Tack för allt du lärt oss om världen vi lever i Hans Rosling

En stor folkbildare har gått ur tiden och jag dras i minnet tillbaka till 2009 och den där ögonöppnande och superintressanta kvällen i universitetsaulan i Uppsala.
Tack för allt du lärt mig och många andra om hur den värld vi lever i verkligen ser ut!

För den som möjligtvis inte vet det så rekommenderar jag att ni bums letar upp valfritt TED Talk med den briljante Rosling.

Tex det här! Eller det här!
Och kanske det här tillsammans med sonen Ola?

 

Målet i sikte

Ja, alltså… Det har ju inte gått 100 dagar än (men väl 23!) men nu har jag bestämt mig för vad som blir årets belöning efter avklarad utmaning!

Ifjol var min belöning till mig själv – ett armband med svarta träpärlor och ett ledkryss i silver som jag hade suktat efter en bra stund och som jag burit sååå många gånger sen dess. Verkligen en favorit! När jag tittar på det så blir jag riktigt stolt och tänker att det ligger en ytterst påtaglig prestation bakom.

Jag brukar föreställa mig allt godis, fika, läsk osv som jag äter under 100 dagar på ett bord. Bredvid står ett likadant bord, men där ligger det bara ett snyggt svart armband. Vilket skulle du ha valt? 
Jag kan liksom se hur jag självsäkert går fram till armbandet, sätter det runt handleden utan att ens ge så mycket som en blick åt frestande Sweet Mountain. Sen vänder jag ryggen mot sockerberget som aldrig fick komma in i mitt blodomlopp. Yes! Rätt så skön känsla ändå!

Sen tror jag att de flesta av oss måste lära oss vikten av att sukta efter något ett tag precis som när man var barn och fick skriva upp det på en önskelista eller spara till det i evigheters evighet. Fast de flesta egentligen bara skulle kunna gå och köpa det de vill ha (om man har råd!) så blir inte alls samma sak som när man har fått kämpa för det och verkligen ifrågasätta om det är något man vill ha. Impuls kan vara en lurig en…
Nu får jag jobba mentalt i över 3 månader för något jag vill ha.

Om det känns tungt att vara utan det överflödiga sockret vid något tillfälle så får jag hjälp av att fokusera på min förutbestämda belöning.

Nu är du säkert nyfiken och funderar på vad det kan vara för belöning den här gången.
Ok, målet för Utmaningen 2017 blir ett par Fjällrävenbyxor.
Praktiskt, användbart, snyggt och hållbart.
Såg en kille på stan med ett par otroligt snygga byxor och sen såg jag den lilla räven i emblemet och tänkte att sådana skulle jag gärna burit.

För att samla ihop till summan som krävs så för jag över 15 kr varje dag som jag klarar utan det söta till appen Dreams. Där kan man enkelt skapa en dröm som drar pengar från ett konto. Dreams är knutet till Ålandsbanken och ger dessutom 0.1 % i ränta. Inte mycket men alltid något. Efter 100 avklarade dagar har jag alltså sparat ihop 1500 kr.

Simple as that!
77 dagar kvar…

Godissuget under långkörningar

Det har nu gått över 2 veckor sen jag började med en ny omgång av 100-dagarsutmaningen.
Det känns lugnt än så länge. Något litet sug här och där men inget jag inte kunnat hantera trots den blodiga delen av månaden.
Fast i torsdags jag hade en sån där härlig arbetsdag som började med att jag hoppade in i bilen 6 på morgonen.
Körde sen 4 timmar non-stop,
satt i ett byggmöte på knappt 3 timmar,
hoppade in i bilen 45 minuter och direkt in till  nästa projektmöte i drygt 2 timmar för att sen åter hoppa in bilen och köra hem knappt 4 timmar…
Sådana dagar vill jag faktiskt ha lite godis bredvid mig i bilen. Inte minst för trafiksäkerheten!
Den här gången fick det så lov att gå bra ändå. Ett antal goda poddar och telefonsamtal höll mig vaken. Utan telefonen däremot… Då hade det varit svårt.

Jag gör en hel del långkörningar i mitt jobb och tänkte nu lista 3 bästa och 3 värsta med långkörningar:

VÄRST
1. Stelhet i kroppen/ryggen/träsmaken. Herregud så stel man blir! Det är riktigt tur att det finns bra farthållare på våra tjänstebilar så man slipper sitta med sträckt högerben i 8-9 timmar på en dag men det känns ändå som om man åldrats 50 år på en lång bilresa.

2. Tröttheten. Jag försöker verkligen koncentrera mig när jag kör bil. Jag spänner mig kanske inte så mycket fysiskt men mentalt håller jag hög koncentration så när jag väl stänger av bilen så är jag helt tom och hjärnan behöver vila. I torsdags när jag kom hem så gick jag i princip och la mig direkt. Jaha. Det var den dagen liksom…

3. Frustrationen över att man har en massa saker som man måste/borde/vill göra men så sitter man här i en bil och kör. Det känns så himla slösigt!

BÄST
1. Egentid. Tid att tänka klart mina tankar. Tid att inte tänka på något alls.

2. Lyssna ikapp på en massa spännande podavsnitt som jag inte hunnit med. Har ni tips på bra poddar så är jag idel öra! Sen vill jag ge en förmaning till mig själv. Ann-Mari, det är viktigt att kunna ge upp dåliga podavsnitt! Du somnar annars och det är bara ok om du ligger i sängen på kvällen. Man måste för övrigt inte läsa ut alla påbörjade böcker heller. Okej då…. Jag ska bättra mig.

3. När man inte håller på med UTMANINGEN så kan långa bilresor vara en legitim anledning till att äta lite godis fast det inte är lördag… Nä. Jag skojar. Men en trevlig sak med att köra bil på dagen är att man åtminstone får se lite dagsljus och vyer. Fästa blicken långt bort och inte bara in i en skärm. Så även om man inte tillgodogör sig så vidare värst med d-vitamin så kan det ändå vara lite trevligt.


Bitvis var det riktigt fint längs norrlandsvägarna den här dagen men inte så här fint. Den här bilden är tagen den 6 februari 2011. Jag hoppas på väderomslag till detta inom kort!

100 dagars a la 2017 – Here we go!

Gamla läsare känner igen det.

Men för ev nya läsare kan jag berätta att detta blir fjärde året som jag kör 100-dagarsutmaningen. 2 gånger tidigare har jag grejat det och en gång misslyckades jag.
Ifjol gick det bra.

Varför gör jag det?
Jag har känt mig så sockermätt efter helgerna (inkl en födelsedag) att jag haft ett behov av en tydlig sockerdetox. Men nu är födelsedagstårtan uppäten och det känns fräscht att under en dryg fjärdedel av året rena kroppen från en massa saker som den inte behöver men ändå får.
2017 har jag nästan längtat efter att Utmaningen ska börja!

Så vad är det som gäller då?
Under 100 dagar är målet att inte äta,
*GODIS (inkl. choklad)
*GLASS
*BULLAR eller KAKOR
*LÄSK eller SAFT

Undantag:
-Drickchoklad och Saft ute på äventyr är helt OK
-Frukt och bär är OK
-Ett glas juice någon gång emellanåt, men det har vi i princip aldrig hemma
-Eftersom 100-dagarsutmaningen inte handlar om att lägga om kosten utan enbart att ta bort onödiga tillägg som kroppen inte behöver, så är det ok att äta potatis, pasta och bröd som vanligt.
-Chips och popcorn. Tidigare har jag haft med dessa på min lista ovan av saker jag inte ska inmundiga men ifjol la jag dessa på OK-listan. De innehåller inte lika mycket socker och det kan vara klokt att tillåta något onyttigt. Dessutom är jag lågkonsument av dessa produkter. Minns inte ens om jag utnyttjade möjligheten ifjol så jag ser inte detta som något problem.

Kommer du sluta helt med godis sen?
Absolut inte. Detta handlar om att utmana mig själv att tidsbegränsat avstå från sånt som lockar men som inte gör gott för kroppen. Men choklad är alldeles för gott och livet för kort för att permanent avstå från något så delikat.

Så vad säger du?
Hänger du på?

Idag är kör jag dag 1!

2016 – En tillbakablick

Ett år går så himla fort men det kan också innehålla väldigt mycket om man vill.

Därför skulle jag vilja ge alla tipset att stanna upp och titta igenom bilderna och inte bara fylla på med nya och låta livet rulla vidare i 190. Nu är den perfekta tiden att göra ett bokslut över det gångna året. Stanna upp och reflektera en stund. Om du så bara scrollar bland bilderna i telefonen.

Vad var bra?
Vad var mindre bra?
Något som inte blev som det var tänkt?
3 höjdpunkter!!!

Ett annat riktigt bra tips för kommande år är att göra en önskelista. Om man skriver ner sakerna man drömmer om så ökar sannolikheten drastiskt för att det ska bli verklighet.

På min önskelista för 2016 kan jag bocka av en hel del av sakerna jag skrev upp för ett år sedan,
*Simma Vansbro SUB 50. Ett mål som jag burit på länge men aldrig skrivit ned och uttalat så tydligt förut. Bara för att förtydliga vikten av att skriva ned sina mål.
*Simläger i Älvdalen blev dessutom av 2 gånger
*Träffa den bästa striltrissen
*En återträff med ES-arna (blev ju egentligen två)
*Ironman Kalmar
*Resa någonstans i Södra Sverige (blev några soliga sommardagar i en flygel vid Rockelstad Slott utanför Flen)
*Helags! (blev ju två flugor i en smäll med Striltrissen, se tredje punkten)
*Tälta minst 3 nätter med familjen (blev 5 tältnätter varav 3 med barnen)
*Läsa minst 5 skönlitterära böcker (blev 9.5 till slut)

Sen fanns det några mål som inte blev av. Jag får se om jag omformulerar dem eller låter dem stå kvar som önskningar för 2017. Kanske kommer jag publicera målen på bloggen i januari för att göra dem ännu mer inom räckhåll? Jag vet i alla fall att jag inte hade gjort flera av sakerna ovan om jag inte skrivit ned dem på förhand.

Men nu kör vi,

Tillbakablick år 2016

Precis som alla år på senare tid så kom vintern! Den var bara lite försenad. Termometern sjönk under 20 minusgrader redan till Trettonhelgen.

I mitten av Januari så vräkte snön ner…

Sakta blev dagarna ljusare och ljusare…

3 åringen fick slalomgrejer i julklapp och väntade ivrigt på att slalombacken på Försön skulle öppna.

Till slut var det äntligen dags!

Vinterlek med bästa kompisen Selma!

Gudabenådad skridskoåkning på Medvinden!

Ett minnesvärt ögonblick var när vi blev hämtade med snövessla hemma på tomten och fick åka med uppför hela Aspnäsgatan!

Assar väntade tålmodigt medan vi andra turades om i slalombacken. Man snart är det nog dags för den lille att premiära i pisten han också!

Smygande övergår äntligen vintern till den bästa tiden på året, Vårvintern!

Premiärturen med båda barnen i varsin pulka gick till Vita Renen i Edsåsdalen. Jag vet inte om jag behöver skriva att det var en härlig tur. För det är alltid härligt att tura. Alltid.
Skoj att Arvid kunde sitta upp i sin pulka och resonera med oss den här gången också. Tidigare har han mest sovit eller bara tittat. Man har liksom inte fått ord på vad han tyckt om att åka pulka. Men nu kunde han äntligen själv formulera att det faktiskt var mysigt och roligt. Precis som vi misstänkt alltså.

Vi hade några härliga dagar med Gustlings i Vemdalen!

Och hemma hos mormor och morfar i Sundsätt.

Jag körde Östersundsloppet!

Vi var i Bräcke och provade fiskelyckan…

Fiskelyckan var ungefär lika stor som lyckan med att vinna en bil i Storhogna, Skida en mil – vinn en bil.
Utebliven alltså.
Men trevligt var det!

Senare på våren/försommaren så körde jag Spring en mil – vinn en bil men inte heller då blev det något med fyra hjul. Fast en ny t-shirt vann jag!

Man kan också göra väldigt fina turer i Östersunds närhet. Det är inte avståndet som avgör hur lyckad turen blir utan ofta räcker det väldigt långt med att bara se till att man kommer ut.

Gör det så enkelt som möjligt. Svartsjöarna är en favorit för oss!

Assar har lärt sig sitta, krypa, stå och gå under 2016. Stora grejer för en liten människa som fyllde 1 år i april!

Sen fyllde flickan som funnits vid min sida i nästan alla mina dagar – 30 år!
Lucky me och Grattis Lisen!

Det firade vi genom att åka och lyssna på världens bästa Adele i Stockholm! En helhelg. Bara vi två! Och kungen då.
Love love love!


Hemma började snön smälta undan och vi gjorde årets investering. Vi blev studsmatteägare och tog ned gungställningen. Om man räknar om inköpspriset till pris per timme som den använts så blir det ett väldigt lågt timpris redan denna första sommar! Riktigt roligt för både stora och små!

Jag gjorde ett snabbt återbesök till vintern under vad som blev årets i särklass bästa jobbdag. Jag och några kollegor for upp på fjället för att inventera byggandet av ett renstängsel. Efteråt fick vi samernas välsignelse att pröva lyckan i en liten fjällsjö under någon timme.

Jag är nog så långt ifrån en fiskare man kan komma men grejerna fanns ju så då borde man väl pröva åtminstone!
Ha! Jag hann knappt få ned kroken i hålet innan det högg och jag fick en superfin öring (till skillnad från en del av storfiskarna som var med).
Middagen ordnad! Sen la jag  mig på skotern och njöt av solen och livet istället!

Efter den där sista fjällturen under allra härligaste vårvintern brukar det gå fort. Våren knackar på dörren och jag och Emelie inser att vi tydligen ska premärtävla i årets första Swimrun redan under sista helgen i maj!


Så i början av maj, precis efter islossningen, var vi några hårda triathleter som tog oss an Önsjön fast termometern knappt visade tvåsiffrigt. Vi simmade väl kanske 100 m… 3 veckor senare skulle jag och Emelie simma totalt 4.5 km i ungefär samma temperatur. Brr!

Man gör vad man kan för att träna kyligt

Vi hade ett miniläger i Falun där vi körde lite växlingar och provade utrustning inför loppet

Sen stod vi där på startlinjen på Utö den där sista söndagen i maj. Dagen slutade visserligen inte som vi hade hoppats men vi slutförde den ändå på ett ganska imponerande sätt.

Efter Utö fick jag öka fokuset lite mer på cykel i min träning.

Men med den här utsikten på träningsrundan kan man ju inte klaga på att det är tråkigt att cykla. Snarare väldigt väldigt euforiskt!

Arvid fick gå i simskola när det blev sommarlov från Föris.
Assar fick sitta ute i gräset och se söt ut.

Sommar hemma!



Midsommarhelgen i Bräcke kändes som ett helt sommarlov. Så himla härligt!

Vi hade den stora lyckan att få tre bröllopsinbjudningar och en sextioårskalas-inbjudan under sommaren 2016 (vi hade redan avverkat min morbrors sextioårskalas under våren). Dessvärre krockade allt så jag och Kristoffer blev tvungna att dela upp oss. Men Wow så mycket kärlek som vi har fått ta del av!

Det har blivit en hel del bilåkande för hela familjen Darj. Här ser ni två bilåkarproffs!

Arvid fick en Lamborghini av morfar…

Kristoffer och jag checkade in barnen i Sundsätt i 1.5 dygn för att ta oss an Vansbrosimningen och sen fira vår femåriga bröllopsdag lite i efterhand. En riktig höjdarhelg blev det!

Efter Vansbro gick turen till Krångede där jag var en av guiderna under Öppet Hus-dagen när Krångede kraftverk firade 80 år. Ett av våra häftigaste vattenkraftverk. På kvällen körde man stort spill genom tre av utskoven och jag stötte ihop med Ida som har rötter i krokarna.


Dagen efter fortsatte turen till Höga Kusten för kombinerad tävling och semester! Även det blev alldeles magiska sommardagar med ett stabilt tävlingsgenomförande som kronan på verket!

Två kvällar innan loppet rekade jag och E en del av tävlingsbanan. Här fick vi simma! Så fint!

Taggade för revansch efter Utö.

Snitslar som markerar tävlingsbanan. Till topps skulle vi!

Och ja. Det är brantare än vad det ser ut. Precis som i all annan sport…

Efter höga kusten körde jag sommarens två längsta cykelpass inför Kalmar. Dels Storsjön runt 80 km som bilden nedan är tagen från och så dels ett eget pass på 14.5 mil. Och det kändes faktiskt… rätt så bra?!?

Åka bil… Det hade känts orättvist mot min rumpa att inte ta med lite åka-bil-bilder.

Träningen fortgick ganska bra under sommaren.

När man tittar tillbaka på bilderna från året är det lätt att tro att solen sken hela tiden. Det gjorde den inte. En sån där regnig och blåsig dag for vi till Tännforsen. Det var fint. Fast solen inte sken.

Efter många skojigheter har vi kommit fram till mitten av augusti och dags att bege sig mot Kalmar och min andra Ironman. 1 år och 4 månader efter mitt andra barn. Med flera sjukperioder, sporadisk träning och en sjuhelsikes vilja att göra det bättre än förra gången.

Men först ett stopp med dopp i Härjedalen. Man får ju inte glömma bort att njuta av det som är viktigt på riktigt.

Den 20 augusti var en bra dag. Riktigt bra.

Jag simmade 3860 meter

Cyklade 18.2 mil


Och sprang (nåväl…) en avslutande mara utan att gå ett enda steg trots kramp i vaderna från mil 17 på cykeln.

Det tog 11 h och 32 minuter. Och jag log nog nästan varje meter.
Sen var det slut.
Poff!
Årets sista och största utmaning.
Tomt.

Jenny Rissveds tog OS-guld.
Undrar om det kändes tomt för henne efteråt också?

På den årliga kräftskivan tvingades vi rekapitulera för första gången och hålla till inomhus pga ösregn. Men det var go stämning ändå. Det blir ju alltid det med lite skönsång och skaldjur med antenner…

Vi åkte med ångaren S/S Östersund på Storsjön

Fick se Mats schysta  cribb i Y-länet tillsammans med ett alltid lika underbart gäng! Arvid var särskilt imponerad av gräsklipparen. Vad annars?

Sen blev han stor.
4.
4 år alltså.
F-Y-R-A!!!!

Vad hände?

På höstkvisten gjorde vi årets och en av mitt livs (hittills) vackraste turer.
Det var magisktSuljätten den där dagen i mitten på oktober.
Ren magi!

Arvid har fått nya skridskor. Kolla fokuset!


Pepparkaksbak och Jamtli julmarknad med mormor

Och så julafton hemma. Då vi uppfann sporten Iceathlon.


Det finns alltid mer att skriva och berätta om.
Ett liv innehåller ju så mycket.
När jag ska återge mitt år, vilket jag gör mest för min egen skull, så har jag valt att utgå från just bilder eftersom jag fotar mycket, ofta och för att det är roligt.

Hoppas du tycker det varit roligt att läsa eller bara kika på bilderna om du kommit ända hit.
Du får mer än gärna lämna en hälsning oavsett om du för mig är känd, halvkänd eller okänd.

Det tar ju ett tag att göra ett sånt här inlägg så lite feedback är aldrig fel.

Hoppas du får ett riktigt gott slut och ett fantastiskt gott nytt 2017

En varm kram från Ann-Mari

Iceathlon

God Jul och God Fortsättning så här i mellandagarna!

Eftersom snötäcket på Frösön var så skralt så bestämde vi oss för att det fick bli ett vitt och fint julfirande i Härjedalen iår.
Dagen före Dopparedagen packade vi in oss i bilen och reste de knappa tjugo milen hem till mitt barndomshem.

Julafton blev en fin och solig historia. Termometern visade endast någon liten minusgrad och helt vindstilla. Efter grötfrukosten blev det lite pulkaåkning.

Att köra spark är ett underskattat nöje och utmärkt transportsätt! Synd att det grusas sönder så fort. Man borde ha isgata på ena sidan vägen och grusat på den andra…
Pulkabacken som morfar fixat med traktor var omtyckt av både stora och små

 

Sen gick vi ner på isen för att K skulle få premiärtesta sina hockeyrör som han fått i julklapp. Pappa hade sopat upp en liten hockeyplan utanför båthuset men väl nere på isen började jag och Kristoffer spåna…

Man kanske skulle göra en bana?
Åka runt och tävla  kanske?
Man kanske skulle lägga till skytte?
JA!
Vi kan kalla det Iceathlon

Sagt och gjort. Ringde brorsan som kom med gevär. K tillverkade vindvimplar.

Liggunderlag, skyttestation, kikare, en hel del skottande, sopande och hämtande av andra grejer.

Inskjutning
Uppvärmning

Efter inskjutning och lite uppvärmning var det äntligen dags!

Det blev en hård kamp där man kan konstatera att jag la lite mer fokus på skyttedelen med 5/6 träff medan K satsade lite mer på snabb skridskoåkning och sköt noll träff. Han var först i mål men utnyttjade å andra sidan aldrig genvägen… Var detta inte ett krav eller var det kanske frivilligt?

Ja. Man kanske skulle kunna diskutera resultatet men det ligger inte så mycket för oss. Vi tyckte mest att det var en väldigt rolig julaftonsaktivitet! Gott så.

Sen blev det i vanlig ordning massor av god mat, tomten kom äntligen med hett efterlängtade paket till framför allt 4-åringen och så lite kortspel som fick avrunda kvällen.

Hoppas ni alla haft en härlig jul!

911

I USA menar man 11 september när man skriver 9/11. I Sverige åsyftar 9/11 den 9e november. Alltså dagens datum. Och nog känns det lite som om man skulle vilja ringa 911 till USAs larmcentral och säga att en världsomfattande katastrof just inträffat. 

Jag finner knappt ord. 

Den lille väckte mig runt 4-tiden inatt. När jag gått in till honom så att han kunde somna om, så tog jag slentrianmässigt upp mobilen för att kolla hur det går där borta i väst. Sen somnade jag inte om något mer. 

Tusen tankar på en och samma gång. Vad är det som händer?

VAD ÄR DET SOM HÄNDER…

Ja. Som så många andra så är min analys att de flesta inte stödjer Trump utan att de ogillar Hillary Clinton och etablissemanget. Så man vill ha förändring och hoppas på förbättring. De flesta röstar inte aktivt Trump utan man röstar för att det inte ska bli Hillary. 

Allt detta missnöjesröstande! SD-framgångar, högerextremism på frammarsch, Brexit och så…Donald Duck (hmpf, Trump) som blivande president i USA. 

Svårt att ta in vad detta kommer innebära. Stor osäkerhet är att vänta. En president som inte tror på klimathotet. Som anser att världen blir säkrare med fler vapen. Som inte tror att kvinnor kan leda företag och som vill bygga en lång mur mot Mexico. (Känns som att förra muren av samma dignitet inte är något vi tittar tillbaka på som en historisk framgångssaga direkt). Men å andra sidan så har han ju bevisligen ljugit en hel del på sin väg fram till Vita Huset så vem vet vad man kan tro på och vänta sig framöver???

Min fråga är – Hur kan det ha blivit ett så massivt folkligt missnöje som bara växer och växer?

Jag skyller en väldigt stor del av massmissnöjet på media. Media har under många år enbart matat oss med dåliga nyheter. Inga nyanser. Goda nyheter är inga nyheter. Till slut är det lätt att ta till sig den negativa bilden som sanning. Och nu skördar vi frukten av denna skeva världsbild. Att så många tror att de har det så mycket sämre än vad de egentligen har det, är vår tids kanske största utmaning. (Jämte klimatförändringarna då). 

Dags att vakna upp! 

Vi har det inte dåligt. Men vi måste sluta jämföra oss med alla andra på samma gång. Vi måste börja se till det vi faktiskt har och verkligen uppskatta det. Livet är verkligen för kort för att gå omkring och vara missnöjd på… ja vadå? 

Sanningen är att aldrig förr har så många haft det så bra. Att vara missnöjd idag är en skymf mot alla våra förfäder som verkligen fick slita här i livet. De människor som lever i förtryck eller är på flykt kan jag förstå missnöje hos, (framför allt ett missnöje till omvärldens ickeingripnande mot orättvisorna) men de får ju inte ens komma till tals. Varken i de länderna som de befinner sig i, flyr ifrån eller kommer till. Det är inte dessa människors missnöje som visar sig i våra val. 

Jag tittade på en dokumentär på SVT om Åtta år med Obama. Han avslutade med att säga att om man skulle pånyttfödas men inte visste vart, vilket kön eller ras man skulle få utan bara när, så är svaret att man skulle välja nu. Man skulle välja att födas nu (eller möjligen igår då). 

Så. Nu är det dags att sluta upp med den bortskämda missnöjdheten och engagera sig för en bättre värld istället!

En fågel har viskat till mig att detta citat inte kommer från George Carlin. Men jag låter bilden vara kvar ändå för innebörden i citatet är densamma (oavsett vem som sagt orden först). 

Det blev aldrig mer som förr

Måndag morgon.
Vaknade av den välbekanta väckningsmelodin på mobilen.

Tittar på Kristoffer. Han tittar tillbaka på mig.
Vi kliver upp. Säger inte så mycket.

Äter frukost.

Borstar tänderna.

Tar på oss ytterkläderna. Jag har sneakers, svarta mjukisbyxor, en röd t-shirt och den där draperade ljusgrå kappan med midjesnörningen alldeles ovanför jättebulan.

Jag upplever ett oerhört starkt ögonblick när jag sätter nyckeln i lägenhetsdörren.
Slås av insikten att det kommer aldrig mer bli som nu. Vi är på väg mot något helt okänt och det finns ingen återvändo. Ingen ångerknapp. Ingen paus. Bara ett
– Nu kör vi.

I den här stunden är vi två.
Men nästa gång jag vrider om samma nyckel kommer vi vara tre personer.

Idag är det fyra år sedan den där vackra höstmorgonen.
Fyra år sedan vår älskade och så efterlängtade pojke föddes.

Jag minns att vi lyssnade på låten Arvid av Siw Malmkvist.
Arvid. Som blev ditt vackra namn.

I låten sjunger Siwan att Arvid fyller fyra.
Vi pratade om hur det kändes så fantastiskt långt bort att du skulle fylla fyra år. Nästan som om det aldrig skulle hända.
Och vips står vi här. Just idag fyller du plötsligt f-y-r-a år!

Efter din ankomst har vi fått vara med om så många saker. Stor sorg, oändlig glädje, evighetslånga vaknätter, skratt tills vi alla ligger i en hög på golvet och nästan kiknar. Du har imponerat, berättat, lyssnat, kramat, busat, charmat och förfört de flesta på din väg genom livet. Det känns som om du kom alldeles nyss och samtidigt kan jag knappt minnas tillvaron innan du fanns. Tiden har blivit mer relativ.

Du och din bror är det tyngsta, roligaste, mest krävande och allra bästa vi gjort.

Stort grattis på fyraårsdagen älskade Bönan*!

Och jag hade helt rätt när jag vred om den där nyckeln för fyra år sedan… Det skulle aldrig mer bli som förr.
img_0374

*Bönan var Arvids arbetsnamn när han låg på jäsning i nästan 10 månader i min mage.

Post Ironman – Inte riktigt som jag minns det, eller förväntat mig

IMG_0303
För sisådär två och en halv vecka sedan så gjorde jag den där ganska tuffa grejen i Kalmar. Det var fantastiskt. Och fast det såklart var jobbigt så kändes det inte alls svårt mentalt. Det kändes tvärtom lätt. Jo, men faktiskt. Som en helt klart genomförbar grej, nästan när som helst, om jag bara får lite förberedelsetid. Ja. Så kändes det.

Den känslan är rätt häftig. Vetskapen om att ens knopp är så stark att den klarar extrema fysiska påfrestningar utan att ge upp. Oavsett vad kroppen försöker säga.

Men. Tiden efteråt har varit tung.
Jag minns inte alls att det var jobbigt sist. Då flög jag ju runt på små rosa moln i euforin av att ha klarat av det. Hela den hösten faktiskt. Så i min enfald trodde jag att det skulle kännas lika bra den här gången.

Men. Det har det inte gjort. 

Träningsvärken la sig efter två dagar. Kvar fanns ett ömmande högerknä och två onda hälsenor. Använde antiinflammatorisk salva i nästan en vecka och sakta har hälsenorna blivit nästan helt återställda. Knäet har också blivit bättre fast inte helt bra än. Det protesterar särskilt mot stillasittande!

Men inte någon träning än.
Två dagar efter loppet så började vi skola in den minste killen på förskolan, och lagom till första helgen låg både han och jag helt däckade av en redig förkylning. Det blev också två sjukdagar hemma från jobbet för min del. Något väldigt ovanligt i min värld. När jag är sjuk (vilket jag varit en hel del det senaste åren och framför allt det senaste året) så brukar jag åtminstone vara såpass pigg att jag kan sitta upp och jobba hemifrån. Utan att riskera att smitta kollegorna. Men det kom inte ens på tal den här gången.

Mitt immunförsvar måste ha varit nästan obefintligt och jag minns inte riktigt när jag senast blev sängliggande och så totalt utslagen av en förkylning. Jag tyckte mig ha spännband över kroppen som höll fast mig mot madrassen. Helt tom på energi och oförmögen att resa mig upp. Så från toppen till botten och så långt ifrån Ironman-form man kan komma på en vecka.

Mentalt är det också en himla urladdning.
Förutom att jag mest bara vill hitta på roliga saker med de små när jag inte jobbar, så känner jag mig mättad på tävlingar på ett sätt som jag inte riktigt känner igen. Under små korta stunder kan jag längta efter att få ha en nummerlapp på igen, men till den här plötsliga och väldiga tomheten som kommit efteråt längtar jag verkligen inte tillbaka. Gissar att det här melankoliska stadiet kommer gå över (såklart det kommer), men just nu vill jag i princip bara umgås med familjen, sova massor, läsa böcker och komma ut i skogen. Känner ett väldigt starkt behov av att få vistas ute i naturen.

IMG_0263

Ingenting är så läkande som små kramar, god mat och lugnet som infinner sig när man är ute i det vilda.

Ironman Kalmar – race report

Dimman över den 6 km långa Ölandsbron, festklädde Kristian som sprang ett marathon med både käpp och hatt, den ensamme gamle mannen mitt ute på Alvaret och så en uppfriskande dusch i Coke Cola. Man hinner uppleva och se väldigt mycket under ett Ironmanlopp men det var nära att det inte höll på att bli något alls.

Ett par veckor innan loppet bokade jag tid för cykelservice. Torsdag morgon, 9 dagar innan start, lämnar jag in cykeln och nästa morgon ringer en mekaniker från Velo och säger att min bakväxel är trasig men att en ny är beställd från Danmark… (!) Förhoppningsvis kommer den in på Onsdag nästa vecka (alltså 3 dagar innan Race).

-Va?!?? Men jag åker ju söderut redan på tisdag… På torsdag måste jag vara i Kalmar!
-Öh… ok. Jag ska ringa ned till Danmark igen och be dem skicka den med express. Då kanske den hinner komma på tisdag.

Det blev en nagelbitarhelg. Jag hade ju köpt en tempocykel enbart för det här loppet och tränat på den. Skulle jag behöva ställa om hjärnan och ta min gamla racer istället? Min förra (och hittills enda) triathlon på samma distans gjorde jag på racern där jag monterat fast tempopinnar. Så visst går det. Men så himla surt om jag inte skulle få köra på cykeln som jag köpt och tränat på enbart för det här loppet.

På måndag, race week, packade vi allt, städade huset och gjorde oss redo. Tisdag kändes som en enda lång väntan. Hade växeln kommit? Skulle de hinna byta den? Vid 16-tiden ringer Anders på Velo och säger, Cykeln är klar! Vilken lättnad! Jag hinner provcykla en knapp mil innan vi monterar isär den och påbörjar den 100 mil långa resan söderut. På tisdagskväll kommer vi fram till mina föräldrar och inackorderar barnen.

Onsdag: Fortsätter från Sveg till Uppsala för att dela upp den dryga körsträckan. Fixar en massa smådetaljer som att måla naglar i klubbfärg (oerhört viktigt) och installera den nya cykeldatorn (nästan lika viktigt). Jag kommer ju trots allt titta mer på mina naglar än på cykeldatorn totalt sett under loppet.

Torsdag morgon tar jag en lätt löprunda innan klockan 7 på morgonen för att känna på kroppen vid samma tid på dygnet som starten ska gå två dagar senare. Det kändes ganska ok, men inte mer än så. Efter frukost hoppar vi in i bilen och tar sikte mot Kalmar. Enligt google maps har vi ytterligare 5.5 timmar kvar att köra…

Vi glider in i Kalmar runt 15-tiden på torsdag och jag har gott om tid att spana in växlingsområdet, göra den obligatoriska registreringen och lyssna på race briefing. Men framför allt får jag känna på den förväntan som ligger i luften och omger hela expo-området. Det känns som att gå runt bland racerbilar på tomgång som bara väntar på att få se startflaggan.

Ungefär en kvart utanför Kalmar ligger stugan som vi hyrt. Där är det lugnt och vilsamt. Så skönt att komma ifrån hetluften ett tag. Eftersom jag misstänker att sömnen innan tävlingsdagen kan bli lite si och så, prioriterar vi en tidig kväll och sovmorgon på fredag. Det är ju ändå en lyx som vi sällan kan unna oss hemma som de småbarnsföräldrar vi är. Packar klart mina växlingspåsar som jag fått vid registreringen dagen innan. En blå påse för cykelgrejer, en röd med löpargrejer och en vit där jag lägger handduk och ombyte.

Fredag förmiddag testar jag den ihopmonterade cykeln en sväng och tränar lite växlingar. Känner mig inte hundra på att låta cykelskorna sitta kvar på pedalerna och ta på dem i farten så väljer istället att lägga ned dem i cykelpåsen.

När vi lastar in cykeln i bilen så upptäcker K en skada på framdäcket. Ohoh. Potentiell punkarisk.
Jag tar det säkra före det osäkra och lämnar in den för däckbyte. Under tiden äter vi lunch och roar oss så gott vi kan…

speedphoto
Vi råkade se en sån där gammaldags fotoautomat på stan och kunde inte motstå frestelsen att ta några seriösa bilder XD

Tittar på Ironkids-tävlingen och hejar på alla barn som tävlar. När däckbytet är klart så checkar jag in cykeln och mina växlingspåsar. Har fått en riktig kanonplats nära Cykel in/ Cykel ut, dvs jag behöver inte springa långt med cykeln inne på växlingsområdet och det kommer inte vara svårt att hitta tillbaka till min plats. För att ytterligare underlätta ett snabbt hittande av cykeln inne på växlingsområdet har jag tejpat styret med en orange poc-tejp.

IMG_0007
Hjälmen ska sitta på och vara knäppt när man checkar in i växlingsområdet
IMG_0009
Precis framför den mittersta trädstammen kan man se mig ungefär vid min cykel. Strax till höger om mig ligger Cykel in/Cykel ut.
IMG_0015
Så här ser det ut när man kommer upp från simningen. Leta först reda på din blå cykelpåse, ta med dig den in i tältet. Byt om från våtdräkt till cykelmundering och sen ned simgrejerna i den blå påsen. Fortsätt ut genom tältet på andra sidan där funktionärer tar emot din påse och hänger tillbaka den så att man hittar den igen efter loppet. Efter cykling kommer man från andra hållet och tar istället med sig sin röda påse in i tältet. Av med cykelgrejerna – på med löpargrejerna och ner med cykelgrejerna i den röda påsen. Fortsätt genom tältet och räck den röda påsen till funktionärerna som tar hand om den. Mycket smidigt.

Vi börjar känna oss ganska trötta vid det här laget men jag föreslår ändå att vi ska reka en del av cykelbanan. Närmare bestämt de sista sex milen som man kör på fastlandet. Det känns totalt meningslöst när vi åker alla småvägar och försöker navigera oss mha google maps på ena telefonen och den ganska grova grafiska kartan som finns i Athlete guide på den andra. Kommer jag komma ihåg något alls av banan imorgon? Till slut har vi i alla fall lyckats navigera oss runt och åker in till Kalmar för en ganska sen middag innan läggdags. Hamnar vid bordet bredvid Emma Igelström som jag önskar lycka till och hon önskar detsamma till mig. Efter en rafflande upplösning i den olympiska hästhoppningen åker vi hem och förbereder frukost och morgondagens näringsintag. I mitt fall innebar det 11 stycken (!) flytande gels i en vattenflaska. I min andra flaska har jag bara vanligt vatten. Utöver detta tänker jag äta 7 vanliga gels och 7 salttabletter. (En flytande gel kostar för övrigt 40 kr så funderar ett ögonblick om jag inte borde ha köpt ett fint vin istället…)

Somnar någon gång och sover åtminstone en längre sammanhängande stund.

2016-08-23 20.41.01

4:25 – Dags att kliva upp.
Förutom en frukost som är något större än vanligt äter jag två geleaktiga sockergrejer som man visst bör äta ett par timmar innan start. Har som tur är inga svårigheter att få i mig maten trots att klockan är före 5 på morgonen och vi åt en bra middag för inte så många timmar sen.

Det är till en början en alldeles magiskt vacker morgon när vi åker längs vattnet på väg in mot Kalmar. Vattnet är helt klart och solen speglar sig i alla möjliga färger. Men när vi väl kommer in i Kalmar närmare 5:30 övergår solljuset till dimma. Hittar en parkering och traskar bort till växlingsområdet. Går på toa och sen in på växlingsområdet för att pumpa däck, kolla till mina påsar, placera ut gels, salttabletter och vattenflaskor.

IMG_0059

Pumpar däcken. Precis när jag skruvar loss pumpen så slår det mig att jag har ett nytt framdäck. Måste dubbelkolla om det nya däcket ska ha samma tryck som det gamla som jag slentrianmässigt pumpat i. Det var en himla tur för det visade sig att jag hade pumpat i lite för mycket luft. Inte bra. Så jag tömmer ut lite luft och måste gänga på pumpen igen för att se till att jag får rätt lufttryck. Men det är då det händer. När jag gängar loss pumpen så lossnar slangens ventil och följer med pumpen varpå däcket genast blir helt platt! No! Punka!

I samma stund ropar man ut att växlingsområdet stänger om 40 minuter och där står jag med punktering! Nej! Inte nu!  Pulsen skenar, men till min räddning har Team Sportia ett servicetält inne på växlingsområdet. Rusar dit med cykeln och en kille tar sig genast an den och säger åt mig att lugna mig. Han byter slang jättesnabbt medan jag fyller min nya lilla ramväska med gels och tabletter. Pjuh! När cykeln åter hänger där den ska – pumpad och klar, så hinner jag gott och väl fixa till det sista i mina påsar och gå ut från växlingsområdet.

IMG_0026

Nytt toabesök (såklart) och sen traskar vi bort till starten. Byter om till våtdräkt och snart är det dags. Känner mig inte redo. Tar några djupa andetag och intalar mig själv att jag är redo. Jag har gjort vad jag kunnat under rådande omständigheter (eller livet tror jag det kallas). Den träning som är gjord är gjord, och det är den enda som räknas idag. Den enda jag kan förlita mig till.

IMG_0043

Kvinnorna som tävlar i proffsklassen hoppar i en kvart innan oss och sen får vi höra en tjej sjunga nationalsången fenomenalt vackert och vid 7 är det dags.

IMG_0048

Det är rullande start och jag har ställt mig strax framför skylten som säger 1h och 10 minuter. Vattnet är inte direkt varmt men helt ok. Lite saltsmak. Det är folk överallt men jag upplever ändå att de flesta är hänsynsfulla och inte alls samma stress som det tex är/var i starterna i Vansbro.

IMG_0047

Dimman ligger ganska tät och gör att jag bara ser en boj i taget och det är ganska svårt att hålla en bra riktning. Tycker dels att jag navigerar uselt men att det är folk precis överallt gör det inte lättare. Vi delar inte samma syn på vilken som är den kortaste vägen och det känns som om jag drar nitlotten och får simma längst hela tiden. Mot slutet av simningen har jag äntligen hittat lite flyt och kan trycka på.

IMG_0052

Upp ur vattnet på en ramp, över den avspärrade vägen, slita åt sig cykelpåsen och så vidare in i tältet. Speakern säger något om de som kommer upp nu simmat på 1:13-1:14-1:15. Lite besviken över att höra de siffrorna men släpper det. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, handskar, cykelskor, hjälm och brillor. Det känns som om jag har riktigt snabba och pigga ben när jag springer bort till cykeln.

IMG_0057

Vet att det viktigaste är att inte förivra sig direkt på cykeln så jag försöker att inte cykla snabbare än 33 km/h även om det alltid känns så himla lätt i början. Snabbt kommer man till en dimtäckt Ölandsbro. En tunn hinna med små små vattendroppar läger sig på övre halvan av mina glasögon och det är begränsad sikt i ungefär en mil innan de äntligen dunstar.

Efter två mil börjar jag känna av mitt högra knä. Varje rundtramp känns. Har inte haft knäproblem på flera år egentligen, men det här blossade upp igen mot slutet av fjällvandringen förra veckan och har molt lite i bakgrunden sen dess. Tänker att det kanske ger med sig. Att jag bara behöver bli ordentligt varm i knäna och kroppen efter sminingen. Trampar på men lägger i en lättare växel för att öka kadensen något och försöka göra belastningen på knäet lite mindre. Efter ett tag ger det sig faktiskt till min stora lättnad!

Öland är fullt av härlig publik. Jag vill ropa högt och tacka dem för att de står längs vägarna och berätta för dem vilken fin ö de har. Istället ler jag mitt bredaste leende och gör tummen upp till alla som tjoar. Extra roligt att tex passera familjen som burit ut dotterns trumset och applicerat hörselkåpor på henne. Där sitter hon nöjt och trummar på för allt vad hon är värd inför en utspridd publik på flera tusen.

Varje mil dricker jag och var tredje mil tar jag en salttablett. När vi korsar Alvaret österut har jag liksom gått in i trance. Jag märker det inte själv förrän en göteborgare cyklar förbi mig och tittar på mig och säger att jag kämpar på riktigt bra. Det känns som om jag vaknar till. Blir mycket mer medveten om mig själv på vägen. Eftersom man inte får ligga i klunga så är man helt ensam med sina egna tankar i många timmar. Efter det behåller jag medvetenheten resten av loppet, så tack till dig som fick mig att börja absorbera loppet istället för att omedvetet mala mig igenom det.

När vi korsar alvaret västerut så tänker jag att det absolut är vackert. Öde. Det känns som att befinna sig på flatruet fast med en massa enebuskar överallt. Och stengärdsgårdar. Vilket enormt arbete att bygga dessa oändliga stenmurar. Här och där finns trätrappor över stengärdsgårdarna. Mitt ute på alvaret sitter en ensam gammal man på en sådan trapp. Ingen bil. Ingen cykel. Han hejar glatt på alla tävlanden och ser lite finurlig ut. Men hur tog han sig dit? Har någon skjutsat ut honom? Kommer någon och hämtar honom?

IMG_0151

Öland går ganska fort. Ingen vind att tala om. Skönt. Strax innan bron passerar vi en lång radda människor som står på rad. De poppar musik, dansar och gör vågen. Så himla härlig stämning. Här skulle jag också vilja hänga om jag var publik idag!

Dags att cykla tillbaka över Ölandsbron. Skönt med en uppförsbacke så att man kan sträcka på ryggen lite för annars var det mest bara tempoställning som gällde längs hela banan. Benen känns starka. Det är väldigt roligt att cykla in till växlingsområdet och känna det massiva publiktrycket. Sen vänder man ut från Kalmar för de avslutande sex milen på två hjul.

Nu inser jag vikten av att ha kört banan med bil igår. Jag minns i princip varenda kurva. Vet precis hur långt det är. Vart vändpunkten kommer. Hur jag ska ta kurvorna. Det känns kanon att veta det. Här cyklar jag förbi rätt många som cyklat förbi mig tidigare. En kille som heter Kristian cyklar om mig och vice versa ett par gånger och vi hejar på varandra.

Med ungefär en mil kvar till Kalmar så börjar jag känna huggen i mina vader. Nej! Krampkänningar… Jag saktar in farten betydligt och tänker att lite lägre fart här inte gör något. Hellre lugna ner sig och ha lite krut kvar på löpningen. Det har ändå känts fantastiskt i kroppen under princip hela cyklingen och jag vet att jag kommer få en snitthastighet en bra bit över 30 km/h.

IMG_0165

Hoppar av cykeln och in i växlingsområdet. Det hugger i vaderna som är stela. Hänger upp cykeln och lubbar bort till växlingsområdet. Plockar min röda löparpåse och går in i tältet. Sätter mig ned på bänken och DÄR LÅSTE SIG MIN VÄNSTRA VAD. Det gör ont. Det krampar. Masserar den så att jag åtminstone kan böja benet. Av med cykelskorna, hjälm och glasögon. På med strumpor, calves och löparskor. Hoppas att mina calves kan hjälpa mina vader och stötta upp lite. Vänder på nummerlappen och sticker ut på löpningen.

IMG_0214IMG_0213

Tänker att jag får inte börja gå. Om jag går så kommer jag aldrig komma igång igen. Att springa långsamt kan vara mer energieffektivt än att gå fort. Så jag lommar på. Det går verkligen inte fort. Men det är i alla fall någon slags löpning snabbare än gång. Och jag är glad. Glad fast det gör ont mest lite här och var. Men det kan vara mer uthärdligt om det gör ont på flera ställen samtidigt än ett specifikt ställe.

IMG_0239

Första varvet är riktigt drygt. Vet att jag ska få armband under varje varv och det känns som en evighet innan det första mörkblå kommer. Det är en fantastisk publik längs i princip hela löpsträckan och det hjälper så mycket! På nummerlappen står mitt namn och jag har aldrig hört så många främlingar ropa Heja Ann-Mari förut. Blir mestadels omsprungen men har liksom inget att svara med.

Ett marathon är långt och jag är fullt fokuserad på att le och att inte börja gå. Varannan kilometer kommer energidepåer. Tar en vattenklunk och resten över huvudet. Tar en sportdrycksklunk. Tar en till vattenmugg och resten över huvudet. Springer genom alla duschar och alla vattenspridare och trädgårdsslangar som vänliga människor ställt ut. Det är så gött med lite svalkande vatten och inte alls kallt i luften.

IMG_0224

I en energidepå tar jag en mugg vatten och häller den direkt över huvudet. Det visar sig att det inte alls var vatten utan cola…
Ojdå! Utbrister den chockade funktionären och tar händerna för munnen.
Jag hugger en vattenmugg och sköljer bort det värsta. Efter det känns vattenduscharna ännu trevligare.

IMG_0205

Springer genom alla depåer. Inte gå, inte gå, inte gå.

IMG_0193

Kristian, cyklisten som jag hejat på tidigare kommer springande förbi och ropar Härligt Ann-Mari!
Detsamma ropar jag och skrattar gått åt hans löpmundering! Vilken succé! Han springer vidare på oförskämt lätta ben i sin hatt och med sin käpp 🙂

IMG_0197

Andra varvet är långt men det känns ändå lite lättare än det första. Tycker alltid att det känns lättare när man vet bansträckningen.

Tredje varvet går långsammast men är ändå lättast mentalt. Jag kallar det för avskedsrundan och tänker på att varje ställe som jag passerar behöver jag inte passera en gång till. Hejdå till er som spelar Sven-Ingvars, hejdå lilla uppförsbacken, hejdå til er som har kräftskiva, hejdå till barnen som sprutat med trädgårdsslangen på mig varje varv. Under början av mitt sista varv kommer den siste cyklisten in till växlingsområdet och jag skulle inte vilja byta. Många som är ute på banan nu går och då blir man ändå lite stärkt av att vara en som fortfarande springer även om det inte går fort.

När det är 6 kilometer kvar så vet jag att jag kommer att klara att springa hela vägen. Inte en meter kommer jag gå. Känner av ljumskarna och tänker att där brukar jag aldrig ha ont. Vilken tur att det inte är knäna! Eller magen. Eller ryggen. Hälsenorna ömmar och jag tänker att det är skönt att det inte är hälsporrarna som jag haft problem med så länge. Ont på nya ställen är lättare att hantera. Och ingen huvudvärk heller. Tänker att det måste bero på salttabletterna. 2 kilometer kvar. Får mitt sista gröna armband som jag ger en puss och fortsätter in till den kokande stadskärnan. Upploppet är svårt att beskriva. Det är kravallstängsel och helt tjockt med folk. Folk sträcker ut sina händer och vill göra high fives samtidigt som de skriker mitt namn. Det är overkligt. Och till sist får jag höra orden,

Ann-Mari – You are an Ironman! Yes!

IMG_0243

Jag är glad att det är över. Lättad. Känt mig stark under dagen men inte förmått att få ut det på löpningen. Samtidigt är jag väldigt stolt att jag lyckades hålla mig springande hela loppet när jag kände kramptendenser från steg ett. Detta var inte dagen då allting klaffade perfekt men det var en väldigt bra dag. Känt mig positiv och väldigt tacksam loppet igenom.

De yttre förhållandena kunde inte ha varit bättre. Mulet, varmt och helt vindstilla. Det vädermässiga minuset skulle i så fall ha varit morgondimman som gjorde det lite svårnavigerat.

IMG_0042

Jag hade en dröm om att komma i mål under 11 timmar men då visste jag att det skulle krävas att jag hade den perfekta dagen. Den halvtimmen ligger såklart i löpningen. Det här var alltså inte den perfekta dagen men det var en bra dag. Jag persade på allt och gick i mål på 11:32. En förbättring med nästan halvannan timme.
Smått fantastiskt att kunna göra detta då jag fick mitt andra barn för 16 månader sen och att min träningsdos sen april kanske ligger på cirka 6 timmar/vecka i snitt. Ja. Då får man vara mer än nöjd!

År 2011 2016 Diff
Simning  01:24:59  01:11:41 -13:18
Cykel  06:19:36  05:43:43 -35:53
Löpning  04:59:30  04:30:07 -29:23
Växlingar  12:49  06:29 -6:20
Totaltid  12:56:54  11:32:00 -1:24:54

Avslutningsvis måste jag tacka Familjen och alla som hejat på mig: kära vänner såväl som helt okända, halvkända och ökända!

Tack!

IMG_0254

/Ann-Mari        

Foto: Kristoffer Darj