. Dock hade vi blivit rejält hungriga så vi tackade gladeligen ja när mamma och pappa bjöd oss på middag ute på byn. Mums!

Sen sa vi tack och adjö <3 och påbörjade vår hemresa.
Dock valde vi, precis som på nedresan, att åka vägen via Vemdalsskalet. Där kunde vi nämligen stanna till för lite kvällsåkning som guldkant denna superhärliga födelsedag!
Assar tyckte att tre åk fick räcka och det är väl ok efter en så lång dag. Då satte vi oss i värmestugan och drack varm choklad å macka, innan sista biten det blivit dags för sista etappen hem till Frösön med två sovande gossar i baksätet.

Kände mig alldeles varm och glad i själen medan superfullmånen lyste upp hela världen under den andaktsfulla hemresan <3

#kundeintedrömtomenbättrefödelsedag
#tacksam

Utmaningen 2018 – Dag 1

Idag är det dags att inleda årets stora Utmaning.
Och den här gången handlar det inte om 100 dagar utan godis mm utan ett helt halvår.

Mitt mål iår blir att INTE äta GODIS: 3 januari – 1 juli (Ironman Haugesund)!

Övrigt så som bullar, kakor, tårtor och annat sockerfrossande förpassar jag till ev fester, bjudningar och kalas. Alltså kommer jag inte vara superstrikt när det gäller sånt men heller inte göra något själv.

Det känns som en rimlig, hållbar och genomförbar utmaning tycker jag. Det är också väldigt motiverande att ha ett stort och tydligt mål att se fram emot och fokusera på när det känns motigt. Men som alltid i mina utmaningar handlar det om delmål: I det här fallet blir det att klara en dag i taget. Bara idag. Alla dagar. Bara idag.

Sen någon gång i höstas har jag även kört på periodisk fasta. Alltså 1 dag/vecka äter jag inget på 18-24 timmar. I övrigt äter jag som vanligt. Tycker det har funkat bäst med att sluta äta efter middag på Söndag och sen ingenting förrän lunch eller middag på Måndag. Planen är att fortsätta med detta under 2018.

Nu vill jag dock vara extremt tydlig med att inget av dessa två mål handlar om annat än att göra vad jag tror är BRA rent fysiskt för min kropp. 

  1. Att äta mindre godis tror jag liksom säger sig självt. Det fattar alla och envar att våra kroppar inte är gjorda för eller mår vidare bra av. I flera år har jag nu kört Utmaningen direkt efter Helgernas gottechocker och det känns fräscht.
  2. Den periodiska fastan då?
    Ja… visst råkar det kanske vara trendigt just nu, men jag har aldrig hakat på dieter eller liknande för att det är trendigt (eller överhuvudtaget faktiskt), men det här tilltalade mig. Under lång tid har jag funderat på det faktum att vi som lever nu är de första människorna som har tillgång till MAT 24/7. Vi behöver aldrig bli hungriga, utan kan lugnt gå runt och fortsätta äta, äta och äta. Alltså vi som har turen att sitta i den välbärgade båten.

    Men här har det gått lite för fort rent biologiskt tror jag. Min uppfattning och min mänskliga instinkt säger mig att det är tänkt att vi ska känna känslan hunger.  Vi bör bli hungriga emellanåt och vi behöver lära oss att lite hungerkänsla varken är farligt eller att kroppen skulle fungera sämre fast den bara får vätska under en kort period. Inget av ovanstående handlar alltså om att jag ska gå ned i vikt (vilket för övrigt är det allra vanligaste nyårslöftet), få bättre hud (vissa hävdar att periodisk fasta skulle kunna leda till bättre hud) eller något annat ytligt för jag är nöjd både med min hud, vikt och humör 😉

    Det handlar alltså enbart om att må bra i längden. Att vara snäll om och ta hand om kroppen på det sätt jag tror är bäst. Och kanske att redan nu börja sikta mot den däringa 100-årsdagen år 2084! Det vore något det!
    Ps. Choklad räknas visst som godis!

Byn i mitt hjärta – Som att vandra i en vintersaga

Snö…
Överallt.
Som ett stort vitt vackert och mjukt duntäcke över hela världen.
Jag kan inte sluta förundras.
Vet inte hur många gånger jag sen julhelgen har utbrustit ett,
Herregud vad vackert det är!

Så mycket snö. På så kort tid.
Dessutom relativt tidigt på säsongen.

Varken pappa eller jag kunde erinra någon sådan fantastisk vinter i närminnet. Vi gissade att vi skulle behöva tillbaka till 80-talet för en liknande.

När jag var hemma över nyårshelgen var det lite som att bli nyförälskad i min hemby. Länge sedan den gnistrade åt mig på samma sätt och jag insåg att jag varit hemmablind. Så mycket skönhet runt knutarna!

2017 -En tillbakablick

Innan jag började skriva det här inlägget så läste jag igenom min tillbakablick från 2016. Då fick jag prestationsångest…

Dels för att jag vet vilket jobb det är att göra en sån här maffig tillbakablick och dels för att jag tyckte att den blev så bra ifjol. Helt ärligt, handen på hjärtat osv.

Så kanske borde jag strunta i det 2017?
Men näääää… det ska jag såklart inte. För även om det gav lite prestationsångest så gav det så mycket mer i form av fina minnen som gjorde mig alldeles varm inombords.
Alla små turer, upplevelser och äventyr.
Mitt liv.
Wow!

Att se bilder och läsa om sånt man upplevt en gång, är som att få återuppleva lite av det man kände första gången man gjorde det. Det är ju också det primära skälet till varför jag bloggar.
För min egen skull.
För minnet.
För att komma ihåg.
En egogrej.
Men kan något av det jag skriver inspirera någon annan är det ju en fin bonus…

Det finns så mycket att berätta om 2017 så det är bäst att vi sätter igång!

Året inleddes någonstans efter tolvslaget med att jag och Kristoffer lirade lite schack. En bra början!

Jag älskar att tura men på min Palindrom-födelsedag (33) var det bara en som ville hänga med. Tur jag har dig Arvid!

Tillsammans med Maria gjorde jag Gustavsbergsbacken! Mer sånt! 

Sen var det dags för tidernas bästa 80-talsfest då gänget samlades i Västerås för att fira Holle! Världsklass!

En madrass och en pulka med ved. Lägg till en finfin Kärringbacke och ett paket korv så är det per defintion en bra dag!

2017 har miljömässigt varit ett riktigt katastrofår för mig 🙁
Det har blivit 4 utlandsresor med flyg = Inte ok för mig.
Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag knappt gjort det alls de senaste fyra åren (med undantag av träningsresan som jag vann till Portugal) och att jag flugit sparsamt inrikes där jag har försökt ersätta resor med tåg där det varit möjligt. Bättring utlovas 2018.

Men ska man nu resa bort så måste man ju åtminstone se till att ha det bra när man är iväg.

Den första resan gick i slutet av januari till Teneriffa (plus en otroligt vacker dagstur till grannön La Gomera) tillsammans med mina föräldrar för att fira pappas födelsedag. Har aldrig varit till Kanarieöarna förut och blev verkligen tagen av den spektakulära naturen! Vilka vyer!

Den som är intresserad av att se mer från Teneriffa och La Gomera kan titta i den lilla mikroskopiska digitala fotoboken nedan eller klicka här för en större variant.

Hemma väntade vi mest på vintern och gjorde vad vi kunde av vinterförhållandena som rådde. Ut på tur och grilla hamburgare kan man ju tex alltid göra oavsett snötäcke.

Men nog kändes det lite tungt när det såg ut såhär 19 februari…
Om ni undrar över liggunderlaget så är det ett vindskydd nere vid Storsjöns strand…

Inte mycket till is heller. Mest blött.

Men det bättrade sig lyckligtvis så pass att det blev en fin vårvinter. Årets bästa jobblunch spenderades så här:

Körde Sveriges enda motionslopp i skidskytte – Östersundsloppet. Riktigt skoj även om det tyvärr är få motionärer med och mest bara elit. Konstigt att inte fler tar chansen att prova på när möjligheten finns. Ett riktigt fint arrangemang!

Med jobbet körde jag en sträcka i Stafettvasan (Evertsberg – Oxberg). Vet inte om jag någonsin haft så bra glid under skidorna (Tack Björn!) men fästet i de avslutande Lundbäcksbackarna var det sämre med. Hur som helst ett minnesvärt och fint skidpass, en rolig upplevelse med kollegorna och det i kanonväder!

Efter stafettvasan fick jag brått hem för att se Emil Jensens föreställning – Flyktpotatis. Mycket bra kväll med många tänkvärdheter. En finfin födelsedagspresent från Elisabeth och toppsällskap av Lisen på det!

Vårvinterporr:

Edsåsdalen 5 mars

När solen ännu inte hunnit försvinna bakom bergen vid hemfärd från jobbet så vet man att det vänt på riktigt och att glassiga stunder väntar! (8 mars)

Arvid tränar på skidåkning i Bräcke

Sen övade vi på tågåkning. Mycket praktiskt eftersom Arvid sen åkte tåg tillbaka till stan med farmor.

Den episka dagen 13 mars i Ullådalen.
Alltså vilken dag det var! Helt otroligt! Gassande sol, helt vindstilla, fint före, toppsällskap, glada barn osv osv.

Om jag skulle få leva om en dag från året så skulle det bli denna. (Fast jag skulle säga till Kristoffer att smörja in ansiktet lite noggrannare… XD )



Vi har övat en del på slalom med storkillen. Här i Trillevallen.

Fast flest gånger blir det såklart i hemmabacken på Frösön. Här åker vi tex i  Ladängen, en helt vanlig vardgskväll mitt i veckan! Sicken lyx! Och ett av svaren på frågan varför vi bor där vi bor.

Mentala barriärer har krossats. Tex när jag tog steget ut och bar knalläppar på jobbet! Me like!

Sen kom hon äntligen och hälsade på igen!

Efterlängtad av hela familjen <3

Skidsäsongen gick ofrånkomligen mot sitt slut – men sicken skillnad på åkning från första till sista gången på en säsong!

ÖFK!!!

Påsklov firades i Härjedalen och med ett nätt litet legobygge.

och Assar passade på att fylla 2 år!

 

Många böcker har lästs under året. Både av stora och små.

Vår = Trädgårdsarbete…

I början av maj fick vi till ännu ett simläger i Älvdalen! #Östersundtriathlon

Den 9 maj var det ÄNTLIGEN dags för mig och mamma att besöka Fäviken magasinet! Väldigt häftig upplevelse även om väntetiden varat ungefär lika länge som en graviditet!

En minnevärd fest hos Mina Bästa Polare med tema Cirkus. Mer tema åt folket!

Vi har en himla tur som får åka på ett lite mindre privat kosläpp varje år!

Inte så mycket värme att tala om men till slut kom studsmattan fram!

Innan min allra första resa till Amerikat hade vi en härlig familjehelg i Bräcke för att ladda upp familjedosen till Max!


Efter en annorlunda upplevelse med en gammaldags svensk Vikingamiddag i vackra Orbaden bar det av västerut!

Mot USA!

Jag kan fortfarande känna mig lite mållös efter den otroliga resan jag fick vara med om. Är så tacksam över möjligheten som jobbet gav mig, att krossa lite av mina egna fördomar om USA och dess invånare. Med mig hem har jag en hel hop med härliga minnen som går att läsa mer om här, här, här, här och här.

Jag var helt slut efter knappt två veckor, fullmatade på fantastiska upplevelser. Men det var också en lång tid borta från familjen så det kändes bra att sommaren väntade runt hörnet när jag kom hem igen!

Midsommaren spenderades i Falun…

… och avslutades med simtävlingen Runn Open Water. Den blev historisk i sig eftersom jag för första gången fick stryk av Kristoffer på en simtävling!
För mig spelade det ingen roll att det bara handlade om 14 sekunder över 2800 m, eller att jag kunde bortförklara en liten del med att jag hade cyklat 5 mil MTB dagen innan.
Jag var ändå alltför långsam… Det gav mig lite att fundera på med bara 2 veckor kvar till Vansbro. Tävlingen som verkligen gäller!

Men först firade vi 6 år som gifta på vackra Verkön. <3

I Vansbro skärpte jag till mig. 
Tyvärr hade jag simmat mindre än ifjol och presterade föga förvånande också sämre än 2016, men trots allt så lyckades jag hålla maken bakom mig ett år till. Segermarginalen blev den minsta hittills och jag känner verkligen flåset bakom lilltån…

Sen blev det till att träna MTB.
Här på vackra sommarleden till Ytterberg. De sluttande och hala spängerna var en balansutmaning av rang för en nybörjare som mig.

En dag tog vi med oss gasköket och cyklade någon kilometer bort. Falukorv och makaroner har aldrig smakat så bra. Så enkelt och värt. Bara ut och gör det liksom!


Min plötsliga MTB-hets berodde på att jag i ett svagt ögonblick anmält mig till Fjällturen i Funäsfjällen. Ett MTB-lopp över 63 km som jag länge velat köra och iår funkade det familjemässigt. Det var en häftig upplevelse!

Inom 1.5 vecka blev det Vanbrosimningen, Fjällturen och Älglunken.
Lite som ett utdraget triathlon!
Älglunken är ett fint litet löplopp som arrangeras i Lillhärdal under Härdalsyran varje år.  Var även premiär för både Arvid och Assar i nummerlapp 😀

Blandade sommarögonblick:

Efter Tom Odells magiska spelning på Storsjöyran var det dags för ännu en resa utomlands. Denna gång till Spanien med familjen, min svägerska med familj och svärmor. Varmt. Härligt. Och varmt!

Knappt hade vi landat på Arlanda förrän vi behövde styra kosan mot Falun. Det var dags för årets Swimrun – Stora Stöten Swimrun.
En ganska kort, men mäktig och tuff tävling där Emelie visade sig vara stark som en oxe och jag fick gräva djupt för att hänga med. Vi krigade oss upp på pallen och gick i mål mindre än ett dygn efter min hemkomst från Almeria.

Sensommarutflykt till Tibrandshögen på Rödön!


Laddade för den årliga kräftskivan!

Födelsedagsmiddag för mamma i Sveg

Årets enda triathlontävling innebar också internationell debut för mig. Jag och Kerry åkte till Trondheim och fick uppleva en sensationellt vacker tävling som Kerry dessutom vann!

Årets ES-återträff ägde rum i vackra Älvdalen. Så fint att få träffa alla igen!

Årets bröllop ägde rum i vackra Öregrund i september månad när Kremelie sa JA till varandra!

Som jag längtat efter att få springa i fjällen!
Näst sista helgen för säsongen var det äntligen dags. Det var en del av Emelies 30-årspresent från mig! Tänk vilken bra present (om jag får säga det själv)! Rutten blev: Vallbo (Vålådalen) – Anaris – Lunndörren (övernattning) och tillbaka till Vallbo via Pyramiderna. Cirka 50 km på ett dygn. Prima.

På listan: Saker man måste göra varje år står det i vår familj att man måste plocka lingon eftersom det går ganska stora mängder lingonsylt under ett år. Men även det kan ju bli en ganska mysig aktivitet om man gör upp lite eld och grillar osv 🙂

Sen fyllde han 5!
Stjärnan!

På jobbfronten då?
Jo vissa dagar undrar jag ju vad jag håller på med…

Andra dagar njuter jag desto mer

Små äventyr kan man göra året om

Jag har startat ett nytt instagramkonto som heter Pocketrainerapp och handlar om träning. Själva appen Pocket Trainer finns förhoppningsvis inom en snar framtid där appar finns!

2017 har handlat mycket om återuppbyggnad och lagande av kroppen.
Har tagit itu med och satt bollen i rullning för att bli av med:
1. Ansträngningsinkontinens
Åtgärd: Gjorde TVT-operation 4 december. Hittills verkar det lovande men jag får återkomma med lite exaktare mätresultat när studsmattesäsongen är igång 😉
2. Akilleshälarna
Åtgärd: Tja… Det har ju varit ett några genom åren. Men den senaste åtgärden har varit två omgångar (á 4 respektive 3 behandlingar) med stötvågor gjorda mha tryckluftshammaren nedan. Inte skönt. Men just nu har jag inga problem med min vänstra fot. Den högra är tyvärr inte helt återställd men jag håller tummarna för att den bättrar på sig framöver då jag precis avslutat den andra omgången och förbättringar efter stötvågsbehandling kan fortsätta över tid.

3. Allergin
Åtgärd: Kommer påbörja en 3-årig behandling med Grazax den 18 januari. En hyposensibiliering i tablettform som jag kommer att kunna sköta själv och som jag har stora förhoppningar på. Det vore enormt om det funkade!

I november drog jag och maken till Curacao. Bara vi.
Jag har flertalet gånger fått frågan om det var bra?
Tja… Det var svårt att inte ha det bra. Dessvärre har jag inte riktigt haft tid att skriva ett inlägg om det än, men jag har ambitionen att göra det när jag får lite tid över. Under tiden bjuder jag på några bilder!

När vi kom hem har det blivit ytterligare skattjakter, utflykter och annat viktigt på riktigt i vackra omgivningar.

Julen firades på Frösön!

Snöiga mellandagar i Bräcke och Nyår hemma i Härjedalen denna hittills fantastiskt vackra vintern 2017!

Ett händelserikt och på många sätt både fint och positivt år att ta med sig i samlingen. Och en rackarns tur att det samtidigt finns mycket trevligt att se fram emot under det kommande året!

Här vore det väldigt uppskattat om du som läst ända hit lämnade en liten eller stor kommentar efter dig!

Önskar eder alla ett Riktigt Gott Nytt År!

OPERATION: bli läckagefri

Äntligen!
Ni som följer min numera lite sporadiska blogg kanske minns att jag i början av oktober skrev tre inlägg om hur jag ska ta han om kropp om 2017 och komma till rätta med några saker.

Del 1 handlade om ansträngningsinkontinens och nu är det alltså gjort.
Efter två ombokningar av operationstiden var det alltså min tur.
Först fick jag tid alldeles innan avresan till Curacao och det hade ju känts totalt bortkastat om man INTE hade fått bada på en typisk badsemester. Andra gången ringer de mig dagen innan och säger att de fått ett akutfall och behöver flytta mig… Ny tid på måndag om två veckor. Alltså denna vecka.
OK… Fokusera om igen. Tredje gången gillt!

Vi hade ordnat barnvakt så att Kristoffer skulle kunna hänga med som support, då jag i ärlighetens namn plötslig kom på att en operation, även om den beskrivs som ett enkelt ingrepp, kanske inte är så banal som jag trott…

Men på söndagen (alltså dagen före) så kräks Assar en gång på morgonen (9-tiden). Jaha… Är det magsjuka (suck nu igen?!!?) eller vad är det? Barn kan ju kräkas av många olika anledningar. Sen är han som vanligt resten av dagen tills han åter kräks en gång vid 18.00 på kvällen… Men hallå? Vad är detta? Inte den typiska magsjukan direkt?? Jaja. Kristoffer får vabba, vi avbokar barnpassningen och jag får klara mig på egen hand nästa dag.

Sov ganska ok innan dusch och den på fastande mage ganska korta men uppfriskande promenaden bort till sjukhuset. En bedårande soluppgång längs vägen gav lite värme inombords och jag tog det som ett gott tecken. Det kommer gå bra idag.

Runt lunch var det dags.
Det gjorde ont att få lokalbedövning men efter att till slut ha tackat ja till lite droger från narkossköterskan gick det bättre. Fast skruven som jag stirrade på i taket tycktes plötsligt börja röra på sig…

Någon frågade mig plötsligt om träning. Därifrån fortsatte samtalet i rummet handla om triathlon, ironman, om vardagspusslet och hur man får in mycket träning som heltidsarbetande småbarnsförälder…
Tiden rullade på mycket snabbare när man kunde prata om något annat och snart var allt klart. Hela operationen tog 61 minuter och hade gått bra enligt kirurgen. Skönt!

I väntan på att få åka upp till avdelningen kände jag mig öm, skör, ganska liten och bräcklig. Fick byta om till vanliga kläder och försöka kissa. Kravet nu var att jag skulle kunna kissa och tömma blåsan helt innan jag fick åka hem.

Kände mig ganska pigg (iaf jämfört med andra på uppvaket som blivit sövda), så först verkade det nästan löjligt att bli skjutsad i en säng när man sitter upp och är helt påklädd. Men men…
Väl uppe på Gynavdelningen fick jag dela rum med Gerd 85 år, en riktig krutgumma från Hammarstrand som jag fick många goda skratt ihop med.

Åt en sen lunch och skrockade med Gerd om sånt som är viktigt på riktigt i livet. Som att tex vara rak med det man egentligen vill ha sagt istället för att tiga och om hur det till viss del blir lättare att göra just det med åldern. Här började min lokalbedövning sakta släppa och jag kände mig inte riktigt lika kaxig längre i att jag var helt ok efter operationen. Smärtan i underlivet kom smygande men blev snart ytterst påtaglig. Kände mig både illamående och svimfärdig när jag försökte gå på toa. Ragglade tillbaka till sängen och tryckte på knappen. En sköterska gav mig 2 st citodon mot smärtan och använde sen ultraljud för att se om blåsan tömts. Nej. Inte alls…

Fick en morfinspruta mot smärtan. Sen blev det middag som intogs med ganska god aptit trots illamåendet. Det är viktigt med energi in!
Hade också en viss stress över att klockan tickade på fort. Förstod att om Kristoffer ska ha en chans att hämta mig så måste det vara innan klockan 20 och sovdags för barnen… Så jag utmanar illamåendet och yrseln i en ny kraftsamling för nytt toabesök. Kom igen nu då!

Stapplar in på toan och känner mig lika yr och illamående som förra gången. Flyttar en pall och sätter den rakt framför mig för att luta armarna och huvudet mot. Försöker andas djupt. Kom igen andas. Fy tusan vad ont det gör… Tänker tanken att jag kanske måste lägga mig ned på golvet…

Sen minns jag inget mer.
Det är svart.

Genom mörkret tränger en strimma ljus och jag känner hur någon lyfter mina ben rakt upp i luften. Åh. Det där var skönt. Just i det ögonblicket känner jag först lättnad för att det inte gör ont. Den förlamande smärtan är tillfälligt borta. Vänta, var är jag? Synen kommer stegvis tillbaka genom en dimma och jag ser tre personer runt mig. Läpparna rör på sig och de säger något men jag hör inte. Först tjuter det en ren ton i huvudet a la testljud och sen blir det bara brus innan det sakta tystnar bort och jag kan höra som vanligt. En manschett för att kolla blodtryck åker på armen, 110/60, aha men det var ju bra (och högt för att vara mig). Bra saturation och sen hjälper de mig upp till sängen som någon rullat dit. Men i samma stund som jag rör på mig kommer också smärtan tillbaka. Först fattar jag ingenting och sen kommer det ofrivilliga tårar som jag inte kan hejda. Chockad konstaterar jag det uppenbara. Jag har svimmat.

En sköterska sätter en nål i handen för säkerhets skull och ganska direkt efter bestäms att jag blir kvar över natten. Jag frågar hur de hittade mig och tydligen hade jag sån tur att en av dem var alldeles utanför och hörde en smäll inifrån toan. Verkar klarat mig från fallskador.

Ringer mamma, som ringer till min morbror. Han bor i stan och åker över för att byta av Kristoffer hemma en stund, så att K kan komma med lite övernattningsgrejer och en teckning från femåringen <3

Det blev en lång natt med illamående, regelbundna toabesök följt av ultraljudsmätningar innan jag vid 1:30 äntligen lyckades med uppdraget (tömma blåsan) och belönades med sovmorgon till 6:00, innan det var dags för att upprepa bedriften en gång till.

Men det är något speciellt med gryningar. Om det på något sätt är en lång och kämpig natt så händer det något speciellt när det första ljuset bryter mörkret. i det här fallet mådde jag direkt hundrafalt bättre och kunde gå fram och tillbaka till toaletten utan problem. Så snart personalen ser att jag kan behålla frukosten blir jag friskriven och innan lunch blir jag hämtad av man och barn! Tack!

Härifrån kan det bara bli bättre och jag måste återkomma med resultat efter operationen framöver.

Först väntar dock några mer stillsamma veckor då jag inte får cykla, simma eller styrketräna på minst 3 veckor. Något tidigare är det tillåtet att springa och åka skidor men dock försiktigt med respekt för att såren måste få läka och att det inopererade bandet ska få fästa på bästa sätt! Det här är en långsiktig investering i mig själv och jag ska inte försämra resultatet genom att vara för ivrig… Jag lovar!

Ps.
Om ni vill läsa om några andra som gjort liknande ingrepp så kan jag rekommendera att ni tex läser här , här och kanske lyssnar här.

Den här dagen – 15 november

Så var vi åter hemma hos våra älskade pojkar efter en välbehövlig, efterlängtad och på många sätt alldeles fantastisk semester på Curacao!
Synd att man ska bli så momentant trött av den långa hemresan. Tänk när man kan börja teleportera sig… Då ska det minsann bli resa av!

Men i väntan på Curacao-frossa här på bloggen, tänkte jag köra en liten favorit i repris (gjorde samma sak den 28 september iår).
Alltså med hjälp av Facebooks funktion – Den här dagen berätta lite kort om några saker som tagits upp den 15 september enligt fejan de senaste åren.

2009
Det första minnet som ploppar upp är från min första blogg, ett par månader efter jag börjat blogga för 8 år sedan. Jag gnällde visst lite på vädret?

2009 Del 2
Mamma och storebror satt samma dag hopklämda i en liten bil för finalsträckan på 60 mil i gentlemannarallyt Gill Gran Turismo Classico. Under några dagar hade de rejsat från Polen, i denna mikroskopstora bil –  tillsammans med 27 andra knasiga team på väg mot målet i Stockholm. Sent den 15 november gick de formellt i  mål men det räckte ju inte. Därefter väntade nämligen en liten bonusetapp på 46 mil till Härjedalen, fast i lite makligare takt… De hann åtminstone fylla på depåerna med lite smulpaj i studentlyan i Uppsala och berätta om äventyret 🙂

2013
Börjat jobba igen efter mammaledigheten och minns en av mina första övernattningar borta från Arvid. Det var inte lätt då.
Vid det här laget har det blivit ganska många nätter borta från båda barnen, både privat och i jobbet. Men nej. Det är fortfarande inte lätt. Det blir aldrig lätt. Dock både hoppas och tror jag att våra barn känner en stor trygghet i även andra människor än bara mamma och pappa, då de från tidig ålder fått prova på olika barnpassare <3

2014
Om en oro som jag tror att många som varit gravida kan relatera till.
Är jag verkligen gravid??? Blod! Det här kan inte vara bra? Eller? Är det ingen fara på taket?… I mitt fall var det aldrig någon fara på taket i tidigt skede men därmed inte sagt att man inte går runt med de tankarna. För det gjorde i alla fall jag.

2015 
Ny profilbild

och ett  minne från ett av de härliga simlägren i Älvdalen!

Det var den dagen det.

2017
Suttit på flygplan och flygplatser i ungefär 18 timmar och därför ska jag nu uppsöka min egen högst efterlängtade säng 😉

Sov gott!

 

Ironman 2018?

Jo men visst.

Jag har anmält mig.
Igen.
Så 2011 och 2016 kommer få sällskap av 2018 och ska komplettera min Ironmantrilogi.

Det måste dock till något lite speciellt för att jag ska kunna motivera mig och underkasta mig den mer disciplinerade träningen som ett IM-lopp kräver. Alltså mer än min, Lattjo-Hmmm-vad-känner-jag-för-att-träna-idag-SAMT-vad-funkar-med-familjens-schema-träningen, som annars plikttroget fyller mitt liv.

2011 handlade det bara om att genomföra.
2016 handlade det om att ta sig tillbaka efter två graviditeter och förlossningar.

2018 kommer för min del handla om att testa ett nytt lopp.
Jepp.
Det har blivit dags att byta ut älskade Kalmar (som verkligen är en helt magisk tävling) men dessvärre ligger tokigt för familjen i slutet av sommaren. Det är inte kul när familjen behöver anpassa heeela sommarlovet/semestern efter någon som behöver träna strukturerat och tänka till på en massa andra detaljer som nutrition, sömn, återhämtning, planering, träningsmöjligheter, utrustning mm. Så här var vi rörande överens, mannen och jag. OM jag kör någon Ironman nästa år så får det inte bli ännu ett i slutet av sommaren.

Scannade igenom Ironmans kalender.
Om och om igen.
Helst hade jag nog kört Frankfurt men det var redan slutsålt. För att få en vettig chans att hinna cykla åtminstone några pass utomhus och kanske även hinna doppa tårna i Storsjön efter islossning så koncentrerade jag sökningen till tävlingar som går från mitten av juni till början av juli.

Efter många OM och MEN och JAHA föll valet på Haugesund i Norge. Det sägs vara en vacker (döh, vi snackar Norge…) tätort vid Atlantkusten mellan Bergen och Stavanger. Åren 2012-2017 har de stått som värd för en populär Halvironman-tävling vilken beskrivits som en av de vackraste i hela IM-cirkusen och 2018 satsar de på att anordna en tävling över fulla distansen. Så om allt annat skiter sig den dagen så kan jag iaf njuta av utsikten?

Nu är det ett tag sen jag anmälde mig men det har på riktigt blivit dags att styra upp och planera tiden fram till Race day mer strukturerat än Mañana Mañana som fått råda under min säsongsvila kombinerat med första omgången av VAB/VOBBande som förrförra veckan bjöd på.

Känns fint tycker jag.
Lagom till att snön börjar färga fjällen i horisonten sitter jag och försöker föreställa mig en lång dag i lycra den 1 juli nästa år. Den skräckblandade förtjusningen som ett sånt här beslut innebär kommer absolut räcka som bränsle att ta mig igenom hösten, vintern och våren. Bara hoppas att sjukdomarna (som garanterat kommer) inte stör planeringen alltför mycket (peppar, peppar)…

Äh.
No worries mate
Nu kör vi!

Steg 3. Allergin – En snigelprocess…

Minns ni den där eviga sommaren 1994?
Sommaren som bjöd på värmebölja, massor av bad och skavsår i öronen från Glenmark, Eriksson och Strömstedt?

Även jag blev kanske inspirerad av det stundande guldgrävandet på andra sidan Atlanten, när jag under våren började spela fotboll. Sommarhetta i kombination med närkontakt till ett stort antal nyklippta gräsmattor blev för mycket. Sedan sommaren 1994 är jag rejält allergisk mot främst gräspollen och pälsdjur. Generna har jag förmodligen alltid burit på eftersom mamma är allergisk mot samma saker. Fast för henne kom allergin senare i livet.

Det är ju ett skit det här med allergi. Som den optimist jag är försöker jag se saker ur olika perspektiv, men med förkärlek till det positiva. Fast just allergi kan jag inte se några fördelar alls med. Bara nackdelar.

Nu är ju en del hinder, inte hinder på riktigt, utan mer som väghinder. Jag väljer att tänka på allergi som ett väghinder. Om jag saktar in, tänker till och kanske gör saker lite annorlunda, så kan jag oftast vara med. Man får vara lite anpassningsbar. Men utan att ens reflektera över det längre, så gör jag i princip aldrig något av följande:
*klappar djur (om det inte finns vatten och tvål alldeles i närheten)
*går barfota i gräs
*sitter ned i gräs utan byxor och skor, men helst inte alls
*tar i gräs med händerna
*klipper gräs
Undantagsvis måste jag ju göra något av ovanstående men då får jag också betala priset. Det går ju det med, även om det inte är kul.

Tack och lov finns det ju både mediciner och vård att få i detta underbara land. Med hjälp av medicinering kunde jag fortsätta spela fotboll hjälpligt i 4 år till innan intresset svalnade och viktigast av allt var att familjen kunde ha kvar våra älskade husdjur i 10 år till. Vi gjorde en deal om att inte skaffa nya djur men ha kvar dem vi redan hade så länge de var friska.

En trolig effekt av fotbollsspelandet är dock att jag har störst känslighet mot gräs. Från tidig vår och fram till midsommar går det bra men sen… När det börjar bli dags att slå hö och det klipps gräsmattor i parti och minut, då är det verkligen jobbigt att vara utomhus och så fortsätter det ända in i oktober.

Som svensk triathlet ligger dessvärre många coola tävlingar i slutet av sommaren, alltså när det är som jobbigast för mig att träna och prestera. Tabletter, nässpray och ögondroppar gör att jag klarar jag mig hyfsat från ögonkli och snor men då blir jag istället väldigt trött och seg i kroppen. Inte alls optimalt för fysiska utmaningar.

Under studietiden i Uppsala fick jag höra talas om hyposensibilisering eller immunterapi. En behandling där man systematiskt utsätts för det man är allergisk mot, fast i mycket små doser, så att kroppen ska vänja sig vid ämnena och förhoppningsvis sluta reagera mot dem.

Min väg mot att få den här behandlingen började i Uppsala hösten 2009. Kruxet är att jag som gräsallergiker måste påbörja den långa behandlingen på hösten/senast under vintern när utomhusdoserna är låga/obefintliga. 2009 var väntetiden för lång för att hinna påbörja någon behandling.

Ett år senare, hösten 2010, gjorde jag exjobb och befann mig utomlands från början av juli fram till början av december. Återigen försent att påbörja något. Efter årsskiftet, i början av 2011 flyttade vi till Stockholm och nu vände jag mig till Stockholms läns landsting istället.

På senhösten 2011,  efter ny utredning på Karolinska var det äntligen dags att påbörja behandlingen. Tjoho!
Eller ja.
Alltså…
Det skulle ha kunnat bli så…
Om inte jag misstänkt att jag precis blivit gravid (vilket jag hade).
Om man blir gravid under en pågående behandling så avbryts den inte. Men man ska inte påbörja någon behandling om man är gravid.
Det blev ingen behandling för mig i Stockholm.

Hösten 2012 hade vi flyttat till ytterligare ett nytt landsting och precis fått barn så någon allergibehandling eller göra annat än att plåstra om såren och ta hand om bebisen fanns inte på kartan. Vid det här laget visste jag också vilken sjukt tidskrävande apparat detta är så jag har liksom inte mäktat med att påbörja processen igen innan jag (precis som i fallet med inkontinensen) vet att jag är klar med barnafödandet.

Hösten 2017. Åtta år senare.
I slutet av juli skickade jag en egen vårdbegäran direkt till Lung- och allergimottagningen vid Östersunds sjukhus och bifogade journalen från Karolinska. Nu är det oktober och jag vet att jag finns uppskriven på en väntelista någonstans. Har inga större förhoppningar om att få genomgå en behandling redan iår men å andra sidan är jag rätt van och vänta vid det här laget. Jag räknar dock inte med att behandlingen kommer att göra mig helt fri från allergier – men en lindring hade inte suttit fel!

Jag anpassar mig och gör så gott jag kan för att leva det liv jag vill med de mediciner jag har. Det går ganska bra. Ibland får jag sakta in eller ta en omväg. Men för mig är det ju inte längre någon omväg utan en slags anpassad personlig huvudled.

 

Steg 2. Akilleshälarna / Plantar Fasciit

Ibland funderar jag lite extra på slumpen. Hur det egentligen kommer sig att oväntade saker och ting sker. Märkliga sammanträffanden.

Som att när ett gammalt punkband från 80-talet gör en dålig spelning på Storsjöyran leder till att jag kanske äntligen får bukt med hälproblem som jag burit på i 4 år nu…

Men låt oss dra en liten resumé först.

Sommaren 2013 fick jag problem med smärta i hälarna.
Ni har hört det förut… Extremt problematiskt för någon som älskar att springa.

Det här är ett ämne som jag skrivit om flera gånger tidigare. Under åren som gått har jag testat så många saker. Tejpa, ilägg, specialskor, antiinflammatorisk medicin, excentriska tåhävningar, strassbourgsockor, kortisonsprutor osv…

En kollega sa direkt till mig att när du får problem med plantar fasciit så kan det ta upp till ETT ÅR att läka. HAHA sa jag. Så här fyra år senare så förstår jag att han hade en poäng i att det är en tidskrävande läkningsprocess.

Under åren som gått har jag fortsatt springa. Trotsat smärtan. För jag vet helt enkelt inte hur man slutar springa och jag har så svårt att ge upp en så viktig del av mig själv. Men visst har jag dragit ned. Sprungit färre och kortare pass.

Men så i somras hände det.
Jag var med Kerry på Storsjöyran. Mellan några spelningar hamnade vi i ett öltält och hon snackade i telefon med någon kompis som också skulle komma dit i väntan på nästa spelning. Kompisen möter på väg mot öltältet en Annan-kompis, som i det här laget hade tröttnat på Charta 77s dåliga spelning, och frågar om inte denne vill hänga med till öltältet istället?

Annan-kompis tyckte att det här lät som en mycket bra idé i jämförelse med en dålig spelning. Sen hamnade han bredvid mig i öltältet och det visar sig att Annan-kompis råkar vara en helt fantastiskt duktig sjukgymnast som heter Per-Ivar. Få se, sjukgymnast sa du?

Jaså det säger du… jag var inte sen med att leda in konversationen på mina långvariga hälsmärtor.
– Har du provat stötvågsbehandling?
– Stötvågsbehandling? Nä… Det är väl i princip den enda behandling som jag INTE har prövat. 

Sen berättade han ingående om vad behandlingen gör, men det bästa av allt var att han kunde förklara för mig vad som hade hänt, varför det hände och även varför stötvågor skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig? Är det sant? Jag som börjat fundera på om min smärta kanske är kronisk…

Mina senor skadades troligen redan under våren 2013, på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet. En senskada tar 3-6 månader att läka eftersom det måste växa in nya blodkärl i senan som långsamt läker skadan. Senor innehåller ju normalt inga blodkärl. Men i mitt fall var det inte enbart blodkärl som växte in i senorna. Det följde även med nervändar  och de där nervändarna sitter kvar i mina sen länge läkta senor.  Faktum är att det förmodligen var först när skadan hade läkt som själva smärtan började… 

När jag böjer fötterna så drar det i senorna och gör ont i nervändarna. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag har det gjort ont. Det positiva är att det under dessa fyra år bara har handlat om mig och min smärthantering. Jag har inte förvärrat någon skada genom att springa. Bara haft ont. 

Han sa åt mig att boka en tid om ett par veckor när hans semester var över. Så det gjorde jag.

Nu har jag avslutat en första behandlingsomgång som i mitt fall pågått i fyra veckor med en behandling i veckan. Jag ska inte ljuga för er och säga att det inte gör ont för det gör det. Stötvågsbehandling går ut på att slå med en tryckluftsdriven hammare, på den plats där det gör som allra ondast. Tar ungefär 5 minuter och cirka 600 slag/minut, alltså totalt 3000 slag. Per fot. Varje vecka. Målet har varit att mekaniskt slå bort nervändarna ur senorna. Efter varje behandling ska man inte belasta foten på ett dygn för bästa effekt så det har jag varit mycket noga med. Sen har det varit en veckas uppbyggnad innan nästa behandling. Då gärna med hård belastning genom främst löpning för att kontrollera att vi har varit på rätt spår. Vilken underbar ordination!

Så hur är läget nu då?
Ja… Jag har fortfarande fotsmärtor. Men sååå mycket mildare. Och framför allt inte på en punkt som tidigare utan i hela foten. Förklaringen till det är att jag håller på att träna upp mina fötter igen. De har varit vana att gå i inneskor i en massa år och behandlats som små sköra ting. Men så plötsligt från en dag till en annan är det inte fötterna som jag måste anpassa mig efter, utan de som får anpassa sig efter mig.

Inneskorna är numera utkastade och mina superdämpade löparskor som jag länge haft till vardags går inte att använda längre. Jag får numera ont av för mycket dämpning. Vilken helomvändning! Det pågår istället en process där jag håller på att lära mig att gå normalt igen. Alltså våga belasta hela foten igen (även hälarna). Fötterna blir ömma men jag kan numera springa iaf 7-8 km utan ont! Vilken magi!

I min stora eufori har jag nu köpt ett par vanliga vardagsskor från Kavat (som jag dreglat över länge) och som jag äntligen kan ha eftersom jag inte behöver ha i några ilägg.

Man vet inte riktigt hur det kommer att utveckla sig framöver. Det kan fortsätta bli bättre och bättre. Det kan också bli så att det krävs en behandlingsomgång till framöver. Det får tiden utvisa.

Mina direktiv är att fortsatt hålla igång löpningen (älskart!) men inte överdriva. 1-1.5h/vecka till en början och uppemot 4-5h/vecka om 6 månader och därefter som vanligt. Minst två gånger i veckan under vintern. Om jag slutar springa helt under vintern kan jag få problem igen. Underhållslöpning alltså. Jag bryr mig inte. Kalla det vad ni vill. Bara jag får springa!

Lycka!!!
Så stort tack Per-Ivar!
och tack Charta 77 😀

5 mil hårdtest med Emelie till fjälls

Steg 1 – Inkontinensen

Efter min första förlossning har jag haft svårt att hålla tätt när jag springer , hoppar eller nyser. Opraktiskt för alla kvinnor och synnerligen opraktiskt för någon som älskar att springa.

Foto: Trondheim Triatlon
Eftersom lillen vägde 4760 gram så var det kanske inte så konstigt om något gick sönder och jag sökte hjälp för detta redan då, men det slutade bara med någon folder innehållandes olika sätt att göra knipövningar.  Dessa gjorde dessvärre ingen skillnad för mig.

Har läst om ett enkelt ingrepp mot ansträngningsinkontinens som verkar göra underverk för i princip alla med liknande problematik, men barnmorskan sa att vården kan vara ovillig att låta någon som planerar familjeutökning inom något/några år göra ingreppet.

Så jag väntade.
Blev gravid igen.
En till förlossning förbättrade knappast läget men försämrade det kanske inte heller.

Här hemma är vi oerhört eniga om att exakt två barn är helt fantastiskt rätt för just oss. Så, inga fler tillökningar att vänta i framtiden, och tidigt i våras tog jag åter kontakt med vården. Efter ett antal besök hos uroterapin, gynundersökning och samtal med gynläkare osv så har jag nu äntligen passerat nålsögat och finns uppskriven på väntlistan för operation. Hurra!

Det som kommer ske (det här är alltså min återgivning av hur jag uppfattade gynekologens förklaring) är man går in ovanför blygdbenet och fäster en tråd som man sen drar nedåt, runt urinröret, och sen tillbaka upp igen för att sätta fast. Urinröret ska egentligen vara rakt men mitt blev krökt vid förlossningen (se bild ovan) och inga knipövningar i världen tycks kunna räta upp det. Men en liten snörstump ska alltså göra susen… Lokalbedövning räcker och det beskrivs som ett snabbt och enkelt ingrepp. Simple as that alltså.

Många kvinnor jag läst om, tex Sofie Lantto prisar den här operationen och även gynekologen som undersökte mig, berättade att nästan alla kvinnor blir nöjda eller mycket nöjda efter ingreppet. Det enda de flesta ångrar är att de inte gjort operationen tidigare. Hoppas hoppas hoppas på ett liknande underverk för mig!

(Tänkte bara lägga till informationen om att man absolut kan få barn igen efter operationen om någon undrade)