Ironman 2018?

Jo men visst.

Jag har anmält mig.
Igen.
Så 2011 och 2016 kommer få sällskap av 2018 och ska komplettera min Ironmantrilogi.

Det måste dock till något lite speciellt för att jag ska kunna motivera mig och underkasta mig den mer disciplinerade träningen som ett IM-lopp kräver. Alltså mer än min, Lattjo-Hmmm-vad-känner-jag-för-att-träna-idag-SAMT-vad-funkar-med-familjens-schema-träningen, som annars plikttroget fyller mitt liv.

2011 handlade det bara om att genomföra.
2016 handlade det om att ta sig tillbaka efter två graviditeter och förlossningar.

2018 kommer för min del handla om att testa ett nytt lopp.
Jepp.
Det har blivit dags att byta ut älskade Kalmar (som verkligen är en helt magisk tävling) men dessvärre ligger tokigt för familjen i slutet av sommaren. Det är inte kul när familjen behöver anpassa heeela sommarlovet/semestern efter någon som behöver träna strukturerat och tänka till på en massa andra detaljer som nutrition, sömn, återhämtning, planering, träningsmöjligheter, utrustning mm. Så här var vi rörande överens, mannen och jag. OM jag kör någon Ironman nästa år så får det inte bli ännu ett i slutet av sommaren.

Scannade igenom Ironmans kalender.
Om och om igen.
Helst hade jag nog kört Frankfurt men det var redan slutsålt. För att få en vettig chans att hinna cykla åtminstone några pass utomhus och kanske även hinna doppa tårna i Storsjön efter islossning så koncentrerade jag sökningen till tävlingar som går från mitten av juni till början av juli.

Efter många OM och MEN och JAHA föll valet på Haugesund i Norge. Det sägs vara en vacker (döh, vi snackar Norge…) tätort vid Atlantkusten mellan Bergen och Stavanger. Åren 2012-2017 har de stått som värd för en populär Halvironman-tävling vilken beskrivits som en av de vackraste i hela IM-cirkusen och 2018 satsar de på att anordna en tävling över fulla distansen. Så om allt annat skiter sig den dagen så kan jag iaf njuta av utsikten?

Nu är det ett tag sen jag anmälde mig men det har på riktigt blivit dags att styra upp och planera tiden fram till Race day mer strukturerat än Mañana Mañana som fått råda under min säsongsvila kombinerat med första omgången av VAB/VOBBande som förrförra veckan bjöd på.

Känns fint tycker jag.
Lagom till att snön börjar färga fjällen i horisonten sitter jag och försöker föreställa mig en lång dag i lycra den 1 juli nästa år. Den skräckblandade förtjusningen som ett sånt här beslut innebär kommer absolut räcka som bränsle att ta mig igenom hösten, vintern och våren. Bara hoppas att sjukdomarna (som garanterat kommer) inte stör planeringen alltför mycket (peppar, peppar)…

Äh.
No worries mate
Nu kör vi!

Steg 3. Allergin – En snigelprocess…

Minns ni den där eviga sommaren 1994?
Sommaren som bjöd på värmebölja, massor av bad och skavsår i öronen från Glenmark, Eriksson och Strömstedt?

Även jag blev kanske inspirerad av det stundande guldgrävandet på andra sidan Atlanten, när jag under våren började spela fotboll. Sommarhetta i kombination med närkontakt till ett stort antal nyklippta gräsmattor blev för mycket. Sedan sommaren 1994 är jag rejält allergisk mot främst gräspollen och pälsdjur. Generna har jag förmodligen alltid burit på eftersom mamma är allergisk mot samma saker. Fast för henne kom allergin senare i livet.

Det är ju ett skit det här med allergi. Som den optimist jag är försöker jag se saker ur olika perspektiv, men med förkärlek till det positiva. Fast just allergi kan jag inte se några fördelar alls med. Bara nackdelar.

Nu är ju en del hinder, inte hinder på riktigt, utan mer som väghinder. Jag väljer att tänka på allergi som ett väghinder. Om jag saktar in, tänker till och kanske gör saker lite annorlunda, så kan jag oftast vara med. Man får vara lite anpassningsbar. Men utan att ens reflektera över det längre, så gör jag i princip aldrig något av följande:
*klappar djur (om det inte finns vatten och tvål alldeles i närheten)
*går barfota i gräs
*sitter ned i gräs utan byxor och skor, men helst inte alls
*tar i gräs med händerna
*klipper gräs
Undantagsvis måste jag ju göra något av ovanstående men då får jag också betala priset. Det går ju det med, även om det inte är kul.

Tack och lov finns det ju både mediciner och vård att få i detta underbara land. Med hjälp av medicinering kunde jag fortsätta spela fotboll hjälpligt i 4 år till innan intresset svalnade och viktigast av allt var att familjen kunde ha kvar våra älskade husdjur i 10 år till. Vi gjorde en deal om att inte skaffa nya djur men ha kvar dem vi redan hade så länge de var friska.

En trolig effekt av fotbollsspelandet är dock att jag har störst känslighet mot gräs. Från tidig vår och fram till midsommar går det bra men sen… När det börjar bli dags att slå hö och det klipps gräsmattor i parti och minut, då är det verkligen jobbigt att vara utomhus och så fortsätter det ända in i oktober.

Som svensk triathlet ligger dessvärre många coola tävlingar i slutet av sommaren, alltså när det är som jobbigast för mig att träna och prestera. Tabletter, nässpray och ögondroppar gör att jag klarar jag mig hyfsat från ögonkli och snor men då blir jag istället väldigt trött och seg i kroppen. Inte alls optimalt för fysiska utmaningar.

Under studietiden i Uppsala fick jag höra talas om hyposensibilisering eller immunterapi. En behandling där man systematiskt utsätts för det man är allergisk mot, fast i mycket små doser, så att kroppen ska vänja sig vid ämnena och förhoppningsvis sluta reagera mot dem.

Min väg mot att få den här behandlingen började i Uppsala hösten 2009. Kruxet är att jag som gräsallergiker måste påbörja den långa behandlingen på hösten/senast under vintern när utomhusdoserna är låga/obefintliga. 2009 var väntetiden för lång för att hinna påbörja någon behandling.

Ett år senare, hösten 2010, gjorde jag exjobb och befann mig utomlands från början av juli fram till början av december. Återigen försent att påbörja något. Efter årsskiftet, i början av 2011 flyttade vi till Stockholm och nu vände jag mig till Stockholms läns landsting istället.

På senhösten 2011,  efter ny utredning på Karolinska var det äntligen dags att påbörja behandlingen. Tjoho!
Eller ja.
Alltså…
Det skulle ha kunnat bli så…
Om inte jag misstänkt att jag precis blivit gravid (vilket jag hade).
Om man blir gravid under en pågående behandling så avbryts den inte. Men man ska inte påbörja någon behandling om man är gravid.
Det blev ingen behandling för mig i Stockholm.

Hösten 2012 hade vi flyttat till ytterligare ett nytt landsting och precis fått barn så någon allergibehandling eller göra annat än att plåstra om såren och ta hand om bebisen fanns inte på kartan. Vid det här laget visste jag också vilken sjukt tidskrävande apparat detta är så jag har liksom inte mäktat med att påbörja processen igen innan jag (precis som i fallet med inkontinensen) vet att jag är klar med barnafödandet.

Hösten 2017. Åtta år senare.
I slutet av juli skickade jag en egen vårdbegäran direkt till Lung- och allergimottagningen vid Östersunds sjukhus och bifogade journalen från Karolinska. Nu är det oktober och jag vet att jag finns uppskriven på en väntelista någonstans. Har inga större förhoppningar om att få genomgå en behandling redan iår men å andra sidan är jag rätt van och vänta vid det här laget. Jag räknar dock inte med att behandlingen kommer att göra mig helt fri från allergier – men en lindring hade inte suttit fel!

Jag anpassar mig och gör så gott jag kan för att leva det liv jag vill med de mediciner jag har. Det går ganska bra. Ibland får jag sakta in eller ta en omväg. Men för mig är det ju inte längre någon omväg utan en slags anpassad personlig huvudled.

 

Steg 2. Akilleshälarna / Plantar Fasciit

Ibland funderar jag lite extra på slumpen. Hur det egentligen kommer sig att oväntade saker och ting sker. Märkliga sammanträffanden.

Som att när ett gammalt punkband från 80-talet gör en dålig spelning på Storsjöyran leder till att jag kanske äntligen får bukt med hälproblem som jag burit på i 4 år nu…

Men låt oss dra en liten resumé först.

Sommaren 2013 fick jag problem med smärta i hälarna.
Ni har hört det förut… Extremt problematiskt för någon som älskar att springa.

Det här är ett ämne som jag skrivit om flera gånger tidigare. Under åren som gått har jag testat så många saker. Tejpa, ilägg, specialskor, antiinflammatorisk medicin, excentriska tåhävningar, strassbourgsockor, kortisonsprutor osv…

En kollega sa direkt till mig att när du får problem med plantar fasciit så kan det ta upp till ETT ÅR att läka. HAHA sa jag. Så här fyra år senare så förstår jag att han hade en poäng i att det är en tidskrävande läkningsprocess.

Under åren som gått har jag fortsatt springa. Trotsat smärtan. För jag vet helt enkelt inte hur man slutar springa och jag har så svårt att ge upp en så viktig del av mig själv. Men visst har jag dragit ned. Sprungit färre och kortare pass.

Men så i somras hände det.
Jag var med Kerry på Storsjöyran. Mellan några spelningar hamnade vi i ett öltält och hon snackade i telefon med någon kompis som också skulle komma dit i väntan på nästa spelning. Kompisen möter på väg mot öltältet en Annan-kompis, som i det här laget hade tröttnat på Charta 77s dåliga spelning, och frågar om inte denne vill hänga med till öltältet istället?

Annan-kompis tyckte att det här lät som en mycket bra idé i jämförelse med en dålig spelning. Sen hamnade han bredvid mig i öltältet och det visar sig att Annan-kompis råkar vara en helt fantastiskt duktig sjukgymnast som heter Per-Ivar. Få se, sjukgymnast sa du?

Jaså det säger du… jag var inte sen med att leda in konversationen på mina långvariga hälsmärtor.
– Har du provat stötvågsbehandling?
– Stötvågsbehandling? Nä… Det är väl i princip den enda behandling som jag INTE har prövat. 

Sen berättade han ingående om vad behandlingen gör, men det bästa av allt var att han kunde förklara för mig vad som hade hänt, varför det hände och även varför stötvågor skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig? Är det sant? Jag som börjat fundera på om min smärta kanske är kronisk…

Mina senor skadades troligen redan under våren 2013, på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet. En senskada tar 3-6 månader att läka eftersom det måste växa in nya blodkärl i senan som långsamt läker skadan. Senor innehåller ju normalt inga blodkärl. Men i mitt fall var det inte enbart blodkärl som växte in i senorna. Det följde även med nervändar  och de där nervändarna sitter kvar i mina sen länge läkta senor.  Faktum är att det förmodligen var först när skadan hade läkt som själva smärtan började… 

När jag böjer fötterna så drar det i senorna och gör ont i nervändarna. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag har det gjort ont. Det positiva är att det under dessa fyra år bara har handlat om mig och min smärthantering. Jag har inte förvärrat någon skada genom att springa. Bara haft ont. 

Han sa åt mig att boka en tid om ett par veckor när hans semester var över. Så det gjorde jag.

Nu har jag avslutat en första behandlingsomgång som i mitt fall pågått i fyra veckor med en behandling i veckan. Jag ska inte ljuga för er och säga att det inte gör ont för det gör det. Stötvågsbehandling går ut på att slå med en tryckluftsdriven hammare, på den plats där det gör som allra ondast. Tar ungefär 5 minuter och cirka 600 slag/minut, alltså totalt 3000 slag. Per fot. Varje vecka. Målet har varit att mekaniskt slå bort nervändarna ur senorna. Efter varje behandling ska man inte belasta foten på ett dygn för bästa effekt så det har jag varit mycket noga med. Sen har det varit en veckas uppbyggnad innan nästa behandling. Då gärna med hård belastning genom främst löpning för att kontrollera att vi har varit på rätt spår. Vilken underbar ordination!

Så hur är läget nu då?
Ja… Jag har fortfarande fotsmärtor. Men sååå mycket mildare. Och framför allt inte på en punkt som tidigare utan i hela foten. Förklaringen till det är att jag håller på att träna upp mina fötter igen. De har varit vana att gå i inneskor i en massa år och behandlats som små sköra ting. Men så plötsligt från en dag till en annan är det inte fötterna som jag måste anpassa mig efter, utan de som får anpassa sig efter mig.

Inneskorna är numera utkastade och mina superdämpade löparskor som jag länge haft till vardags går inte att använda längre. Jag får numera ont av för mycket dämpning. Vilken helomvändning! Det pågår istället en process där jag håller på att lära mig att gå normalt igen. Alltså våga belasta hela foten igen (även hälarna). Fötterna blir ömma men jag kan numera springa iaf 7-8 km utan ont! Vilken magi!

I min stora eufori har jag nu köpt ett par vanliga vardagsskor från Kavat (som jag dreglat över länge) och som jag äntligen kan ha eftersom jag inte behöver ha i några ilägg.

Man vet inte riktigt hur det kommer att utveckla sig framöver. Det kan fortsätta bli bättre och bättre. Det kan också bli så att det krävs en behandlingsomgång till framöver. Det får tiden utvisa.

Mina direktiv är att fortsatt hålla igång löpningen (älskart!) men inte överdriva. 1-1.5h/vecka till en början och uppemot 4-5h/vecka om 6 månader och därefter som vanligt. Minst två gånger i veckan under vintern. Om jag slutar springa helt under vintern kan jag få problem igen. Underhållslöpning alltså. Jag bryr mig inte. Kalla det vad ni vill. Bara jag får springa!

Lycka!!!
Så stort tack Per-Ivar!
och tack Charta 77 😀

5 mil hårdtest med Emelie till fjälls

Steg 1 – Inkontinensen

Efter min första förlossning har jag haft svårt att hålla tätt när jag springer , hoppar eller nyser. Opraktiskt för alla kvinnor och synnerligen opraktiskt för någon som älskar att springa.

Foto: Trondheim Triatlon
Eftersom lillen vägde 4760 gram så var det kanske inte så konstigt om något gick sönder och jag sökte hjälp för detta redan då, men det slutade bara med någon folder innehållandes olika sätt att göra knipövningar.  Dessa gjorde dessvärre ingen skillnad för mig.

Har läst om ett enkelt ingrepp mot ansträngningsinkontinens som verkar göra underverk för i princip alla med liknande problematik, men barnmorskan sa att vården kan vara ovillig att låta någon som planerar familjeutökning inom något/några år göra ingreppet.

Så jag väntade.
Blev gravid igen.
En till förlossning förbättrade knappast läget men försämrade det kanske inte heller.

Här hemma är vi oerhört eniga om att exakt två barn är helt fantastiskt rätt för just oss. Så, inga fler tillökningar att vänta i framtiden, och tidigt i våras tog jag åter kontakt med vården. Efter ett antal besök hos uroterapin, gynundersökning och samtal med gynläkare osv så har jag nu äntligen passerat nålsögat och finns uppskriven på väntlistan för operation. Hurra!

Det som kommer ske (det här är alltså min återgivning av hur jag uppfattade gynekologens förklaring) är man går in ovanför blygdbenet och fäster en tråd som man sen drar nedåt, runt urinröret, och sen tillbaka upp igen för att sätta fast. Urinröret ska egentligen vara rakt men mitt blev krökt vid förlossningen (se bild ovan) och inga knipövningar i världen tycks kunna räta upp det. Men en liten snörstump ska alltså göra susen… Lokalbedövning räcker och det beskrivs som ett snabbt och enkelt ingrepp. Simple as that alltså.

Många kvinnor jag läst om, tex Sofie Lantto prisar den här operationen och även gynekologen som undersökte mig, berättade att nästan alla kvinnor blir nöjda eller mycket nöjda efter ingreppet. Det enda de flesta ångrar är att de inte gjort operationen tidigare. Hoppas hoppas hoppas på ett liknande underverk för mig!

(Tänkte bara lägga till informationen om att man absolut kan få barn igen efter operationen om någon undrade)

2017 – Dags att ta itu med kroppen

2017 skall jag komma ihåg som året då jag satte ned foten och bestämde mig för att ta tag i min kropp. Problem som jag dragits med i flera år ska inte längre få sätta ramarna och skapa tråkiga begränsningar för vad jag kan och vill göra.

I tre delar framöver kommer jag dela med mig av fysiska tillstånd som gjort mycket lite jobbigare än vad det egentligen ska behöva vara och om hur jag tänkt fixa till dem.

Tänk att få slippa fokusera på trosskydd när man hoppar i studsmattan med sina småpojkar, obekvämt blöta löpartights efter en snabb intervallrunda eller efter nedförsbackar med hög kadens. Kanske ingen mer rinnande näsa efter en cykeltur bland böljande och enastående vackra fält eller bara slippa ta med inneskor när man åker hem till en kompis med lite för hårda golv.

Well. Inom kort hoppas jag att en hel del av allt ovan är ett minne blott och att jag istället får en massa energi över att lägga på roligare saker!

En Ironman i Haugesund till exempel?

 

 

 

Den här dagen – 28 september

I somras hade det gått tio år sedan jag blev medlem på Facebook.
Det finns mycket man kan säga i både positiv och mindre positiv bemärkelse om vad Facebook är och om hur det har förändrat våra liv och samhället vi lever i.

Jag ska fokusera på en liten detalj som jag verkligen uppskattar med Facebook. Det är funktionen som heter Den här dagen.

Om man varit medlem i mer än ett år och någorlunda aktiv så ploppar det upp minnen i flödet, om saker som hänt just det här datumet från tidigare år (ni vet säkert vad jag menar). För mig blir det flest bloggposter som kommer upp till ytan vilket jag tycker är väldigt trevligt eftersom jag är ganska dålig på att gå tillbaka och läsa om gamla poster annars. Oftast har jag lagt en hel del arbete bakom varje post och det känner jag när jag läser om dem. Det är verkligen ingen skämselkudde även om jag kanske skulle ha skrivit lite annorlunda idag. Men det är ju heller inget konstigt… När jag började blogga 2009 så var jag en tjugo-någonting student med helt andra saker i fokus.

Hur som helst,
Nu tänkte jag dela med mig av den 28 september till er,

2008
Mitt under studenttiden i Uppsala.
Under sommaren hade jag flyttat ihop med Kristoffer i Flogsta. Det var mycket plugg, sjunga i kör, extrajobb som badvakt på Fyrishov och så träning då såklart för att orka med allt det andra. I och med Lidingöloppet hade jag på lite drygt ett halvår avslutat En Svensk Klassiker. Då betraktades jag som helt galen men idag är det ju nästan vardagsmat med folk som gör Klassiker åt höger och vänster 🙂

2009
Precis startat min blogg. Bjuder här på länken till ett nästintill antikt blogginlägg. Minns att jag satt och väntade intensivt på 3 stycken Lonley Planet som jag beställt om Sydamerika. Planen då var att göra exjobbet där. Emelie och jag hade till och med börjat gå en kvällskurs i spanska för att damma av de gamla gymnasiespråkkunskaperna till liv…
Så här 8 år senare kan jag konstatera att,
1. Jag har fortfarande aldrig varit i Sydamerika (även om drömmen lever)
2. Det blev exjobb i Kina istället och det var ett av mina bästa beslut!

2010
Ok… när jag nyss skrev att det var ett av mina bästa beslut att åka till Kina och göra exjobb så syftade jag kanske inte främst på kvaliteten i exjobbet. Det var faktiskt mest en stor lättnadens suck när rapporten äntligen blev klar med tanke på förutsättningarna. Nä, jag syftade på den fantastiska upplevelsen Kina, människorna jag fick lära känna och allt jag fick uppleva tillsammans med Emelie! Det är fortfarande så att jag får nypa mig lite armen när jag tänker tillbaka…

2011
På föreläsning med Annelie Pompe som berättade lite om hennes expeditioner och om vandringen upp på Kilimanjaro. Passade ju ypperligt med lite inspiration och tips med tanke på att vi redan hade bokat resan och besteg detsamma bara ett par månader senare.

2012
I väntan på Arvid.
Utan tvekan mitt livs längsta dagar. Mådde inte alls bra. Kände mig helt isolerad i en ny lägenhet, ny stad och stor som ett Attefallshus. Hade gått 15 dagar över tiden och det skulle dröja ytterligare tre innan jag äntligen fick träffa min efterlängtade och älskade lilla pojke.

2013
Tillbaka på Lidingö för att springa 30 km. Inte min dag då jag för första gången fick kramp och drömmen om silvermedaljen grusades. Tack vare sparring från Hanna och Gerd så kom jag i alla fall i mål! Någon gång vill jag tillbaka och göra ett nytt försök 🙂

2014
En fantastiskt vacker och minnesvärd tur runt Jämtlandstriangeln med Emelie, Emma och en liten, liten mini-Assar i magen.

Så. Den 28 september…
Ett ganska fint tvärsnitt på livet  

När det inte riktigt blir som man tänkt sig… men ändå fjäll fjäll fjäll!!!

När min fantastiska vän Emelie fyllde 30 år i våras så fick hon i present en startplats till ett Swimrun och en fjällöpartur. Stora Stöten swimrun har jag ju redan skrivit om, men i helgen som gick var det äntligen dags för vår springa-i-fjällen-tur.

SOM JAG LÄNGTAT!
Alltså jätte jätte jätte jättemycket längtat!

Den här sommaren har inte alls innehållit så mycket fjäll som jag skulle ha önskat. Inte ens nära. Med handen på hjärtat så är det ju därför jag bor där jag bor. För att lätt kunna ta mig ut i fjällen…

Men äntligen skulle jag alltså få till en långtur i fjällen med min bästa vän under den kanske vackraste perioden på hela året. Färgskiftningsperioden.

Vi bjöds absolut på fantastiska färgskiftningar! Vädret däremot kunde ju ha varit lite mer samarbetsvilligt… Men å andra sidan kunde det ju ha varit mindre samarbetsvilligt också 🙂

När jag insåg att vädret skulle bli av den mer nederbördsaktiga varianten så föll mitt val på Lunndörrstugan. Ingen av oss hade besökt den tidigare men den hade en bastu. Att få sitta i en varm bastu efter en blöt och lång dag på fjället, enbart i löparkläder, är väldigt svårslaget och därför fick det bli så.

Av en slump fick jag reda på att min vän Gerd sprungit precis samma sträcka helgen innan och fick då tips på lämplig led att följa. Istället för att starta i Vålådalen (som jag hade tänkt) så blev det start i Vallbo. Därifrån sprang vi genom skogen och sen upp på fjället via Anarisstugan, som vi såg på håll men aldrig var fram till. Istället höll vi oss på samma höjdkurva och genade bort några kilometer innan vi kom in på sommarleden mot Lunndörrstugan.

I bakgrunden kan man se Jämtlands 100 % av naturen egenproducerade Pyramider. Coolt att de verkligen var tetraederformade!
Under molngränsen var det fantastiska vyer men det grämde mig lite att vi inte fick se fjällformationerna som låg dolda långt uppe i de låga molnen. Men så kan det vara när man är till fjälls. Det går aldrig att riktigt veta. Det ger mig ju dessutom ytterligare en anledning att återvända. Sämst väder hade vi över ett pass på cirka 1200 möh när det blåste hårt snöblandat hagel rakt i ansiktet på oss. Efter den passagen började det bära av nedåt och vi fick upp både värmen (nåja) och farten (typ) igen.

Efter drygt 6 timmar och 3.5 mil kom vi fram till en full fjällstuga som låg fantastiskt vackert belägen alldeles vid trädgränsen och intill en härlig badsjö. Att stugan nu råkade vara överfull är ju inte heller sånt man vet om på förhand (fast vi hade bokat boende innan). Vi fick iaf vår välförtjänta stund i den lilla knökfulla bastun med efterföljande dopp i den lilla badsjön. Brr!

Efter en strålande middag på frystorkad indisk mat blev det också klart att vi skulle få dela på en överslaf i ett kokhett 4-bäddsrum… Det blev kanske ingen djupsömn att tala om men ett annorlunda minne som jag är helt säker på att vi kommer garva mycket åt i framtiden!

Emelie visar fantastisk spänst efter 4 mils löpning på mindre än ett dygn… 
Summa summarum så förstår ni alltså att hela turen inte blev riktigt som jag tänkt mig (det blir ju sällan det) men ändå väldigt bra. Vi höll uppe humöret hela tiden och fick en massa bra saker från helgen:
*Vistas i fjällmiljö
*Massa oavbrutet prat om allt och inget
*5 mil löpning på bra precis ett dygn
*Overkligt frisk luft. Alltså på riktigt. När jag tänker på hur luften var när vi var i Peking jämfört med här så är det svårt att tro att det är samma planet?
*En massa timmar utomhus!!!

Me like!!!

Tack för den här helgen vännen!
När kör vi nästa?

Du finns kvar

Du finns inte kvar. Jag vet det. Logik kan vara grymt ibland. Varför måste allt vara så jävla logiskt?

Du lever inte längre. Luften åker inte längre in och ut ur dina lungor. Hjärtat har slutat bulta för länge sen, efter det där allra sista slaget. Det sista av några miljarder hjärtslag. 

Blodet cirkulerar inte längre runt i dina händer. Händer som jag alltid kommer se tydligt framför mig. Och ändå. Fast jag vet att du är borta på alla logiska sätt som finns, så är du så otroligt levande för mig. Mer levande än alla främlingar jag möter när jag går ut…

Det är en ynnest att ha fått haft någon som dig i mitt liv. Du skulle förmodligen bli bestört om du fick höra att jag sitter här på ett tåg bland okända och gråter öppet av saknad efter dig, fast det har gått år sen du försvann. 

För saknaden försvann inte. 

Inte alls. 

Den kanske har gulnat lite som ett gammalt fotografi men den finns alltjämt kvar. De flesta dagarna går det bra. Men ibland flyger den akuta saknaden rakt på mig, helt utan förvarning, och jag står försvarslös inför olika minnen som spelas upp för mitt inre.  

Jag låter tårarna rinna. 

Jag välkomnar knivhuggen. Jag vill aldrig att de ska sluta. Varje gång sorgen griper tag om hela mitt väsen försöker jag desperat hålla den kvar. För jag vill inte glömma. Jag är livrädd för att släppa taget. 

Om dig. 

Min sorg och saknad kämpar envist och tröstlöst emot logiken. För logiken har fel. 

Du finns visst. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte längre kan se ditt varma leende. 

Jag ser det. 

Du finns kvar hos mig även om andra inte kan höra ditt härliga omfamnande skratt. 

Jag hör det. 

Du finns kvar på ett smärtsamt vis. För om du inte längre finns, vem är det då som får tårarna att rinna? De oväntade tårarna är vittnen för omvärlden om att du visst finns kvar.  

Du kan fortfarande få mig att bubbla av skratt när jag minst av allt anar det. Mina oprovocerade gapflabb. Skratt som vittnar om din fortsatta närvaro. 

Varsamt plockar jag fram minnen som etsat sig kvar som tatueringar i min själ. Mina skatter. Så länge de finns, kommer du också att finnas. Logiskt eller inte. 

Trondheim Triatlon – Race Report

Äntligen dags för årets första Triathlon och dessutom internationell debut för mig!

Tävlingen firar fem år iår och i nästan lika många år har jag sneglat västerut och varit sugen på att delta. Inte bara för att det är ett av de geografiskt närmaste loppen hemifrån utan för att banan har verkat så himla spektakulär.

Jag och Kerry på morgonen innan start
Start ute på Munkholmen, eller ska vi kalla det för Trondheims Alcatraz kanske? För det ser lite ut så på håll. Och framför allt ser det väldigt litet ut på håll.

Kruxet för min del har varit graviditet samt det faktum att de 300 startplatserna har sålt slut nästan direkt när de släppts i december. Men ifjol hängde jag på låset när det var dags att anmäla sig – Startplats Check! Dessutom passade det perfekt in i min tri-kalender (som i och för sig bara bestod av ett lopp…)!

Som en härlig bonus anmälde sig också Kerry till samma lopp! Härligt att Östersund Triathlon visar upp sig i grannstaden!

Tillsammans med familjen checkade jag in hos finaste svärmor på fredagkväll.

På lördag fanns det gott om tid att spana in växlingsområde, registrera sig och köra cykelbanan med bil. Det var allt lite backar. Att i princip alla jag såg hade racercyklar med tempostyre kändes plötsligt ganska oroväckande. Well well. Jag hade ju bara med mig min tempocykel så tempo fick det bli .

På söndag mötte jag och Kristoffer upp Kerry och Andreas vid växlingsområdet för incheckning. Det var betydligt varmare än dagen innan, solen sken och det verkade bli en strålande dag. Från växlingsområdet var det en bit att gå längs stranden bort till båtplatsen varifrån vi skulle skjutsas ut till Munkholmen.

En del stretchade  och nervösade i väntan på ombordstigning. Själv kör jag ju ganska sparsamt med triathlon så när jag väl kör lär jag ju köra med stil och använda väntetiden på bästa möjliga sätt? 😉
Taggade! Och törstiga. Och lite hungriga. Blev längre än vi tänkt oss mellan sista näringsintag och nästa möjlighet…
Båten tog oss ut i raketfart!
Tiden ute på ön gick ganska fort. Först obligatorisk gruppbild och sen lite tid att vänja kroppen vid 14 grader, salt, kallt, grönt och klart vatten. Kerry och jag pratade med en annan svensk som berättade att han fått en brännmanet rakt i ansiktet några dagar tidigare. Tack. Du kan sluta prata nu.

Foto: Trondheim Triatlon

Klockan 11 gick starten och vattentemperaturen var så pass kall att det bara var att vifta på som gällde. Inte stanna och fundera.
Det var mäktigt, vackert och lite för mig ovanligt att bara simma rakt ut på öppet vatten utan land i närheten. Även om det fanns gott om kajaker och båtar så blev fältet otroligt utdraget under simningen på 2600 meter. Jag såg också ett par brännmaneter under simningen men de låg lyckligtvis några meter under oss.

Plötsligt ser jag också någons gröna simmössa sakta dingla ner i djupet under mig och får en impuls att dyka ned och hämta den. Släpper dock tanken lika snabbt som den kom. Fokus nu. Fokus framåt.

Vi navigerar på höger sida om 3 stora gula bojar innan vi simmar in mellan de två röda målbojarna. Mitten av simningen var varmare och precis som tävlingsledningen sagt så blev det kallare när vi närmade oss land. I slutet av simningen känner jag stora dyningar som jag upplever för oss inåt land men får sen höra att vi kämpat mot ebb. Det skaver i nacken. Nu känner jag mig klar med det här…

Äntligen möts jag av funktionärer som står i vattnet och hjälper deltagarna upp. Vi får springa uppför en temporär metalltrappa och sen är det några hundra meters löpning barfota på utlagd filtmatta bort till växlingsområdet. Får hjälp av medtävlanden som springer bakom att öppna dragkedjan på våtdräkten. Tack snälla!

Att ta av våtdräkten går bra men att få ner de bortdomnade tårna i cykelskorna är aldrig lätt och det tar mig en onödigt lång stund. På med hjälm, solglasögon, nummerlapp och iväg. Det har nu gått ganska många timmar sen frukost så jag trampar bara upp lite fart på cykeln innan jag äter min första gel.

När jag sticker ut på cykeln ser jag fortfarande många som kämpar långt ute till havs. Kanske har de längst bak fortfarande halva simsträckan kvar?

Den 5 mil långa cykelsträckan börjar och slutar med att slingra sig längs kustvägen alldeles ovan det stora blå. I skuggpartierna är det kallt och i solen är det ljuvligt. Men hela tiden är det så makalöst vackert!

Efter halvannan mil börjar det bli lite klättringar och jag blir förbicyklad av mestadels män. Ser inte så många kvinnor alls under loppet och tittar man i resultatet så har jag varit ganska jämn i mina placeringar i de olika grenarna. När det blir utförsåkning är det min tur att swischa förbi i den aerodynamiska tempoställningen. Så kul!

Efter kustcykling viker man inåt landet bland böljande fält. Även här är det väldigt sceniskt! Efter sisådär 35 km är man tillbaka på kustvägen för cykling tillbaka till växlingsområdet. Först är jag lite missnöjd med min snitthastighet men med lite perspektiv får jag nog vara ganska nöjd ändå. Har inte alls cyklat så mycket iår och kan inte förvänta mig så mycket mer. Nu hoppades jag innerligt att min löpning skulle funka loppet igenom. Särskilt mina akilleshälar.

Växlingen kommer snabbare än jag tänkt  mig och vips är det dags att springa. Hänga upp cykeln, av med hjälmen och på med löparskorna. Fortfarande noll känsel i fötterna men till slut sitter skorna fast på fötterna. Fick tips om att ta med skohorn till nästa tävling och det ska jag verkligen försöka anamma!

Löpningen
Det känns bra från start. Delar mentalt upp loppet i 3 st 4 km sträckor. 4 km klarar du att springa. Och så en till. Och så en till. Sen är du i mål.

Själva loppet sträcker sig genom centrala Trondheim och man springer 6 km bort längs ån och uppför, rundar fästningen och tillbaka. Möter efter 1.5-2 km vinnaren för dagen. Efter dryga 3 km möter jag Kerry och peppar henne för allt jag är värd. En minut senare möter jag damtvåan som visserligen verkar ha något högre fart än Kerry men det är heller inte långt kvar till mål. Rafflande!

Efter ytterligare en kilometer så kommer känseln tillbaka i fötterna. Det gör småont i hälarna men känns ändå under kontroll. Tycker att flåset känns oväntat bra! Kilometer 5 – 6 börjar uppförsbacken och jag får kramphugg i utsidan på BÅDE höger och vänster knä. Kan inte minnas att jag upplevt något som detta tidigare och har någonstans längs vägen tappat bort mina salttabletter… Tvingas sänka farten markant men när den värsta klättringen är gjord så släpper krampkänningarna och jag kan sakta öka igen.

Foto: Trondheim Triatlon
Det är mycket folk ute och många hejar glatt. Springer förbi vätskekontrollen vid 8 km och tänker att nu är jag inne i slutruset. Bara sista fyra km kvar nu. Ser Andreas stå och heja när det är mindre än 1 km kvar. Ser Andreas igen stå på målrakan (Hur!?!) Familjen står längs upploppet och jag är så trött och glad över att äntligen få sluta springa.
Konstigt nog får man ändå snabbt en massa energi tillbaka när det kommer en Arvid som säger att Du är bäst mamma! Just då känns det nästan så. Tack kroppen för allt du hade att ge idag och för att du höll ihop det så bra!

Dessutom får jag krama om min fina vän Kerry, tillika dagens segrarinna (12a totalt!!!), som nu segrat både västerut och dagen innan österut (då i Sundsvall på Alnö Triathlon).


Själv kom jag på en hedrande 14e plats av 38 damer med tiderna:
Simning 50:39
T1 – 05:31
Cykel 1:41:11
T2 – 01:55
Löpning 1:04:49
——————–
Totaltid 3:44:08
Det är är jag mycket nöjd med utifrån förutsättningarna 🙂

Summa summarum var detta ett fantastiskt vackert lopp som jag verkligen kan rekommendera. Lagom distanser (2600 m, 50 km cykel och 12 km löpning) och den här dagen bjöds vi på riktigt kanonväder! Båda jag och Kerry tyckte att det var det vackraste loppet vi någonsin kört. Och Kerry har ändå kört ganska många tävlingar.


Tack för iår Trondheim!

Stora Stöten Swimrun – race report

Fredag kväll
För några timmar sen landade jag med familjen på Arlanda efter en vecka i Spanien. Nu sitter jag i bilen på väg mot Falun och kan verkligen känna hur fjärilarna börjar fladdra omkring långt nere i magen. En välbekant och positiv känsla sprider sig ut i mungiporna. Yes! Imorgon är det tävling!

Viss finns där nervositet också men främst är det en bubblande lycka.
Lycka över att jag KAN,
att jag VÅGAR,
och att jag VILL göra sånt här.

Särskilt roligt är det såklart om man är i form men det är något med tävlandet som är kul oavsett. Den som följt bloggen vet att jag harvar på trots långvariga hälproblem, fast någon löpform att tala om kan jag dessvärre inte stoltsera med. Men hej, jag springer i alla fall. Och DET räcker väldigt långt för mig.

I ett öltält under årets Storsjöyra satt jag bredvid en trevlig och duktig sjukgymnast. Samtalet gled in på mina hälar och jag fick förklarat för mig att när mina senor skadades 2013 (på grund av för hård och tidig ansträngning efter graviditet) så växte nervändar fast i senorna under själva läkprocessen. De där nervändarna sitter nu kvar i de läkta senorna och gör ont. Inte enbart när jag springer utan i största allmänhet. Varje dag. Det positiva i kråksången är att det bara handlar om mig och min smärthantering. Jag förvärrar ingen skada när jag springer. Det gör bara ont. Så jag har sakta trappat upp igen och några veckor innan det här Swimrun-loppet avverkade jag min första sammanhängande mil sen Kalmar ifjol! Visserligen gick det inte helt smärtfritt men ändå ett framsteg. Jag har även börjat springa intervaller igen och det är så roligt!

Därför är jag också bubblande glad denna fredagkväll!
Tillsammans med bästa Emelie kommer jag imorgon stå på startlinjen till ett längre lopp och ett nytt gemensamt äventyr. Form eller inte. Mest av allt är jag tacksam för att kroppen låter mig plåga den och att den vill prestera fast det gör ont.

Lördag
Vi kom i säng ganska sent igår, men hinner ändå feppla med utrustningen efter en välbehövlig sovmorgon, då starten inte går förrän 13.00.
Fint!

Vi spekulerar lite kring vädret. Våtdräkt eller inte?
Det här är vårt femte Swimrun tillsammans. Vi har aldrig kört utan våtdräkt tidigare, men jag är väldigt lockad att testa så jag bestämmer mig för att göra det (eftersom jag är den enda människan i världen som inte simmare snabbare med våtdräkt och den förbättrar definitivt inte min redan ganska blygsamma löpform). Vattentemperaturen sägs vara 20-22 grader. Till slut bestämmer sig Emelie för att göra likadant även om majoriteten av startfältet valt att att behålla dräkten på.

En stund innan start poppar mina föräldrar oväntat upp (!), Emelies föräldrar kommer till starten och Kristoffer och barnen får sällskap av syster och systerson. Alex och Lisa springer omkring under hela dagen och dyker upp på diverse väntade och oväntade ställen! Ett så massivt publikstöd har jag nog aldrig haft förut! Vilken pepp!

Själva loppet började nere i mäktiga Stora Stöten. Ett mäktigt världsarv efter gruvan som rasade samman på midsommardagen 1687. I gemensam tropp traskade vi in genom grindarna och ned 95 höjdmeter längs en brant väg. På botten möttes vi av mannen som var bas på bygget några år innan själva raset. Han ger oss lite kuriosa kring platsen och banan vi ska köra. Som grädde på moset får vi också se en mäktig berguv flyga längs en av bergväggarna. Stort djur det där!
Flera berguvar, tillika Dalarnas landskapsdjur, bor i gropen och är anledningen till att det inte går något startskott utan att vi bara lite smygande börjar tassa iväg uppåt efter ett stillsamt klara-färdiga-gå.

Somliga snabbare än andra… Längst till vänster kan man se vinnaren i soloklassen och snabbast overall – Kim Andersson, och lite längre till höger kan man se vinnarna i mixklassen och längre ned har vi “resten”. Jag och E gick där det var som allra brantast och lunkade resten. Vis efter Utö ifjol så var planen att inte dra på sig någon mjölksyra från start utan börja långsamt/behagligt för att sen öka och kräma på mer efter halva loppet och hela vägen in till mål.

Den långa banan, som vi sprang, bjöd på totalt 22 km fördelat på 19 km löpning och 3.1 km simning. Totalt 10 löpsträckor och 9 simsträckor längs mycket vacker natur och fina stigar, vägar.

Välplacerade energistationer
Fyraåringarna spärrar av vägen så att vi inte ska springa fel <3

Banan är till stor del är formad av mänskligt kraft och följer vattnets väg till och från gruvan. Sjöar, dammar, kanaler och diken har genom århundradena grävts fram manuellt då vattnet alltid varit viktigt för gruvdriften. Vackra bergsmansgårdar, dammar och dammhus fanns längs vägen och utgör alltsammans en del av Världsarvet. Men ska jag vara helt ärlig så hann jag inte njuta så mycket av omgivningarna. Redan efter första eller andra simningen så kopplade vi inte ur oss något mer från linan som vi bara brukar använda vid simningarna eftersom Emelie var så klart mycket starkare än mig den här dagen. Jag hade fullt upp med att kolla var jag satte fötterna under den korta linan bakom Emelies rygg och samtidigt flåsa in ny luft i lungorna.

Eftersom jag har min segstartade dieselmotor så tog det ett tag att komma upp i fart. Av våra utmärkta supportrar får vi rapporter om att vi ligger fyra men att treorna är ganska nära framför. Vi springer förbi och Emelie ser till att vi fortsätter trycka på bra. Efter halva banan börjar det gå utför. Vi kommer ikapp tvåorna och springer förbi på ett tekniskt parti för att få lite försprång innan det blir väglöpning. Jag är mycket bättre terränglöpare än väglöpare. Eller rättare sagt, jag har ett tempo oavsett underlag. Så relativt andra löpare kan man tro att jag är en bättre terränglöpare… Med bara två simningar kvar är det knallhårt om andraplatsen. Vi springer om, blir omsprungna och plötsligt känner jag hur bandet kring min högra paddel lossnar och jag tappar den. Tvärstannar för att plocka upp den, innan Emelie hinner reagera, så vårt band går av. Dessutom glider mitt midjebälte ned över höfterna.
Järnspikar också!!!
Här får de 20 sekunders försprång under vårt högst onödiga feppel.

Ja, ja allt kan hända så vi ger oss ändå inte, utan springer på. Får höra att det är mindre än en minut ned till fyrorna så plötsligt är vi både jägare och villebråd på samma gång. Bara att ösa!

Kampen om andraplatsen i Faluån

Missar att stämpla kontrollen vid nedgången i Faluån, så får springa tillbaka några extra meter uppför trappen innan vi kan kasta oss efter. Här känner vi att loppet om andra platsen nog är kört men vi tänker ge allt för att inte komma fyra. Att bli fyra är något vi redan har prövat på i Borås 2014 och Höga kusten 2016 med mycket liten marginal efter långa tävlingar, så de erfarenheterna får räcka.

Sååå trött men också sååå glad när vi får springa i mål på en fin tredjeplats i knallhård damkonkurrens. 41 sekunder från andraplatsen och dryga minuten före starka Malin och Anna. 

Nu ska jag bli hel och stark så att jag orkar dra dig lite nästa gång E!